Visar inlägg från november 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Vigdis Hjorths arv

Då och då kommer det ut böcker som man förstår måste intressera en. Så högintressanta att man förstår att man måste läsa dem fast de är nutida. Senast har jag läst Vigdis Hjorths Arv och miljö.
Det är en svåremotståndlig bok. Det börjar i en intensivt gestaltad arvstvist i en familj med såriga relationer. Berättaren upplever att hon kämpar mot lögner, bortförklaringar och ohederlighet. Det är något mycket mer än arvet det handlar om.
Det handlar om maktens förljugenhet. Förloppet blir mycket spännande att följa, det finns ett driv i berättelsen, som gör boken svår att lägga ifrån sig. Alla som känner mig förstår att det är en konflikt jag känner igen mig i. Mitt favoritcitat från Ibsen om livslögnen kommer naturligtvis till användning och det är något ibsenskt över hela boken. Men jag är övertygad om att också den som inte är lika monomant upptagen av människors förljugenhet och ohederlighet som jag, kommer att finna det spännande.
Till sist, ganska långt in i boken, avslöjar författarinnan vad hon blivit utsatt för. Och hon konfronterar i samband med arvstvisten den förnekande mamman och de två med familjemyten lojala systrarna med sin berättelse. Den jämförs många gånger med Thomas Vinterbergs film ”Festen”.
Berättelsen har i Norge upplevs som autofiktion och hennes syster har också skrivit en motbok. Som svensk behöver man inte bekymra sig över det. Utan kan behandla den som vad den utger sig för att vara: en roman.
Och då finner man att den inte bara är en spännande och gripande historia. Utan en roman som som har sin mångtydighet och som kräver långsam eftertanke. Hur trovärdig är berättaren? Har övergreppet i barndomen överhuvud ägt rum? Man kan säga att det står i romanen, så i fiktionsverkligheten har det verkligen skett. Det kan man inte tvivla på. Men det har tydligen bortträngts av berättaren under en lång period. Hon kommer plötsligt på det när hon skriver på ett drama (eller möjligen läser ett) och är sedan dess fullt övertygad om sin sanning. ”Varför skulle Bergljot (observera att huvudpersonen inte heter Vigdis) ljuga om en sådan sak?”, frågar hennes bror som står på hennes sida. ”För att göra sig märkvärdig” föreslår hennes mamma.
Någon medveten lögn kan det väl knappast vara fråga om. Men det kan ju vara ett pseudominne som uttrycker något annat. Man hittar en förklaring till något man alltid känt. En känsla av att vara förfördelad, missgynnad, illa behandlad. Den som blir anklagad däremot har skäl både till mer eller mindre medveten lögn som till bortträngning. Fadern uppges ha varit berusad vid det mest ett extrema tillfället. Det handlar om upprepade sexuella övergrepp fram till Bergljot blir sju år. De upphör efter det som uppenbarligen handlar om ett inträngande.
Varför gick du inte till polisen, när du som vuxen insett vad som skett? Frågar mamman och systrarna. Det förstår jag mycket väl. Däremot förstår jag inte konflikten med arvet i ljuset av detta. Jag skulle inte vilja ha något arv alls av en sådan familj. Att kräva rättvisa och jämn fördelning också till den misshandlade brodern och den sexuellt utnyttjande dottern tycks mig vara som att uppröras över falskdeklaration hos en massmördare. Vad föräldrarna försöker göra är att maskera orättvisan, att låtas som att alla de fyra barnen får lika mycket. All min kraft skulle då inriktas på att slå hål på hyckleriet. Inte att utplåna orättvisan utan att få den erkänd. Att sträva efter rättvisa här tycks mig vara att bagatellisera brottet.
Men där kan andra reagera psykologiskt annorlunda. När ord står mot ord i ett incestfall kan man ju som utomstående inte veta vad som är sant. Att bli upprörd på systern för att hon konstaterar detta, verkar föga rimligt.
Men det är mer komplicerat än så. I faderns uttalade vilja att dela arvet rättvis hoppas berättaren att det är ett maskerat förlåt. Men någon uttalade bön om förlåtelse har ju aldrig förekommit. Ingenting annat än förnekelse har förekommit. Då är ju den självklara tolkningen av faderns rättviseambition i stället att det är ett sätt att maskera brottet.
Lite förvånad blir jag i stället över det erkända Elektrakomplex som framkommer i slutet av boken. Svartsjukan på mamman, längtan efter pappan. Triumfen över att kunna attrahera och den makt det medför. Kanske är det stora traumat att fadern vänder sig bort, när han har förgripit sig på henne. Det förklarar ju indignationen över arvsorättvisan och den illusoriska feltolkningen av faderns ambition. En bundenhet till pappan. Kan detta vara en av skadorna med incest? Och om någon incest inte har förekommit, kan incestfantasin i stället uttrycka en besvikelse över en bortvänd fader? Jag tror inte det senare, men det är en möjlig tolkning.
Familjen i övrigt uppvisar ju ett karaktäristiskt mönster. Mamman har alla skäl att vara medberoende till sin förnekande man. Och systrarna har ett gott förhållande till föräldrarna och vill inte tro det värsta. Den förljugenheten går inte att ta miste på. Hur man än analyserar Bergljot.
15 nov.19

Dalevi inspirerar

Biskopen i Karlstad, Sören Dalevi, har skrivit en insändare i Kyrkans Tidning (7 nov.). Det handlar om hur kyrkan skall förmedla sitt budskap till de unga. Han jämför med när han går på ishockey med sin dotter. Han förklarar för henne hur spelet går till och vilket lag hon skall heja på. Naturligtvis kan man här få Hasse Alfredson-känningar och tänka att det var en riktig pastor Jansson-liknelse. Men låt oss ta det på allvar. Vad är likheten och skillnaden mellan att lära ut kristendom och att lära ut ishockey? Dalevi talar om att göra någon delaktig i en tradition. Det känns inte helt glasklart.
Det neutrala undervisningen i religionskunskap i skolorna är på något sätt otillräcklig, menar Dalevi. Och det är ju inte alls detsamma att ge en objektiv bild av kristendomen och andra viktiga religioner, som att föra in någon i en speciell religion. Men förståelsen är i bästa fall densamma, kan man invända. Man förstår intellektuellt hur det är att tänka kristet. Men just objektiviteten kan ju medföra att man blir likgiltig. Där har den som vill göra någon delaktig, som talar om vilket lag man skall heja på, en viss fördel.
Så att förstå är en sak. Att känna sig intressserad en annan. Att ta ställning något tredje. Och att föra in någon i en tradition ett fjärde. Att gå till kyrkan, att be, att sjunga psalmer. Dalevi är på det klara med vikten av detta. Men kristendomen har också ett tankeinnehåll, betonar han. Det finns något att förstå. Kristendomen kan visserligen tolkas på många olika sätt. Det är i sig inget problem, konstaterar han en smula lättsinnigt. Så han tycks förhålla sig tolerant till olika trostolkningar. Men någon tolkning måste man ha. På den punkten är han bestämd. Kristendomen saknar inte intellektuellt innehåll.
Det är alltså dock ett innehåll som ungdomar bör vara bekanta med från skolan. Så vad de kristna apologeterna kan bidra med är väl att skapa engagemang och peka ut det lag man bör heja på. Det blir lite tunt när man reder ut vad biskopen egentligen säger. Men pappan som går på hockey med sin dotter är naturligtvis en förtjusande bild ur livet.
14 nov.19

Yahya Hassans moral

Weekendavisen i Köbenhavn har en ledare om Yahya Hassan (8 nov.). Kan man erkänna geniet hos en så förfärlig person, frågar sig tidningen. Han har stuckit ner sin svåger med kniv, en före detta vän, som haft oförsyntheten att gilla hans syster. Han har misshandlat sin mamma. Han har trakasserat en före detta flickvän så hon måste söka polisskydd. Han är våldsman, dömd kriminell och psykiskt sjuk patient. Lite av en psykopat, konstaterar tidningen, vilket efter denna uppräkning inte ter sig som en överdrift.
Och likväl en viktig författare, en stor konstnär, menar tidningen. Tidningen nämner inte Peter Handke, men väl Woody Allen och diverse rappare. Och värre än Yahya Hassan kan ingen vara. Så tidningen drar den yttersta konsekvensen av sina meningar. Handke har ju inget ont gjort, det är hans åsikter, hans ursäktande inställning till det onda, som ligger honom till last. Men en del av grundproblematiken delar han med de övriga. Nämligen om det är möjligt att bejaka ett diktverk som är skrivet av en, på ett eller annat sätt, tvivelaktig person. Vilket Weekendavisen, med sitt drastiska exempel, menar att det är.
Vare därmed hur som helst. En fråga diskuterar dock inte tidningen och den är central i sammanhanget. Nämligen vad händer med en psykopat, som får så mycket uppmärksamhet? Liknar det inte den glorifiering av brottet som uppstår när journalister samvetslöst och mot rundlig ekonomisk ersättning intervjuar kriminella som anses säljbara. Jag tänker också på de nazister som Lars Norén lät framträda oemotsagda på en teaterscen och som sedan blev polismördare. Det är en sak att erkänna Yahya Hassan konstnärliga storhet. En helt annat om det är moraliskt korrekt att skriva om honom och recensera honom. Kanske borde man låta denne store konstnär dö innan man höjer honom till skyarna. För att inte uppmuntra denna farliga människa.
13 nov.19

Kapitalets makt

Det kan invändas mot mina resonemang igår att den ekonomiska makten alltid är starkare än den politiska. Åtminstone i icke socialistiska länder. Mot detta talar dock saltsjöbadsandan i Sverige och nationalsocialismens seger i 30-talets Tyskland. Finanskapitalet har ingen ideologi. Kanske finner det den politiska liberalismen som den naturligaste samarbetspartnern, men samarbetar om det blir nödvändigt med vem som helst. Det är bättre att förena sig än att föra en strid som kostar mer än den smakar. Saltsjöbadsandan krävde vissa eftergifter, men man vann lugn och ordning. En ram inom vilken man kunde agera. På samma sätt med nationalsocialisterna. Gaturevolutionärerna hade skrikit en del om den judiska kapitalismen, men kunde lugnas genom arisering av kapitalägarklassen. Vilket gick desto lättare som påståendet att kapitalismen var judisk hade minst sagt skakig empirisk grund. Den judiska dominansen vara bara något man påstod. Jag tror detta är en riktigare analys än att påstå att nationalsocialismens antikapitalism var hycklad. Det var väl i stället så att när nationalsocialismen kommit till maken, så insåg både den och finanskapitalet är båda parter tjänade på samarbete. Däremot är det ju riktigt att nationalsocialismen inte var så fanatiskt antikapitalistisk att det omöjliggjorde ett samarbete. Liksom det inte heller omöjliggjorde för socialdemokraterna i Sverige.
12 nov.19

Vänsterliberal idag

Nu när det skrivs så mycket minnesartiklar om de kommunistiska systemens kollaps tänker jag på vad som är en rimlig position för en vänsterliberal idag. Den skandinaviska modellen framstod under det kalla kriget som en ganska rimlig samhällsmodell. Tro inte den prononcerade höger som säger att Sverige på den tiden var socialistiskt eller ett DDR. Sverige var ett kapitalistiskt land, - rovgirigt, brukade den älskvärda vänstern tillägga - , ganska humant tyckte vi andra. Ett bevis för att kommunismen inte hade några fördelar alls. Sedan föll kommunismen och ingen behövde längre bevisa att den inte hade några fördelar alls.
Och nyliberalismen gjorde sig bred. Värst kanske i Ryssland. Man längtade väl inte allmänt tillbaka till kommunismen i Ryssland. Men en stark man som kamrat Stalin vore inte ur vägen. Och det fick man ju i Putin.
Och så fick vi i Europa och USA en växande nationalistisk högerpopulism. Det sägs ofta att nyliberalismen är skulden till denna högerpopulism. Tanken är förstås att nyliberalismen försatt människor i misär som gjort den berättigat missnöjda. Det tror jag inte ett kväck på. Däremot har högerpopulismen med sin djupt rotade inhumanitet gjort att nyliberalismen vid jämförelse ter sig som en harmlöshet.
Ett privatiseringsraseri som griper över områden där den inte hör hemma, vård och skola,
varje droppe vatten till en döende är kostnadsberäknat, vi konkurrerar med lysande överbetyg. Och som tycks vara mycket mer ideologiskt/dogmatiskt betingat än förnuftigt. Visst kan det finnas skäl att reagera mot detta. Bara för att marxismen kollapsat är det ju inte omöjligt att kämpa för jämlikhet. Och att kämpa för jämlikhet är inte detsamma som marxism.
Men i jämförelse med främlingsfientlighet och rasism och med den gruppegoism som kallas nationalism tycks nyliberalismens försyndelser små. Som bekant finns det liberala tidningar som inte tycker att det är så farligt med högerpopulism. Och goda socialdemokrater vars solidariska klasskänsla övertrumfar och ursäktar varje fördom, varje inhumanitet.
11 nov.19

Äldre inlägg

Nyare inlägg