Lars Westerbergs Blogg

Det är inte lätt att bli klok på Bengt Pohjanen och jag tvivlar på att man kan bli det. Jag har just läst hans bok ”Gränsgångare – 68”. Lockad av det magiska årtalet. Än en gång är det den kristna studentvänstern som står i fokus. Det är så underligt för den som var vänsterliberal, ateist och kulturradikal de åren och som alltjämt är det. Jag tyckte alltid att den kristna vänstern var så sympatisk. Villig att lyssna på sina meningsmotståndare, ropade aldrig invektiv eller diskuterade huruvida det var taktiskt eller inte, att avrätta sina meningsmotståndare.
I stället får man en känsla av att uppgörelsen med den kristna vänstern handlar om något annat. Att det är andra motsättningar som det handlar om. Teologiska och personliga.
Och på Pohjanen blir man som sagt inte klok. Han använder det inte omedelbart begripliga uttrycket gränsgångare. Förmodligen menar han det tillstånd när man står på gränsen till något utan att riktigt vara med. Han har samma förhållande till studentvänstern som senare till laestadianerna. Wanna be är ett annat uttryck han använder. Men det stämmer inte riktigt när det gäller hans hållning till 68. Efteråt kan han antyda att han är en gammal 68 och det är därför han gör uppror mot den auktoritära Svenska kyrkan. Men medan han är i Uppsala under de magiska åren gör han snarare uppror mot den nyvaknade politiseringen. Han blir ledande KDS -are. Han försäkrar visserligen att han är djupt främmande för KDS. Så man får väl betrakta honom som en gränsgångare i förhållande till moralkonservatismen. Ty KDS essens och idé vid den här tiden var moralkonservatismen. Fader Lewi försvarade för övrigt USA krig i Vietnam.
De enda teologer som behandlas med uppskattning är Hjalmar Sundén och en för mig okänd reservofficer som heter Geo Widengren. Ragnar Holte, Carl-Henric Grenholm och Rutger Bråkenhielm (kan syfta på Carl Reinhold Bråkenhielm) hånas. Man tvivlar också lite grann på Pohjanens minne. Per Frostin och Martin Lind avhånas, men de är förvisso lundensare. De gästspelade kanske någon gång i Uppsala. Särskilt under det stora kyrkomöte som ägde rum sommaren 68 och där Pohjanen var med tre dagar. Sedan blev han sjuk. Om Martin Lind framhålls det, två gånger upprepat, att han var kriminell. Hans kriminella gärning var dock att han protesterade mot apartheid genom att vara med och sjunga ”We shall overcome” i domkyrkan. Man misstänker starkt att Pohjanen inte minns ett kväck. Men har läst de senaste böckerna i ämnet.
En poet Folke Olofsson som nämns i förbigående är möjligen Folke Isaksson.
Som politisk analytiker är Pohjanen svag och slarvig. Han påstår att VPK hyllade Stalin. Även deras ledare C.H. Hermansson gjorde det, framhåller han. Men 68 var partiet avstaliniserat tack vara C.H. Hermansson. Och de kvarvarande moskvakommunisterna bröt sig ur bildade på APK 1977. Hermanssons hyllning är från Stalins död 1953 och då var förstås hela partiet stalinistiskt. Löjeväckande är också Pohjanens beskrivning av majrevolten. Där Marcuses anhängare kastar masken och börjar kämpa för en total samhällsomvandling. Marcuses motståndare sägs Ayn Rand ha varit. Men den nyliberala ideologen var tämligen okänd vid den här tiden och hade inga anhängare i Sverige. Och poängen i Marcuses tänkande var total samhällsomvandling. Tyckte man att detta var att gå för långt var man inte anhängare till Marcuse.
Pohjanen är okonventionell och antiauktoritär. Lysande predikant, lärd och originell. Och snarare gränslös än gränsgångare. Han är dessutom folklig, humoristisk och fantasibegåvad. Han kommer i konflikt med biskopar och Kyrka och om detta är det efter avslutad läsning svårt att döma. Kanske är hans mest positiva insats att avslöja auktoritära drag och taktisk karriärism bland salighetsverkets ämbetsmän. Klara tankar och skarpsinniga analyser är det däremot ont om i hans bok. Själv framstår han som en mystiker och skämtare, känslostyrd och med sinne för människors rika nöd. Någon klar linje ser man aldrig. Om det nu inte finns en väl dold agenda. Vilket jag inte tror.
29 nov. 19

Med risk att slösa krut på döda kråkor finns det kanske ändå något att säga om Sven Anders Johansson recension av Matilda Gustavssons ”Klubben” (Aftonbladet 26 nov.). Den är i och för sig smart balanserad på övligt kritikermanér. Erkännsam och utan avund, samtidigt med små kritiska kommentarer antydande att recensenten ingalunda faller i farstun. Böcker må komma och gå, om bara min status består.
Vad är det då han reserverar sig mot. Jo, Matilda Gustavsson påpekar helt riktigt att Forum föraktades av populister ”som inte tålde att de sysslade med högkultur”. ”Själv skulle jag vilja säga att deras salong föraktades för vad den var: en tant och farbrorklubb för sakral högläsning och genidyrkan”, invänder Johansson. Ja, vad förändras av att Johansson säger samma sak med andra ord. Den som är populist och ogillar elitkultur talar naturligtvis om den som elitär och högtidlig (sakral).
Men Matilda Gustavsson har rätt. Övergrepp och maktmissbruk är en sak, försvaret för den smala kulturen en annan. Det senare är inte oanständigt. Men kan naturligtvis reta och provocera.
Sven Anders Johansson anmärker att Matilda Gustavsson själv har använt det förgripliga ordet ”geni” när hon intervjuar Kristina Lugn 2014. Men det anmärkningsvärda med den intervjun var ju att hon vågade visa på geniets divalater och uppblåsthet. Precis som man bör göra med aktade institutioner och poesidrottningar.
Matilda Gustavsson påpekar också det värdefulla i akademiens stöd till kulturen. Mot detta invänder Johansson att det är småpengar mot vad stat, region och kommun lägger ut i kulturstöd. Skulle bara fattas annat! Men kulturen behöver allt ekonomiskt stöd den kan få. Och därför är det värdefullt att en oberoende institution kan komplettera med stöd till det som inte ter sig tillräckligt brett och nyttigt. För den som får detta stöd är det rimligen inte försumbart.
Däremot har Johansson rätt i att det inte bara är akademien som har anledning att skämmas över kulturprofilen. Utan hela kultursverige. Det är inte heller konstigt att man blir stolt om man känner sig utvald. Det är inte helt lätt att skilja guld från trollguld. Man gör sig lätt illusioner. Därför blir desillusionen desto bittrare när man inser att man bara var till för att utnyttjas.
Sedan gör Sven Anders Johansson en tillbakablick på mindre demokratiska tider. Det var under dessa tider som akademien förtjänade sin förmögenhet. Kan det vara så att historien har funnits, full av orättfärdigheter som man i efterhand kan indigneras över. Tvingades inte bolagen att till hutlösa priser annonsera i Post- och inrikes tidningar. Det är dessa pengar som akademien nu förfogar över. Med samma skäl skulle man kunna tala om den där dynamitgubben som instiftade nobelpriset. Vad är rättvisan i att han skänkte sådan betydelse åt Svenska Akademien? Kan man tillägga.
28 nov.19

Johan Hakelius i Expressen 23 november 2019:
”Den största offentliga hemligheten just nu är att väljarna beter sig vettigt. Rationellt, som liberaler säger. De drivs inte av svallande känslor, ryska troll och fejk-nyheter. Väljarna granskar vad de etablerade partierna haft för sig under de senaste 20 åren. De drar den korrekta slutsatsen att det finns ett samband mellan den politik som förts och de problem vi har.”
”De ser kort sagt ett gäng partier, helt upptagna av att förhålla sig till varandra och till Sverigedemokraterna. De verkliga problemen är störande bisaker.”
”Och därför växer Sverigedemokraterna. Inte för att folk älskar dem. Inte för att svenskarna blivit rasister. Inte för att de är säkra på att Sverigedemokraterna har lösningen. Inte för att just det partiet inte ägnar sig åt taktikspel. Men väljarna ser ett parti som åtminstone inte verkar skrämmas av att ta sig an samhällsproblemen. De är beredda att ge det en chans.”
Så långt Johan Hakelius. Låt mig citera en annan talare:
”I över 13 år har de haft makten, men nu är det ni som bestämmer. Det är ni som avgör ödet för dessa makthavare. Tyskland har långsamt förfallit och bara den som är galen kan tro att samma krafter som har fört oss hit till undergångens brant kan leda oss till en pånyttfödelse. Nu, efter att de förstört allt i Tyskland har tiden äntligen kommit att bli av med dem. Om dagens riksdagspartier existerar eller inte är oviktigt – men det ÄR nödvändigt att hindra vårt land från att helt falla i ruiner. Det är därför en plikt att besegra dessa partier, för de sliter sönder vårt land bara för att trygga sin egen existens.”
(Jag tackar Maria Robsahm i tidningen Arbetaren Oktober 2019 för att ha hittat detta citat)
27 nov. 2019

Ibland blir man full i skatt. Som när man läser Johanna Möllerströms uppgörelse med klimathotet i Svenska Dagbladet (21 nov.). Hon vägrar att ta klimatalarmismen på allvar. Inte på grund av att hon tvivlar på vad forskarna säger. Utan på grund av att de debattörer som tror på forskarna är inkonsekventa. De lever inte upp till sin upphetsning. Hon finner alltså skräcken obefogad därför att de som hyser den inte tar konsekvenserna av sin skräck. De är sannolikt hycklare, konstaterar hon.
Ty om vi lever i en situation som motsvarar ett direkt livshot, varför föreslår inte klimatalarmisterna radikala åtgärder? Det är ju på liv och död. Nu föreslår de mest desperata verkligen radikala åtgärder, som att ersätta demokratin med en upplyst despoti. Det är nämligen den enda åtgärden som möjliggör att man kan vidta verkligt obekväma förändringar. När människor är beskjutna så inser de att det är tvungna att göra vad som helst för att klara sig. Något så abstrakt som ”vetenskapen säger” kan aldrig skrämma så till den grad. Johanna Möllerström själv verkar inte det minsta skrämd.
Ty det är ju inte vad människor finner obekvämt att underkasta sig som är avgörande. Utan hur sant det är att de borde leva som under undergångshot. Och då får man i stället kritisera forskare än opinioner.
I övrigt anser Johanna Möllerström det löjligt ineffektivt att angripa flygtrafik, biltrafik och sugrör. Effektivt är däremot att satsa stort på kärnkraft. Att hoppas på tekniska uppfinningar. Och att öka pressen på Indien och Kina och i nödfall börja krig med dem. På detta har jag inga synpunkter alls, okunnig som jag är.
26 nov.19

Malin Krutmeijer i Sydsvenskan (21 nov.) förvånar sig över att Svenska Akademien tidigare har mötts med en sådan vördnad. Att människor som belönats av Akademien känt sådan stolthet. Och att företeelser som Horace Engdahl och tidskriften Kris haussats bortom all rimlighet.
Nu delade akademien - och delar - problem som vidlåder det svenska kulturlivet generellt. Tidsvinden kommer och går. Jan Myrdal hyllades på sin tid bortom all rimlighet. ”Jag hyser den största respekt för Jan Myrdal” (Olof Lagercrantz) ”För varje dag som går inser jag allt tydligare hur nödvändig Jan Myrdal är” (Rune Pär Olofsson i Expressen). Numera anses han som en pajas.
Något årtionde senare var det Horace Engdahl och hans gäng som haussades. Sådant där kan man inte göra mycket åt. Möjligen kan man för egen del förhålla sig lite skeptisk även om man gillar tidsandan. Själv blev jag efter Engdahl bråk med sin förra hustru, Ebba Witt – Brattström, lite chockad över att han framstod som en lika korkad reaktionär, som 50-talets gamla herrar på Svenska Dagbladet. Och då inte ens som de vassaste intellektuella på högerkanten, Leif Carlsson och Per Erik Wahlund. Utan mer som de korkade understeckarskribenterna, språkligt kompetenta men tankemässigt katastrofala, oftast pensionerade professorer i teologi. Men att förvånas över att den som är i takt med tidsandan haussas? Det är ju Sverige.
Nåja. Säga vad man vill om Linda Skugge och Linnéa Claesson. Men de övertygade inte ens under sin storhetstid. Sverige har blivit mindre konformistiskt. Numera haussar olika gäng, olika personer.
Men det är inte det allvarligaste förbiseendet. Problemet med Svenska Akademien är en betydande vänskapskorruption och en icke föraktlig makt. Allt detta delar dem med kulturredaktionerna på de stora tidningarna. Dessa tidningar delar ut en del priser till varandra, när de för skams skull inte kan dela ut dem till sig själva. Sannolikt har detta medieetablissemang större makt än Svenska Akademien. Därför är det bra att det finns en balanserande maktgrupp.
Och belästa människor som är kritiskt tränade är inte några dåliga litteraturbedömare. Så den som får beröm i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet eller får pris av Akademien har skäl att känna sig hedrad. Om hen nu inte tillhör gänget som brukar skriva i tidningar och träffas på litterära sammankomster. Men annars kan det ju inte vara diskrediterande att få uppskattning från dessa maktgrupper. Det är ju bara moraliskt som dessa maktgrupper är korrupta.
25 nov. 19