Visar inlägg från november 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Jeffrey Asperns brev

Det är både besynnerligt och anmärkningsvärt att Henry James är så sparsamt översatt till svenska. Jag tror han är vår mest försummande klassiker. Den första bok jag råkade läsa av Henry James var Jeffrey Asperns brev. Och den har förblivit min favorit. Starkare än Skruvens vridning och Porträtt av en dam talar den till mig.
Hjälten är en osympatisk litteraturvetare som dyrkar en viss författare. Han har en mycket okritisk och idoliserade bild av denne favoritförfattare och han är jämte en annan forskare den ledande experten på honom. Plötsligt upptäcker hans kollega att den store författarens musa ännu lever, fast så tillbakadraget och så gammal att alla tror att hon måste vara död. Han korresponderar med henne och försöker få henne att tillhandahålla de brev som hon fått från den store skalden. Men hon tillbakavisar med avsky sådana propåer. Hon vill behålla hans och hennes hemligheter.
Så är det dags för den andre experten att försöka lura till sig breven. Den uråldriga kvinnan bor i Venedig med en brorsdotter, som redan har sin ungdom bakom sig. De bor i ett förfallet palats och är extremt tillbakadragna. Hjälten säger på skämt att han skall försöka kurtisera brorsdottern och på den vägen lyckas. Han kommer på att han skall försöka hyra ett eller flera rum av damerna. Det kan i alla fall vara ett skäl som inte verkar osannolikt. Man bör ha gott om rum, men ont om pengar. Dessutom kan han hyckla ett visst intresse för trädgården.
Det visar sig också fungera. Men damerna begär ett oskäligt högt pris. Den äldre av damerna förstår att hon inte har långt kvar och är orolig för den halvgamla och medellösa brorsdotterns framtid. Därför är pengarna viktiga.
Brorsdottern har levt isolerat och livet har gått ifrån henne. Den uppmärksamhet som hyresgästen visar henne tas tacksamt emot. Ganska snart genomskådar hon honom. Han bekänner vad han är ute efter. Men hon förråder honom inte. Det är oklart om inte också den store författarens sångmö genomskådar honom. Kanske tänker hon att om han tar hand om brorsdottern så kan det vara värt priset av förlorade hemligheter. Men forskaren är ängslig för att hon skall bränna sina brev innan hon dör.
Det är mycket fascinerande att följa forskarens besatthet. Jag kan i viss mån leva mig in i den. Det är svårt att veta var den moraliska gränsen går. Det handlar ju också om att återuppväcka och rädda det förflutna. När livet är slut, vad betyder då våra hemligheter? En diktares verk står kvar, men förhållandet mellan liv och dikt kan också säga oss något. Samtidigt är det ju bara individen som kan avgöra vilka sanningar man vill dölja och vilka man vill prisge. Att man så länge man lever inte vill delge omgivningen graverande hemligheter är förståeligt. Men varför ta med sig några hemligheter i graven?
Mest synd tycker man om brorsdottern, blyg och uppriktig och anspråkslös. Hon blir sviken och finner sig i att bli sviken.
I långa stycken fungerar romanen som när man läser om ett välplanerat brott. Man inser att huvudpersonerna är skurkar men det är spännande att se om de kan lyckas. På samma sätt med Vladimir Nabokovs Lolita. Hur han lyckas manövrera för att få fri tillgång till sin passion. Henry James protagonist har åtminstone vett att skämmas. Jag har med avsikt undvikit att avslöja hur boken slutar. Jag hoppas många ger sig i kast med denna lilla korta roman.
22 nov.19

Två akademidebatter

Nu kommer Matilda Gustavssons bok om akademistriden. Sedan dess har gamla akademistrider skymts av nya. För den som följt den gamla akademistriden i realtid, tillkommer föga nytt med Matilda Gustavssons bok. Anders Olsson lär ha läst Horace Engdahls otrevliga angrepp på Sara Danius och uppmuntrat till publicering. Och Olsson erkänner att han läst artikeln i förväg. Om huruvida han har uppmuntrat står ord mot ord. Vilket inte är så konstigt. Vad man uppfattar som uppmuntran kan vara högst individuellt. Och i ett sådant här fall, när ingen utomstående kan veta vad som hänt, blir ju frestelsen stor att tumma på sanningen.
Men det var alltså Horace Engdahl som höll i yxan. När Akademien tvingades till reträtt så var det andra som fick sköta om detta. Och kunde göra det utan att backa eftersom de aldrig varit offentliga med sin hållning. Man kunde möjligen räkna ut hur de hade röstat vid dramatiska omröstningar. Men Horace kunde och ville absolut inte backa. Vilket kostade honom en plats i nobelpriskommittén. ”Spel som ovan” som det står i Becketts scenhänvisningar.
Hankedebatten är lite paradoxal. En renommerad författare gör ett sådant där galet ställningstagande som intellektuella ofta gör. Av främst andra skäl så tröttnar man på honom som författare och anser honom överskattad eller slutskriven. Hans politiska galenskaper är inte längre särskilt intressanta. Han är bara en i raden av intellektuella, politiska idioter.
Men så får han nobelpriset. Vem kan säga så säkert vad som är litterär storhet? Tydligen har han varit viktig för många kvalificerade läsare när det begav sig. Inte så viktig att de hela tiden har ropat: Varför glömmer man denne store författare, varför översätts han inte längre? Intressant är då Per Wirténs artikel i Sydsvenskan (17 nov.) som menar att han slutat vara viktig, det är hans verk före kommunismens sammanbrott som är viktiga.
Men nu har han alltså fått nobelpriset. Plötsligt blir hans politiska idiotier intressanta. Han har ofta uttryckt sig oklart och slingrande, inte alltid sagt samma sak vid olika tillfällen. Så här kan debattörer excellera i citat i försök att göra honom mer entydig än han är. Som jag påpekat är alla överens om att han sagt saker som är oacceptabla. Striden gäller om de genomgående är så förfärliga att han inte förtjänar något nobelpris.
Och som jag också tidigare antytt. Jag tänker på alla som hyllade ordförande Mao när det begav sig. Hur mycket bödel var inte han? Skillnaden är att det var en stor grupp som den gången hyllade och att Handke stod ensam mot världsopinionen.
21 nov.19

Tolka Alfredson

Sydsvenskan publicerar på söndagen (17 nov.) ett utdrag av Kalle Linds bok om Hasse Alfredson. Det känns ogeneröst att säga att jag inte är imponerad. Kanske handlar det bara om att ta var sak för var den är. Texten handlar om Hasse Alfredsons förhållande till Lund.
Man skall nog inte överskatta Kalle Lind. Som är rolig och träffsäker nog. Och man skall nog inte heller överskatta Hasse Alfredson. Om vilket detsamma kan sägas.
Ty Hasse Alfredson är inte någon stor tänkare och inte heller någon stor författare. Tage Danielsson är en vass intellektuell. Med en ursprunglig förankring i radikalismen. Samtidigt bärs han av en humanism, en medvetenhet som tillvarons komplikationer, som var ovanlig hos tidens mer renommerade intellektuella gaphalsar. Han framstår som en anspråkslös ironiker. Denne stillsamme underhållare var kanske större än de stora och viktiga som trängdes på den intellektuella scenen.
Hasse Alfredsons talang se lite annorlunda ut. Det finns något djupt lundensiskt i att han är bäst muntligt, där han kan utveckla sin geniala improvisationskonst. Vem ser inte för sitt inre öga Frans G. Bengtson och Piraten i berättartagen. Och med en huvudkomponent av det hialösa hos Fakiren.
Men åter till frågan om Hasse Alfredson och Lund. Här finns en tredje faktor. Tidsandan.
Jag kom precis lagom till Lund, 1965, fjorton år efter Hasse Alfredson, för att se det politiseras. De som hävdade möjligheten av att leva opolitiskt, att bara ha kul, och leva som om världen inte fanns, var inte de vassaste knivarna i lådan. Därför kom spex och karnevaler i vanrykte. Och det var ju i den världen Hasse Alfredson levt i sitt lundensiska 50-tal.
Jag minns en norrbottenkommunist, Mats Andersson, som jag pratade med 1971. Han kom själv från arbetarklassen och var naturligen misstrogen mot alla nyomvända borgarklassbarn. Och han misstrodde även de gamla spexarna Hasse och Tage. Kunde man lita på deras uppriktighet?
Och det var ju ett ganska rimligt tvivel. Hasse och Tage var inga marxister. Men hade en nyvaknad politisk medvetenhet. Måste då inte deras tillbakablick på det förflutna bli en smula kluven? Säkert, det har Kalle Lind klart för sig.
Men när 70-talet närmade sig sitt slut var de ledande spexarna i Lund Stellan Sundahl och Kryddan Pettersson. Och jag uppfattade dem till min förvåning som lika vänsterliberala som jag själv. Jag hade levt för länge i vänsterkretsar, sex år som skribent i denna vänsters progressiva tidning, Dackekuriren. Även jag hade fördomar att ompröva.
Det finns ett mörker hos Hasse Alfredson, en stark pessimism. Det gör honom till en främling bland ytliga reaktionärer, men det är något annat än att vara politiskt radikal. Vad jag menar är att svartsynen gick på djupet på ett annat sätt än de politiska åsikterna. Som mer kan ha handlat om tidsandan.
20 nov. 19

68-kyrkan än en gång

Gunnar Hyltén - Cavallius har kommit med en liten bok om den kristna lundensiska 68- vänstern, Rännil blev till flod. En lite komplettering till Johan Sundeens bok i samma ämne. Nu intervjuas Hyltén - Cavallius i Kyrkans Tidning. Det är tråkigt att högerperspektivet måste leda till sådana förvrängningar. Det har ingenting med socialism eller 68 att göra att de mest profilerade bekännelsetrogna sitter trångt i Svenska Kyrkan idag. Det är liberalismens och demokratins utbredning som gör det svårt att vara mot fri abort och samkönade vigslar. Det går inte att skylla sitt främlingskap i den moderna, demokratiska och sekulariserade världen på vissa riktningar eller partier.
Och det är synd för 68 förtjänar naturligtvis att diskuteras. Och det är intressant med de socialdemokratiska studenterna vid den här tiden. De radikala socialdemokraterna gjorde gemensam sak med kommunisterna i studentpartiet SDS (Studerande för ett demokratiskt samhälle). Medan de mindre radikala socialdemokraterna bildade Lurd (Lunds radikala demokrater) tillsammans med liberalerna. Det var också vanligt bland intellektuella vid den här tiden att de flirtade med marxismen. De låtsades mer radikala än de var. Citerade Mao utan att mena så mycket med det. Vilket har gjort det möjligt att i efterhand påstå att de aldrig var något farligare än socialdemokrater.
Man talade vid den här tiden mycket om dialogen mellan kristna och marxister. Det tyder på att man inte ansåg att det var samma sak. Man tog fasta på drag i kristendomen som man menade var förenliga med marxismen. En solidaritet med fattiga och utsatta. Och ansåg sig kunna lära av marxismen ett mer strukturell och icke individualistiskt synsätt. Inte den enskildes skuld utan samhällets skeva strukturer. I dem fanns den vekliga omoralen, ansåg man.
Varför fanns det inga som opponerade sig mot tidsandan? Frågar Kyrkans Tidning. ”Det är inte så lätt att gå emot dem som är ens förmän” föreslår Hyltén – Cavallius som förklaring. ”De blev ju senare domprostar och biskopar”, tillägger han med en underbar tankeglidning. Men på den tiden var vi ju alla studenter. Kristen snällhet och en känsla av intellektuell underlägsenhet, är nog en rimligare förklaring. Och de är naturligtvis svårt för en kristen att ta avstånd från fattiga och förtryckta. På den punkten var ju den kristna vänstern äktkristen. Då är det inte så lätt att hitta angreppspunkter. Som ateistisk liberal gällde det att insistera på att den intellektuella prövningen och det individuella valet, föregår envar ideologi. Det ansågs mindre egoistiskt att inte lägga någon vikt vid detta, utan att snabbt besluta sig och sedan tjäna arbetarklassen och mänskligheten. Det stämde ju väl med kristen offertanke att inte lägga alltför mycket tid på betänkligheter när världen brann och led. Så kristendomen räckte nog inte som försvar, det krävdes både politiska kunskaper och en politiskt genomtänkt hållning. Men det fanns dem som opponerade som bekant.
19 nov.19

Het potatis

Varför är det så svårt att diskutera antisemitism? På grund av taktik och hyckleri. Endast de mycket förhärdade är öppna antisemiter och rasister. Åkomman ”jag är inte rasist, men......” är mycket vanligare. Och så den andra sidan där man i teorin erkänner att israelkritik är en sak och antisemitism en helt annan. Men i praktiken gärna vill upphäva denna skillnad. Den zon för israelkritik som kan accepteras som icke-antisemitisk försöker man krympa så mycket som möjligt. Vem har inte hört argumentet att kritik mot Israel, hur berättigad den än må vara, inte skulle formuleras med sådan kraft om den inte drabbade just den judiska staten?
Naturligtvis är det antisemitism att kräva att den israeliska staten skulle utplånas. Att jämföra vilken skurkstat som helst med nazismen bidrar bara till bagatellisering av nationalsocialismens brott. Och att jämföra Israel med nazismen måste väl av historiska skäl klassas som antisemitism. Den vanliga generositeten mot retoriska överdrifter, för att ge färg åt framställningen, kan knappast fungera här. Men i övrigt måste man med skärpa kunna säga ifrån mot övergrepp. Oavsett vem som begår dem.
Så man får diskutera från fall till fall. Och det finns inget facit. Vare sig Göran Rosenberg eller forskare i ämnet, vad än Erik Helmersson i Dagens Nyheter tror (13 nov.). Utan allt hänger på rimligheten i ens argument. Och ens grad av oväld.
18 nov.19

Äldre inlägg

Nyare inlägg