Lars Westerbergs Blogg

Har ni hört det senaste? Dagens Nyheters liberalism har dött. Och det hände vid ett speciellt tillfälle. Per Svensson förlorade nämligen, efter vad han debattmotståndare påstår, en debatt i Immanuelskyrkan mot en känd antiliberal. Det springer det nya stjärnskottet Joel Halldorf fram och meddelar i en stort uppslagen ledare i tidningen Dagen (24 sept.). Möjligen inspirerad av en Per Svensson- ledare i Dagens Nyheter som andas en viss uppgivenhet (22 sept.)
Äntligen tycker sig Halldorf har fått vatten på sin kvarn. Liberalismen är tom och behöver därför fyllas av en kristen gemenskapstanke. Man behöver bara ge upp individdualismen och ersätta den med en relationell liberalism.
Per Svensson pekar på den tid då frikyrkorörelsen lierade sig med liberalismen. Man får gå fyra generationer tillbaka för att hitta en gemenskapsbaserad liberalism, invänder Halldorf. Men varför slöt sig frikyrkorörelsen till liberalismen? Jo, för att religionsfrihet låg i deras intresse. Det var en revolt mot den konservativa statskyrkans förtryck och diskriminering av frikyrkan. Det betydde ju inte att de generellt gillade frihet. Man var för ett förbud mot rusdrycker och den konstlade alliansen sprack. Den lappades ihop igen. Ända tills fader Lewi bildade ett eget parti. Och det var just för att det behövdes en front mot den grasserande friheten. Den kristna moral- och kulturkonservatismen var tillbakaträngd. Moralkonservativa folkpartister kördes hela tiden över av liberaler. Man måste samla de kristna i ett kristet parti. För att värna de kristna värderna.
Jag misstänker också starkt att nyliberalismen är exempel på samma sak. Består av människor som inte alls älskar friheten men vill den så länge den tjänar deras intressen. I det här fallet är det inte intresset av att motarbeta en visst religiöst förtryck utan intresset av att välja en ekonomi som gör att man kan berika sig.
Man skall alltså inte tro att de som lierar sig med liberalismen nödvändigtvis är liberaler.
Men det här med frihet och gemenskap? Jag tror att det finns en motsättning. Friheten har gjort oss ensamma, sägs det. Det är nog i någon mån sant. Tro alla dem som tvekar att bryta sig ut ur konservativa och förtryckande sammanhang. De får ju betala priset av förstörda relationer. Så mycket bättre med sekulariserade miljöer där man kan välja de gemenskaper man trivs med.
Vi behöver gemenskap. Men behöver vi gruppgemenskap som Halldorf tror? Det tror han nog bara för att han för egen del är förälskad i den kristna församlingen. Men jag tycker den kristne bör inse att Guds värld är större än församlingen, de viktiga lojaliteterna bör vara andra. Och det är oklart vad församlingar kan ge icke kristna människor.
Men socialliberalismen är en bra idé. Och den fick större utrymme när frikyrkofolket var liberalismens lierade. Och den försvagas naturligtvis av nyliberalismen. Man gör nog klokt i att se valet av ekonomi inte som en ideologisk utan som en pragmatisk fråga. Den ekonomi är bäst som gynnar folkflertalet.
Och liberalismens tomhet? Är förstås nonsens. Förtryck finns överallt. Och än mer förstås om man år utanför den demokratiska och sekulära idyllen. Att kämpa för egen frihet och det liberala uppdraget att kämpa för andras frihet förbliver evinnerligen.
Dessutom brister Halldorf i logik. Man måste ha ett samhälle med stark etisk kod, menar Halldorf. Gör vad du vill om du inte skadar andra, skulle inte fungera om inte prästerna varje söndag påminde om det som var rätt. Visst, det behövs en större medmänsklighet än att bara negativt undgå att skada andra. Men redan det senare är en viktig moralisk princip. Det är inget fullständigt moraliskt system men långt mer än tomhet och etisk indifferens.
30 sept.19

Jag läser på förekommen anledning Uppenbarelseboken i Bibeln. Det är en bibelbok som aldrig har lockat mig. Få bibliska böcker har missbrukats så gravt, men man kommer ju inte ifrån att det är en litterär klassiker.
Och jag blev nyfiken på denna bok när jag läste en kristet vinklad bok om nära döden upplevelser. Här berättas det om en person vars nära döden upplevelser tydligt inspirerats av Uppenbarelseboken. Men denna apokalyps kan väl inte handla om paradiset? Så kom jag ändå att ta mig an den gåtfulla skriften.
Nog tycker jag ändå att Voluspa har en annan kraft och skönhet. Både apokalypsen och återskapelsen, nya himlar och en ny jord, är bättre gestaltade.
Det är mycket som stöter i Uppenbarelseboken. Dess överlastade prakt av ädelstenar. Grundstenarna i det nya Jerusalem består av tolv namngivna ädelstenar. Portarna är som pärlor och gatorna av guld. Redan i början när den profetiske författaren mottar sin vision talas det om bälten av guld och en gestalt på en tron som liknar jaspis och karneol. På samma sätt missbrukas tretalet och tolvtalet, de klassiska talen går igen i alla sammanhang. Allt fördärvas till en tredjedel, en tredjedel av jorden går åt, ondskan härskar över en tredjedel etc. Det är också en massa godtyckliga sifferangivelser, det nya Jerusalem uppmäts till tolvtusen stadier och muren till etthundrafyrtiofyra alnar. Etthundrafyrtiofyra tusen är också de som har Guds sigill, tillhör de invigda och goda, tolv tusen av var och en av Israels tolv stammar. För den som läser fundamentalistiskt är naturligtvis dessa konkreta detaljer väldigt viktiga och står där inte av en slump. På oss andra gör det ett komiskt intryck.
I Voluspa är den apokalyptiska slutstriden ett tecken på det ondas seger. Själva striden är ond, visar att det är en ond tid. I Bibeln handlar striden om det goda seger över det onda. Det är förfärligt ända tills det onda nedkämpats. Striden är alltså rättfärdig.
Boken börjar med att författaren träffar en kristusfigur som ger honom visionerna. Först riktar han varsitt varningsord till sju församlingar i Asien. Sedan börjar den verkliga visionen.
Det finns en varelse som förmodligen är Gud som sitter på en tron. Omgiven av 24 personer som kallas äldste. Det finns också fyra varelser, som liknar lejon, ungtjur, människa och örn och som har sex vingar var. Mannen på tronen har en bokrulle förseglad med sju sigill. Då kommer ett lamm för att bryta sigillen. De tre första sigillen frammanar tre ryttare. En vit, en eldröd och en svart häst. Den första får en segerkrans, den andra ett svärd och den tredje en våg. Vågen kommenteras med: ”Ett mått vete för en denar och tre mått korn för en denar och oljan skall du inte skada”. Begripligare än så är det inte. Är det en uppmaning till rättvis handel?
Den fjärde hästen är emellertid gulblek och rids av döden. När det femte sigillet bryts är det slut med hästarna. Det är i stället de dödade kristna martyrerna som ropar efter upprättelse. De får vänta på fler martyrer.
Det sjätte sigillet får när det bryts solen att svartna och månen att gå i blod och åstadkommer jordbävning. Och så har man bråttom att förse de trogna etthundrafyrtiofyratusen med sigill. Fantomens goda märke, så att säga.
Sedan är det alltså dags för det sjunde inseglet (sigillet). Då blir det tyst en halvtimme. Sju änglar får sju basuner. Som de en efter en stöter i med förfärande konsekvenser. Hagel och eld och blod, ett brinnande berg slår ner i havet. Någon sorts odjur som liknar gräshoppor men med stjärtar som skorpioner ger sig på de otrogna för att plåga dem i fem månader. Egendomligt nog har de människoansikten och kvinnohår. Och liknar väl också hästar lite grann.
Domen är uppenbarligen nära. En drake ger sig på en havande kvinna för att sluka hennes barn när det föds. Mikael och andra änglar övermannar draken och kastar ner den på jorden. Där fortsätter draken att jaga kvinnan. Försöker dränka henne med en flod, men floden sugs upp av marken.
Odjuret blir emellertid dyrkat av många människor i fyrtiotvå månader och får hjälp av ett annat odjur.
Men lammet står på berget Sion och sjunger en ny sång. Och det är endast de trogna och oskyldiga som förmår sjunga med. Så kommer människosonen på ett moln. Och en ängel skördar jordens vinstock och kastar i guds vredes vinpress. Och världen fylls av blod.
Sju änglar skall tömma sju skålar över jorden och skapa olycka. Bölder, havens död, floderna blir blod, solen bränner, jordbävning och åska. De onda samlas vid Hamagedon men kastas slutligen levande i eldsjön.
Sedan är det dags för en ny himmel och en ny jord.
Så ser det ut. Voluspa är så mycket bättre litteratur. Och jag läser Uppenbarelseboken som litteratur, den enda läsning jag kan åstadkomma. Måhända skulle en kunnig person som bättre förstod denna tid kunna ge mig en tolkningsnyckel. Men vision har med extas att göra. Då är det inte säkert att man begriper bättre bara för att man är samtida.
27 sept. 19

Med visst förvåning noterar jag en artikel i Dagens Nyheter av ärkebiskoparna från Svenska kyrkan och de bysantinskt ortodoxa kyrkorna. (25 sept.). De uppmärksammar klimatkrisen. Det förefaller ju inte opåkallat. Vem skulle värna skapelsen om inte de fromma?
Men man vill gärna vinkla det existentiellt. Ty här behövs inte bara vetenskap utan också en existentiell förståelse av hur och varför vi känner och agerar som vi gör. Ja, man kan undra lite hur den existentiella förståelsen ser ut. Jag tänker mig att döden alltid har varit en existentiell fråga. Nu är det världsundergången som hotar. Skärper det den existentiella problematiken? Lojaliteten med mänskligheten – den får inte gå under – tycks mig vara något annat än vanlig medmänsklighet. Det är ofrånkomligt att vi som individer kommer att dö. Förändrar det något om mänskligheten som helhet dör ut?
Att det här snarare handlar om en moralisk fråga än en existentiell tycks egentligen vara uppenbart för skribenterna. Att förstöra biologisk mångfald, att skövla skog och förstöra våtmarker, att förgifta vatten, mark och luft. Allt detta kallar teologin för synd, hävdar de. Det strider mot vårt uppdrag som människor. Vi har fått ett moraliskt förpliktande uppdrag av Gud, är väl tanken. Synden kommer av vår oförmåga att se jorden som vårt hem, ett gemenskapens sakrament. Där har vi kanske förklaringen. Ett gemenskapens sakrament torde vara något mera än medmänsklighet i vanlig mening.
Vad beror då denna miljöförstörelse på? Jo, säger de fromma skribenterna, klimatkrisen bottnar i mänsklig girighet och själviskhet. Här är väl den enda punkt där jag har allvarliga invändningar. Annars har det mest handlat om en viss förundran över den ovanliga vinklingen. Ty jag tror i stället att klimatkrisen beror på att man länge såg framstegstanken och teknikutvecklingen som oproblematiska. Man såg att det skapade välfärd och välstånd. Kapitalister och kommunister var överens. Möjligheterna var goda och framtiden var ljus. Så kommer en växande insikt om att det framtidsslott vi byggt innehåller sin egen undergång. Och då är inte frågan: Skall vi bekämpa vår onda girighet? Utan: Hur skall vi moraliskt förmå oss att avstå från det välstånd vi har vant oss vid? Det är ingen lätt sak.
26 sept. 19

Jan Sigurd har skrivit en märklig bok om Fritjof Nilsson Piraten. Piratenpriset har han redan fått men nog borde ha få en förtjänstmedalj för denna kolossala och fleråriga arbetsprestation. Han har samlat mängder av röster från det Malmö, som såg och kände Piraten. Författare dör nämligen. Och rätt nu har det gått femtio år och nästan alla samtida är borta. Det gäller att jaga vittnen medan man kan. Jan Sigurds hängivenhet är imponerande. En stor kärlek till en av många mycket älskad författare.
I början tyckte jag att han var alltför nitisk. Även de som bara har att berätta att en gång såg de Piraten, här kom han med sin käpp och sin barett, får komma till tals. Andra biografer väljer långa intervjuer med dem som verkligen kan fördjupa bilden. Men det dröjde inte länge innan jag svängde. Så här kan man också göra, låta ingen röst gå förlorad. Genom detaljerna, genom många subjekt, blir bilden av författaren tydligare.
Men det är alltså Piratens tid i Malmö. Från mitten av 50-talet till 72, då han dog. Det är inte Piratens produktiva tid som författare, nedgången hade börjat. Min far hade alla Piratens böcker. Endast ”Bokhandlaren som slutade bada” hade han missat. Och jag minns när han i julklapp fick ”Flickan med bibelspråken” 1959. Då hade Piraten inte publicerat något på länge och sex av de tolv novellerna var publicerade tidigare i Småländsk tragedi och Skepparhistorier av mig själv och andra.
Varför min far undvek Bokhandlaren kan man fråga sig. Var han rädd för allvaret? I någon mån var det nog så. Men framför allt tror jag han var främmande för handlingen. En blid och romantisk man som råkar ut för en elak kvinna. Det gick inte att identifiera sig med. Möjligen kan han ha förstått korpralen Krakow bättre. Men naturligtvis beklagade min far att han hade missat en bok av Piraten och skaffade den i efterhand.
Men alltnog, i slutet av 50-talet hade nedgången börjat för Piraten. Det var fyra år mellan Flickan med bibelspråken och Vänner emellan och sedan var det nio år sedan Bombi Bitt och Nick Carter. Så malmötiden är uppenbart en Piraten i kreativitetskris. Det blir efterhand så gott som helt tyst.
Jag retade mig mycket på Åke Leijonhufvuds recension av denna bok i juni.
Tyckte att han använde huvudparten av sin recension till att skälla på Sten Broman. Men det finns stöd i boken för en sådant val. Jan Sigurd lämnar stort utrymme åt Piratens bekanta, släktingar och vänner. Och det är säkert Sten Broman som får det största utrymmet av dem. Det blir en hel provkarta på människor som retat sig på Sten Broman och han står som kontrast till den nästan alltid vänlige, artige och korrekte Piraten. Men likheterna mellan de två kulturpersonligheterna är större än skillnaden. Det är bara det att Piraten behärskar sig bättre, är tillknäppt och oförbindlig. Men ändå finns samma cynism, samma kvinnoförakt, i Piratens fall närmast kvinnohat. Sten Broman var en varmare, uppriktigare natur. Man har kallat honom narcissist men jag skulle snarare vilja kalla honom barnslig. Det finns en spontanitet och brist på konsekvens som skiljer honom från den alltid välberäknande Piraten. Jag minns följande anekdot från Povel Ramel. Broman: ”Alla som gillar Helan och Halvan är idioter!” Povel: ”Men jag tycker nog att de kan vara rätt roliga ibland”. Broman: ”Ja, men ser du, det är en helt annan sak”.
Och här kommer man in på svenska folkets förhållande till sina kulturpersonligheter. Man tycker inte om människor som håller monologer och inte lyssnar. Man har en förhoppning om ett jämlikt samtal. Jag har hört människor som klagat på Frans G. Bengtssons monologer. Och jag har tänkt att Povel Ramels bäste vän måste ha varit Bengt - Olof Landin. En vänskap med Sten Broman måste bli på Bromans villkor. Men man tänker på Frank Hellers vackra ord om Sam Ask: ”Han gav mer än han tog”. Man kan inse att man står inför ett fenomen och njuta av det.
Men det passar inte de flesta människor som mest är intresserade av sig själva. Då skall författaren lyssna och inte tala. Sedan behöver han inte säga någonting utan nicka hult. Och läsaren går därifrån med känslan av att ha blivit förstådd, av att ha mött en själsfrände.
Men det är alltså en kalejdoskopisk och mycket underhållande bok. Vad kände jag inte till om Piraten? Att han hade ett utomäktenskapligt barn med patron Espings dotter. Varmed jag naturligtvis menar förebilden till patron Esping.
En gång som åtta, nioåring har jag träffat Piratens styvdotter, Susanne Hallgren. Jag tycker rent av jag känner igen henne på ett fotografi från 61. Hon var nämligen husmor på elevhemmet i Eksjö, där min äldsta syster bodde. På skolan i Eksjö var också Johan Nilsson f.d. rektor. Min framlidne svåger lär ha sett honom. Johan Nilsson var kusin med Piratens mor och förebild för Emil Horten i Tre terminer. Alltså gift med Piratens ungdomskärlek.
25 sept. 19

Sverigedemokraterna i Sölvesborg vill inte hissa prideflaggan. Eftersom den är politisk och exkluderande. Men exakt det samma kan ju sägas om den svenska flaggan och den representerar i bästa fall samma sak. Demokratin, nämligen. Och en demokratiskt symbol är mycket riktigt politisk och exkluderande. Den är riktat mot antidemokraterna och exkluderar antidemokrater. Och den svenska flaggan har verkligen missbrukats av extremister. Så även om det skulle vara sant att prideflaggan har utnyttjats av extremister så är det ingen mot vad som hänt med den svenska flaggan.
Nu kan man hävda att den svenska flaggan inte alls symboliserar demokratin. Demokratin är ju historiskt sett en ganska ny företeelse i Sverige. Gustav Vasa var knappast demokrat. Men då blir ju symbolen ännu mer exkluderande eftersom den exkluderar alla som inte är nationalister. Och de är förmodligen fler än antidemokraterna.
Sverigedemokraterna gillar inte heller menskonst. Det är samma koppling mellan förargliga åsikter och konstnärliga uttryck som kd-ledaren Göran Hägglund varierade i sitt tal om verklighetens folk. Dock handlar det här inte bara om obegriplig konst utan om obehagliga konstnärliga provokationer. Om feminism betyder könsjämlikhet borde feminism dock inte provocera någon demokrat. Men man kan naturligtvis bli provocerad av kvinnokroppen. Det är som hos muslimerna, man är tydligen lite överkänslig på den punkten.
24 sept.19