Visar inlägg från augusti 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Magnusson om våldtäkt

Det är en rätt underlig situation att befinna sig i. Jag läser Lisa Magnussons på DN:s ledarsida och finner att hon har rätt i sak (23 aug.). Men att hela hennes poäng får sin kraft av att hon använder ett besynnerligt språkbruk. Hon polemiserar nämligen mot feministernas tes att våldtäkt inte handlar om sex utan om makt.
Det konstiga är alltså vad ordet makt betyder i Magnussons språkbruk. Hon skriver när hon skall formulera vad våldtäkt handlar om
”att en person av olika skäl, och i olika grad, sätter sina egna behov före andras”. Men det är ju vad man normalt kallar makt. Att man tvingar något att göra som man vill. Vad Magnusson kallar makt tycks däremot handla om ren sadism. Det är klart att om jag tvingar någon att göra som jag vill så måste jag också vilja något annat än att bara tvinga dig. Så menar Magnusson att våldtäkt inte enbart handlar om makt så har hon ju rätt.
Men vad feministerna menar är väl att makt är det dominerande motivet. Det handlar i första hand om lusten att dominera. Nu kan ju den sexuella lusten ökas just av maktaspekten. Min njutning blir större just genom att jag dominerar någon annan. Njutning utan dominans är en mindre njutning. För den som har det så, kan man väl ändå säga att det är makten som dominerar.
Magnussons egna exempel på när det verkligen är fråga om makt är snarare exempel på sadism. Det är stor skillnad mellan att dominera och att vilja plåga och förnedra. Kort sagt, det är skillnad mellan att utöva makt och aktivt vilja skada.
Sedan kan man ju fråga sig vad sexuell njutning betyder. Att tillfredsställa ett behov. Handlar det i först han om att befria sig från en spänning eller om att vila i njutningen.
Nu kan man ju få både spänningsbefrielse och njutning av onani. Den som aktiv söker en sexpartner måste drivas antingen av ett behov av gemenskap eller av en lust att dominera. Och den som söker gemenskap söker inte makt.
23 aug. 19

K - slutligen läst

Jag läser nu, när tiden skapat ett avstånd, en distans, Katarina Frostensons bok K. Det uppfyller väl inte helt mina förväntningar. Den fick mycket kritikerberöm. Några blev rent av nästan omvända och var till och med på vippen att omvärdera Horace Engdahl. Som Katarina Frostenson kallar riddare. Själv finner jag det vara en löjeväckande benämning.
Andra förfasade sig över Katarina Frostensons råa polemik. Kallar hon inte rent av de sextrakasserade för ”megäror”? Min invändning är den motsatta. Använder man ord som megäror och kabal väljer man hellre ord som ter sig bildade och eleganta än ord som verkligen biter och träffar som piskrapp.
Men det är en bra bok. Och man kan tänka sig att kritikerna något överdrev dess kvaliteter. Hur mycket man än hade låtit henne få på skallen skulle man i alla fall i rättvisans och objektivitetens namn medge att hon är en bra författare. Då tar man lätt i lite för mycket.
Boken är en smula repetitiv och inte helt lysande i polemiken. Dessutom är det inte så intressant med någon som helt förnekar verkligheten. Vantolkningar av verkligheten kan vara intressanta. Men inte den totala förnekelsen. Det finns ingenting att anklaga oss för, alla anklagelser är helt gripna ur luften. Illvilja och avund, främlingsfientlighet och annat, kan vara ett psykologiskt motiv. Men det finns ingenting som vi har gjort som kan föranleda minsta klander.
Katarina Frostenson använder visserligen en sida i slutet av boken på att försvara sig. Beträffande kulturprofilen förutsätter hon bara att han är oskyldig till allt. Han kan ha varit amoralisk men aldrig översittande. Och en sak vet hon. Han har aldrig tafsat på kronprinsessan. Ty Katarina Frostenson såg ur det gick till. Han tog kronprinsessan vid armen, möjligen gick han så långt som till midjan, men berörde ingalunda några ädlare delar. Och att han rörde vid henne berodde bara på att han ville komma förbi. Om detta kan man väl bara säga att det är lätt att se fel. Både välvilja och illvilja kan på motsatta sätt förvanska.
Den enda skuld Katarina Frostenson vidgår är att hon försummade att upplysa akademien om att hon var delägare i Forum när man röstade om anslag till klubben. Hon vidgår det, men är oförmögen att fatta hur gravt det är. En akademi bör givetvis inte bevilja anslag till en verksamhet där en medarbetare är delägare. Att det förhåller sig så förstår man intuitivt och det är groteskt att förbise det. Det är nog ingen som tror att det var girighet som drev Katarina Frostenson. Men alla förbiseenden är inte lika ursäktliga. Ett förbiseende som diskrediterar en helt akademi och som dessutom är något självklart och som rimligen är det första man tänker på, förefaller inte vara någon bagatell. Sedan kan man bli väldigt indignerad när man kallas lögnerska och menar att nästa steg är väl att man kallas mörderska.
Men det är klart att paret haft opinionen emot sig. Och det är naturligtvis en svår situation att bli vargar i veum. Det är naturligt att man förbannar den svenska mentaliteten och pekar på våra nationella lyten, avundsjuka och konformism. Och speglar sig i andra stora landsflyktiga. Att man älskar dem som förblivit trogna och lojala och framhåller deras livräddande funktion. Och att den inbördes kärleken växer av situationens utsatthet. Men det befrämjar inte sanningen. Det går inte att gå in på Kulturprofilens beteende. Det är klokare att avfärda alla anklagelser.
Och det finns många anspelningar till gamla tiders lysande akademi. Nu är det alltid svårt att bedöma litterär storhet. Hur stor är Katarina Frostenson själv, kan man fråga sig. Allt är ju relativt. Jag minns hur haussad hon var på 80-talet och 90-talet. Men tiden är en sträng domare. Hur många stora och bestående författarskap har jag egentliga fått uppleva under mitt korta liv?
22 aug 19

På Chesil Beach

Ian Mc Ewan är en intressant författare. Jag har sett honom nämnas i nobelprissammanhang, men han tillhör inte det oftast nämnda namnen. Jag läste hans debutbok Cementträdgården och fann den kusligt bra. Kuslig är ett ovanligt väl använt ord i sammanhanget, ty det är just kuslig den är. Nu har jag läst en annan bok av helt annan karaktär På Chesil Beach.
Den handlar om en misslyckad bröllopsnatt. I början tyckte jag att den var meningslös. Det skildrade en äldre tids sexualuppfattning eller snarare de känslor som brukade vara förknippade med sexualiteten före den sexuella revolutionen. I och för sig realistiskt och trovärdigt skildrade, men ytterst välbekant för alla med någon kännedom om äldre tider. Men sedan inser jag att han säger något mycket intressant. Skildringen av bröllopsnatten är sedan interfolierat av huvudpersonernas förflutna och bakgrund.
Vad är det fantastiska med denna bok? Att han skildrar ett samlag helt ur dess psykologiska aspekter. Redan det är ovanligt. Det är inte en sexualskildring dold av romantiska slöjor, det är rakt och realistiskt berättat när det gäller de fysiska detaljerna. Men det är alltså känslorna som står i centrum och det är andra känslor än den enkla sexuella upphetsningen. Och för att det skall bli riktigt intressant måste det vara ett samlag med komplikationer.
Mannen har en rädsla för att misslyckas, av att inte kunna prestera. Och han har en ganska snäv definition på vad som måste till för ett lyckat samlag. Och hon kämpar med en motvilja mot den erotiska praktiken. Det intressanta är att hon framstår som den minst konventionsstyrda när det kommer till kritan. Det har hans skuld att de efter den misslyckade bröllopsnatten bryter med varandra.
Redan i början av den sexuella revolutionen tänkte jag på den sexuella friheten för dem som inte kunde eller vågade. Sexuell frihet måste ju också vara att kunna avstå från sexualitet. Det får inte finnas något tvång, det är den enda liberala hållningen. Det var i en tid när den som valde bort en sexuell handling bara kunde beskrivas som hämmad och pryd. Min linje var att även med sina hämningar får man handskas med en viss försiktighet. Kvinnan i romanen tycks ett tag vara på väg mot ett större accepterande.
Den ödesdigra bröllopsnatten utspelar sig 1962 och hjälten är född 1940. Det hade nästan kunna vara en 1800-talsroman, åtminstone när det gäller kvinnans reaktioner. Eller kanske inte. Mannen inställning förutsätter en viss upplysning och kvinnans en sorts medvetenhet om att hennes negativa känslor inte helt är accepterade av tiden. Ian Mc Ewan är född 1948 och jag 1945. Kanske är 1962 just den tid då romanen måste utspelas.
21 aug.19

För naken för buss

Jag är lite missnöjd med etablissemangets svar på högerpopulisternas ena islamofoba utbrott. Det gäller busschauffören som avvisade en flicka som han tyckte var för lättklädd för att få åka buss. Genast började populisterna hojta om sharia och islamisk extremism. Det var naturligtvis som vanligt gripet ur luften, när man inget vet bör man hålla tyst. Busschauffören säger att han hade en dålig dag och inga politiska eller religiösa motiv. Det som plågar mig att ett flertal kommentatorer tycker att detta är att vederlägga den populistiska misstanken.
Men merparten av islamofobena ogillar inte invandrare för att de är muslimer, utan muslimer därför att de är invandrare. Så vad visar man med att påpeka att föraren inte var religiös eller politisk extremist eller ens särskilt from? Populisternas poäng är ju att han sannolikt var präglad av en mindre sekulariserad kultur än den svenska. Möjligen har de fördomen att alla icke -sekulariserade miljöer är muslimska.
Så vad är då vunnet om man visar att han inte är särskilt religiös eller till äventyrs kommer från ett kristet land. Det kan ha ett visst folkbildande värde att upplysa om att inte alla kristna miljöer är sekulariserade. Och att det den här gången inte gick att få belägg för en specifikt muslimsk världskonspiration. Men sekulariserade värderingar förblir lika kränkta.
Nå, kunde man inte tänka sig att mannen var etnisk svensk vars förfäder hade funnits i landet sedan Gustav Vasas tid? Jo, det låter sig mycket väl tänkas. På 70-talet var det en kille från Borås på min korridor, f.d. militär, numera blivande förskollärare, som beklagades sig över de lättklädda flickorna. Därför att de väckte begär hos honom som han inte tyckte att han på något bra sätt kunde tillfredsställa. Han var i samma situation som jag, som inte heller kunde tillfredsställa några begär, fast jag i stället jublade över de lättklädda flickorna. Ju naknare dess bättre. Varken min eller hans inställning hade naturligtvis funnit nåd hos de stränga feministerna. En fullständigt neutral likgiltighet var väl vad som anbefalldes.
Så det betyder att det inte kan uteslutas att det var en etnisk svensk. Om så inte var fallet är det väl troligt att reaktionen i någon mån var kulturbetingad. En demokratisk hållning kräver att man är tolerant även mot det man ogillar. Den inställningen bör man ha både mot lättklädda flickor och mot muslimer, även om man tycker illa om dem. Kulturkonservatism, utländsk eller svensk, hotar alltid att slå över i rena fördomar.
Smått rörande är Anne - Marie Pålssons kommentar i Sydsvenskan (19 aug.) där hon ställer borgerliga konventioner mot demokratiska principer. Och tycks ha en viss fäbless för borgerliga konventioner. Hon kallar det kollektivets rätt mot individens rätt. Man kan aldrig vara säker på vad som är svenska värderingar.
20 aug.19

Granströms ömsesidighet

Jag blev starkt berörd av Helena Granströms artikel i Expressen (12 aug.). Eftersom hon tydligen haft lika underliga tankar, lika underliga tvivel, som jag. Hon frågar sig: Existerar ömsesidighet? ”I förhållande till en plats, till växer och djur, i kärleken och sexualiteten: Finns den överhuvudtaget.”
Min fråga var om det existerar någon gemenskap och jag vet inte riktigt om vi menar samma sak. Bakom mitt tvivel låg det klassiska filosofiska problemet om andras medvetanden. Hur vet man att det finns några sådana? Men vet ju bara vad man ser och hör. Men finns verkligen världen och finns det andra medvetande som liknar mitt?
Även om man svarar ja på den frågan så kan man ju aldrig veta vad andra människor tänker och känner. Kanske är allt projiceringar och jättelika illusioner. Det var den undran som sprang ur min ungdoms ensamhet.
Ömsesidighet skulle väl vara lättare att konstatera. Jag gör detta för dig, du gör detta för mig. Du svarar på mina intentioner och jag svarar på dina. Här finns alltså en relation, en kommunikation, även om man aldrig kan veta hur reell den är. Helena Granström tycks dock vara ute efter en relation som är något mer än en ömsesidig behovstillfredsställelse. Som ju också vore en form av ömsesidighet. Det hon söker är den kärlek som inte söker sitt.
Hon finner den i relationen till barn. Jag har haft samma upplevelse. Jag tror det beror på att ens kommunikationsvilja då är så stark att den övervinner varje tvivel. Man vill så gärna ha ett svar, man vill så innerligt väcka gensvar.
Det löser inte det filosofiska problemet. Det gör bara att problemet tappar sin känslomässiga udd. Skulle inte detta också kunna förekomma i en relation mellan två vuxna människor? Vad är skillnaden? Är det så cyniskt att barnet inte är förprogrammerat, har erfarenhet och styrka. Att det inte har friheten att välja bort. Att man vet att ens kärlek kommer att tas emot. Det spelar ju ingen roll hur mycket man än vill räcka till i kärlek till och för en annan vuxen människa, man kan ändå bli avvisad. Men barnet tar emot, det har inget val. Det är en maktposition hos den vuxne och den kan missbrukas. Eftersom jag bestämmer behöver jag inte anstränga mig. Du kan inte välja bort mig förrän jag redan har förstört din barndom. Det är det ansvar vi har inför våra barn. Och det handlar om något viktigare än att alltid välja rätt handling.
Vem har lust att grubbla på om den lilla människan finns. När det känns så uppenbart att den gör det. Man har fått en gåva och man känner en glädje som utesluter varje tvivel.
Kanske innehåller Helena Granströms funderingar också en del modersmystik. En gång var barnet en del av mig, säger hon. Jo, den prenatala tiden finns. Hur den upplevs av modern vet ingen man. Jag hade ingen relation alls till mitt ofödda barn. Jag har varit med om det fyra gånger. När han föddes kom han från ingenstans, en alldeles färdig människa. Jag blev så förvånad, ytterligt gåtfullt, jag tycker storken är en rimligare hypotes. Faran med modersmystiken är väl att den kan ge upphov till imperialistiska föräldrakänslor. Man måste fatta att navelsträngen är avklippt.
19 aug. 19

Äldre inlägg

Nyare inlägg