Visar inlägg från september 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Ny i Lund

När terminen startar i Lund kan man känna en oro i luften. Begär och minne. Och så minns jag mina första dagar i Lund.
Jag var full av förväntan. Allting var nytt och spännande. Och här skulle jag leva – länge.
Jag hade läst en del om Lund. Och just den sommaren hade Sven Christer Swahn publicerat fyra viktiga artiklar om Lund i Sydsvenskan. Det var förstås ingen tidning vi hade i vårt barndomshem men jag insåg väl att det var den naturliga tidningen i Lund. Och när jag fick syn på den första artikeln missade jag ju inte de andra. Artiklarna som sedan att ingå i Swahns bok ”Detta Lund”.
Min pappa hade alla Piratens böcker så jag läste Tre terminer. Och Fråga Lund gick på TV. Men var lundatraditionen viktigt för mig? Inte i jämförelse vad den skulle bli. Jag var nyfiken på en stad som skulle bli mitt hem under många år. Men jag var inte fixerad.
Men vid universiteten fanns de intellektuella. Här skulle jag möta intressanta människor. Jag såg mig skyggt omkring. Och funderade över dem jag passerade på gatan.
Hade jag klart för mig att en människa inte förändras bara för att hon kommer till Lund? Inte blev min studentkamrater magiska bara för att man multiplicerade dem. Det var något där jag inte riktigt hade tänkt igenom.
Så jag tvivlade inte på att intelligentian bodde i Lund. Men jag måste gardera mig mot risken att bli ensam. Studierna bekymrade mig inte så mycket. Jag var en landsortsstudent med hyggliga betyg. Det var i sin ordning om det tog tid, jag hade ingen brådska att lämna Lund. Men det skulle nog gå bra.
Men ensamheten? Här gällde det att snabbt rikta sig utåt. Vilka ville jag möta? Litterära studentklubben. Men jag kanske också skulle testa en politisk studentklubb? Så jag gick med i liberala studentklubben.
Det blev ingen lyckad start. Jag hade inte engagerat mig i politik tidigare och var tämligen okunnig. Snart drog jag mig tillbaka till ensamheten. Och studierna i Nordiska språk blev ökenlika. Det var roligt att läsa danska och norska. Men de gråa böckerna i språkhistoria knäckte mig.
Men det fanns intellektuell stimulans. Det var fantastiska estraddebatter, stora debatter flera gånger i veckan som anordnades av aktiva studentföreningar. Studentaftnarna, som kåren anordnade, hade ofta ambitionen att vara breda, så dem fann jag mindre intressanta. Men det fanns studiecirklar, diskussionscirklar, där man ju själv var med och diskuterade. Jag minns cirkeln ”Gud – och samhället”, kanske en tidig föregångare till Humanisterna, en rubrik som också lockade kristna deltagare. Och cirkeln om samlevnadsformer, vilken väl hade udden riktad mot den traditionella tvåsamheten. Så nog hittade jag de intellektuella.
Under mina första universitetsterminer hade jag också föreställningen att universitetsstudier var något så krävande att man absolut inte fick belasta hjärnan med något utöver studierna. Så jag läste ingenting, förutom mina gråa böcker som jag aldrig fick något grepp om.
Det var en ganska stukad människan som började läsa filosofi våren 1967. Efter en svår kristermin som slutat i en katastrofal tenta. Och så började det långa arbetet för att ta mig upp ur gropen. Men då var jag inte längre ny i Lund.
16 sept. 19

Barrlings ideal

Katarina Barrling i Svenska Dagbladet (12 sep.) funderar över Fredrik Reinfeldts uppmaning till öppna hjärtan. Här vädjade han till känslan, inte till förnuftet. Han talade inte om att öppna sin hjärnor, framhåller hon med skärpa. Nej, det hade nog inte varit en bra metafor. Att föreslå trepanering av svenska folket hade varit väl drastiskt. Och knappast tankebefrämjande.
Inte för att det spelar någon större roll, men Reinfeldts ursprungliga vädjan till medmänsklighet, krävde en ganska blygsam uppoffring. Det handlade om att för en tid avstå från att få det bättre. Men det har både de som gillar uttalandet och de som ogillar det, glömt bort. Men för den som pläderar för saklighet och förnuft kan det ju vara klokt att nämna detta.
Ty hennes kritik gäller: ”att fullkomligt utlämna sig och vara beredd att erbjuda allt man har till sin nästa.” Det är en idealism inte alldeles olik den som kommunismen rymmer, menar hon. Här har vi den intellektuella varianten av den groggfryntlige Tyko i Karl-Bertil Jonssons julafton. Ger man bort någonting frivilligt så är man kommunist.
Och inte tänker man i första hand på kommunismen, när man förstår vad som är hennes måltavla, utan på kristendomen. Den där kristna moralen som sägs vara en sådan oundgänglig del av våra svenska värdringar. ”Gå och sälj allt vad du har och ge åt de fattiga”, sa som bekant Jesus till den rike mannen. Men Katarina Barrling är alltså kritisk till kristendomen. Och Katarina Barrlings förnuftskritik går ut på att hon finner detta alltför abstrakt. Jesu uppmaning kan visserligen tyckas nog så konkret. Men vilka är det han riktar sig till? Jo, en abstrakt kategori om man tänker sig att det inte bara gäller en rik man, just då. Och de fattiga är ju ett kollektiv och sålunda abstrakt.
Första gången jag såg Katarina Barrling var när man en gång i TV gjorde psykologiska intervjuer med partiledarna och hon tillhörde dem som kom med analyser efter intervjuerna. Jag fann henne lysande skarpsinnig. Men hon har kanske inte mått väl av att en längre tid vara kolumnist i Svenska Dagbladet. Då blir också den konkreta verkligheten gåtfull och abstrakt.
Och visst kan man tycka att det Jesus begär är over aevne. Men skyll inte på Reinfeldt. Utan rikta kritiken dit där den hör hemma. Och moraliska värderingar har nog alltid något idealt över sig. De bör nog inte därför avfärdas som abstrakta principer. Man kommer inte undan moralen genom att kalla den abstrakt.
13 sept. 19

Förtryckares försvar

Jag läser Niklas Orrenius berättelse i DN (6 sept.) om mannen som blev rasande på skolkuratorn för att hon räddade flickor från tvångsäktenskap. Och hur han beskyller henne för rasism. Jag tänker att här har vi något utomordentligt symptomatiskt. Här finns en viktig lärdom att dra.
Hur ofta stöter vi inte på den mänskliga attityden. Överallt möter man här och nu människor som anser att självförsvar är naturligt och självkritik något som måste skys. Självkritik betraktas som ett farligt gift som som ödelägger människan. Omgivningen är full av fientlighet, i det egna jaget finns inget att ifrågasätta. Jag vet att marxistiska vänner tycker att jag nu säger något ofint. Att jag moraliserar i stället för att söka strukturella förklaringar. Men jag tycker det är till föga hjälp om man konstaterar att mannen är präglad av en miljö som finner det naturligt med hackordning. Vilket är grunden i alla teokratier. Där den starkare förtrycker den svagare. Och att hans upplevelse att det är rätt att förtrycka kommer sig av att han tar igen på de svagare vad han själv fått lida av de starkare. Att han är uppvuxen med att auktoritärt förtryck är legitimerat. Och man behöver ju inte leva länge med svensk samtidsdebatt för att förstå att det gäller att se sig som offer. Du får inte hacka på att jag hackar på andra! Det blir hans försvar mot demokraterna.
Men det där att självförsvar är sunt och naturligt och självkritik ett gift, behöver vi verkligen inte gå till främmande kulturer för att se exempel på. Där man inte bara saknar förmåga till självkritik utan där det är svindlande otänkbart att ens vilja detta. Jag hör människor prisa att man inte längre behöver stå med mössan i handen. Överallt hör man ropet på att den frie medborgaren skall stå på sig. Men vi har glömt att fostra till ödmjukhet och hov. Ty ingen självhävdelse och ingen primitiv maktutövning kan ändra på att det finns goda och dåliga argument. Och vad skall man tro om det vidriga översittarflin som gör humanitas till godhetsknarkande. Kanske är det figurer som fortsätter att spela de krigsspel på datorn, som de är uppväxta med, i annan form. Mycket mer har vi tydligen inte lärt dem att begripa.
Om någon påstår att du är rasist undersök om det är sant. Innan du börjar yra om hur orättfärdigt det är att stämpla dig som rasist, pröva att förklara för dig själv varför det är orättfärdigt. Om någon påstår att du är en auktoritär förtryckare, rannsaka dig själv och försvara dig inte med att omgivningen är rasistisk. Du kan ju tänka som alla andra, du har en moral som alla andra. Här är inte jude eller grek, här är vi alla ansvariga för vad vi säger och gör.
12 sept. 19

Kakabaveh och barnen

När jag läser Amineh Kakabaveh senaste inlägg i DN (10 sept.) slås jag av en detalj. Barnens rätt går före religionsfriheten, säger hon, när det gäller förbudet att bära slöja i skolan.
Barnens rätt? Betyder det barnens valfrihet eller vad som på sikt gynnar dem? Vem är det som skall definiera barnens väl? Ty alla vill väl ett barns väl.
Man kommer att skilja sig från kamraterna genom att bära slöja. Man kan tycka att det är ett obekvämt plagg. Det är inte säkert att det är något stort problem för barnen.
När man talar om religionsfrihet kan man brista i inlevelse, om man vet att det inte finns någon Gud. Visserligen skall människan ha sin frihet men det väger inte så tungt att försvara en ren inbillning. Men för den troende är det på liv och död. Eller är det inte så sällan. Självklart handlar det här också om kultur och identitet.
Så vem kan objektivt säga vad som är barnens väl? Att vara som andra svenskar eller följa familjens seder och bruk. Det är så vitt jag förstår ett antingen eller. Inte på alla punkter, men vid varje punkt. Vare sig man tycker att föräldrarna skall bestämma barnets klädsel eller samhället så förhindrar man barnen att välja. Och det är nog bra det. Att ställa ett litet barn inför ett sådant val vore ruskigt.
Så hur man än vänder sig så handlar det inte primärt om vad barnen tycker. Utan om vem som bäst vet vad som är barnets väl. Man kan inte förklara bort den kulturkrock som finns. Kloka föräldrar och ett klokt samhälle inser detta och gör allt för att mildra denna kulturkrock, som det rimligen är lite problematiskt att växa upp med. Man kan visserligen tycka att det är Sverige som är framtiden. Men också invandrarbarn behöver och älskar sina föräldrar.
11 sept. 19

Inte roligt för Lokko

Fast jag vet att man aldrig skall diskutera humor. Känslan för humor är med nödvändighet väldigt subjektiv. Men dock, Anders Lokkos artikel i Svenska Dagbladet (8 sept.) tycks mig mest som en bortförklaring. ”Hasse & Tage åldras lika illa som annan humor”, menar han. Nå, det är nog en artikel om humor som inte är så allvarligt menad.
Själv har jag ingen svårighet att roas av Molière. Fakiren tycks mig fortfarande oslagbart rolig men jag har svårare för Emil Norlander och Albert Engström. Men de är alltså samtida med varandra.
Men det är klart att man kan tröttna på skämt som man har hört för ofta. Och det är klart att nostalgi eller föräldraaversion kan påverka ens upplevelse. Det får betraktas som irrationella faktorer. Anders Lokko dissar exempelvis sketchen som talar om Rooger Mooore. Men det är en stark idé att jämställa enkla vardagssituationer med händelser av historiska proportioner. Det inadekvata i jämförelsen torde väl vara tidlös humor. Den idén kan man göra varianter på när ingen längre minns Roger Moore.
På samma sätt är ju Monty Pythons sketch när man försöker överträffa varandra i ämnet eländig barndom, tidlöst roligt.
När Hipp hipp kom på att man kunde driva med svenska egenheter och den beskäftighet men vilket vi bemöter invandrare kändes det som en fräsch sätt att beskriva kulturkrockar. Liksom vårt sätt att använda tekniken, att låta hela verkligheten styras av dokumentationen. Mannen med familjekameran, har verkligen kvalificerat sig för evigheten.
Men det speciella med Hasseåtage är att det förenar briljanta texter med suveränt komiskt framförande. Jämför lysande komiska föregångare som Fridolf Rhudin och Martin Ljung. Fridolf Rhudin, denne lantligt allvarlige man, är han inte redan en Kurt Olsson i varande. Och Martin Ljung med sin låtsade enfald.
Tage Danielssons låtsade enfald är av annat slag. Här är en oskyldig och sävlig människa som säger osannolikt skärpa saker.
Och Hasse Alfredson. Här finns ingen låtsad enfald men en munterhet som är oerhört medryckande. Man försätts i ett tillstånd av trivsel och glädje bara man ser honom. Hans improvisationer floppar ibland. Men de hisnade risker han tar är en del av glädjen. Det är ju fabulöst att han lyckas så ofta och att det blir så bortom alla gränser roligt.
Att vissa svenskar hatar August Strindberg eller Jan Fridegård, därför att de hade lärare som älskade dessa författare alltför mycket, är inte mycket att göra åt. Det får betraktas som ovidkommande och säger ingenting om dessa författare. Däremot är när det gäller komiska höjdpunkter, inte utstrålning och framförande lika ovidkommande.
10 sept.19

Äldre inlägg

Nyare inlägg