Visar inlägg från september 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Wennstam och porr

Katarina Wennstam har skrivit en intressant artikel om pornografi i Expressen (22 sept.). Det finns dock ingenting som tyder på att hon tänker rätt.
Katarina Wennstam tror på våldspornografins radikaliserande verkan. Man börjar som porrkonsument och slutar som mördare. Därför blir hennes slutsats. ”Låt oss inte glömma en viktig sak här – sex är roligt lustfyllt och underbart. Porr är något annat.”
Själv har jag alltid varit mot våldspornografi. Och det långt före det att begreppet var kopplat till sexualiteten. Vi tidiga sexualradikaler förundrade oss över att toleransen mot sexuella skildringar var mycket mindre än toleransen för skildringar som vällustigt gottade sig åt våld. Sex var mer tabu än våld. Att man numera ofta kopplar våldet till sexualitet gör inte våldet mindre vidrigt. Man bör alltså ta krafttag mot våldsporr, inte på grund av sexualiteten utan på grund av våldet. Själva kopplingen mellan våld och sex gör den väl extra betänklig.
Men detta med radikalisering. Är det så säkert? Är det inte snarare potentiella våldsmän som dras till den våldsamma pornografin. Som Wennstam medger, huvudskälet till att någon blir sexualförbrytare är inte att han tittar på porr. Men han skulle alltså gradvis vänja sig vid att avhumaniseras genom sin våldsporrkonsumtion. Är det inte rimligare att anta att hans avhumanisering har andra grunder och att hans porrkonsumtion och hans förbrytelser har sin grund i samma störning? Vem blir förvånad över att sexualförbrytare är storkonsumenter av våldsporr.
Så man undrar hur Wennstam definierar porr. Det verkar som hon omedvetet vet vad det är fråga om. Och detta onanerar man till, utropar hon indignerat gång på gång när hon beskriver våldsporren. Alltså porr är det man onanerar till, en framställning avsedd att väcka sexuell lust. Man måste alltså skilja våldspornografin från annan pornografi. Ändå ser hennes slutreplik ut som om hon generellt fördömde pornografi.
Så även om jag tycker att radikaliseringshypotesen är lite skakig, så anser jag våldspornografi ytterligt olämplig vad den än leder till. Att människor plågas och andra människor sedan njuter av att se andra plågas, kan detta försvaras?
Men Wennstam borde tänka bättre. Hennes artikel i Expressen kan leda till censurmänniskors radikalisering. Man kan inte vara nog försiktig.
23 sept.19

Magnussons dokumentär

Jag har bara gott att säga om Jane Magnussons dokumentär om Hasse och Tage. Man kan invända att en dokumentär om två så lysande personligheter knappast kan misslyckas. Men det kan den visst. Jag har sett mängder med rätt trista dokumentärer om aldrig så lysande artister. Där andra artister ganska klichéartat uttrycker sin kärlek till den käre bortgångne. Interfolierat med en masa snuttar ur artistens karriär, som aldrig hinner bli särskilt roliga.
Här är det en välkomponerad blandning av skämt och allvar, utan longörer, gripande och rörande. Och det som sägs av andra är intelligent och skärpt. Speciell av de tre sönerna. Hasses både berömda regissörsöner och Tage Danielssons för mig okände son. De ser på sina fäder med analytisk insikt och kärlek. Jag är också glad över belysningen av huvudpersonernas respektive barndom. Och man skulle vilja veta mer om deras mödrar.
Och själv hade jag förstås sett studenttiden mer utförligt belyst. Deras tid som studentspexare. Det är ju så spännande med Hasseåtage innan de blev Hasseåtage.
Det att fokusera på deras samspel är annars ett lyckat grepp. Titta på Tage när Hasse håller sina lindemanmonologer, uppmanar Jane Magnusson. Och så ser man något man aldrig tidigare hunnit registrera.
Men annars skall jag inte ägna mig åt några spoilers. Bara tala om att jag minns att Hasse Alfredson i TV berättat mer utförligt om sitt första fiasko på scen under skoltiden. Hur det kom sig att hans sketch pajade. Hans sidekick drabbades i sista stund av scenskräck och vägrade att ställa upp. Man behöver en Tage Danielsson som ger trygghet. Och Hasse tänkte när han var på väg upp på scenen: ”Äsch, jag kommer på något under tiden”. Han litade alltså på sin inspiration redan då. Men denna gång, den första, fungerade det inte. Och han blev utbuad och fick gå ner från scenen. ”Konstig pojke”, mumlade rektorn för sig själv, ”vi går över till nästa framträdande”. Och Hasse väntade sedan i skolan tills alla hade gått därifrån och så smög han hem.
Om sin mamma har han sagt att hon var mycket frispråkig. Hon kunde säga olämpliga saker, hon saknade liksom självcensur. Hasse kände igen sig i detta. En gång fick hon besök av anticimex.
”Nå lilla frun, hur är det med husbocken?” ”Ja, min man dog dessvärre för två år sen.”
Jag har alltid förvånat mig över att Svenska bilder, Hasseåtages debutfilm, lever ett sådant skuggliv. Sällan repriserad. På samma sätt med de tre programmen om syskonen Mynning, Svenska öden. Där förekommer ju vännerna från Radio Mosebacke för första gången i TV. Det var innan de klassiska radioprogrammet visades i TV.
Där sjungs också Fred Åkerströms ”Sådan är kapitalismen” i något som jag gissar är dess ursprungliga form. ”Ja, den fattige får lida. Och får syndens straff utstå. Men den rike bara njuter, måste livet vara så?”
Jag minns att jag uppskattade Hasse Alfredson redan på 50-talet när han var på Sveriges Radio. I Folke Olhagens program där gymnasieskolor tävlade med varandra ”Vi som vet mest” var han med i illustrerande sketcher, liksom i Puzzlet. Jag minns att Hasse Alfredson sjöng ”I mitt blommiga blå margarinpaket”. En betagande variant av ”I min blommiga blå krinolin”.
Och Skillingspelet som framfördes av Flickery Flies. Vars för mig då anonyma författare var Hasseåtage. Där minns man mest programmet från Skottland där det talades om lille mackapär och hela mackabunten.
Och själv har jag sett Hasse Alfredsson i två knäppupprevyer. Den berömda sketchen med Guben i låddan, t.ex. Och minns när han var sidekick till Yngve Gamlin i TV.s Söndagsbilagan. ”Det är som gamle greve Oissenbach brukade säga. Det smakar mums.” ”Ja, det är ju utomordentligt glädjande att höra”, sa Yngve Gamlin på sitt tankspridda sätt.
Därmed har jag väl citerat några apokryfiska fragment, som jag inte behöver riskera kommer att hamna i någon dokumentär.
Men som erbjuds varje bloggläsare, som är mindre minnesgod än undertecknad.
20 sept. 19

Guillou och Säpo

Jan Guillous förhållande till Säpo är väl lite vacklande. När det blir tal om IB, socialdemokratins hemliga polis, som en gång spanade på Gulliou och hans kompisar, framstår visserligen Säpo, denna underbart legala och demokratiskt kontrollerade hemliga polis, som ljusets riddarvakt. Men när det gäller muslimer häktade på hemliga bevis upphör Guillous välvilja (AB 15 sept.). Då är han noga med rättssäkerheten.
Han påpekar helt riktigt att man inte bör straffa någon som inte begått något brott. Det är först när ett brott begåtts som man kan straffa. Det är en självklar princip. Dock kan man tvivla på nyttan av straff, på det meningsfulla att hämnas, när det värsta redan har hänt. Hur mycket betydelsefullare är det inte att förhindra ett brott.
Nu kan man inte bevaka alla. Om det visar sig att ur den oskyldiga mängden plötsligt stiger upp någon och begår ett bestialiskt brott, så är det något man inte har någon möjlighet att förutse. Man får i stället hålla ögonen på de som uttalar sig hotfullt, fanatiskt och extremistiskt. Ibland är det bara tomma ord. Men som regel menar människor vad de säger. Vilka som är beredda att gå från ord till handling kan man mycket riktigt inte veta. Men att det är fråga om en riskgrupp går nog inte att förneka.
”De muslimer som 'döms' av Säpo med hänvisning till påstådda men hemliga bevis är oskyldiga till brott. Obehagliga, osympatiska och politiskt galna är de måhända. Men oskyldiga till brott. Annars hade de ju självklart dömts i domstol”.
Säger alltså Guillou. Är det så säkert det?
Man kan ju vilja undvika domstolsförfarande av många skäl. Kanske håller man på och kartlägga ett nätverk. Kanske finns det en väl grundad misstanke även om den inte skulle räcka för fällande dom. Det vore då något oförsiktigt att försätta någon på fri fot bara för att man saknar en pusselbit.
”Jag vet inte ens om han verkligen gjort sig skyldig till de knäppa uttalanden som Gefle Dagblad och så kallade terroristexperter på Försvarshögskolan pådyvlat honom”.
Skriver alltså Guillou. Han vet alltså inte, är öppen för att det kan sant. Och för att det kan vara lögn. Och så kan man säga om allt som citeras i massmedierna. Men som regel litar man på vad man läser. Vad är det som får Guillou att tvivla just i det här fallet?
Och vad handlar det om för knäppa saker? Att muslimer skulle vara förbjudna att ha icke – muslimska vänner. Att det som sjunger 'nu tändas tusen juleljus' hamnar i helvetet. Och att straffet för manlig homosexualitet skall vara döden.
Det låter ju varken direkt osannolik eller direkt ofarligt. Så mycket kan väl sägas.
19 sept. 19

Kärde om olycklig kärlek

Rebecka Kärde skriver i Dagens Nyheter (14 sept.) om den tendens till dåligt samvete som kvinnor kan få om de drabbas av eländiga män som de avvisar. När männens hjärtan brustit känner hon bara lust att säga: Ryck upp dig för fan.
Jo visst. Det gäller ha ha både distans och medkänsla. Och skuldkänslor för aldrig med sig något gott. Man bör alltid försöka behandla medmänniskorna väl. Med det betyder inte att man måste älska den man inte kan älska. Dock finns det ingen anledning att håna en olycklig. Jag sa till en flicka som jag älskade olyckligt att det var en beklaglig situation och svår för båda parter. Vi har alla stått och bankat på en dörr som inte vill öppnas och vi har alla varit den som inte vill öppna. Eller alla? Kanske inte nödvändigtvis när det gäller könskärleken. Men det finns alltid analoga situationer. När man inte vill ge något som den andre kräver. Ingen räcker till i kärlek, brukar jag säga. Med en bekväm axelryckning.
Uppmaningen är rycka upp sig är väl inte allvarligt menad, utan ett sätt att legitimera det egna beteendet. Ett beteende som enligt min mening inte behöver legitimeras. Men den olyckligt förälskade kan fundera på vad som är verklighet och vad som är illusion och projicering. Verkligheten inträder kanske först om kärleken är besvarad. Jag har aldrig resonerat som Gunnar Reiss – Andersen. ”Glem aldri henne du aldri mötte”. Vilket, om man hårdrar det, betyder att det är sin idealbild man älskar, inte den verkliga människan. Det är ju först verkligheten som ställer oss på prov. Självömkan och ensamhet ställer inga krav.
Dostojevskij talar ofta om medlidande. Också som en ingrediens i könskärleken. Och varför inte? Moderlighet och faderlighet kan vara ingredienser. Vi har så många behov. Behovet att verkligen betyda något för en medmänniska. Viljan att ta hand om. Det kan dock lätt leda till den ena partens infantilisering.
Men att den olyckliga kärleken alltid har varit en bra tema för litterär framställning är ett faktum. Lättare att dikta kring än den lyckliga, tror jag. Därför bör man inte på grund av sina skuldkänslor bli alltför provocerad när det diktas om olycklig kärlek.
Sedan håller jag inte med Rebecka Kärde och Adorno om att man inte skall glädjas med sina medmänniskor. Pseudodjupsinne. Däremot behöver man inte gestalta och bearbeta lycka lika mycket som olyckan. Det är olyckan som är ett problem. Lyckan klarar sig ändå.
Men hur värjer man sig mot skulden? Genom att tänka efter. Hur ofta väcker det inte skuldkänslor när någon dör? Gjorde man tillräckligt för den som dog? Ofta möter man den frågan också hos människor som måste varit ytterst perifera för den döde. Där beror skuldkänslan på att man överdriver sin egen betydelse.
18 sept. 19

Helmerson hemma

Det går i alla fall framåt på vissa områden. I fredags hade Dagens Nyheter (13 sept.) en ledare om äktenskaps- och relationsproblem. Skriven av en man dessutom, Erik Helmerson.
Han gör revolt mot något han kallar hemmatriarkatet. Han har säkert fått syn på något men han överdriver och generaliserar. Och han verkar lite onödigt lättkränkt. Hustrun flyttar nämligen på den kopp han just ställt in i diskmaskinen. Han erkänner att hon är bättre på det där. Men anser ändå att han behandlas som en fyraåring.
Men visst finns det problem. Han råder kvinnorna att slå av på perfektionen och sluta skämmas. Jag kan bara instämma. Låter man andra sköta något, ty man bör ju dela på bördorna, så kan det inte rimligen bli alldeles som man tänkt sig. Men det kanske fungerar hjälpligt. Det behöver bara bli problem om det får oacceptabla praktiska konsekvenser. Det är ju rätt självklart att när de inte finns några hemmafruar längre utan hemarbetet skall delas av två yrkesarbetande så kan det inte bli lika bra som förr. Och man kommer aldrig att ha samma åsikt om var toleransnivån för förfallet går.
Men jag känner igen det där att inte se vad som behöver göras. Och det outtalade kravet på att någon skall förstå utan att man behöver vara tydlig. Själv har jag svårt för allt som jag inte kan göra till rutin. Vet jag att något måste göras på en viss dag, så är det mycket lättare än om jag måste gå omkring och upptäcka. Att hålla själen fri på det sättet är viktigare för en skapande människa än ett eget rum. Det du, Virginia Woolf!
Vad som exakt menas med ”känslomässigt arbete” får jag inte klart för mig av Helmersons framställning. Är det att komma ihåg att gratulera faster Emma på 70-årsdagen? Eller handlar det om att inte vara vaken för hur barnen mår. Det lär ju vara så, att statistiskt sett är pappa den siste man vänder sig till när man har problem. För mig var alltid kommunikationen med barnen, när de växte upp, viktig. Men jag skulle aldrig kallat det känslomässigt arbete. Och om det är något jag är tacksam mot Christina för, så är det att hon var en så bra medförälder. En nödvändigt kommunikation, nödvändig för mig och barnen, hade kunnat störas. Tänk att få älska och ingen hindrar ens kärlek. Livets största privilegium.
Men kanske avser känslomässigt arbete bara det jobbiga, när barnet är ledset, vrångt, tjatigt och krångligt. Då är det känslomässigt påfrestande. Det kräver mycket riktigt ett väldigt tålamod och kärlek.
Men kanske handlar det om faster Emma. Det är svårt att hinna med faster Emma när man har många småbarn. Och kanske är det inte så viktigt. Vad som är viktigt kan man ha olika åsikter om. Men jag tycker inte att sociala plikter bör vara det första man prioriterar om man får någon egentid. Man har behov av det växande och den vila man kan få.
Men kanske handlar det om att ”arbeta på vår relation”, som det heter nuförtiden. Då är vi inne på ett helt annat kapitel. Då blir det parodiskt och tidstypiskt självupptaget. Den ambitiösa hustrun kräver att en medmänniska skall belöna henne för att hon organiserat livet till sin egen tillfredsställelse. Har man under stor trötthet levt upp till sin egen ambitionsnivå, är väl det minsta man kan kräva en lyssnande medförälder.
17 sept. 19

Äldre inlägg

Nyare inlägg