Visar inlägg från december 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Frids Nora

”Nora eller Brinn Oslo, brinn” av Johanna Frid är en irriterande bok. Det är som om varje insikt om sig själv, vore en kränkning för huvudpersonen. Kämpar hon för rätten att vara omöjlig och olycklig?
Det är alltså en bok om svartsjuka. Och en mycket speciell sådan. Den är ogrundad och hjältinnan tror inte ens att den är grundad. Den andra, pojkvännens norska ex, är inte den han älskar. Problemet är att hon är den han borde älska. Oavsett pojkvännens känslor så är denna förfärliga norska klart attraktivare än huvudpersonen. Hon är allt vad huvudpersonen inte är. Frisk och glad och söt. Vilket tydligen är outhärdligt.
Annars ter hon sig inte alls intressant. I läsarens ögon ter hon sig banal. Huvudpersonen och pojkvännen är båda skrivande personer. Det borde väl åtminstone kunna ses som ett gemensamt intresse. Man skulle kunna tänka sig att de hade något gemensamt på djupet. Om detta berättas emellertid inte. Det som gestaltas är hjältinnans fixering vid den före detta flickvännen.
Och man undrar förstås över denna oresonliga fixering. Att vara gnällig och krävande är inte attraktivt och den självinsikten kan göra vem som helst på dåligt humör. Man får lätt för sig att det är hjältinnans enda egenskaper. Pojkvännen ter sig tålmodig och man undrar om det inte är hans främsta attraktion för henne. Jag älskar den som har tålamod med mina konstigheter.
Här har vi alltså en hjältinna med enormt dålig självkänsla. Som emellertid inte sätter igång en vilja att analysera sig själv. Det framgår indirekt att hon haft en kärlekslös barndom. Någon måste ha knäckt hennes livsmod på ett tidigt stadium. Mot detta finns en styrka och ett trots. Den som kräver mycket av sin omgivning har inte gett upp. Samtidigt bygger det upp hinder mot en förbättring. Hållningen är: Jag är inte bra, det är mig det är fel på, men jag är ändå bra och det är min omgivning som inte är tillräckligt förstående. Även om man modigt hävdar detta, fast mot en värld, så kan en sådan paradox aldrig få sin lösning.
Det skall sägas att som en bihandling finns berättelsen om hjältinnans sjukdom: endometrios. Den har inget samband med svartsjuka och fixering men gör naturligtvis livet värre.
Varför skall man läsa den här romanen? Ja, man kan finna det fascinerande med den fixering, upphakning, som gestaltas. Man får också en bild av hur fördomar skapas. Avundsjukan mot exflickvännen leder till en generell illvilja mot Norge. Sådana generaliseringar är typiska för hur man bygger fördomar. Men man får komma ihåg att bilden av den avundade bygger på vad hon fått fram genom att studera Facebook. Hjältinnan är alltså fixerad vid en fantasibild. Har man väl byggt upp den fantasibilden kan man gå vidare och bygga upp ett fantasiland.
Huvudpersonen talar ibland om sin inre ondska. Hon har en del elaka och aggressiva impulser. Det ter sig dock knappast som ondska. Snarare som ett uttryck för hennes irrationalitet.
6 dec.19

Knutsons äktenskap

Ulrika Knutson prisar sitt livslånga äktenskap i en artikel i Mittmedia (t.ex. Sundsvalls tidning 23 nov.). Jag skulle kunna säga detsamma men jag är alltid lite tveksam att skriva sådant. Jag har respekt för hur svårt det är med samliv och jag tror inte ett ögonblick på att det enbart är ens egen förtjänst att man lyckas. Det är likadant med att lyckas som förälder. Det beror på så mycket.
Att äktenskapet blir bättre och bättre med åren kan jag emellertid skriva under på. Att bli ompysslad när man är sjuk nämner Ulrika Knutson som en stor bonus. Det kan för all del leda till infantilisering. Jag menar inte bara tillfälligt, för det kan man ju ha rätt till, när man är trött och nere. Utan varaktigt. I synnerhet om det mest är den ena parten som är omhändertagande.
Det andra stora fördelen är att man blir älskad för sin egen skull, för att man är den man är. Det är lite konstigt att motivera ett livslångt äktenskap med just detta. Kanske är tanken att ju längre man har levt tillsammans dess klarare ser man på varandra. Risken att bli älskad av misstag blir allt mindre. Det som händer när det inte håller är väl att klarsynen i stället förmår en att bryta upp. Säkerligen har man älskat någon för hens egen skull redan från början. Men det var något man då inte såg eller räknade med hos den andre.
Vad jag tror är viktigt är att inte fixeras vid det som inte är perfekt. Att man ser det man fått och inte vad man saknar. Tänker man på hur livet i sämsta fall kunde vara blir man tacksam. Alla människor har sina sidor men många är väldigt omöjliga.
Mitt fall är ju speciellt genom att jag hade en lång ensam ungdom, då jag längtade mycket efter en själsfrände. Så kom Christina och förändrade allt. Vacker och fantastisk. Och hon kom på den goda idén att vi skulle ha barn. Jag tycker mycket om barn, men jag misstänkte att jag aldrig skulle duga som pappa. Men Christina ville det starkt och då fick jag våga för hennes skull.
Jag vet inte. Man blir lätt slav under rollföreställningar. Senaste Fars dag såg jag i ett skyltfönster ”Världens bästa pappa”. Hur främmande tedde det sig inte för mig. Jag tycker knappt jag varit någon pappa alls. Men vad jag älskar dessa söner och hur roligt det hela tiden varit. Världens bästa pappa? När det handlar om ett existentiellt äventyr, en livslång lycka. Och Christina har varit världens bästa medförälder. Jag har sett män som varit svartsjuka på sina barn, kvinnor som krävt ensamrätt till barnen. Christina har gjort det lätt för mig.
5 dec.19

Råd till kontaktsökande

Jag läser i en hjärtespalt i en kvällstidning om en kontaktsökande kvinna på 60 plus. Hon får rådet att sluta gå på kulturevenemang och i stället söka sig till miljöer där männen finns. Båtmässor, jaktlag, vinprovningar eller maratonlöpningar. Man ryser stilla och gratulerar sig till att inte vara en kontaktsökande kvinna. Hur mycket manlighet skulle man då inte tvingas stå ut med.
Men är det någon vits med att hitta någon som man inte ha något gemensamt med. Är det inte bättre att hålla fast vid sina udda intressen i hopp om att hitta någon som har samma udda intressen. När jag var ung och sökande fick jag av en vän rådet att inte framstå som onödigt kulturintresserad och liksom djupsinnig. Det skrämmer ju bort många människor. Men jag hade ju ingen ambition att bli älskad av alla. Det tog mig några åt att inse att ingen blir älskad för det hen inte är.
Har man ett udda intresse – och att vara kulturintresserad är ändå inte så fruktansvärt udda i en studentmiljö - så har man åtminstone den attraktionen för människor som delar det. Att det är klent med attraktionen i övrigt kan man inte göra mycket åt.
Men finns det inte något negativt att säga om intellektuella män? Det har man ju hört talas om hurdana kulturprofiler är! Är inte dessa män fåfänga, bekräftelsesökande och manspleinande? Närmast besatta av att hävda sig och av att imponera. Och undantar man dem, hur litet blir inte urvalet då?
Det är ju en synpunkt, förstås. Och hittar man en ödmjuk och lyssnande man, hur skall man då kunna beundra honom? Fast man kanske inte behöver beundra. Det räcker kanske med att se klart på världen. ”Det vackraste på jorden är bara redlighet men det gör ensamt liv till liv och verklighet”. Som Karin Boye skrev.
4 dec.19

Sundström och Leandoer

Det är lätt hänt att man gör för mycket väsen av Gun- Britt Sundröms och Kristoffer Leandoers avhopp från den externa kommittén i Svenska Akademien. I DN i dag får det både en huvudledare och en kommentar av kulturchefen Björn Wiman (3 dec.)
Tittar man på motiveringarna till avhoppen säger sig Sundström inte vara bekväm med Akademiens litteratursyn. Inget konstigt med det, hon är präglad av den litteratursyn som dominerade på 60 – och 70-talet. Akademien är däremot präglad av 80-talets. Det är alltså delvis en generationsfråga. I den mån det är det, är Sundström nog inte bara en främling i Akademien utan en främling i tiden. Men trenderna kommer och går, det gäller också vilken litteratursyn som blir förhärskande, och till sist kan man bara vara trogen mot sin egen syn. Att vrida världen rätt igen är svårt när man står ensam. Det är Sundströms val om hon tycker att hennes möjligheter att påverka är alltför marginella.
Leandoers avhopp har annan grund. Det är själva idén med externa ledamöter han har svårt att finna sig till rätta med. Tanken var ju inte att göra de aderton till de tjugotre. Utan att just låta icke fasta medlemmar få ett visst, tidsmässigt begränsat, inflytande. Utan långvariga lojaliteter vare sig med sina litterära favoriter eller med akademien. Då skulle valen inte bli så låsta. Hur tacksam denna position är kan man fråga sig. Och finner man den för egen del vara alltför otacksam bör man naturligtvis hoppa av.
Men det finns ingen anledning att fortsätta att hetsa mot akademien. Den har haft sin stora strid och de goda krafterna har segrat. Man fick bort Frostenson och hennes stödtrupper har förlorat det dominerande inflytandet. Somliga har backat, några sitter kvar utan att ha backat. Men majoriteten är obelastad.
Det är viktigt att skilja på makt och maktmissbruk. Vad akademiestriden handlade om var ett flagrant maktmissbruk och om en ovilja att göra upp med detta maktmissbruk.
Björn Wimans kommentar tycks mig helt felslagen. Att man är kritisk mot idén med en extern kommitté som Per Wästberg är kan inte anses som en opposition mot att begränsa akademiens makt. Utan Wästberg är naturligtvis kritisk till idén på samma grunder som Leandoer.
Man kan inte på en gång se Leandoers avhopp som ett tecken på att det är något fel med akademien och sedan tycka att det är något skumt med att han får stöd av en akademiledamot. Och vad det gäller valet av Handke så är det inget konstigt i att man väljer en författare som ter sig bortglömd. Det var samma sak med Harold Pinter och Doris Lessing. Att någon gång frångå de aktuella nobelpriskandidaterna för att söka sig bakåt till de som aldrig fick nobelpriset är ett bra sätt att övervinna tidens provinsialism.
Akademien har makt. Det är bra det. Ty då kan den något balansera makten hos kultur - och opinionsredaktionerna på de stora tidningarna. Om hemlighetsmakeriet där, vänskapskorruptionen och regler riggade för att hålla externa kritiker borta, återkommer jag gärna.
3 dec.19

Mer om Gränsgångare

Hustrun länkade min recension av Bengt Pohjanens ”Gränsgångare – 68” till facebookgruppen ”68-kyrkan”, som bildats efter Johan Sundeens utmärkta bok ”68-kyrkan”. Och där kunde man ju tänka sig att den skulle nå intresserade läsare.
Det blir också en del kommentarer. Framför allt till att jag stavat fel till Bengt Pohjanens namn. Pohjanen säger själv bittert att han borde ha köpt sig ett svensk efternamn som kulturradikaler i Skåne också kan stava till. ”Så där har vi haft det. Etnorasism och kolonialism.”
Visst kan man tro att det är fråga om etnorasism och kolonialism. Men förklaringen är i stället dyslexi. Att kasta om bokstäver är typiskt för dyslektiker. Hur svårt har jag inte alltid haft för namnet Per Gahrton. Och han är ändå en mig närstående ideolog.
Här finns förstås en frestelse att göra ett stort nummer av detta. En stackars dyslektiker. Så har vi haft det, så att säga. Men det skulle jag förstås aldrig drömma om.
Nej då, poeten Folke Olofsson existerar, fast jag aldrig har hört talas om honom. Så okunniga äro världens barn om poeter i nobelprisklass (enligt Christian Braw), som aldrig recenseras i Dagens Nyheter.
Allvarligare är Johan Sundeens beskyllning mot mig för historierevisionism. Jag har inte observerat VPK långa bundenhet till Sovjetunionen och öststaterna. Men detta yttrar jag mig ju inte om. Jag framhåller bara att kring 67-68 fanns det ingen stark stalinism i VPK. Den företräddes vid den här tiden av de starkt antisovjetiska svenska maoisterna i det Kfml, som senare blev Skp.
Man måste hålla isär öststatskommunismen och stalinismen. Före Hermanssons tid som partiledare följde VPK slaviskt Moskva. Nikita Chrusjtjov gjorde en mild uppgörelse med stalinismen. Den var inte långtgående men det var väl tack vare den som Doktor Zjivago kunde publiceras och få nobelpriset. Vilket Pasternak som bekant inte fick ta emot. Det får vara måtta på friheten.
De betyder att de moskvatrogna inte kunde kritisera Chrusjtjov. De följe helt Moskva oavsett hur det svängde. Senare dog väl stalinkritiken i Sovjet, även om Stalin inte heller återfick sin gamla ställning. Maoisterna däremot hyllade Stalin och de svenska maoisterna försökte fastställa hur många procent god han var. ”Kamrat Stalin var en stor revolutionär, men han gjorde vissa misstag”.
Det var ingalunda först vid praginvationen som VPK började distansera sig från Moskva. Att man kunde kritisera invasionen var snarare ett tecken på hur långt man vandrat från den servila inställningen till Moskva. Och, som sagt, Apks bildande var ett tecken på att många tyckte att självständigheten gått för långt.
Men - och detta bör sägas! - inte ens under den mest självständiga perioden bröt VPK totalt med Moskva. Och det förblev det svenska parti som Moskva stödde. Och Petter Bergner, som Sundeen åberopar, visar så vitt jag förstår förtjänstfullt att VPK återföll i moskvatrohet. Ingenting av detta har jag haft den ringaste avsikt att förneka. Vad jag ville säga att det var nog svårt att hitta en stalinist i VPK just den epok Pohjanen talar om. Men för all del, Apk -arna var ju kvar i VPK under denna tid och alla var kanske inte så uppdaterade på signalerna från Moskva.
2 dec.19

Nyare inlägg