Visar inlägg från juli 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Vänsterfascism?

Sander, Nils – Eric Sandberg, en gång lysande kåsör i Dagens Nyheter, har en lätt beklämmande artikel i Kristianstadsbladet (22 juli), där han påstår att nazismen och fascismen är två vänsterrörelser. Själv brukar jag påstå att de är centerrörelser så länge man beaktar de ekonomiska idéerna. Menar man att nationalism, traditionalism, lag och ordning, moralkonservatism, kärlek till den nationella krigsmakten, disciplin och lydnad, har sitt ursprung hos den gamla nationalistiska högern så är de naturligtvis högerextrema.
Det intressanta är ju att begreppen vänster och höger är nästan obrukbara. Är nyliberalismen, marknadsliberalismen, höger eller skall man reservera termen för konservatismen? Och var börjar vänstern? 1968 var det ju ingen som trodde att socialdemokratin var vänster. Jag förmodar att Sander numera är beredd att stämpla Bertil Ohlin som vänsterman. Och det kan man väl för all del göra, men det blir en intressant omskrivning av historien.
Sedan är det riktigt att högerextremismen, nationalsocialismens föregångare, en gång räknades till vänstern eftersom den var revolutionär mot det bestående samhället. Men idéerna var inte så främmande för de konservativa att inte de mest fördomsfria kunde ansluta sig till den nya idealistiska rörelsen, när nazismen uppstod. Vad var det för fel att göra sig av med gammalt klassförakt och att vilja något ungt och kraftfullt i stället för en förslöad konservatism? Den verkliga nationalismen är naturligtvis klasslös. Men marxismen hatade man, som alla revanschistiska småborgare. Samtidigt lärde man av sina motståndare kommunisterna. Förtryck var t.ex. en god idé.
Så det är riktigt att man inte entydigt kan kalla nationalsocialismen för en högerrörelse. Men det blir inte sannolikare för att man vänder på steken. Det som också gör mig beklämd är att hela striden bara handlar ordens värdeladdning. En argumentering för att värja sig från att bli nedsvärtad och för att i stället svärta ner sina meningsmotståndare.
24 juli 19

Olsson mot Guillou

När Karin Olsson i Expressen skall bemöta Jan Guillous påhopp på Thomas Mattsson går det inte så bra (19 juli). Först får hon använda halva artikeln till något helt annat. Något som inte har med saken att göra. Nämligen att det är farligt med vargar. Men kanske är det nödvändigt för att kunna formulera en slående metafor. Det står nämligen i rubriken att Guillou slirar på sanningen. Påstår Karin Olsson att Guillou ljuger? Nej, exakt säger hon att han säger en sanning ”med lika stor moderation som att vargen är ofarlig för människan”.
Det är väl vackert uttryckt. Han beskylls inte för att ljuga, utan för att säga en sanning med modifikation. Var Expressens nyhet att Jan Guillou varit anställd av KGB en gammal nyhet? Guillou hade kanske antytt något liknande någonstans i sin vidlyftiga skiftställning, men det var absolut inte allmänt känt. Och Guillou talade om det med mycket små bokstäver. Inte alls som den sensation det var.
Och varför ville Jan Guillou tala tyst om det? Om det nu var så att han inte ville agera landsförrädare, som den inpiskade kommunist han är, utan i stället journalistiskt avslöja KGB?
Det är inte lätt att erkänna pinsamheter. Om en ung journalist är så korkad och så bottenlöst naiv att han en gång trodde att han skulle kunna avslöja KGB så talar han rimligen vid mognare journalistiska år ganska tyst om detta. Det är inte dåligt att kunna avslöja IB och kanske fordras det en viss hybris för att ens försöka. Och den gången lyckades det ju. Men ger man sig på KGB eller CIA så har man definitiv förlyft sig. Det är bra att ha stora drömmar kan man säga. Men råkar man i ungdomen svälla så till den grad, blir man vid äldre år tvungen att vemodigt skaka på huvudet.
Men det är klart att Expressens artiklar gjorde skada. När jag söker på nätet för att se vad jag skrev i frågan, när det begav sig, ser jag att åtskilliga gått på det hela. Tror man att en kommunist nödvändigtvis höll på Sovjet kan man ju tro vad som helst. Det som bekräftar ens fördomar har alltid en mycket starkare lockelse än sanningen.
Karin Olsson avslutar med att undra varför inte Jan Guillou reagerar när Martin Kragh av Aftonbladet beskylls för att på liknande sätt vara agent. Ja, fallen verkar lite analoga. Det ser ut som om Karin Olsson kommit en hemsk sanning på spåren. Jan Guillou är inte en opartisk sanningssökare, som utan sneglade på grupplojaliteter och redaktionskamrater och utan futtig taktik, bara kämpar för rätt och vett. Men jag måste säga, jag har hållit på ganska länge som bevakare av svensk debatt. Och jag har hittills aldrig stött på en sådan person.
23 juli 19

Andersson om sex

Lena Andersson har på nytt skrivit en skarpsinnig artikel i DN (20 juli). Jag skulle rent av vilja kalla den lysande och svår att bemöta. Dock anser jag att hon har fel.
Hon diskuterar alltså den nya våldtäktslagen som hon anser basera sig på ett tankefel. Man jämställer sexuella handlingar med rån och mord, menar hon. Vilket är helt fel. Man vet i det senare fallet att man tillfogar obehag. Ingen vill bli mördad eller rånad. Men att ingen vill ha sex kan man inte förutsätta. Tvärtom. Sexualiteten är något mycket speciell. Framför allt liknar den inte rån och mord.
Hon utgår från ett fall där en man och en kvinna ligger nakna i en säng. Mannen genomför ett samlag, kvinnan förhåller sig passiv. Hon talar inte om att hon inte vill. Efteråt anmäler hon mannen för våldtäkt. Och han blir dömd.
Det kan man tycka är konstigt. Det är ju så lätt att säga ifrån att man inte vill. Eller åtminstone visa det. Ett tydligt nej eller ett tydligt ja gör situationen otvetydig.
Det är riktigt så långt. Det är när det inte föreligger någon tydlig markering som man måste bestämma sig för hur situationen skall tolkas.
Tidigare har man utgått från att ett inte uttryckligt nej är ett ja. Nu utgår man i stället från att ett inte uttryckligt ja är ett nej. Och jag vill hävda att den senare tolkningen är den rimliga.
Det är självklart att man inte vill bli rånad. Men är det lika självklart att man inte vill ha sex? Ja, faktiskt. Ta en slumpmässigt utvald människa och fråga dig ”Vill du ha sex med denna person?”. Då är svaret som regel nej. Jag tror det gäller också mycket sexualbesatta människor. Man vill alltså inte alltid ha sex. Bara med vissa personer och under vissa omständigheter.
Vad skall man då tro om det fall som Lena Andersson utgår från. Ja, i det fallet handlar det väl inte om någon som från början bestämt sig för att den här mannen vill jag absolut inte ha sex med. Utan hon vill pröva, se om hon känner att det stämmer mellan dem. Och då är ju passiviteten ett tecken på att hon inte tycker att det stämmer, att hon inte vill. Man kan med skäl klandra henne för att hon inte säger ifrån. Att hon i stället för att riskera att göra mannen missnöjd väljer att i efterhand polisanmäla honom. Men kanske fruktade hon att göra saken värre med ett nej. Väcka raseri och våldstendenser. Då var det bättre med den stillsamma protest som passiviteten innebar.
Min egen strategi har alltid varit att tala om att jag vill ha sex. Verbalt och utan något fysiskt närmande. Det har aldrig lett till någon framgång, vilket jag bara till mycket liten del skyller på metoden. Men det är möjligt att det varit en dålig metod, i den meningen att den har varit föga framgångsrik. När jag diskuterade saken med några lundagårdsmän så påpekade de det idiotiska i en sådan metod. Men viktigare för mig än att lyckas med mina avsikter var att motparten kunde göra ett nyktert val. Jag läste en glimt av förståelse i en av mina medbröders ögon.
Jag minns att under den sexuella revolutionen ansågs det självklart att alla alltid ville ha sex. Var någon tveksam ansågs det bero på hämningar. Förmodligen finns här ett mycket större frågekomplex. Hur förförståelse och föreställningar, konventioner och normer styr oss. Det moderna begreppet ”kränkthet” hänger säkert intimt samman med föreställningar om vad man har rätt att bli kränkt över. Här finns det mycket att fundera på.
22 juli 19

Guillou mot Mattsson

Jan Guillous angrepp på Expressens avgångne chefredaktör Thomas Mattsson tycks mig högst överdrivna (Aftonbladet 16 juli). Och i sina orsaksförklaringar paranoiskt egocentriska. Jan Guillou berättar att Thomas Mattsson försökte värva honom från Aftonbladet till Expressen. Till detta tackade Jan Guillou nej. Men som en gest – det var ju ändå ett vackert erbjudande - bjöd han Thomas Mattsson på middag. För detta skulle Mattsson sedan ha hämnats. Ty, medger Guillou, det var kanske förödmjukande. Man kan ju tycka att det inte är så mycket att bråka om att man blir bjuden på middag. Men kanske drog Thomas Mattsson den optimistiska slutsatsen att Jan Guillou ville fortsätta diskussionen och i bästa fall låta sig övertalas. Då blev han rimligen besviken, när Guillou höll fast vid sitt nej. Och kanske var det Jan Guillous avsikt att han skulle bli besviken. Det är väl endast därför som han slås av tanken att det kanske var förödmjukande.
Mattsson hämnd skulle bli att publicera att Jan Guillous av en kollega och vän blivit utpekad som KGB-agent. Det hade han inte gjort om jag gått över till Expressen, säger Jan Guillou. Nej, naturligtvis inte. Det är inget konstigt med att tidningar håller sina medarbetare om ryggen, det är en del av vår vardagliga korruption. De brukar dessutom ha ett speciellt gott öga till dem som skriver i konkurrenttidningen. Det är inget konstigt med det.
Scoopet borde inte ha handlat om Jan Guillou, menar högst densamme. Det var nämligen känt, säger han. För mig var det emellertid nytt att Jan Guillou försökt infiltrera KGB. Att det tolkades som att han verkligen var beredd att bli KGB-agent var naturligtvis groteskt. Det kan bara den tro som inte känner den dåvarande bokstavsvänsterns ideologiska landskap. Maoisterna var ohyggligt antisovjetiska.
Man hade naturligtvis kunnat rota i Säpos infiltration i stället. Själv finner jag det naturligt att Säpo infiltrerar. Vad skall man annars ha en hemlig polis till?
Så inte tror jag på en hämndlysten Thomas Mattsson – han blev en gång bjuden på middag! – som utmålar Jan Guillou som KGB-agent. Det är motiv nog med lockelsen att göra sensation med en journalistisk kändis.
Och för att detta verkar lite tomt så får Guillou dra till med att Expressen ofta namnpublicerar, skyldiga som oskyldiga. Det lönar sig nog, men är förstås moraliskt vidrigt. Att en del av dem är muslimer är ett faktum. Men det tyder nog inte på rasism eller ens islamofobi. Man gör opartiskt alla övertramp som lönar sig.
Och att råka ut för den ena kvällstidningsdraken när man har den andra till sitt förfogande är inte mycket att beklaga sig över.
19 juli 19

Loewenhistorier

Hur stor är Hjalmar Bergman? Mycket stor, tror jag, och djupt originell. Han liknar ingenting annat i litteraturen.
Är Strindberg en vind, är Hjalmar Söderberg en isens stillhet. Det blänker och alldeles rent och klart. Hjalmar Bergman kränger. Stilen rår inte på fantasin. Det kan bli oformligt och tröttsamt. Dostojevskij är nervös och glödande, fascinerande genom sin brist på behärskning. Hjalmar Bergman, däremot, dukar ofta under för sin fantasi. Därför är han en mycket ojämn författare.
Markurells i Wadköping och Swedenhielms är humoristiska verk. De bör nog inte kallas mästerverk. Underhållande och just ingenting mera. Swedenhielms är naturligtvis förskräcklig med sitt aningslösa klassförakt. Moralen är ihåligt aristokratisk. Man talar om heder och ära, men arbetarklassen behöver inte ha någon sådan. Markurells är bättre. Framför allt är den rävröde världshusvärden en färgstark person. Lite som Piratens Patron Esping i Bock i örtagård. Konflikten är obegriplig för en modern människa. Varför är det tragiskt att den älskade sonen inte är biologisk son? Ingen blir stor författare genom att skapa krumelurer sådana som Markurell eller hans nåd i Hans Nåds testamente.
Men det kan vara mycket underhållande.
Vilka är Hjalmar Bergmans stora böcker? Löwenhistorier och Farmor och Vår herre. Kanske Clownen Jack, Chefen fru Ingeborg, Mor i Sutre.
Låt oss titta lite på Loewenhistorier, tre berättelser med samma huvudperson. Av vilka den tredje berättelsen inte alls är av samma klass som de övriga.
Det är en studie i förfall. Dess hjälte Leonard Loewen är en människa med god vilja, men svag och fåfäng. Dessutom med en tvångsmässig självdestruktiv tendens och han kallar för sin tredje vilja. Det skildrar hans liv på två bostadsadresser, den ena sämre än den andra.
Det visar så att säga hans gradvisa förfall. I den sista berättelsen blir han omhändertagen av förnäma släktingar. Även deras välstånd är en kuliss och under ytan finns hemlighållna svek och förräderier. Loewen förlorar sin centrala roll i berättelsen, han blir mest en iakttagare. Det är som om hans förfall hejdas genom att han iakttar andras. Det hela bygger på en ganska svårgenomskådad intrig.
Det är hans sejourer i underklassens boningar som får en att hisna över det bergmanska mörkret.
Leonard Loewen är konstnär och han kommer hem från Paris. Han är utslängd av sin älskade. Pengarna har antagligen tagit slut och hon har börjat söka sig till andra män för att få ekonomiskt underhåll. Och nu kommer Loewen med sin katt till sin hemstad för att hyra lägenhet.
En av hans förnäma släktingar som lockat hem honom har tingat en före detta butik till honom som kan vara lämplig som ateljé.
Han är väl egentligen vid det laget slut som konstnär. Nu gäller det i stället att häva sig socialt och statusmässigt i sin nya miljö. I det första huset bekänner han ett mord som han inte begått och i det andra blir han tagen för stöld, som han verkligen gjort sig skyldig till. Innan de förnäma släktingarna tar sig an honom. Och hans syften är i båda fallen att hjälpa dem som är utnyttjade.
Men det är en hemsk skildring av den goda viljans hjälplöshet, av fattigdomen och förnedring, i hunger och fylleri låter han sig utnyttjas. Och den robusta cynismen triumferar och oskulden förtrampas. Som oftast hos Hjalmar Bergman är det maktlösa unga kvinnor som blir spelpjäser.
18 juli 19

Äldre inlägg

Nyare inlägg