Lars Westerbergs Blogg

Jag tänker på min barndoms jular på 50-talet. Jag var ett konservativt litet barn som så småningom lät mig förföras av moderniteten.
Man köpte jultidningar hemma. Det var någon sorts urtråkiga magasin som hade julen som tema. De var till för att man skulle ha något att bläddra i medan man väntade på jultomten. Populära var artiklar av typen ”En jul för hundra år sedan”. Då kåserade man alltså om det gamla bondesamhällets seder och bruk. 1850-tal. Man fick en känsla av att man då inte hade det särskilt roligt. Mest logar och halm och så där. Det var inget fokus på det som för mig var julen: tomten och julklapparna. Det var fattigt och primitivt. Inga traditioner fanns där som man ville återuppliva.
För mig var tomten central. Alla fantastiska önskningars uppfyllare. Kommersialismens mekanismer blev man medveten om långt senare. I ett municipalsamhälle i det inre av Småland var den inte heller så påträngande eller ens synlig. Jag var ett älskat barn som på ett mystiskt, romantisk sätt skulle få önskningar uppfyllda. Detta var en självklar lycka. Och det fanns givetvis inga tankar på hur kärlek mellan föräldrar och barn fungerar. På gåvor, givande och tacksamhet. Det var, för mig, ännu inte komplicerat.
Men, som sagt, julens mystik. Tomten som kom genom skogen och som man kunde se från barnkammarfönstret. Brasan som var tänd, tomten som knackade på. Det var inte bara verklighet.
När jag blev äldre lärde jag mig Viktor Rydbergs dikt Tomten, nästan utantill. Hans saga ”Lille Viggs äventyr på julafton” hörde jag på radio varje julaftonsmorgon. Och ”Gläns över sjö och strand”, var så vacker, männen som följer sin stjärna hem. En sorts julromantik, som inte enbart var dikterad av habegär.
Men hurdan var tomten? Den väldige och joviale St Nicolas dominerade nog redan då bilden. Vänlig och generös. Den där lille gråhårsgubben som från början var knuten till gården och påhittad för att förklara oförklarliga saker, som kunde hjälpa men också ställa till förtret, var ingen bra jultomte. Jag tror han bara lånade ut sitt namn. Och han hade ju ett tag konkurrens med julbocken.
Sådant där förstod man först i efterhand. Man hade en bild av tomten som inte gick ihop. Han behövde inte vara fullt så stor och voluminös som den anglosachiske. Han kom definitivt inte ner genom skorstenen och han la inte julklapparna i strumpor. Där skulle de ju aldrig fått plats. Men han var inte heller någon lynnig dvärg, då hade han inte orkat med julklappssäcken. Han var nog ett mellanting mellan bullrig och rödmosig farbror och argsint gnom. En juste lagomsvensk tomte, egentligen inte förankrad i någon tradition. Både helgondyrkan och folktro var på avskrivning.
Så julsederna var inte särskilt gamla och inte särskilt svenska. Nationalister som värnade om jultraditionerna hade det svårt redan då.
Sedan blev jag tonåring och romantisk på ett nytt sätt. Jag drömde om Elvis julsånger. Pomlorna i granen lyste mångfärgade, man kunde kyssas under misteln. Tänkte man med en vällustrysning. Kommersialismen gjorde julen kolorerad, som ett uppslag i Bildjournalen. Julromantiken ändrade karaktär när man blev 13 år.
20 dec. 19
 
En debattrött bloggare tar nu ett rejält jullov. God jul, kära läsare! För egen del har jag alla tomtar hemma. Frigående tomtar på loftet. Så håll ut! Nästa blogg tisdagen 7 jan. 2020.

Jag blir en smula ledsen och orolig när jag läser en DN – intervju med filosofen Jonna Bornemark (15 dec). Det har framgått att hon älskar djur och barn, hon har själv en autistisk pojke. Det bör ju inte bekymra. Inte heller att hon talar om en viss dragning till bdsm. Jag är liberal och tycker att envar får hitta fram till den sexualitet som passar hen bäst. Moralism på det området har vi haft nog av. Det är numera den enda anständiga hållningen. Men jag hade den redan vid mitten av 60-talet då den var mindre självklar.
Men jag blev ju lite förvånad av att ”Femtio nyanser av honom” blev en sådan världssuccé. En gränsöverskridande avvikelse är naturligtvis alltid kittlande. Något extra måste ju en bok ha. Men varför säljer just denna variant så bra. Är det en slump? Eller är det något som många kan leva sig in i så pass att man åtminstone vill läsa om det. Nekrofili hade sannolikt inte sålt lika bra.
Vare därmed hur som helst. Det som bekymrar mig är tanken att de verkligt stora kärleken alltid skulle vila på ojämlikhet. En ojämlikhet i makt. Inte att det skulle förutsätta förtryck men kanske en känsla av överlägsenhet. Som mycket väl kan ta sig uttryck i ömhet och omhändertagande. Är det så illa? Det skulle ju i varje fall förklara den måttlösa kärleken till djur, ja, att vissa människor föredrar djur som kärleksobjekt framför människor. Det förklarar också varför det är så mycket lättare att älska sina barn än sina föräldrar. Det är på något sätt sorgligt.
Och jag vet inte. Styrs man av sina begär, blir man naturligtvis mer uppriktig och autentisk. Vi slipper låtsaskärlek och låtsasgodhet. Samtidigt är det ju inte de positiva känslorna som fått breda ut sig mest i vår tid. Utan de negativa, aggression och egoism. Det får mig att längta efter besinning och frihet från lidelser. Så mycket gammal grek är jag.
19 dec. 19

Så gör Benjamin Katzeff Silberstein i Expressen en lifvendahl (13 dec, om Lifvendahl se min bloggpost 9 dec.). Det är mindre absurt men mer beklämmande. Mönstret är detsamma, man försvarar en dålig sak med något man tycker är ännu värre. Lifvendahl hänvisade till vapenstölder som regeringen på något sätt var ansvarig för. Silberstein hänvisar till antisemitismen i Malmö. Och det är verkligen en allvarlig sak. Därför är han mindre absurd än Lifvendahl.
Men det ena har ju ingenting att göra med det andra och kan därför inte tjäna som ursäkt. Eller har det det? Och här kommer beklämningen in. Antisemitismen i Malmö utövas ju främst av extrema muslimer. Så är det. Och det är en skam att man inte ha kommit till rätta med det. Det är värt all vår indignation och borde föranleda krafttag. När jag talar om extrema muslimer så vill jag inte offra ett vitten åt fördomen att graden av fromhet är proportionell med graden av rasism och våldsbenägenhet.
Här någonstans kommer beklämningen in. Sverigedemokraterna är ju främlingsfientliga och antimuslimska. Deras antipatier stannar inte vid extrema muslimer utan gäller muslimer generellt. Deras generaliseringar sopar åtminstone bort extremisterna också, kan man ju resonera. Därför gör det kanske inte så mycket att muslimerna blir en syndabock som judarna en gång var. Det är den obehagliga kopplingen det är svårt att låta bli att göra. Även om den inte sägs rent ut.
Silberstein borde betänka också de egendomliga uttalanden om judarna som vissa sverigedemokrater råkat undslippa sig. Var det inte någon partifunktionär som hade vissa tvivel på deras svenskhet. Var det inte någon som avslöjades med ett antisemitiskt skämt. Börjar man en gång tänka fördomsfullt och rasistiskt brukar inte judarna komma undan.
Paulina Neuding i Svenska Dagbladet (15 dec.) har till och med hittat en förintelseöverlevare som uttrycker samma åsikt som Katzeff Silberstein. Och till och med mer explicit. Det gör inte beklämningen mindre. Neuding har naturligtvis rätt i det hon vill bevisa. Att förintelseöverlevare kan ha olika åsikter sinsemellan och att de trots sina tunga erfarenheter inte bör betraktas som oemotsägbara. Men att ta politiska poäng med att ge löften, där populariteten bara blir större om löftet anses allvarligt och moraliskt förpliktande. Då blir det naturligtvis förödande för trovärdigheten om man väljer att svika dem. Och det kan man nog knappast prata bort.
18 dec.19

Man tycker kanske att man borde låta den uttjatade Handke – debatten vila i frid. När det nu äntligen är över. Men det är kanske inte så dumt med några reflektioner i efterhand.
Man kan förvåna sig över debattens häftighet. Samma dag påpekar Nathan Shachar i DN och Marisol M/Fredrik Ekelund i Sydsvenskan (9 dec.) att det inte den första gången nobelpriset ges till en som försvarar bödlar. Sartre och Neruda, som båda nämner, och dessutom Garcia Marquez, Harold Pinter, José Saramago och Sjolochov och Mo Yan. Amanda Broberg i Borås Tidning (14 dec.) kompletterar med Camilo José Cela och Halldór Laxness. Hyllade de bödlar vilkas övergrepp var mindre upprörande? Vilkas offer var mindre viktiga att solidarisera sig med? Nå, det kan ju bero på att människor idag är vaknare. Och kanske många redan var starkt upprörda på akademien för kulturprofilens skull och det gav extra glöd åt protesterna.
Jasenko Selimovic återkommer med en av sina många artiklar i DN (10 dec.). Om jag har förstått honom rätt menar han att det värsta inte är författare med inhumana värderingar utan de som förnekar sanningen. Då bortser han från att ideologin ofta styr vad man uppfattar som sanning och verklighet. Och när det gäller folkmordet framträder ju inte Handke som verklighetsförnekare. Han konstaterar hela tiden att övergreppet har ägt rum. Han vill bara inte använda ordet folkmord. Och då verkar det mest vara en definitionsfråga. Han kallar det istället brodermord. Det ger väl honom vissa fördelar, då blir serbernas brott inte större eller i varje fall inte av annat slag än de andra krigförande parternas. Och att det verkligt upprörande inte är att man försöker utrota en folkgrupp utan att man bryter mot tanken på det heliga och enade Jugoslavien. Men förnekar han fakta?
Handlar det om ett systematisk utrotande av en folkgrupp som Hitler mot judarna? Eller bara om hämnd och besinningslöst hat mot fienden? Så vitt jag förstår är det ett hat mot fienden som blivit så stort att det slår över i folkmord. Du skall dö därför att du tillhör ett visst folk. Detta kan man se utan att förneka det unika med förintelsen. Där hatet inte har någon förklaring, där hatet riktar sig mot en självskapad syndabock.
17 dec.19

Sydsvenskans kuturchef Ida Ölmedahl kritiserar Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner för att han svassar för makten (14 dec.). Han lierar sig med den makt han borde utsätta för en oberoende granskning. Vad är hans försvar för akademiens beslut att tilldela Peter Handke nobelpriset värt? När han nästa dag visar sig på nobelfesten tillsammans med en medlem av nobelkommittén, Mikaela Blomqvist. Han lierar sig med makten i stället för med pressens uppdrag att utsätta makten för en oberoende granskning.
Jaha. Men det här med makten och vänskapskorruptionen är nog mer komplicerat än så. Kulturjournalister är inte bara granskande och har sin makt av att vara granskande. Enbart i sold hos det fria ordet. Utan varje kultursida har sin linje, sina åsikter, sin agenda. Skulle vi bara försvara det fria ordet, skulle vi reduceras till en insändarsida, brukar man säga på tidningsredaktionerna. Och det finns en utbredd kollegialitet mellan tidningsredaktionerna. Vilket bland annat visar sig i att man visserligen någon gång kan kritisera sina kollegor på andra tidningar men vägrar att lämna plats till oberoende röster för denna kritik. Det skulle kunna skapa ett farlig prejudikat, nämligen. Våra kritiker skall förkomma i vår egen tidning så att vi kan ha både försvarsrollen och domarrollen. Vi bestämmer vad som får komma på tryck och hur länge debatten skall pågå och vem som får sista ordet. Skedde det på en annan arena hade vi inte samma kontroll. Därför avvisar vi all utomstående kritik av våra kollegor. Våra läsare känner ju inte till vad som står i konkurrenttidningen. Men detta argument gäller plötsligt inte när det är vi själva som någon enstaka gång kritiserar en annan tidning.
Men vad har detta med Svenska Akademien att göra. Jo, akademien är en motvikt mot den publicistiska makten. Nå, då kan det stolte presspersonen säga: Vårt uppdrag är att kritisera alla andra makthavare. Att det ligger i saken natur att vi inte kan granska vår egen makt, kan vi inte göra mycket åt. Har alltså Björn Werner svikit på den punkten? Representerar han Göteborgs – Posten eller Svenska Akademien?
Kanske representerar han en kultursida som försvarar akademien. Vi lever i ett land där man fritt kan hoppa från den ena kultursidan till den andra. Och som kulturskribent kan man bli invald i Svenska Akademien eller åtminstone i nobelkommittén. Kanske borde Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist ha hoppat av från sina tidningar när de blev invalda i nobelkommittén? Men jag har inte hört det förslaget framföras. Om nu Mikaela Blomqvist har stöd av sin kulturchef är det kanske inget problem. Om man nu inte kräver av Björn Werner att han borde sparkat henne. Konstigare blir det ju för DN. Här ges alltså Rebecka Kärde mandat att skriva mot det som är sidans linje. Borde hon i stället sparkats?
Ni märker att det är svårt. Är det inte bättre att argumentera i sak. Den svenska vänskapskorruptionen är som den är. Och alltför omfattande för att göra något åt.
16 dec.19