Visar inlägg från oktober 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Lagerkvists Barabbas

Jag har ett svårt förhållande till Pär Lagerkvist. Därför slår det mig att det därför vore intressant om jag läste om Barabbas. Jag minns att jag kände mig gripen när jag läste den för första gången. Och jag har faktiskt bara läst den en gång. Gäst hos verkligheten, Dvärgen och Onda sagor har jag läst två eller flera gånger. Som litteraturstudent och svensklärare.
Vad har jag emot Pär Lagerkvist? Jag har hävdat att hans Guds barnbarnsproblematik har förlorat intresse i ett avkristnat samhälle. Det vill säga detta att komma från en kristen miljö och sedan känslomässigt inte kunna bli fri från Gud. Vem kämpar nu med en Gud, som inte finns? Guds barnbarn finns, men de är numera ganska få.
Pär Lagerkvists antinazism är inte heller av det hederligt kulturradikala slaget, typ Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius, Torgny Segerstedt. Vem är dvärgen, om inte i långa stycken en kulturradikal? Om man nu utgår från att dvärgen har enbart dåliga egenskaper. Dessutom är denna bok motsägelsefull. Det är ett stor konstnärlig värde om ett verk är mångtydigt, det vill säga tillåter ett flertal olika tolkningar. Som mycket väl kan strida mot varandra. Men Dvärgen är i stället motsägelsefull, ingen tolkning går att genomföra. Av de många tolkningarna är inte en enda möjlig. Det kan man se som en brist.
Fast sedan har jag tänkt att det kanske är ett obilligt krav. Kanske gör det inte så mycket, så länge verket fortsätter att fascinera.
Detta för att ni skall veta mina utgångspunkter. Hur är det då med Barabbas? Det är en väl sammanhållen berättelse. Handlar alltså om mannen som blev benådad i stället för Jesus. Och Lagerkvist diktar om denne ogärningsman som har svårt att släppa tanken på Jesus och samtidigt har så svårt att förstå. Här skildras hans hårda öden under den romerska järnhälen, hans ogärningar och svek och hur han till sist blir avrättad, när han trott sig hjälpa de kristna. Han hjälper till att tända eld på Rom. Men det är kejsaren själv som ligger bakom. För att sedan kunna falskeligen anklaga de kristna.
Hur är det med stilen? Enkel och vardaglig, kanske Lagerkvists eget talspråk. Eftersom det numera stundtals ter sig ålderdomligt och en smula lantligt. Vem använder numera ord som ”språka”, ”sport” (hört), ”mente” och ”talte”. Medan att någon är korsfäst ”och allting” och varför han var ”så där” låter 50-talsvardagligt. Lagerkvist använder formerna ”va” och ”blitt”, men skriver något motsägelsefull ”gick och lade sig”. Jag skulle hellre använda formen la än va eller blitt.
Jag tror att Lagerkvists stil hade ett stort inflytande på präster och predikanter. När Anders de Waal - stilen tedde sig omodern som predikostil, lät man sig influeras av Lagerkvists lågmälda enkelhet. Så enkelt och vardagligt kunde stora sanningar berättas.
Frågan är hur Lagerkvists enkelhet står sig. Den har inte Hemingways och den isländska sagans stramhet.
Men det finns något intressant hos Barabbas som får mig att tänka på modern teologi. Det är inte längre Anders i Gäst hos verkligheten med sin revolt och sitt sanningskrav. Det är inte heller den Lagerkvist som i raseri anklagar Gud för att han inte finns. Det handlar mer om att stå utanför den mänskliga gemenskapen. Det är Gud genom människan som Barabbas inte når fram till. Det verkar mycket modernt.
Tilläggas skall att boken kom 1950 och ledde till att Pär Lagerkvist fick nobelpriset 1951. Och Alf Sjöberg filmatiserade 1953. Jag tror att stukade kristna, förlöjligade av Tingsten och Hedenius, under 50-talet hämtade kraft först hos Lagerkvist och sedan från Det sjunde inseglet 1956 hos Ingmar Bergman. Kristendomen var i varje fall inte enbart skrattretande.
24 okt.19

Werner om en bildningslucka

Göteborgs – Postens kulturchef Björn Werner (20 okt.) är missnöjd med svenska intellektuellas insats i Handke-debatten. Varför har man inte snabbt läst in sig på de relevanta böckerna? Werner förklarar det med att stora delar av Handkes verk är oöversatta. Och få i Sverige kan tyska eller intresserar sig för det tyska språkområdet. Det är annat med det anglosachsiska. Så borde det inte vara, känner han starkt.
Det är väl riktigt konstaterat. Men lite förundrad är man över denna yrvakenhet. Och över att Björn Werner menar att inläsningen på Peter Handke bör kunna göras på en vecka. Hur mycket tid till eftertanke har man då. Man kan knappast kompensera så djupa bildningsluckor på en vecka. Men man kan naturligtvis få kännedom om vad Handke faktiskt sagt i politiska avseenden.
Men bildningsnivån har sjunkit katastrofalt. Och det beror ju på att det finns ingen allmänbildning längre. Det är inte bara politiker som inte känner till Selma Lagerlöf. Det finns kulturjournalister i ledande ställning som inte har läst henne. Har man sett frågeprogrammet Kontrapunkt i TV så vet man att det finns bildade människor. Men den gruppen är inte identisk med de människor som vimlar på kulturredaktionerna. Och man kan möta en skriande okunnighet inte bara om uttalet av vissa klassiker, man förefaller inte ens ha hört talas om klassikerna i fråga.
Och man behärskar inte längre tyska. Vi som gick i den gamla bildningsskolan var ofta svaga i franska. Det kom in för sent i undervisningen och lästes för kort. Men engelska och tyska kunde ju alla människor, mer eller mindre. Det skulle inte förvåna mig om det idag är fler som kan spanska än tyska. Och man är mycket bättre på engelska. Även om det förmodligen är en överskattning av ens kunskaper om man tror att man lika gärna skulle kunna prata engelska som svenska. Men också känslan för svenska språket har ju försvagats.
Så är det. När vi inte längre kan samma saker så finns det ingen bildning. En uppfattning om vad man bör känna till, till skillnad från vad man inte behöver känna till. Vem kan säga att det är sämre att känna till spanska än tyska? Eller att vara desto bättre på engelska. Non multa sed multum. Bättre mycket om en sak än många saker. Att tro att det räcker med att kunna googla är dock alltför optimistiskt.
Och det finns så många författare. Är det viktigt att läsa en författare bara för att hen fått nobelpriset? Bortsett då från att kunna hänga med i debatten.
Handke kommer naturligtvis att bli mer översatt och läst, tack vare nobelpriset. Men är han värd det rent litterärt? Det kan ju inte vara en slump att förläggare och kulturredaktioner i decennier har funnit honom mindre intressant. Jag har svårt att tro att det bara handlar om olust över hans politiska förlöpningar. Nu gör svenska akademien en annan bedömning. Mycket av problemet ligger ju här. En sådan värderingsskillnad är helt i sin ordning och är tvärtom en intressant poäng. Men någon gudlig instans för att avgöra vilka som värderar klokast finns inte.
23 okt.19

Vidare Handke-debatt

Debatten om Peter Handke går vidare. Roligt är att Björn Wiman i Dagens Nyheter (20 okt.) har några vackra ord att säga om Rebecka Kärde (19 okt.). Visserligen är jag polemisk mot det hon menar, men vår värderade medarbetare är naturligtvis till skillnad från alla andra, som sagt detsamma, en hederskvinna. Tydligare kan humbugslandet inte illustreras. Frågan är om hon som medarbetare hade fått säga det hon gör om hon inte suttit i nobelkommittén. Och det avslöjar att det fria ordet är en fråga om makt. Det var ju smart tänkt av akademien att ta med en kritiker från Dagens Nyheter och en från Göteborgs – Posten. Blir det bråk så måste de försvara akademien i sina tidningar. Och tidningarna måste trycka dem. Och får de därefter kritik i sina egna tidningar så måste det ske med fotskrapande.
Amanda Sokolnicki (DN 18 okt.) har naturligtvis rätt i att när akademien börjar yttra sig om Peter Handkes åsikter så tar de ju ändå politiska hänsyn. Och visst kan man kritisera Henrik Petersen i Svenska Dagbladet (18 okt.) när han skriver att ett flertal av Handkes utspel är helt och hållet oförsvarbara. ”Men någon krigshetsare är Peter Handke inte. Han är ingen Ezra Pound”. Det oförsvarbara kan tydligen kompareras.
Men jag undrar om det inte måste vara så. Det finns politik så omoralisk att det spränger alla gränser. Då gör man inte bara ett politiskt ställningstagande som är omoraliskt. Man säger eller gör något som i ondska och galenskap är bortanför allt. Sedan återstår det att diskutera var gränsen egentligen går.
Ezra Pound fick aldrig nobelpriset. Var det rätt? Borde Louis - Ferdinand Céline ha fått det? Vi har olika åsikter om ondskans gränser. Och också olika åsikter om litterär storhet. Ett val är alltid ett val i tiden. Vi är alla förblindade av tiden. Vem vet vilka nobelpristagare som är stora om hundra år. Och vem vet om det om hundra år längre finns några kvalificerade bedömare.
22 okt.19

Handkes nobelpris

Är nobelpriset till Peter Handke en ny akademiskandal? Hur tänker egentligen akademien? En gång till! Men det är möjligt att nya strider bara gör det lättare att lämna gamla skandaler bakom sig. Den här gången står ju akademien fulltalig och samlad. En yttre strid kan bara svetsa samman.
Tar akademien utomlitterära hänsyn? Ja, annars skulle den väl inte ens ha ambitionen att vidga kretsen av nobelpristagare geografiskt och genusmässigt. Det har länge varit en målsättning att uppmuntra ett helt lands eller en hel kulturs litteratur. Det innebär i varje fall att det är mer än den enskilde nobelpristagarens kvalitet som bedöms.
Vi får komma ihåg att en nobelpristagare aldrig utan minsta tvivel är världens störste nu levande författare. Det är den författare som akademien anser vara värdig. Inte nödvändigtvis den enda värdiga. Och även akademien torde inse att det finns något godtyckligt i att just hen är utvald. Så mycket mer som andra kandidater kan få priset ett annat år. Vad akademien kan hävda är: Hen är värdig. Vad man egentligen aldrig kan svara på är: Varför just hen, varför just nu?
Men Peter Handke. Hade det inte varit barmhärtigare att lämna den gamle mannen i fred? Och låtit honom snöa in i frid och ro? Bortglömd och bitter som så många författare. Han mår ju uppenbart illa av att få en stålkastare
i ansiktet. Borde han inte få glömma sina misstag?
Agnes Lidbeck sa i Babel att en människa så utan empati inte heller kan vara en stor författare. Det var det dummaste jag hört. Litteraturhistorien är full av empatistörda och demoniska gestalter. Verken kan skälva av humanitet, författaren själv vara en ren operettskurk. Inte sällan är dessutom verken infekterade av en betydande inhumanitet. Det centrala är om vi kan lära något av dem.
Handkes till megalomani gränsande självglorifiering är ju intressant för den som nyss läst Katarina Frostensons K. Kanske är denna självöverskattning nödvändig för att en författare skall nå sitt blygsamma optimum. Att vara övertygad om att man träffar stjärnorna är kanske priset för att med möda ta sig över trädtopparna. Jag är ren litteratur, Homeros, Tolstoj är mina likar. Och här kommer ni och tjafsar om mina politiska ställningstaganden! Det är lite kul.
Och så tänker jag på vad en psykiater skrev om Anders Behring Breivik. Den som är ensam om sina galna värderingar är sjuk. Den som delar dem med andra är frisk. Problemet är kanske att Handke är alltför ensam i sitt speciella skurkhyllande.
21 okt. 19

Kajenns dagsvers

Vem är dagsversens konung för alla tider? Det måste väl ändå vara H i DN, Alf Henriksson. Han har överlevt, finns i bättre poesiantologier, har ett eget sällskap i Huskvarna. Och han har gjort så mycket annat. Sammanfattat Antikens historier och Isländsk Historia , Biblisk Historia och Verskonstens ABC. En fantastisk bok för barn, har han också skrivit, alltigenom allittererande ”Alfabetets användning anar aporna aldrig”. Det har väl endast överträffats av min vän Clas Rosvall. Tyvärr har H också skrivit texten till den 50-tals schlager som komponerades av Hugo Alfvén och hette Roslagsvår, där det tjatades mycket om någon som hette Johansson. H var alltså allsidigt älskad och är synnerligen hågkommen.
Men det smärtar mig att hans kollega i Svenska Dagbladet, den virtuose Kajenn, inte lever lika starkt. Det var också en diktare över vars kvickhet och briljans man häpnade. Jag är uppvuxen med Svenska Dagbladet och har starka minnen av hans ekvilibristik och hans aldrig sviktande rytmkänsla.
Han hette Caj Lundgren och var verksam på Svenska Dagbladets kultursida. Han var också översättare. Han lär ha skrivit för Kar de Mumma- revyerna. Vilket väl förklarar hans kryddiga signatur. Kajenn är ju inte heller så långt från cajell. Erik Zetterström har ingen namnlikhet med Kar de Mumma. Men han tyckte väl det var roligt att göra ett franskt namn av en krydda. Och så slapp Hasse Z:s son att kalla sig Erik Z.
Men upp till bevis! Exemplen är hämtade ur en liten samlingsvolym från 70-talet Mellan nu och nyss. Som jag tillägnat mig genom torghandel för tio kronor.
 
Etymologkomik
 
En hypotes som aldrig har lagts fram
av folk som forskar efter ordens härstamning
består uti att franskans 'homme' och 'femme'
är grunden till den svenska glosan 'hommefemmening`.
 
Det slår oss att mången normalman
i likhet med mången normalkvinna
kan godta begreppet `fru talman`
men däremot inte 'herr talkvinna`.
 
Vad händer om man laborerar med ekoeffekter?Då kan Kajenn få till följande.
 
Som man ropar
 
O svara mig Eko, hur är det beställt med den dagliga lunken?
- Unken.
 
Vad sägs om våra satirikers idoga häcklande?
- Äcklande.
 
Jaha du, men vem går i däck av den sista debattrallarsvingen?
- Ingen.
 
Än ekonomin, hur blir den efter parternas käbbel och knussel?
- Ussel.
 
Var bör vi då hoppas och tro på när tillvaron ter sig för svår?
- Vår.
 
Ord till en ung man
 
Min gosse, du är smart och tajt
och tuff och bjutiful och brajt,
din hela image är allrajt
och hipp din stajl, but lissen:
din engelska är vissen.
 
Ja, jag hade kunna citera mycket, mycket mer. Men jag skall sluta med en dikt som jag tycker innehåller en allvarlig livsvisdom.
 
Modd
Den verkliga innebörden av modd
är inte till fullo bekant och förstådd.
 
I fysisk bemärkelse är den gröt
av välknådad snö, liksom grynig och blöt
 
Men dessutom tycks via tårna och hälen
en djupare modd transporteras till själen.
 
Den uppfyller undan för undan vårt sinne
och tankarna klafsar med möda därinne.
 
Och tyngst av all modd som av oss blir begådd
är denna mentalt metafysiska modd.
 
18 okt 19

Äldre inlägg

Nyare inlägg