Lars Westerbergs Blogg

Språkforskaren Lars Melin hade en artikel i DN (12 jan.) som inte var helt insiktsfull. Han bortsåg t.ex. från ordets makt över tanken. En förändrad benämning kan markera en ny inställning, en förändrad syn och praktik, och också hjälpa till att befästa en ny hållning. På så sätt är det inte bara en tom gest att man byter ord på en företeelse. Om ordet är vackrare än praktiken kan det dock ovälkommet komma att framstå som cynism. T.ex. om man byter ut ordet straff och i stället kallar det för vård. En nedlåtenhet mot vissa grupper och företeelser kan lätt komma att färga också nya och vänligare ord och kräva ständigt nya ordbyten.
Men jag kom att fundera lite över n-ordet. På 50-talet, vill jag hävda, var det fullkomligt känsloneutralt. Det användes både av rasister och av antirasister och ingen trodde att det sa något om ens inställning att man använde det. Det vore intressant om något med goda argument kunde säga emot mig. Varför är det då idag kränkande?
Till skillnad från några tycker jag inte det är något problem att låta bli att använda det. Om någon blir kränkt av det låter man bli. Svårare är det inte.
Men detta förklarar ju inte varför. Varför blir någon kränkt av ett ord som är neutralt. Vad är det som sker här? Handlar det om en ökande rasism? Så att det fordom neutrala ordet blir negativt laddat. Eller handlar det tvärtom om föreställningen att antirasismen stärkt sina positioner och att man retroaktivt kan betrakta hela 50-talet som en rasistisk tid. Alla visste inte att de var rasister, men nu har vi kommit längre och kan se att de var det. Ord man använde på 1950-talet blir då automatisk rasistiska.
Eller är det ett tänkande som importerats från USA. Människor kommer från andra länder och det som var kränkande där måste vara kränkande också här? Det förefaller mig vara det mest troliga.
Man talar numera ofta om Sveriges koloniala förflutna. Det finns naturligtvis ett sådant. Men jag känner mig inte övertygad om att det var något mer än blygsamt jämfört med de flesta andra europeiska länders. Däremot var ju Sverige inte ett isolat. Jag kan mycket väl tänka mig små svenska sekelskiftesbarn studerande kakaoburkar från Europa och vilka bilder som där präntades in.
Så även länder utan starka koloniala traditioner påverkades indirekt. Men det är stor skillnad mellan förra sekelskiftet och nittonhundratalets mittendecennier.
31 jan. 20

Jag tänker på det där med bortglömda författare. Vem är egentligen bortglömd? Och vem är ihågkommen?
Det är uppsalapoeten Bo Gustavsson som skriver i ämnet i Upsala Nya Tidning (19 jan.) , delvis med utgångspunkt i hemstaden. Sven Delblanc, Göran Palm och Lars Bäckström hotas av glömskan liksom Lars Gyllensten och Folke Isaksson. Medan Birgitta Trotzig och Sara Lidman har klarat sig undan tidens tand.
Vad är tecken på ett postumt liv? Att man nämns då och då på kultursidorna, att det skrivs biografier och görs dokumentärer. Men det finns andra sätt att mäta. Man kan t.ex. jämföra storleken på de litterära sällskapen.
Lars Bäckström var väl aldrig så våldsamt stor utanför Uppsala ens när man kom ihåg honom. Ingen som man minns som en en gång central författare. Göran Palm var däremot ledande och mycket viktig i samtiden för sina debattböcker. Den av världen upptagna generationen frågade nog inte mycket efter evigt litterärt liv. Det var viktigare om man kunde bidra till att folket och arbetarklassen fick det bättre i framtiden. Det som blir kvar av Sara Lidman är detsamma som blir kvar av Jan Myrdal. Den skönlitterära produktionen. Då är det inte konstigt att det blir så gott som ingenting kvar av Göran Palm.
Men jag är säker på att en väl placerad dokumentär och en biografi skulle kunna lyfta Sven Delblanc på nytt. TV – versionen av Hedebyserien har dessutom gjort honom folkligt populär. Jag är säker på att han är en stor författare, som verkligen kan skriva gripande sidor på yppersta prosa. Han visste något om själens natt, sällan har livets hopplöshet formulerats vackrare. Och skuggan av en demonisk far vilar tungt över honom. Han var mannen som livslångt fick släpa på en jätte.
Det är svårt att överleva som poet. Våra trubadurer lever. De främsta i den traditionen kommer alltid att sjungas. Det behövs inga biografier, det räcker att det blir sommar så lever Bellman och Taube på nytt. Så den klassiska poesin står sig väl. Men vad händer med modernisterna efter 40-talet. Tranströmer är unik liksom också Lars Gustafsson. Fast i det senare fallen uppskattar man honom mer om man gillar analytisk filosofi.
Däremot är jag inte riktigt säker på Sara Lidmans storhet. Jag tror hon är för mycket Sara Lidman för att vara en riktigt stor författare. Vilket kanske inte speglar något annat än mina fördomar. Jag är alltför präglad av mina minnen från den politiska predikanten Sara Lidman. Det tycks mig vittna om en religiös sentimentalitet i människosynen.
Lyckligtvis spelar litterära värderingar, d.v.s. andras litterära värderingar, föga roll för den enskilde. Man läser de författare som passar en, ibland utan att tro på deras storhet.
30 jan. 20

Satirikern Jens Ganman har fått pris av tidningen Fokus. Moa Berglöf i Sydsvenskan (24 jan. ) ondgör sig över detta. Berglöf håller med Ganman om att han är en symbol för en debatt som svängt 180 grader. Men ett ord: högern har flyttat fram sina positioner.
Adam Cwejman i Göteborgs - Posten tvivlar dock på detta (26 jan.). Det är i stället så att den svenska offentligheten har blivit en smula bredare och öppnare.
Men är det inte samma sak, eller rättare finns det någon motsättning här? Adam Cwejman hyllar det konträra, det som verkligen är emot. Men tänk om vi fick en IS – sympatiserande satiriker. Hur mycket emot skulle icke hen vara. Vore det inte nyttigt för ett liberalt och demokratiskt västerland, med sin hållningslöshet, sin slappa tolerans och sina fåniga jämlikhetsideal, att se sig sågas efter fotknölarna? Hur mycket vidgad skulle inte vår debatt vara då?
Så visst är debatten förändrad. Dock, Moa Berglöf berättar vilken jury som valt Ganman. Det är Johan Hakelius, David Eberhard, Katarina Barrling, Magnus Ranstorp och Joel Halldorf. Så det är inte mycket positioner att flytta fram. Joel Halldorf är lite anmärkningsvärd, Katarina Barrling har väl ännu en smula anseende att förlora. Men de övriga? Ganman måste vara något i hästväg om han kan överträffa dem.
De som nu ogillar valet av Ganman och tar till stora brösttoner om Fokus stora anseende har inte hängt med.
En man som jag brukar möta på Stadsbiblioteket var en stor beundrare av Alice Teodorescu, när hon var politisk redaktör på Göteborgs – Posten. Det fina med henne var, sa han, att hon låg någonstans mitt emellan SD och moderaterna. Vilket tycktes honom som den ideala positionen. Hans värderingar var mig främmande, men han verkade ha gott förstånd på det han läste.
Och hur är det nu när Teodorescu blivit moderaternas chefsideolog? Då måste moderaterna själva ha flyttat in i det tidigare mellanläget.
Jens Ganman har jag aldrig läst. Jo, jag läste honom i början av hans karriär när han skrev på Östersunds – Postens kultursida. Jag häpnade och undrade vad det var för en kuf. Men han försvann snart liksom en tvivelaktig chefredaktör, Sven- Olov Lööv. Men på nätet är det ju fritt fram.
Kan inte människor från höger vara roliga? Jo, det kan de. Jag har skattat åt skämt i Per Engdahls fascisttidning Vägen framåt. Jag tvivlar inte heller på att en IS-satiriker kunde vara rolig.
Jag har en bok med internationella karikatyrer från andra världskriget, och nazityskarnas humor är inte sämre än de allierades. Så det är inte bristen på humor det kommer an på. Utan att det fördomsfulla och inhumana. Det är inte helt säkert att de vidaste gränserna här är det bästa. Det handlar ju dock om tolerans mot intoleransen.
29 jan. 20

Jag läser en tidig Frank Heller, ”I hasardens huvudstad” och den är ytterligt antisemitisk. Nästan hela tiden är skurkarna judar med motbjudande utseenden. Det är något värre än de vanliga nationella klichéerna som man ofta möter i 1910-talets litteratur. Jag förmodar att Frank Hellers internationella orientering kan ha förvärrat saken. Det var en allmän europeisk åkomma. Å andra sidan kom han just från Lund, när han började skriva.
Härifrån kommer man osökt in på våra dagars hyperkorrekthet. Ve dig om du använder fel ord. Och det gäller inte enbart nutida företeelser utan också historiska. Nyligen var det en forskare som uppmanade studenterna att söka på förbjudna ord när de ville få ett hum om historien. För detta blev hen anmäld och åthutad. En antinazistisk pjäs, skriven under nazitiden, skulle sändas i Sveriges radio. Då fick nazisten inte uttrycka sig så grovt rasistiskt som nazisterna gjorde på den tiden. Utan den fiktive nazisten fick uppträda med mildrat språkbruk.
Och som ni minns protesterade man i Göteborg mot att Sverigedemokraterna skulle inbjudas för att redogöra för sin mediestrategi. Många tyckte att detta var ett svårt angrepp mot yttrandefriheten. Men det var ju något värre än så, ett kunskapsförakt. Inget av de politiska partierna var inbjudet för att hålla valtal eller göra propaganda. Tvärtom, de skulle berätta vilken strategi de hade för att handskas med medierna. En ren kunskapsfråga alltså, intressant både för deras sympatisörer och för deras politiska motståndare. Eftersom Sverigedemokraterna finns skulle de naturligtvis vara med. Det är lika intressant att få kunskap om dem som om andra, troligen intressantare. Att protestera var alltså inte i första hand att protestera mot någons yttrandefrihet. Utan att protestera mot någons existens. Inte: Du har så hemska åsikter så du skall inte få yttra dig. Utan: Du är ett så hemsk företeelse, så jag anser inte att man bör studera dig, undersöka dig som en del av verkligheten. Vissa saker är så hemska att en ung student i blomman av sin vetenskap måste tänka bort dem ur världen.
Man blir förstås bekymrad över de unga studenterna och undrar hur de skall klara sig i livet. Jag skulle kunna ge fler exempel. Muséer som ängsligt tar avstånd från en äldre tids fördomar. Det kan synas lite beskäftigt. Men det viktiga är ju att historien inte censureras. Man kan nämligen lära av historien, också av dess misstag.
Johan Hakelius säger i sin spalt att identitetspolitik är liberalernas försök att låta minoriteter topprida majoriteter (Expressen 18 jan.) Men den här politiska hyperkorrektheten har mycket ringa stöd hos det liberala etablissemanget. Däremot tycker man inte att Sverigedemokraterna skall normaliseras. Men det tycker Johan Hakelius. Sannolikt av maktpolitiska skäl. Här går verkligen en värderingsmässig skiljelinje. Hakelius försök framstår då bara som att han fallit för det vanliga debattricket att försvara något genom att jämföra med något annat som är lika illa eller värre. Man kan inte prata bort det ena genom att hänvisa till det andra.
Det är viktigt att skydda minoriteter från majoritetsförtryck, nämligen. Men det får naturligtvis inte slå över i sin motsats. Eller skapa så starka tabun att verkligheten blir osynlig. För att ta en annan sak som man borde tänka på. Att hela tiden sopa under mattan att någon är annorlunda, är att antyda att det är en skam att vara annorlunda. Det är det nämligen inte. Utan en rättighet som man bör känna stolthet över.
28 dec. 20

Jag gillar verkligen Jackie Jakubowski. Han skriver i DN om den kristna antisemitismen (23 jan.). Det är ett intressant ämne.
Ibland när man plötsligt inser något, inser man hur dum man har varit tidigare. Jag förundrade mig länge över antisemitismen som inte alls tycktes följa samma mönster som annan rasism. Vanlig rasism är ett förakt för svaghet. De främmande är en svag och föraktlig grupp, socialt illa sedd. Men judehatet tycktes vara något speciellt och laddad. Något mer än det vanliga översitteriet mot underklassen. Varav kom antisemitismens särställning?
Självklart är det kristendomens fel. I de kristna länderna frodades antisemitismen genom historien. Kristendom är ju ursprungligen en judisk sekt, nasaretsekten har jag för mig att den kallas i Apostlagärningarna, och sekten är som bekant värst. Jesus gjorde anspråk på att vara judarnas Messias men det var anspråk som avvisades. Det kan tyckas oerhört för den som menade sig vara den inkarnerade guden. Och långt mer så för hans tidiga anhängare. Kristendomen segrade i Europa men den judiska integriteten rådde man inte på. Det blev inte någon allmän omvändelse. Det är i de besviknas miljö som fördomarna sedan blir måttlösa.
Hitler representerade en annan antisemitism. Ateistisk och förment vetenskaplig. Men den hade aldrig vunnit någon anklang om den inte kunde bygga på det gamla judeförakt som kristendomen – eller skall vi säga den kristna folktron - inympat hos människorna. Och man kan säga Hitler fick göra en eftergift till den kristna antisemitismen. I så måtto att judarnas roll inte helt och hållet kunde förklaras av rasbiologin. Judarna var undermänniskor, men samtidigt farliga undermänniskor. Liksom för de kristna antisemiterna var det något speciellt med judarna.
Hos kristna antinazister under andra världskriget t.ex. i Sverige var det orimligt med rasbiologin. Därför att den omöjliggjorde missionstanken. Något sådant som kristna judar kunde inte finnas enligt rasbiologin. D.v.s. man var jude oavsett vilken religion eller ideologi man bekände sig till. Jakubowski citerar en slovakisk ärkebiskop: ”Det finns en enda lösning. Konvertera!” Men dogmatiska nationalsocialister accepterade inte ens denna lösning.
Naturligtvis är det antisemitism att tvångsomvända judar. Här finns en hel del att grubbla på. Hur hälsosam är egentligen läsningen av evangelierna? Man kommer ju inte ifrån att sekten står i motsättning till moderreligionen. Man kan naturligtvis framhålla att det var romarna som avrättade Jesus. Men kan man förklara bort konflikten? Och evangeliernas framställning av konflikten?
Många moderna människor har börjat inse det dubiösa i missionstanken. Det är lätt att säga att det står så i Bibeln och att detta är en kristen grundtanke. Men gör det världen bättre om fler blir kristna? Och i varje fall är det klokt att avstå från allt övertalande. Många moderna kristna menar ju att det är viktigare med religionsdialog än mission. Man får söka ta ansvar för den värld och den mänsklighet som aldrig kommer att bli helt och hållet kristen. Det är viktigare att Guds vilja sker än att människor tror på Gud.
27 jan. 20