Visar inlägg från januari 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Lidbecks läsmotstånd

Agnes Lidbeck skriver i Dagens Nyheter (19 jan.) att människor slutat läsa. Och att man kan förstå att de slutat läsa. Ty speciellt undviker man – och vill man undvika - den litteratur som är obehaglig och uppfordrande.
Det ligger väl en del i det. Men är det inte att ta sin egen läsning på alltför stort allvar? Frågeställningen verkar väl mest angå helgon. När jag nu har insett människornas stora nöd, verkligen levt mig in i detta, måste resten av mitt liv gå i offrets tecken. Är det inte att ta i?
Och det är ändå stor skillnad på att undvika den litteratur som man finner plågsam och att inte läsa alls. När Agnes Lidbeck smiter från den svåra litteraturen så lockas hon av en nyöversättning av Eddan. Det vittnar ju om vilken kvalificerad läsare hon är. Eddan är det mest frivola hon kan tänka sig. Lägre än så sträcker sig inte hennes fanflykt från den stora litteraturen.
Man läser hellre om gammalt lidande – inget är populärare än andra världskriget – än det som är aktuellt och brännande. Man sysslar med sådan läsning där man kan bevara distansen. Men det är inte så dumt med distans. Är det att rekommendera att möta verkligheten alldeles distanslöst? Kan man det och bör man det? Det kan finnas en poäng med litteratur som väcker en, får en att inse obehagliga sanningar. Men det är givetvis begränsat vad man som individ kan göra.
Och jag har alltid tyckt att det ligger något befriande i Stig Larssons konstaterande att människor som läser litteratur som de blir ledsna av är dumma i huvudet. Det är ingen plikt att lida. Tvärtom, ingenting är sämre än det meningslösa lidandet. Om man däremot kan svara med konstruktiv handling har det lidande som obehagliga insikter ger en, funktion och poäng. Och det är så sällan man kan göra det.
Men är inte insikt alltid bra? Att veta, även om man för ögonblicket ingenting kan göra. Det kan vara det. Och då bör man ställa sig frågan om den insikten är värd det pris som obehaget genererar.
Ty jag tror att det är bra med distans. Det är kanske en fördel om man har den distans till nuet som man har till det förflutna. Historien ger perspektiv, historien lär en i någon mån att analysera med distans. Nuets största fara är att man i stället hamnar i ett känslomässigt kaos.
Den som läser om andra världskriget är inte frivol utan en människa som intresserar sig för svåra och viktiga saker. Och det kan vara plågsamt nog. Är det bara det mänskliga lidandet man vill lära känna är det nog bra med den tunna distans som det förflutna skänker. Den som behöver mer distans än så, flyr till ännu mer förflutna tider.
När det gäller varför människor inte läser har jag en annan hypotes. Nämligen lättja. Att inte vilja anstränga sig alls, överhuvud taget, på något område. När jag var yngre hade jag ändå en idé om en större mångsidighet. Även den litteratur som behandlade verkligheter som spontant måttligt intresserade mig, borde jag pröva. Blott förnuftiga människor ansåg den värdefull. På ålderns dar är det väl mer Non multa sed multum. Att fortsätta att gräva där man redan kommit djupast. Fördjupning alltså snarare än mångsidighet. Och lidandet är inte det enda som det gäller att förstå. Och naturligtvis blir man inte en bättre människa för att man är olycklig. Därför är det värdefullt att ofta läsa litteratur som gör en lycklig. Jag läser alltid munter litteratur parallellt med tyngre.
Min eget intresse för nazitiden är att få svar på frågan: Hur kunde galna ideer få spridning? Inte att fördjupa mig i det bottenlösa lidande som blev dessa idéers resultat. Det borde alla som talar om brunsmetning beakta. Det är ingen som tror att just de är onda eller kommer att sluta som lägerkommendanter. Men de hoppas väl i efterhand kunna säga som 68-vänstern. ”Jag gjorde ingenting, jag bara tänkte fel”.
24 jan. 20

Fallet Johan Heltne

Erik Helmerson i DN (22 jan.) beklagar sig över att ingen kommenterat den artikel som Johan Heltne skrev på kultursidan 18 jan. Men det är nog fler än jag som klippt ut den och lagt den åt sidan. Såsom svår att ta ställning till.
Visst får en författare göra sin läsare osäker på hur en viss verklighet ser ut. Men får hen själv vara osäker, gestalta en verklighet hen inte bestämt sig för hur den ser ut. Beskriva en osäkerhet som hen delar med läsaren? Kan man acceptera en sådan oklar författarintention? En författare som resonerar: Detta hände, men eftersom ingen utom Gud kan veta det, vill jag gestalta den osäkerhet som nästan alltid finns när vi som människor söker få en sann bild av ett skeende. Ja, mot detta finns inget att invända.
Men får författaren dela den omedvetenhet hen försätter läsaren i? Det är en svår fråga. Man kan ju resonera så att ingen kan veta något säkert. Vissa situationer kan vara oklara. Jag, som författare, behöver inte bestämma mig för vad som hände. Det räcker med att gestalta denna osäkerhet. Den är läsarens och den är envars.
Jag misstänker att det var mot detta sätt att resonera man invände på Biskops – Arnö. ”Jag ville gestalta en person som inte förstod sig själv såsom jag inte förstod mig själv”, skriver Heltne. Det låter ju onekligen som om han inte var mogen att skriva. Kan man skildra en förvirrad människa om man själv är lika förvirrad? Allting kan man naturligtvis. Men blir det bra litteratur, får inte läsaren något obearbetat och ofärdigt?
Det är inte konstigt att boken inte kom att hyllas och att den dog en stilla död efter utgivningen. I ett sådant fall är det lätt för en författare att tro att boken hade varit bättre utan strykningar och förändringar. Men det kan ju i stället vara så att originalet var katastrofalt och då kan alla förändringar bara leda till att det blir en mindre dålig bok. Men det kan inte göra det till ett mästerverk.
Naturligtvis skulle inte detta diskuteras seriöst om det inte varit för me too. Oklarheten handlar nämligen om en våldtäkt. Har man av moraliska skäl velat censurera Heltne? Är inte detta auktoritärt? Heltne beskriver att han vuxit upp med en svartvit syn på rätt och fel. Den revolten har efter vad han säger hos honom resulterat i moralisk relativism. Jag tror det är en omöjlig hållning och ett sätt att smita från sitt moraliska ansvar.
Det är svårt att veta något om en författare man inte läst. Men mycket tyder på att det är inte alls handlar förlagsängslighet eller auktoritära och konstfientliga me too - aktivister. Att det i stället handlar om en människa som måste tänka efter mer. Och om en författare som måste mogna.
23 jan. 20

Sagt 2020

Går det att kritisera en tidsanda medan den ännu pågår? Minervas uggla lyfter i skymningen. Det är först när dagen är över som vi ser vad som varit.
Jag tänker på hur svårt det måste vara att komma till ett land med en helt främmande kultur. Hur naturligt det skulle vara att söka sig tillbaka till det trygga och välbekanta. Ändå är det ju kontraproduktivt. Att huka i skrämsel över en värld man inte förstår, leder till ingenting.
Lycklig den som har en religion. Vart man än flyttar är Gud alltid densamma. Och Gud är större, större än alla kulturskillnader. Nästan alla som flyttar har en religion, till tröst och trygghet. Så länge man får behålla den är det ändå inte alltför hopplöst.
Är detta det som vanligen sägs på svenska debatt- och kultursidor under det 10-tal som gick och det 20- som nyss har börjat? Vi är ett underligt sekulariserat land, svårt att begripa sig på. Hur skall vi kunna göra oss tydliga? Visa att våra värderingar inte är en fråga om illvilja?
Nej, det är en annan fråga som står i centrum. Hur skall människor som lever kvar i sin trygghet kunna vänja sig vid att världen i någon mån förändras? Världen är en värld i snabb förändring. Vi har vunnit mycket på datoriseringen i bekvämlighet och snabbhet. Mycket av det som inte lät sig göras tidigare är möjligt nu. Men förändringen har som bekant också sina problem. Vi lider av datorstress när maskinerna inte fungerar. Och minnet och därmed identiteten tycks flyktigare. När mobilen tappas förlorar vi vår identitet. Datorernas intåg är en stor förändring.
Är det denna stora förändring som i stället diskuteras? Nej, inte det heller. Det är den förändring som invandringen innebär. För de flesta av oss är det ingen stor förändring. För några kan det visserligen räcka med att se för många invandrare på stan. Men det är ju inte nödvändigt att se detta som en stor förändring som berör en djupt. Det mesta är sig likt.
Sedan kan man diskutera vår ineffektiva polis och varför den är ineffektiv. Och det kan man koppla till invandringen. Att ineffektiv polis och öppna gränser inte är någon bra kombination, säger sig självt. Gangsters existerar och har alla skäl att invandra till ett land där polisen är svag.
Man kan diskutera om inte invandrare i hemtjänst och åldringsvård är ett problem. Där kan uppstå språksvårigheter. Men beror inte detta på att åldringarna är lågt prioriterade och invandrarna diskriminerade på arbetsmarknaden? Det är oerhört svårt att i vuxen ålder lära sig ett mycket främmande språk. Att tro något annat – vi kan väl ställa krav! - är bara korkat. Realiteter förändrar man inte genom att gasta. Människor är olika språkbegåvade och vi behöver alla. Det vore värre om ingen tog han om de gamla, höll butiker öppna, lät taxibilarna gå.
Jag har sagt dessa grundläggande sanningar för jag tycker de bör sägas 2020.
22 jan. 20

Lundagård

Jag har i dagarna plågats av att Lundagård, studentkårens tidning, firar sin 100-årsdag den 5 och 6 juni. Uppmaningar att anmäla sig till jubileumsfesten har redan utgått, man arbetar på en bok, där vissa manade får skriva. Själv skrev jag mitt bidrag redan för två år sedan, långt innan bokens kommitté hade samlats för att diskutera och begrunda. Så jag hörde inget på ett bra tag. Efter några månader lyckats jag dock få bekräftelse på att mitt bidrag kommit fram.
Sedan rullade tiden fram. Några hörde av sig till mig och lät mig läsa deras bidrag till boken, Lars Jonung och Leif Stille. Anmälningsblanketter till festen kom på nätet och en lördagskväll häromveckan blev jag uppringd av Anna Alsmark. Nej, man fann mitt bidrag alltför kontroversiellt. Och detta måste lösas på något sätt. Jag hade ett ganska vag minne av mitt bidrag men mindes att det var ett försök till historieskrivning. Att skildra de många år jag haft som lundagårdsläsare fram till den senhöstdag 1977 då jag själv blev krönikör. Till min egen tid tyckte jag inte jag hade tillräcklig distans.
Beklämd satte jag mig och skrev på nytt. Det var inte svårt. Vad som är bra eller dåligt är en fråga om värderingar. Men den här gången tyckte jag att jag såg en sanning medan jag skrev och den var inte upplyftande.
Är det stort att en studenttidning fyller hundra år? Jo. Den som studerat lundatraditionen
kan häpna över hur betydelsefull Lundagård har varit. Det är en sak. Hur mycket väger lundalitteraturen mot våra nationella genier? Strindberg var uppsaliensare och har skrivit en inte alldeles bekant studentlivsskildring ”Från Fjärdingen till Svartbäcken”. Ändå är Strindberg
förbunden med Lund.
Men hur tungt väger de andra litteraterna från Lund? Det får var och en bedöma. Men min gamle far hade tagit studenten i Skara och utbildat sig vid veterinärhögskolan i Stockholm. Piraten och Frans G. Bengtsson var hans favoritförfattare. Och Fakiren och Frank Heller uppskattades, även om de inte riktigt togs på allvar eller stod nära hans hjärta. Så det går att älska dessa författare utan att ha någon anknytning till Lund.
Själv är jag oerhört imponerad av Lundagårds första 50 år. Hjalmar Gullberg, Frans G. Bengtsson, Ivar Harrie, Tristan Lindström, Karl Ragnar Gierow, Åke Ohlmarks. Och från 40- och 50-talet Allan Fagerström, Gustaf von Platen, Cilla Ingvar, Lasse Holmqvist, Hasse Alfredson, Gunnar Fredriksson, Dieter Strand. Men det finns så gott som ingen som längre kan minnas så långt tillbaka. 60-talet minns man om man är 70 eller 80, 50-talet om man är 80 eller 90.
Och de senaste 50 åren? Tja, studentpressen är väl en rekryteringsbas för blivande publicister. Vem märker längre om någon har börjat i Gadden eller Lundagård?
Hur kändes det för mig att skriva i Lundagård? Det var en fantastiskt tanke att skriva i samma studenttidning som Frans G. Bengtsson.
Men jag blev inte delaktig i något genom detta. Jag satt hemma och skrev. Jag var en ensam människa och jag förblev en ensam människa. Allt annat är fiktion.
21 jan. 20

Andersson och Småland

Lena Andersson tycker att man skall kalla en smålänning för en smålänning (DN 18 jan.) Det är en sak att vara smålänning och en annan att för tillfället bo i Småland.
Det kan hon ha rätt i. Men man kan ju göra vissa invändningar. Ett är att den regionala identiteten är svag i Sverige. Den var det redan på 50-talet när jag växte upp. Det var ingen stor skillnad mellan att bo i det ena landskapet eller det andra i Sverige. Landsbygd var en sak, småstad en annan och storstad en tredje. I dag skulle man kunna tillägga orten, d.v.s. förorten. När den som har vuxit upp i Sävsjö i Småland under 50-talet läser en skildring från Grums under samma period är det svårt att inte känna igen sig.
Vilket också betyder att man i det här fallet bättre känner igen sig i tiden än i rummet.
Man präglas av sina erfarenheter. Själv tillbringade jag hela min barndom i Småland. Men har som vuxen bott i Skåne. Både det ena och det andra har rimligen påverkat mig. Är jag smålänning eller skåning? Jag skulle naturligtvis svara: jag är lundensare.
Men om man präglas av sina erfarenheter, finns det då en regional mentalitet man kan bli präglad av? Det har jag svårt att tro. Det är väl därför som Lena Andersson tenderar att betrakta det som en tyst kunskap. Men för att det skall ligga något i denna kunskap måste det finnas en regional mentalitet.
Det finns en kulturell prägling. Man är präglad av att vara en västerländsk – kanske rent av europeisk – 2020-talsmänniska. Och i någon mån finns det en specifik skandinavisk mentalitet.
Präglad av välfärd och socialdemokrati. Säkert finns det en protestantisk förnuftstradition. Och en stark konformism. Men att gå ner på landskapsnivå är att ta i.
Men låt oss fundera över skillnaden mellan att vara infödd och att vara inflyttad. Räcker det med att vara född på en plats och ha bott där hela sitt liv för att förstå den bättre än varje inflyttad. Jag kan inte tro det heller. Kunskaper om Sverige kan ju hos en invandrad vara skyhögt över normalsvensk nivå. Vem är då mest svensk? Den som kan och förstår mest, kan man tycka.
Och jag tänker på den svarte afrikanske man på min studentkorridor som sa: ”Det finns ingen värld utanför Lund”. I Lund kommer alla studenter som inte är lundabor utifrån. Men man kan ta till sig vissa sanningar vid Alma Mater.
Och Lena Anderssons exempel med göteborgaren. Någon gång, det var väl med den där fotografen, uppstod föreställningen om göteborgsvitsen. Sedan har man odlat detta i Göteborg. Är man inställd på att vitsa kan man uppnå stor färdighet i det. En kollektiv föreställning som blir en självuppfyllande profetia.
På samma sätt är det med det lundensiska. Hos författarna från Lund kan man känna igen vissa stildrag, vissa hållningar, vissa sätt att skämta. Det kan ju var och en sedan tillämpa i samtal. Svårare än så är det inte. Det vill säga så gott som omöjligt för den obegåvade.
20 jan. 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg