Visar inlägg från januari 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Hamsuns Pan

Jag har ett svårt förhållande till Knut Hamsun. Jag har för allt del bara läst Sult och Pan och På igenvuxna stigar. Sult fann jag poänglös, Pan svårartad, men med en viss lyster. Skulle jag inte ge Pan ännu en chans? Jag mindes att huvudpersonen spottade någon i örat. Och det påminner ju om Stavrogin i Onda andar som bet någon i örat. Kanske fanns det en dold Dostojevskij hos Hamsun?
Med Pan är verkligen en delvis motbjudande bok. Andra jämförelser än Dostojevskij ligger närmare till hands. Det är en werthersentimentalitet blandat med en Strindbergs naturkänsla. Huvudpersonen kysser bokstavligen grässtråna. En underlig form av naturhysteri.
Huvudperson är löjtnant Thomas Glahn. Jägare och naturmänniska. Han trivs i vildmarken, men känner sig illa tillfreds i salongerna. Han bor i en hyrd hytte i Nordlandet. Hans värd är en köpman Mack. Han träffar också hans dotter Edvarda som är mycket ung. Femton, sexton sägs det. Senare påstås det att hon är tjugo. Hon är nyckfull, dras till Glahn på ett ambivalent sätt. Har en tendens att närma sig när han håller avstånd, att dra sig undan när han blir intresserad.
Hon åtföljs också av en doktor, som tycks vara hennes mentor och som ständigt rättar hennes språkfel. Doktorn och Edvarda kommer på besök till kojan och det uppstår någon sorts förälskelse hos Glahn. Han kommer också på besök till köpmannens hus och råkar slå ut ett glas. Och blir mycket ledsen över att Edvarda skattar åt honom. Glahn tycks vara ett på det motsatta könet oemotståndligt naturväsen. Han påstås ha djurögon. Vad det nu kan innebära. Eftersom det är en kvinna som påstår det antar jag att det handlar om att se sexuellt hungrig ut. På slutet upprepas samma fras av en man och då betyder kanske att ögonen avslöjar hans impulser.
Han har mött Eva, som han tror är smedens dotter, och berömt hennes halsduk. Han får också besök av en vallflicka och älskar med henne. Han frågar om hon har en älskare och om han har omfamnat henne, vilket jag antar betyder legat med henne. Och hur många gånger han omfamnat henne. Två gånger, svarar hon. ”Gjorde han så här?” frågar Glahn. ”Ja”, viskar hon skälvande. Jag anför denna dialog, eftersom jag tycker den är rätt förfärlig. Kanske är det en överdriven reaktion. Det är ju faktiskt vallflickan som tagit initiativet. Då får hon kanske stå ut med slibbig förförarjargong.
Nästa gång är det Edvarda som kommer. Hon vill prata även om regnet hänger i luften. Och innan hon går kommer hon på att inbjuda honom till ett båtutflykt. Vi båtutflykten skall män och kvinnor byta blombuketter och Glahn missförstår en kvinna som vill byta sin bukett med någon annan. Då blir han mycket generad. Men Edvarda kommer och kysser på munnen honom inför alla åsyn och deklarerar högt att det är löjtnant Glahn hon vill ha.
Det blir inledningen till ett förhållande. De umgås varje natt. Men plötsligt är hon borta en månad. Hennes far har rest bort och hon förbereder en ny fest. På denna uppträder hon en smula reserverat mot Glahn. Och fast hon föreslår att de skall åka i samma båt tillbaka från festen så räcker det med att hon vänder sig bort en kvart för att han skall gripas av förtvivlan. Han tar och kastar hennes sko i vattnet. En roddare räddar den dock.
Så går den oharmoniska kärlekssagan vidare. Edvarda uppvaktas också av doktorn och av en berömd adlig professor som en period gästar köpmanshuset. Glahn pendlar mellan låtsad likgiltighet och desperata handlingar. Han spottar sin rival professorn i örat.
Kan man förklara Edvardas beteende? Säkert är att Glahn har ett kärleksförhållande med Eva som han bedriver parallellt. Det är ju skäl nog för att svalna fast ingenting antyder att Edvarda känner till detta. Troligen tycker hon om att visa sin makt. Saken kompliceras av att Eva haft ett förhållande till Edvardas far. Och att hon är inte smedens dotter utan hans unga hustru.
Glahn spränger bort en del av berget för att hedra professorn när han ger sig av efter att han till sist fått korgen av Edvarda. Det är en manifestation med oklart syfte. Mack har skickat Eva till hamnen där hon krossas under fallande klippblock.
Och Glahn ger sig slutligen av och tar farväl av Edvarda. Edvarda ber att till avsked få hans hund, hans ständige följeslagare, som avskedsgåva. Det kan man tycka är djupt förmätet. Men Glahns svar är en bottenlös råhet. Han skjuter hunden och förärar henne liket.
Händelserna återberättas två år senare. Då Glahn har fått sig tillsänt två fågelfjädrar av Edvarda som han en gång skänkt henne.
Sista kapitlet berättar om Thomas Glahns död i Indien. Av en annan berättare som också är hans mördare.
Jag tycker, som sagt, mycket illa om huvudpersonen. Finner honom lättkränkt och sentimental. Och en sentimentalitet som speglar bristen på verklig medkänsla.
17 jan. 20

Medlöparnas väg

Finns det något hoppfullt inför 2020? Jo, Anna Dahlberg i Expressen (29 dec.) skriver ett tack till alla invandrare. Det är en viktig markering mot främlingsfientligheten. Efter att längre ha stämt in i kritiken av en i hennes tyckte alltför generös migrationspolitik. Hon är också kritisk mot högerns försök till klimatbagatelliseringar i en ledare den 8 december. Det är för tidigt för att tala om tillnyktring. Men det får väl ändå ses som en insikt om nödvändigheten att markera mot höger och ytterhöger.
Och till och med Göteborgs - Postens politiske redaktör Adam Cwejman känner behov av att försvara sig (29 dec.). Där handlar det inte om någon positionsförändring. Men det är i alla fall ett försök att försvara sin illa beryktade ledarsida. Han börjar kanske ana att han är en smula kontroversiell. Men man förvånar sig över självbilden.
”Denna ledarredaktion betraktar sig alltjämt som rätt beskedligt mittenliberal”, skriver han. Man får väl se detta hyckleri som lastens hyllning till dygden. Hur kommer det sig då att de beskedliga mittenliberalernas starkaste ideolog, Alice Teodorescu, omedelbart kunde bli moderaternas chefsideolog. Är alltså moderaternas högerliberalism vad Cwejman kallar beskedligt mittenliberalism? Och de konservativa dragen hos ledarsidan försvaras med att också partiet Liberalerna idag står för samma åsikt. Logiken är förstås att om konservatism hävdes av ett parti som heter Liberalerna så måste konservatism vara liberalism. Det är rätt underbart.
Men Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet fortsätter som Kristianstads svar på Alice Teodorescu. Senaste hade hon en plädering för svenska värderingar (se gårdagens bloggpost) och tre dagar senare ett försvar för yttrandefriheten för en obehaglig och korkad insändare i Dagens Nyheter (14 jan.). Men vad gör det om Dagens Nyheter är så nogräknad när det gäller insändare när de ändå kan publiceras i Kristianstadsbladet. Och som ledare till och med.
16 jan.20

Klarspråk och tabun

Vad betyder allt talet om politiskt korrekthet? Den som använder uttrycket menar sig väl kämpa mot tabun. De politiskt korrekta talar inte klarspråk och vill förbjuda andra att göra det. Men vi har sett flera exempel på vad man skulle kunna kalla en motkorrekthet. Kravet på att ingen får brunsmetas är ett sådant exempel. Den försöker tabuera varje jämförelse med nationalsocialismen. Ändå är nazismen inte en obestämd ondska och bottenlösa övergrepp i största allmänhet. Även om det är en ideologi som är delvis motsägelsefull så består den av värderingar. Och dessa värderingar kan naturligtvis delas också av människor som inte är direkta nationalsocialister. Allt beror naturligtvis på hur rimliga och sanna dessa jämförelser blir. Man man bör inte tabuera själva sakdiskussionen.
Intressant är ju också användningen av det oklara begreppet ”svenska värderingar”. Vad betyder det? Ofta förefaller det som man menar demokratiska och liberala värderingar. Men varför säger man inte i stället det, då det skulle framgå väldigt klart vad man menar. Varför vill man dölja detta? Varför talar inte de som pläderar för klarspråk ur skägget?
Av många skäl tror jag. Dels kan man mena något mer med svenska värderingar än liberala och demokratiska värderingar. Man vill dessutom inkludera en del svenska vanor och konventioner. Men vanor och konventioner är godtyckliga. Att tvinga på människor från andra kulturer våra seder och bruk är bara auktoritärt. Självklart får också infödda svenskar bryta mot konventioner och ha vilka vanor de vill. Det är faktiskt de demokratiska och liberala värderingarna som garanterar detta.
Men genom att göra denna koppling mellan svenska seder och demokratiska värderingar kan man alltså vara smygauktoritär. Det konventionella godtycket får sin legitimitet genom att kopplas samman med viktiga och självklara värderingar. Klarspråkets män och kvinnor vinner alltså på att smyga med detta.
Men alltfler svenskar samlas kring Sverigedemokraternas antiliberala värderingar. Partiet är helt öppet med – och för det skall det ha en eloge – att motståndaren är vänsterliberalerna. Man har rent av från högsta håll prisat Orbáns illiberala demokrati i Ungern. Många har reagerat mot ordet illiberal demokrati och menat att det inte kan vara någon demokrati alls. Det är riktigt med demokrati menar man att tro på allmänna val och majoritetsprincipen, men det förutsätter också demokratiska friheter. Men det är klart att det behövs ett ord för dem som accepterar majoritetsprincipen utan att respektera de demokratiska friheterna. Det är ju detta som illiberal demokrati innebär.
Så det finns ytterligare ett skäl att hellre använda svenska värderingar än demokratiska och liberala värderingar. Ty då kan man inte längre koppla det till etnicitet. Talet om demokratiska och liberala värderingar slår hårt mot en växande grupp svenskar, sverigedemokrater och dess medlöpare. Och det vill man ju naturligtvis inte. Man vill låtsas som om problemet med fördomar och auktoritär moral- och kulturkonservatism är ett importerat problem.
15 jan. 20

Om Ivan Bunin

Tack vare en kommentar på min blogg kom jag att tänka på den bortglömde nobelpristagaren Ivan Bunin. Som jag läste en novellsamling av när jag var mycket ung och som gjorde ett djupt intryck på mig. När jag beslöt att återvända till det trasiga häfte jag en gång läst bar den också utomlitterära minnen. Jag fann att min mormor skrivit sitt namn i boken. Hon var död långt innan jag blev till och innan min nio år äldre storasyster föddes. Mormor dog 1934. Min mamma berättade inte mycket om sin föräldrar. Jag har mormors fotografi men det är nog bara två eller tre saker jag vet om henne. Mamma hade intryck av att hon var en smula förnäm av sig. Min morbror har berättat att man kunde höra hennes västmanländska när hon blev arg. Och så vet jag att hon älskade Sigurds sentimentala visa ”Hjärtats saga”. Och nu ser jag hennes namn som en hälsning. Häftet kom 1933 samma år som Bunin fick nobelpriset. Själv dog hon året efter.
Och i häftet är också med fina blyertsstreck vissa ord understrukna. Det blir en hälsning från den unge läsaren Lars Westerberg. Jag måste ha varit någonting mellan fjorton och sjutton år. Eftersom det förmodligen var ord som jag inte kunde får jag en god bild av mitt dåvarande ordförråd. Mest förvånad över är jag att jag inte kände till ordet samovar. Men jag hade nog ännu inte läst någon rysk litteratur och var ännu inte någon hängiven thedrickare. Ord som skrofulös, imposant och hypokondrisk förvånar mindre.
Men Ivan Bunin själv då? Är han bra fast han är så bortglömd? Jo, vissa av dessa noveller är lysande stämningskonst. Kanske är han bortglömd därför att han inte är nyskapande. Motiveringen är också att han företrätt den klassiska ryska linjen i prosadiktningen. Och kanske bekymrar inte hans brist på nyskapande den nutida läsaren. Det som var nyskapande då ter sig inte längre nytt. Och då blir det andra kvaliteter som gör om ett verk lever.
Titelnovellen Spegeln skildrar ett barns undran över var den värld han ser i spegeln egentligen finns. Går han bakom spegeln tycks den inte kunna återfinnas. Och det hela vävs samman med mötet med döden som ställer honom inför en ny obegriplighet.
Vad jag kan sakna i novellerna är en tydlig poäng. Det är scener ur verkligheten med en fasthållen stämning av vemod. En man och en kvinna som funnit varandra under en fest åker tillsammans till havet (Höst). Det antyds att kvinnan är gift och så ser de tillsammans på havet, det djupa och hotfulla. Det blir en tillfälligt stulen lycka. Eller en man och hans hustru som lever i konflikt upplever en tillfällig gemenskap vid ett besök på ett landsgods (Nyår). Och det blir också något bortom det vanliga. Eller i novellen Augusti, där en ung man som övergivits av sin älskade, i en tillfällig känsla av leda besöker en tolstojansk koloni. Han njuter av den lantliga skönheten men känner sig mycket främmande för kvinnan han kommer att tala med. Den robusta lantligheten är främmande för hans läggning.
Allt det här är mycket bra. Men rysk novellkonst står högt. Vad som är ypperst kan bara noggranna jämförelser med andra författare avslöja. Bunin tycks mig väl förtjäna sin plats bland klassikerna.
14 jan. 20

En barndomsvänskap

Jag hade en barndomskamrat. Vi var tillsammans varje dag i sju års tid. Han var fem när vi träffades, jag var sju. Sedan tvingades jag att flytta.
Det var ett hårt slag. Jag brydde mig nog egentligen inte så mycket om platsen där jag bodde. Jag hade givetvis inte – hur skulle det ha funnits utrymme för det – några andra vänner. Det var bara ytterligare en sak som gjorde flyttningen smärtsam. Men den var inte på långt när lika betydelsefull.
Vad tänkte jag då? Livet är förändrat, jag måste börja ett nytt liv? Hitta en ny vän eller flera nya vänner? Nej jag tänkte, jag måste hålla fast vid min gamle vän. Träffa honom ofta, låta tiden däremellan vara transportsträckor.
Vi träffades fem somrar, fyra veckor i stöten. Och en och annan sporadisk gång däremellan. Den sjätte sommaren hade han inte tid och vi träffades aldrig mer under barndomen. Men denna första ensamma sommar var mitt sista sommarlov. Nästa sommar var jag student. Så på något sätt var det en hel barndom som var fylld av en enda människa.
Jag var sladdbarn. Jag var sex år yngre än närmaste syskon, tre syskon som var jämnåriga. I familjeskaran var jag ett ensamt barn. Barndomskamraten blev det jämnåriga syskon jag själv hade valt.
Nå, man kan ju hålla kontakt utan att träffas. Vi hade brevväxlat flitigt under de fyra åren. Ja, det blir bara fyra och inte fem, eftersom den första sommaren vi träffades bara var halvannan månad efter flyttningen. Men jag misstänkte att om vi slutat träffas skulle brevkontakten också ebba ut. Så skedde också. Även om den inte slutade så tvärt som jag mindes det. Jag envisades länge med ett brev om halvåret eller året.
Nå, man lämnar sin barndom. Och mig lämnade barndomen med minnet av en fantastisk vänskap. Vad hände när vi återknöt kontakten i 40-årsåldern? Här inträder den stora desillusionen. Något av en livslögn avslöjas. Barndomskamraten minns inte att han tyckte vänskapen var så fantastisk. Han kommer inte ihåg att han var särskilt ledsen när jag flyttade. Allt tyder på att ömsesidigheten i denna vänskap var begränsad. Det blir mycket i min eget liv jag måste ifrågasätta.
Hur kan det vara så? När vi faktiskt var så ofta tillsammans under en så lång tid? Barn är rätt osentimentala och rätt obekymrade över sitt förflutna. Det som har varit, har varit. Det intressanta är hur det är nu och hur framtiden ser ut. Så måste hans perspektiv ha varit.
Jag var ovanligt nog nostalgisk redan som barn. Och när mitt liv drastiskt förändrades genom flyttningen och en epok gick i graven, så hade jag ju särskild anledning att titta bakåt. Vad hade hänt under alla mina år i barndomsstaden? Då såg jag den fantastiska vänskapen och insåg hur mycket jag förlorat.
Jag var 14 år när jag flyttade och barndomskamraten 12. Åldersskillnaden blir plötsligt viktig, den ena är tonåring, den andra inte. Jag tror alltså inte att det sista året i den gamla staden var det bästa i vår vänskap. Kanske kände han detta och i stället för att sörja något förlorat, såg han framåt mot ett förändrat liv. Därför blir de följande somrarna för honom inte särskilt viktiga. De återknyter till något som inte har en framtid.
Men kvantitet är en sak, kvalitet en annan. Var kanske de många vänskapsåren i Sävsjö, bättre för mig än för honom? Han var i underläge i tre avseenden. Dels var han två år yngre. Dels fanns det en klasskillnad, min pappa var veterinär, hans bagare. Och som en följd att detta, jag bodde i ett jättestort hus, han var synnerligen trångbodd. Ett låg gårdshus till grannhuset, beläget alldeles vid vår tomtgräns. Vilket naturligen gjorde att vi alltid var hemma hos mig. När han flyttade till mera rimliga boendeförhållande var vanan redan etablerad. Alltså förutom ålder och klass att ständigt befinna sig på bortaplan.
Det kan hända att detta bäddar för en relation som man hellre vill frigöra sig från än bevara.
Som distanserad åldring ser man vilket snett ljus det kastar över min barndom. En sorg förankrad i ett missförstånd. Denna vänskap som jag sörjde så mycket var inte så ömsesidig som jag trodde. Det var väl först min mammas död när jag var 17, som fick mig att inse livets totala opålitlighet. Det gav mig en sorts resignationens frihet.
Och det man minns får man omvärdera. Det som hände hände, det jag upplevde och kände, upplevde jag och kände jag. Men tolkningen blir annorlunda.
13 jan. 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg