Lars Westerbergs Blogg

Jag vet inte om någon har lagt märke till hur mycket Peter Handkes begravningstal över Slobodan Milosevic påminner om Marcus Antonius liktal i Shakespeares Julius Caesar.
Hanke:
Världen, den så kallade världen, vet allt om Jugoslavien, vet allt om Slobodan Milosevic. Världen, den så kallade världen känner till sanningen.........Jag känner inte till sanningen. Men jag iakttar. Jag känner. Jag minns. För den saken skull är jag närvarande idag, nära Jugoslavien, nära Serbien, nära Slobodan Milosevic.
Marcus Antonius:
Men Brutus säger att han härsklysten var och Brutus är helt visst en ärans man. Jag vill ej vederlägga Brutus tal. Men står här för att säga vad jag vet. Ej utan skäl var han er fordom kär. Vad skäl kan hindra er att sörja honom?......Mitt hjärta är på båren där hos Ceasar.
Marcus Antonius upprepar flera gånger att Brutus är en ärans man och det ter sig alltmer ironiskt. På samma sätt talar Handke två gånger om den så kallade världen. Han vederlägger inte världens tal men står liksom Marcus Antonius där för att säga vad han vet. Han har egna kunskapskällor (iakttar, känner, minns). Och hjärtat är hos tyrannen.
Är likheterna medvetna eller omedvetna? Hanke är i en liknande situation som Marcus Antonius. Han har en opinion emot sig, som det kan vara otaktiskt att direkt motsäga. Man får behandla den med ironi och deklarera var man själv har sitt hjärta. Så likheterna kan vara omedvetna. Men jag gissar att de är medvetna.
31 okt.19

Johan Haklius har något grundläggande tankefel. Och har man det så hjälper det inte hur smart man sedan resonerar. Senast i Expressen 26 oktober.
Han kan inte förstå att liberalerna inte inser att det är deras fel att sverigedemokraterna växer. Det är som om han betraktade de gamla parlamentarikerna som någon sorts föräldrar. Om barnen blir vrånga måste föräldrarna gjort något fel. Och vill de inte inse det utan skyller på barnen så skyller de bara ifrån sig.
Det har han helt rätt i när det gäller föräldrar och barn men som en beskrivning av hur demokratin fungerar så är den oriktig. Medborgaren har sina värderingar och röstar därefter. Parlamentarikerna är ingenting annat än medborgarnas representanter. Förändras medborgarnas värderingar förändras den parlamentariska situationen. Det är egentligen inget konstigt med det.
Naturligtvis kan man sedan försöka förklara varför människors värderingar ändras. Men ansvaret för det har väl de som byter värderingar. Skulden är inte deras meningsmotståndares.
För hur sverigedemokraternas framgångar i stället skall beskrivas hänvisar jag till min gårdagsblogg. Johan Hakelius tycks utgå från att sverigedemokraterna växt är en rationell reaktion på en politisk situation. Det är att mycket överskatta det rationella hos människan. Men är människor t.ex. övertygade om att EU är grunden till deras problem så är det väl inte politiken som behöver ändras. Och det är väl mer de pratande klassernas uppgift att förklara frihandelns fördelar. Nu är inte de svenska populisterna några rabiata EU-motståndare men visar i varje fall att politiska värderingar ibland saknar rationell grund. Att det istället har sitt ursprung i okunnighet, fördomar och värderingar.
30 okt.19

Sverigedemokraterna blir bara fler och fler. Vad beror det på? Själv är jag inte förvånad. Jag har alltid trott att Sverigedemokraternas väljare menar vad de säger. Så många svenskar kan inte vara rasister, säger man, men det kan de uppenbarligen. Främlingsfientligheten är uppriktig, men den behöver däremot inte nödvändigtvis vara så stark. Det räcker med en generell misstro mot invandrare för att man skall känna sig lockad att rösta med partiet. Enskilda invandrare kan vara bra, men invandrarna som grupp ligger bakom oro och kriminalitet.
Jag tror också att mycket bottnar i mindervärdeskänslor. Man har kanske fördomar som man lite grann skämts för och man avskyr andra människors förebråelser. Sedan går det allt bättre för fördomarnas parti och då är det en befrielse att sluta skämmas. Äntligen kan man få revansch mot alla dem som fått en att skämmas. Tidigare har det väl funnits en halvt medveten insikt om att vår representativa demokrati bygger på en viss elitism. Man röstade på dem som var bättre insatta än man själv och som såg längre. I stället har de gamla parlamentarikerna liksom invandrare numera fått en syndabocksfunktion. De är orsaken till att mina misslyckanden och olyckor.
Främlingsfientligheten är naturligen starkt kopplad till gruppegoism. Om några skall ha det svårt så föredrar man att det är andra människor än jag och mina närmaste, som lider. Det är också lite skämmigt att vara så gruppegoistisk. Och det kan man vara utan att vara det minsta främlingsfientlig. Och det kan närma även människor, som saknar alla fördomar mot invandrare, till sverigedemokraterna.
Hur långt är egentligen steget till att rösta med Sverigedemokraterna för den som i vissa liberala tidningar ha matats med termen realism? Vi har inte råd och vi klarar det inte. Vi måste värna om välfärden. För att inte tala om de partier som nu imiterar Sverigedemokraterna. Det kan verka logiskt att stödja dem som var först med den gruppegoistiska realismen. Då får man överse med främlingsfientligheten, som kanske är lite stötande och onödig.
29 okt. 19

Jag läser dagligen långa debattartiklar om Peter Handke. Somliga angriper honom, andra försvarar honom. Själv har jag inte läst de politiskt relevanta böckerna av Peter Handke. Och av hans romaner har jag läst en enda, Kort brev till långt farväl, som jag tyckte var tråkig. Så jag är parodiskt långt från de skarpslipade intellektuella som deltar i debatten. Men genom att läsa deras debattinlägg borde jag kunna begripa något.
Debatten gör i hög grad intryck av pedanteri. ”A citerar detta men undviker att citera detta. Eller använder sig av ett lösryckt citat utan att ta hänsyn till kontexten.” Säger man om sina meningsmotståndare.
Men vad gäller frågan? Alla är ju överens om mycket. Det politiska är en liten del av Handkes författarskap. Han skriver slingrigt och delvis motsägelsefullt. Och han insinuerar en del utan att säga det rent ut. Och alla tycker att hans ställningstagande i kriget i före detta Jugoslavien är uppåt väggarna.
Det är alltså inte det man diskuterar. Utan om detta diskrediterar honom för nobelpriset. Och då tycks det vara frågan om Handke förnekat att det som hände i Srebrenica är folkmord. Ty en folkmordsförnekare bör inte få nobelpriset, menar även Svenska Akademien. Enligt Thomas Steinfeld som nyligen skrev i Svenska Dagbladet (25 okt.) har han inte gjort det. Han bara undviker att kalla det folkmord och kallar det i stället massaker. Vad är då skillnaden mellan massaker och folkmord, som tycks vara så central? I båda fallen avrättar man ju brutalt en massa människor.
Så vitt jag förstår, massaker kan man begå av någon sorts krigspsykos. Människor från den andra sidan blir slaktade när armén drar fram. Medan folkmord planmässigt avrättar människor för att de tillhör ett viss folk.
Steinfeld påstår att Handke inte använder ordet folkmord för att det ännu var reserverat för förintelsen. Men man kan ju också tänka sig att han använder det för att bagatellisera. Det är ju ett faktum var han har sina sympatier. Och han kom alltså till Milosević begravning och höll ett sentimentalt tal. Dock är det förstås inte detta som avgör om han är värdig som nobelpristagare. Det är nämligen vanligt att intellektuella hyllar bödlar.
Så debatten går vidare. Varje gång någon yttrar sig har man hittat nya citat som talar för det ena eller det andra. Kanske när alla debatter är slut och man inte längre behöver bevisa något, någon kunde skriva en bok med utförliga och fullständiga citat av Handke. Där man också tar hänsyn till omedvetna eller medvetna oklarheter och vad som rimligen underförstås. Så skulle man kanske kunna få en sann bild av Handke och Serbien. Först då skulle det kunna fastslås huruvida Handke är en för stor skurk för att få nobelpriset.
28 okt. 19

Jag undrar om inte alla som skriver ibland känner vånda över sina egna artiklar. Jag gör det i varje fall. Inte så sällan. Och jag tänker på Heidenstams ord: hur lätt blir människornas kinder heta, de döma snabba fast de litet veta.
När det gäller debattartiklar är utrymmet för ovetbarheter ganska ringa. Om skribenten uttrycker sig någorlunda klart, så finns ingen tvetydighet. Det står som det står. Och ser man brister i resonemanget så kan man knappast missta sig. Men jag tänker på den verklighet som ligger bakom. Ofta är det en journalistisk verklighetstolkning som ligger i botten. Grävande människor har lyft fram något viktigt, som andra senare kan kommentera och värdera. Men det är ju så mycket som är hemligt och konfidentiellt. Journalisten kan alltså inte veta allt och kan dessutom inte alltid berätta allt den vet. Och på detta bygger kommentatorer och en häpnande allmänhet sin indignation.
Det gäller i särskild grad brott och sociala missförhållanden. Man måste reagera, sägs det. Men jag tycker inte det är riktigt bra när opinionsbildare reagerar utan att ha några lösningar och förslag. När de får nöja sig med att säga ”oacceptabelt” ”kan inte tolereras” och liknande.
Men det finns ett krav, förstås, att när något upprörande händer så vill man få det kommenterat. Man har i vårt tid blivit alltmer medveten om hur känslotänkande dominerar människan. Tanken är ofta känslans tjänarinna. Och det gäller inte bara förbittrade människor, näthatare och nättroll, som helt drivs av sina aggressioner och maktambitioner. Utan för de flesta är det nog så att känslan sätter i gång tanken. Sedan gäller det att hålla tanken så fri som möjligt. Och inte låta känslor störa resonemangen.
Det gamla behovet av att höra predikningar har inte minskat med kristendomens reträtt från predikstolen. Fortfarande känns det bättre om man kan samlas till en gemensam känsla. Och det gäller alla slags känslor. Den gemensamma indignationen, som bara i sämsta fall kan få karaktär av kollektiv lynchning. Så väl som sorg, hyllning, bekymmer. Behovet av en delad känsla.
Så kanske gör opinionsbildare ändå en insats när de nöjer sig med att emfatisk uttrycka en känsla.
25 okt. 19