Lars Westerbergs Blogg

Knappt har jag skrivit om Katarina Frostensons K så kompletterar Expressen på nyhetsplats med kronprinsessans replik. Det är ju så att Katarina Frostenson i sin bok mycket talar om de psykologiska motiven till att man angriper den oskyldige Kulturprofilen. Men inte alls berör hans eget agerande. Utom på en punkt. När han tog sig förbi majestätet. Då tog han henne i armen, eller på sin höjd snuddade vid hennes midja. Jag påpekade att välvilja eller illvilja här lätt kan göra att man ser fel.
Nå, kronprinsessans replik när detta inträffade? Hon skall ha vänt sig om och sagt ”Å, jag trodde det var pappa”. Detta skulle enligt boken ”Svenska Akademien: Makten, kvinnorna och pengarna” gjort Kulturprofilen stolt.
Men Kjell Espmark och Per Wästberg, som är de som vittnat om majestätsbrottet, vidhåller sin version och bekräftar att repliken är korrekt återgiven. Men Kjell Espmark förnekar med emfas att Kulturprofilen blivit stolt. I stället dröp Kulturprofilen i väg och var förödmjukad. ”Det var en suveränt avfärdade replik” säger Espmark, enligt Expressen.
Detta lämnar naturligtvis ett visst utrymme för tolkningar. Bland reaktionerna på Kulturprofilen fanns också uppfattningen att han var löjlig och föraktlig. De för vilka hans makt var likgiltig och hans charm obefintlig. Det var ju mot människor i underläge han kunde skryta med sitt inflytande och använda sin makt som utpressning.
Så kronprinsessans replik kan vara ett uttryck för detta. Det kan också vara en uppriktig och spontan replik. Om någon tar i en utgår man från att det är någon som har rätt att vara intim med en. Fast det förutsätter ju en ganska respektlös pappa. Om det nämligen är Wästberg- Espmark som sett rätt.
Och hur Kulturprofilen reagerade på repliken kan man inte veta. Inte heller om det är Frostensons eller Wästbergs-Espmarks – version, som är sann. Är det den blinda hustrun som tolkar allt till det bästa? Eller är det människor som sett honom gå över gränsen så många gångar att de den här gången ser mer än det faktiskt är?
30 aug. 19

Jag har nyligen läst om Alice i underlandet och Alice i spegellandet. Jag tyckte inte särskilt mycket om dem som barn. Men åtminstone underlandet improviserades fram. Där har det oväntade, det lekfullt humoristiska, sina givna poänger. Tänk bara hur rolig Hasse Alfredson är, också när han berättar för barn.
Det berättades alltså som när man improviserar sagor, man börjar berätta och vet inte hur det skall gå. Och hade inte flickan som han berättade för, bett honom att han skulle skriva ner det, hade han sannolikt inte blivit författare.
Jag minns att Illustrerade Klassiker, den minnesgode vet att det var det första häftet som kom ut, i sin författarpresentation nämnde att det aldrig hade funnits någon Lewis Carroll men däremot en liten flicka som hette Alice. Lewis Carroll var nämligen en pseudonym för Charles Lutwidge Dodgson. Och var matematikprofessor i Oxford. Illustrerade klassiker nämnde också att Lewis Carroll var så barnkär att han alltid hade en leksak i fickan om han skulle stöta på ett barn. Den nutida läsaren ryser vid tanken.
Jag har fördomsfullt frågat mig varför man inte talat högt om hans böjelser. I den biografi jag läst finns det gott om fotografier av småflickor som måste beskrivas som barnpornografiska. Och den familj, vars små flickor han gillade, bröt med honom. Och ingen vet varför eller vad som hände. Men han förde noggrann dagbok. Men just de sidor som behandlar brytningen är bortskurna ur dagboken. Det tycks ju vara mycket tunga indicier.
Dock, när jag lånar biografin på nytt så förändras inte min bild. Men kanske kompliceras.
Det är 1850-tal. Fotograferingskonsten måste ha varit i sin linda, det måste ha varit ovanligt att fotografera. Biografin påstår också att giftasåldern för flickor var tolv år. Det är knappt man kan tro på det.
Alice och hennes systrar, var döttrar till rektorn för universitetet. Det betyder förstås att den unge Dodgson hade en sorts beroendeställning. Det växlade hur mycket han befann sig i nåd. Speciellt rektorsfrun hade stora reservationer.
Systrarna var vid det här tillfället tre till antalet, en fjärde föddes inte så lång tid före brytningen. Han fotograferade dem alla. Det fanns det nog ingen som reagerade mot. Det måste ha varit lite lockande att bli förevigad. Det var ju lite smickrande att han så gärna ville ha dem som modeller, både för föräldrarna och för flickorna själva. Den totala nakenheten lyser med sin frånvaro, men poserna är talande. Och han var mycket populär bland flickorna. Berättade för dem, ritade bilder, tog med dem på utfärder. Han var också populär hos guvernanten som hjälpte honom att få umgås med fickorna. Också när det var missämja mellan honom och föräldrarna. Troligen var hon lite förtjust i honom.
Nå, vad hände? Det skall sägas att de bortskurna sidorna i dagboken inte är Lewis Carroll eget verk. Utan har gjorts i efterhand av en systerdotter.
Den äldre systern Ina påstår i vuxen ålder i ett brev till Alice, att hon Alice, när hon nu blivit lite äldre fann Dodgson en smula för kärvänlig. Och att hennes mor talade med Dodgson om detta och att han blev så förolämpad att han därefter höll sig undan. Han lär ha tyckt om att låta Alice sitta i hans knä. Vilket Ina tycker att hon kan hemlighålla för eftervärlden.
Det hör till saken att Lewis Carroll då gjort en tågresa med flickorna, som kanske var enda gången han var på tumanhand med dem. Uppenbarligen blev han ihågkommen som en fantastisk vän och ingenting tyder på några bestående bittra känslor hos systrarna. Kanske för att han blev stoppad i tid.
Lewis Carrolls bror Wilfred blev kär i en fjortonårs flicka. Som han också gifte sig med när hon blev sexton.
Så vad skall man tänka? Att Lewis Carroll verkligen var kär i Alice. Och att han var en mycket älskansvärd människa. Att han hade en pedofil läggning men kanske insåg det orimliga i att leva ut den. Troligen gällde detsamma för hans broder. Då kan man tänka att den man väntar ut, förlorar en del av sin attraktion med åren.
Lewis Carroll fortsätter emellertid som flickfotograf. Och nu tar han även direkta nakenbilder. Det är dock inget smussel. Han prisar deras oskuldsfulla uppsyn inför deras mödrar.
Men Alice, som han var förtjust i, han träffade henne när hon var fyra och det tog slut när hon var elva, gick till litteraturhistorien.
29 aug.19

Det finns kolossala samhällsproblem. Det är lätt att känna sig maktlös. Och det finns mycket man inte kan göra något åt. Men det här fallet, som Tove Lifvendahl tar upp i en lång ledare i Svenska Dagbladet, får mig att fundera på vad som är fel (26 aug.).
Det ropas i vår tid på skärpta straff. Och hämnd försvaras allt oftare som en upprättelse av brottsoffren. Sådant är lätt att avfärda. Det är både principiellt fel och praktiskt verkningslöst. Det är inte hårdare lagar vi behöver utan en förmåga att upprätthålla de lagar vi har. Inte heller löser man något genom att acceptera människors hämndkänslor som någonting naturligt.
Ändå kan det hända att många myndigheter drivs av en sentimental och alltför optimistisk människosyn.
Lifvendahl redogör ingående för hur en 13-åring i Uppsala blir mobbad av en jämnårig och hans gäng och den drabbades familj uppmanas att flytta. Och Lifvendahls slutsats förefaller helt riktig. Samhället bör inte kapitulera för gangsters.
Och den följdfråga som infinner sig är: Varför kapitulerar samhället?
Låt oss ta polisen. Huvudproblemet är bristande resurser. Här skulle man kanske också kunna tänka lagändringar, att polisen inte begränsades fullt så mycket i sin ambition att upprätthålla lagarna. Möjligen kan det också vara ett attitydproblem. Poliser är moderna människor, de vill ha goda arbetsförhållanden, bekväm arbetstid och de bör känna sig lika trygga som alla andra. Brottslingar är som bekant farliga. Det allra tryggaste för polisen är alltid att inte ingripa. Att undvika det som är besvärligt och farligt är en reflex hos den moderna människan. Det enda råd jag kan ge är att förstärka polisens resurser och att inpränta att det är en heroisk uppgift att ta hand om förbrytare.
Men det finns något annat också. Som mer drabbar exempelvis skola och sociala myndigheter. Idén att man aldrig skall ge upp en människa. Det är en fin idé men den kan kollidera med andra människors trygghet. Straff och grymheter bör man avstå från, men en människa som är farlig och skadlig för sina medmänniskor bör omedelbart försättas ur stridbart skick. Det kan få mycket negativa konsekvenser för den individ som drabbas av detta. Men då får det väl få det.
För tycker man att den familj som är stark och lycklig skall stå ut med vad som helst, medan samhälle valhänt försöker rädda de vilsegågna så har man gått för långt. Man behöver inte kalla de åtgärder man ingriper med mot trettonåringar för straff men de kan sannerligen behöva försättas ur stridbart skick. Det är en illusion att tro att minderåriga inte kan vara farliga. Det kan de visst. När de hotar med mord bör man ta dem på orden. Det enda som begränsar dem är den fysiska styrkan.
Man skall inte skada unga med för tidiga ingripanden är tanken. Men jag tror det är högst skadlig för barn liksom för vuxna att se ett samhälle stå maktlöst mot deras egen maktutövning. Ingenting triggar som undfallenhet.
28 aug. 19

Det är en formidabelt bra historia. Det är min svåger Jan Olov Nilsson som skrivit en bok om den första utvandringen till Amerika. Är det inte lite djärvt, riskerar han inte att bli jämförd med Vilhelm Moberg? Men detta händer 200 år tidigare och handlar alltså om Nya Sverige, den svenska kolonin i Delaware. Sådant nämndes i förbigående i historieböckerna när jag var barn.
Man tänkte sig att svenska knektar skeppades över, stormaktens sätt behärska tredje världen. Men det är mycket lite omtalat och utforskat. Att motiven för dem som ville utvandra kanske inte var så annorlunda än för den som begav sig av 200 år senare har man sällan reflekterat över.
Författaren skriver i sitt efterord att de flesta karaktärerna är tagna ur verkligheten men att han varit nödsakat att hitta på en del fiktiva gestalter för att få en sammanhängande historia. Det ger författarens syften i ett litet nötskal. Han har gjort en mycket omfattande research. Han har journalistens intresse av hur det verkligen var. Det handlar inte om att skapa odödliga gestalter av Karl-Oskars och Kristinas format. Det är en verklighet som skall synliggöras genom en berättelse. Och det blir en mycket spännande bok, men vill veta hur det går för personerna. Och personerna är många, det är en sorts kollektivroman. Rimligt, inte sant, om det är verkligheten som står i fokus. Man måste skildra många människor om man skall kunna visa hur folk hade det. Och livet är hårt i det gamla landet, det finns anledning att längta bort.
Huvudpersonerna är skogsfinnar, svedjefinnar. Alltså ättlingar till de finnar som på 1500-talet bosatte sig i Värmlands och Dalarnas skogar. Alla som sjungit Dan Andersson eller hört Livet i finnskogarna har en vag aning om denna folkgrupps existens. Och det var alltså denna grupp som sökte sig till Delaware. Några skickades dit som en straffåtgärd, den svenska minoritetspolitiken har ofta varit drakonisk. Men de flesta värvades av kronans propagandister. Det var inte roligare i Sverige på 1600-talet än det var på 1800-talet.
Det är alltså en bok med hög trovärdighet. Och spännande och tänkvärt hur förhållandet var mellan skogsfinnarna och indianerna. Man hade inte något större anledning att bekämpa varandra. Ändå kom den vite mannen med sin sprit och sina sjukdomar. Också fraternisering kan bli ödesdiger.
Allt är relativt. Jag tycker så bra om att första delen handlar om hur svårt det kan vara att hitta från Nerike till Värmland.
”Första amerikafebern” heter alltså boken. Och är uppenbarligen en stor försäljningssuccé i Värmland med omnejd. Men också för oss som inte kan åberopa något annat än visst människointresse och ett rätt betydande historieintresse har den mycket att ge.
27 aug. 19

Den där sommaren 1965. När jag hade tagit studenten och skulle börja i Lund. Jag hade upptäckt att Frank Heller var lundensare. Jag minns att jag kommer hem en tidig morgon från någon studentfest och sätter mig och läser i Frank Hellers ”Älska din nästa såsom dig själv”. Troligen hade jag läst ”Kriget som aldrig tog slut” tidigare, eftersom jag hade smak för historiska romaner. När jag började läsa hans detektivromaner tyckte jag att det var som att läsa Ture Sventon. Roande men inga intriger man kunde ta på allvar. Det liknade inte alls moderna detektivromaner.
Jag kommer inte ihåg när Jan Molanders serie om Frank Heller gick första gången i TV. Var det 65 eller 66? Det var väl fyra eller fem program och jag minns att Jan Morlander i sin introduktion bad lite grann om ursäkt för Frank Heller. Kunde man ägna ett så stort intresse åt en underhållningsförfattare? Man förstår vilka skyhöga ambitioner Public Service hade på den tiden. Det var en lysande serie som mäktigt stimulerade intresset för Frank Heller. Och Gunnar Björnstrands avmätta, torra röst verkade helt kongenial med Frank Hellers stil. Frank Hellers egen röst, som jag senare hört, snabb och lite snubblande, är inte alls så kongenial.
Jag minns att det var min mamma som först försökte introducera mig för Frank Heller. Hon tyckte att jag hade dålig smak när det gällde deckare, det var väl några deckarmagasin som jag kommit i kontakt med som sjuåring, och hon ville väl ge en civiliserad motvikt. Men det är tveksamt om Frank Heller överhuvud skriver deckare. Conan Doyle står sig väl i deckartraditionen. Men vad skall man säga om Övre Richter -Frich och Stein Riverton? Det är väl mer som Nick Carter, som numera endast är känd från Piraten.
Jag ser att jag endast har tjugoen böcker av Frank Heller av de cirka fyrtiofem han skrivit. Men nu har jag nyligen läst en pojkbok ”Unge Karl- Bertil von Birck”, som jag tyckte var anmärkningsvärt bra. Bättre än det mesta jag läst av Frank Heller.
Jag läste lite i början av den när jag för många år sedan befann mig hos min syster på landet. Men sedan for jag hem till Lund och det har levat kvar hos mig som en saknad. I sommar köpte jag den dock på ett antikvariat. Jag ser i Dag Hedmans biografi att den fick hård kritik av Ane Randel i Svenska Dagbladet. Hur kunde något som skrivit Storhertigens finanser skriva något så medelmåttigt. Men de barnsliga dragen hos Frank Heller blir ju en tillgång när han skriver för pojkar. Jag tror det som hände bara var att han utmanade en akademisk självhögtidlighet. Det här borde vara en av våra klassiska pojkböcker. Spännande, stilistisk briljant och med en nostalgisk förtjusning som tillför något extra. Det är inte bara att snabbt och spirituellt berätta en handling. Utan här finns författarens lust över en sommar som fjortonåring. Då kan han dröja mer och skickligt utnyttja sina stilistiska resurser.
26 aug. 19