Visar inlägg från november 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Dalevi inspirerar

Biskopen i Karlstad, Sören Dalevi, har skrivit en insändare i Kyrkans Tidning (7 nov.). Det handlar om hur kyrkan skall förmedla sitt budskap till de unga. Han jämför med när han går på ishockey med sin dotter. Han förklarar för henne hur spelet går till och vilket lag hon skall heja på. Naturligtvis kan man här få Hasse Alfredson-känningar och tänka att det var en riktig pastor Jansson-liknelse. Men låt oss ta det på allvar. Vad är likheten och skillnaden mellan att lära ut kristendom och att lära ut ishockey? Dalevi talar om att göra någon delaktig i en tradition. Det känns inte helt glasklart.
Det neutrala undervisningen i religionskunskap i skolorna är på något sätt otillräcklig, menar Dalevi. Och det är ju inte alls detsamma att ge en objektiv bild av kristendomen och andra viktiga religioner, som att föra in någon i en speciell religion. Men förståelsen är i bästa fall densamma, kan man invända. Man förstår intellektuellt hur det är att tänka kristet. Men just objektiviteten kan ju medföra att man blir likgiltig. Där har den som vill göra någon delaktig, som talar om vilket lag man skall heja på, en viss fördel.
Så att förstå är en sak. Att känna sig intressserad en annan. Att ta ställning något tredje. Och att föra in någon i en tradition ett fjärde. Att gå till kyrkan, att be, att sjunga psalmer. Dalevi är på det klara med vikten av detta. Men kristendomen har också ett tankeinnehåll, betonar han. Det finns något att förstå. Kristendomen kan visserligen tolkas på många olika sätt. Det är i sig inget problem, konstaterar han en smula lättsinnigt. Så han tycks förhålla sig tolerant till olika trostolkningar. Men någon tolkning måste man ha. På den punkten är han bestämd. Kristendomen saknar inte intellektuellt innehåll.
Det är alltså dock ett innehåll som ungdomar bör vara bekanta med från skolan. Så vad de kristna apologeterna kan bidra med är väl att skapa engagemang och peka ut det lag man bör heja på. Det blir lite tunt när man reder ut vad biskopen egentligen säger. Men pappan som går på hockey med sin dotter är naturligtvis en förtjusande bild ur livet.
14 nov.19

Yahya Hassans moral

Weekendavisen i Köbenhavn har en ledare om Yahya Hassan (8 nov.). Kan man erkänna geniet hos en så förfärlig person, frågar sig tidningen. Han har stuckit ner sin svåger med kniv, en före detta vän, som haft oförsyntheten att gilla hans syster. Han har misshandlat sin mamma. Han har trakasserat en före detta flickvän så hon måste söka polisskydd. Han är våldsman, dömd kriminell och psykiskt sjuk patient. Lite av en psykopat, konstaterar tidningen, vilket efter denna uppräkning inte ter sig som en överdrift.
Och likväl en viktig författare, en stor konstnär, menar tidningen. Tidningen nämner inte Peter Handke, men väl Woody Allen och diverse rappare. Och värre än Yahya Hassan kan ingen vara. Så tidningen drar den yttersta konsekvensen av sina meningar. Handke har ju inget ont gjort, det är hans åsikter, hans ursäktande inställning till det onda, som ligger honom till last. Men en del av grundproblematiken delar han med de övriga. Nämligen om det är möjligt att bejaka ett diktverk som är skrivet av en, på ett eller annat sätt, tvivelaktig person. Vilket Weekendavisen, med sitt drastiska exempel, menar att det är.
Vare därmed hur som helst. En fråga diskuterar dock inte tidningen och den är central i sammanhanget. Nämligen vad händer med en psykopat, som får så mycket uppmärksamhet? Liknar det inte den glorifiering av brottet som uppstår när journalister samvetslöst och mot rundlig ekonomisk ersättning intervjuar kriminella som anses säljbara. Jag tänker också på de nazister som Lars Norén lät framträda oemotsagda på en teaterscen och som sedan blev polismördare. Det är en sak att erkänna Yahya Hassan konstnärliga storhet. En helt annat om det är moraliskt korrekt att skriva om honom och recensera honom. Kanske borde man låta denne store konstnär dö innan man höjer honom till skyarna. För att inte uppmuntra denna farliga människa.
13 nov.19

Kapitalets makt

Det kan invändas mot mina resonemang igår att den ekonomiska makten alltid är starkare än den politiska. Åtminstone i icke socialistiska länder. Mot detta talar dock saltsjöbadsandan i Sverige och nationalsocialismens seger i 30-talets Tyskland. Finanskapitalet har ingen ideologi. Kanske finner det den politiska liberalismen som den naturligaste samarbetspartnern, men samarbetar om det blir nödvändigt med vem som helst. Det är bättre att förena sig än att föra en strid som kostar mer än den smakar. Saltsjöbadsandan krävde vissa eftergifter, men man vann lugn och ordning. En ram inom vilken man kunde agera. På samma sätt med nationalsocialisterna. Gaturevolutionärerna hade skrikit en del om den judiska kapitalismen, men kunde lugnas genom arisering av kapitalägarklassen. Vilket gick desto lättare som påståendet att kapitalismen var judisk hade minst sagt skakig empirisk grund. Den judiska dominansen vara bara något man påstod. Jag tror detta är en riktigare analys än att påstå att nationalsocialismens antikapitalism var hycklad. Det var väl i stället så att när nationalsocialismen kommit till maken, så insåg både den och finanskapitalet är båda parter tjänade på samarbete. Däremot är det ju riktigt att nationalsocialismen inte var så fanatiskt antikapitalistisk att det omöjliggjorde ett samarbete. Liksom det inte heller omöjliggjorde för socialdemokraterna i Sverige.
12 nov.19

Vänsterliberal idag

Nu när det skrivs så mycket minnesartiklar om de kommunistiska systemens kollaps tänker jag på vad som är en rimlig position för en vänsterliberal idag. Den skandinaviska modellen framstod under det kalla kriget som en ganska rimlig samhällsmodell. Tro inte den prononcerade höger som säger att Sverige på den tiden var socialistiskt eller ett DDR. Sverige var ett kapitalistiskt land, - rovgirigt, brukade den älskvärda vänstern tillägga - , ganska humant tyckte vi andra. Ett bevis för att kommunismen inte hade några fördelar alls. Sedan föll kommunismen och ingen behövde längre bevisa att den inte hade några fördelar alls.
Och nyliberalismen gjorde sig bred. Värst kanske i Ryssland. Man längtade väl inte allmänt tillbaka till kommunismen i Ryssland. Men en stark man som kamrat Stalin vore inte ur vägen. Och det fick man ju i Putin.
Och så fick vi i Europa och USA en växande nationalistisk högerpopulism. Det sägs ofta att nyliberalismen är skulden till denna högerpopulism. Tanken är förstås att nyliberalismen försatt människor i misär som gjort den berättigat missnöjda. Det tror jag inte ett kväck på. Däremot har högerpopulismen med sin djupt rotade inhumanitet gjort att nyliberalismen vid jämförelse ter sig som en harmlöshet.
Ett privatiseringsraseri som griper över områden där den inte hör hemma, vård och skola,
varje droppe vatten till en döende är kostnadsberäknat, vi konkurrerar med lysande överbetyg. Och som tycks vara mycket mer ideologiskt/dogmatiskt betingat än förnuftigt. Visst kan det finnas skäl att reagera mot detta. Bara för att marxismen kollapsat är det ju inte omöjligt att kämpa för jämlikhet. Och att kämpa för jämlikhet är inte detsamma som marxism.
Men i jämförelse med främlingsfientlighet och rasism och med den gruppegoism som kallas nationalism tycks nyliberalismens försyndelser små. Som bekant finns det liberala tidningar som inte tycker att det är så farligt med högerpopulism. Och goda socialdemokrater vars solidariska klasskänsla övertrumfar och ursäktar varje fördom, varje inhumanitet.
11 nov.19

Liv som viktlös

Jag skrev i fredags förra veckan om den vånda man kan känna som skribent. Den skulle man slippa om tänkte efter före, kan läsaren invända. Men visst föregås våndan av en annan vånda. Den där man med yttersta noggrannhet väger sina ord. Det får naturligtvis inte leda till att det man skriver verkar förskrämt eller hämmat. När man väl har bestämt sig för vad man kan tillåta sig är det bara att låta formuleringslusten råda.
Samtidigt ter sig skrivarmödan i mitt fall lite parodisk. Som handlade det om ett dödsens allvar, ett ansvar inför världen. Och så är det bara en föga läst liten blogg som skenbarligen på sig höjd bara intresserar några jämnåriga gubbar. Ändå sätter jag en ära i att skriva som om jag skrev för alla. Högern och vänstern, DN-läsare och Svenska Dagbladet - läsare, pk - människor och högeralternativa, kristna, muslimer och ateister. Och då kan jag ofta fråga mig: Vem är jag, att tillmäta mina ord så stor vikt?
Sanningen är att jag gör det för min egen skull. Låt vara att mina ords betydelse är en fiktion. Det är den illusion jag behöver för att det skall vara kul. Det är också någon sorts trygghet att skriva som man alltid gjort. Jag började skriva som obemärkt och det är väl logiskt att jag slutar på samma sätt. Någon verkligt central gestalt har jag aldrig varit, åtminstone inte utanför Lund. Jag pratade i tjugo år i radio, var i tolv år kolumnist på Sydsvenskans ledarsida. Men Malmö är rikets tredje stad och radio stod på den tiden i skuggan av press och television. Den största triumfen är kanske att jag fått hålla på så länge.
Och nu sitter jag här. Och ägnar varje dag åt min kära möda.
8 nov.19

Äldre inlägg