Lars Westerbergs Blogg

Vill unga författare berätta något eller är de nöjda med att beskriva ett tillstånd? Det började med ett reportage i Göteborgs – Posten av Alba Mogensen (7 juli) och har föranlett repliker från Amanda Svensson i Expressen (18 juli) och Isabelle Ståhl i Sydsvenskan (28 juli).
Den grundläggande distinktionen är mellan handlingslitteratur och tillståndslitteratur och det tycks som om de unga författarna föredrar det senare. Alltså en litteratur som föredrar stämning och tillstånd framför intrig och handling. Det är på något sätt finare, förstår man. ”Jag kämpar ständigt med konflikten mellan intrig och språk”, säger en ung författare, Lina Josefina Lindqvist, som går masterprogrammet i litterär gestaltning på Valand.
Amanda Svensson försvarar handlingslitteraturen. Föga förvånande eftersom hennes senaste bok ”Ett system så magnifikt att det bländar” i så hög grad är en handlingsroman. Men Amanda Svensson menar förstås att varje författare måste göra sitt eget val. Och hon kan inte förstå var föreställningen om en motsättning mellan intrig och språk kommer ifrån. Det förstår, ärligt talat, inte jag heller. Jag vill dock gardera mig på samma sätt som Amanda Svensson, när hon säger att det är möjligt att det i rådande litterära klimat faktiskt gör det. Ty vad vet jag om rådande litterära klimat. Går man till äldre litteratur kan man dock inte se någon sådan motsättning. Där känner jag mig säker på att Amanda Svensson har rätt.
Men det finns en distinktion som inte görs och det är den mellan handlingsroman och intrigroman. Ty det är inte nödvändigtvis samma sak. Amanda Svensson talar om äventyr, spännande intrig, framåtrörelse. Och där kan man väl bli lite misstänksam. TV-serier och bladvändarböcker bygger just på detta. Och jag tänker på de liderligt populära deckarna. Vissa deckare kan man berömma litterärt. Här är språket så bra, psykologin så fin, människoskildringen så sociologiskt exakt. Länge trodde man också att de goda deckarna var bra på att skildra samhället. Så här post Sjöwall – Wahlöö och Mankel kan man undra om de inte mest gödde en populistisk samhällskverulans.
Men dock. Inför dessa kvalitetsdeckare skulle man kunna tänka, vore det inte lika bra utan våld och mord. Och man kan tänka inför andra intrigromaner, är det inte ett liknande intrigskapande som i deckaren. Det är lika intrikat, lika mycket byggt på att få läsaren att undra hur de skall gå, på samma sätt gåtor som löser sig eller åtminstone håller maskineriet igång så länge det varar. Är inte detta orsaken till såpoperorna stora popularitet? Och gäller inte samma sak de TV – serier, som hyllas på svenska kultursidor. Huruvida det handlar om att man verkligen sett nya värden i nya genrer, eller bara vittnar om ett intellektuell förslöande på kultursidorna, undandrar sig mitt bedömande.
Så jag vill värna berättandet samtidigt som jag varnar för risken att intrigen tar över. Blir intrigen alltför intrikat kommer den att fungera som intrigen i en detektivroman. Det behöver inte påminna om en fyrkantig pusseldeckare, i det moderna intrigskapande finns ofta fantastiska element. David Lynch och Sephen King. Men det är en gåta som skall lösas och förlösas. Det är hur det hänger ihop som är det intressanta.
Det är alltså något delvis annat än intrigen i Hamlet eller Madame Bovary. Man kan berätta utan att intrigen tar över. Den psykologiska realism man ofta möter ungdomslitteraturen kan man sakna i vuxenlitteraturen.
31 juli 19

Jag tror att Helena Granström i Expressen har hittat något verkligt intressant när hon skriver om Michel Houellebecq (26 juli). Hon har upptäckt en av henne själv tidigare oanad sanning. Vilken jag i min tur tror är oanad, förnekad eller bortträngd av mången intellektuell. Nämligen att det kan vara så att kropparna trivs med varandra utan att själarna har särskilt mycket gemensamt. Det är viktig att komma ihåg att det kan vara så, det är inte alltid så, för alla människor. Men det är väl förklaringen till omaka par – vad kan de ha gemensamt? - som ibland får omgivningen att häpna. Hur ofta det är så, att kropparnas harmoni är viktigare än själarnas, kan jag inte svara på. Och det är en rätt ointressant fråga.
Det finns ett inslag av sexualromantik i Granströms framställning som jag ställer mig tveksam till. Som om kropparnas närhet vore den enda möjliga närheten och den viktigaste. Det senare är en ren värdering och det förra är uppenbart falskt. Och jag undrar om intimitetskänslan efter en fysisk närhet är alltigenom naturgiven. Om det inte i stället handlar om djupt liggande kulturella mönster. Ett förvärvat vanetänkande. Sexualiteten är något speciellt, att gå i säng med någon betyder att en mur har fallit. Jag undrar om det är nödvändigt att se det så. Jag undrar om vi borde se det så.
Och det finns ju ett ännu konstigare fenomen. Det att vi verkligen kan gilla en människa, utan att det är möjligt att ha någon intellektuell kontakt med hen. Och är förklaringen till detta sexuell, det skulle då handla om en omedveten sexuell dragning, så är den förvisso omedveten. Man behöver inte ens tycka om hens utseende.
Själv tycker jag inte att det är så märkvärdigt med kroppar. Kroppsligt betagen kan man väl bli av alla vackra flickor och jag har utan att hyckla en mycket generös definition av vacker. Men vem skulle stå ut med min bisarra själ och vilken själ skulle kunna tillfredsställa denne glödande monoman? Jag inser naturligtvis att många har ratat mig av fysiska skäl, jag är en sådan späd liten man. Men där finns det åtminstone några undantag. Och i den senare kategorin räcker det med ett undantag. Detta undantag fann jag långt innan jag blev det vrak jag är idag. Och med vrak menar jag ingenting mer kränkande för min manliga självkänsla än den föga chockerande insikten att jag idag är 74 år. Med den själsliga och kroppsliga försvagning det innebär.
30 juli 19

Rebecka Kärde har omvärderat Woody Allens Manhattan (DN 26 juli). Förr njöt hon av filmen men nu har verket tystnat, ändrat proportioner, blivit obegripligt. Varför då? Jo den 42-årige författaren dejtar en 17-åring. Han har vissa betänkligheter mot det, men alla andra är positiva. Det var de säkert 1979, idag skulle omgivningen sannolikt inte vara lika tolerant. Förändrar det ens upplevelse av verket, har det blottat någon svaghet i verket? Bara om man själv har förvandlats med tiden, kan man tycka det. Och då har man väl främst att gå till rätta med sig själv: Hur kunde jag vara så dum. På den tiden.
Här finns förstås en moralfråga att diskutera. Har tiden rätt? Det är svårt att säga. Barn måste skyddas. Men det är en förbrytelse att sätta sig över vuxna individers fria val. Var går gränsen mellan myndighet och omyndighet? Var man än sätter gränsen får den ett drag av godtycklighet. Ibland kunde betydligt yngre personer anses myndiga, ibland betydligt äldre personer anses omyndiga. Men någonstans måste man placera gränsen, och för att undvika godtycke måste den vara generell.
Vad Rebecka Kärde upplever och inte reagerar mot är individens förnedrande tidsbundenhet. Kan vi göra oss av med våra begränsningar, vår provinsialism?
Jag tror inte hon har läst tillräckligt med gamla klassiker. Där man alltid får söka det universella i det tidsbundna. Och man slås av det intressanta fenomenet att berättelsen förutsätter mycket tidsbundet som man får godta för att förstå berättelsen. Och så finns det saker i berättelsens poäng som är tidlösa och som motiverar en inlevelse i äldre tiders föreställningar. Ta Hamlet. Det finns inga vålnader och hur många har idag upplevt en maktkamp som är direkt livshotande? Men människans ensamhet finns, att vara missförstådd, att vara den ende som förstår, att vara utsatt och hotad. Sveken, bitterheten, frågan om livet är värt att leva.
Accepterar vi tidens provinsialism, kan vi lika gärna godta vår etniskt kulturella. Eller vår könsliga. Inlevelse innebär ingen självuppgivelse.
Man kan se saker både inifrån och utifrån. Det kräver en viss andlig vighet bara.
29 juli 19

Jag lyssnar på Björn Runges sommarprogram och tycker att det är ett program utan mycket glöd. Jag väntar mig ett allvar och får det också. Här berättas om cancer och motgångar. Men det är någonting med språket som inte lyfter. Det är det gråa intellektuella kultursidesspråket, väl behärskat men utan oväntade stilbrott.
Oscar Westerholm i Sydsvenskan (17 juli) klagar på att Runge är bitter över att ingen bryr sig om när han slutar som filmregissör. Men Runge har gjort bra filmer, tunga och seriösa, och det är en förlust för svensk film att han inte längre är verksam. Enligt Westerholm har han ingen rätt att känna sig marginaliserad. Men jag tycker inte att det är konstigt att en så bra regissör känner sig marginaliserad, när ingen reagerar när han slutar.
Det där att man sitter och skall sälja och signera böcker och ingen bryr sig om en, är ett underligt fenomen. Ofta hör man stora och renommerade författare berätta om detta. Eller att de när de är ute och föreläser möts av en publik på tre personer. Och det kan röra sig om helt osannolikt stora namn. Det finns tydligen i dessa sammanhang inga säkra kort. Om man kanske bortser från liderligt populära bästsäljare. Jag förmodar att de stora författarna också skulle kunna berätta om motsatsen, att de ibland dragit fulla hus. Men jag har läst och hört många berättelser om osannolika mässfall. Hur det skall förklaras vet jag inte. Men jag är benägen att tro på slumpen. Jag har nämligen sett exakt samma saker vid ett tillfälle dra fulla hus och vid ett annat har man bara kunnat beskåda tomma bänkar.
Runge tycker förstås att filmen The Wife är en härlig revansch. Det är den om man mäter i publikgunst. Men hans svenska filmer har varit betydligt bättre. Det är ingen slump att han beundrar Lars Norén. De filmer han gjort har varit i Lars Noréns anda. Tunga saker som ger en smula andnöd. Men väsentliga när diverse flams och tomhet gör en förflackad allmänhet entusiastisk.
26 juli 19

Vara död verkar tråkigast av allt, skriver Per Wästberg i Svenska Dagbladet (23 juli). Det är det inte alls och var och en förstår att han inte menar vad han säger. Så det vore väl i sin ordning om det inte riskerade att underblåsa associationer som för vilse. Ingenting är mindre trist än att vara död.
Det trista är möjligen tanken, som man kan ha när man ännu är i livet, att man går miste om en massa roligt. Och det är väl så Wästberg tänker. Ty det är inte kul att vara död heller, det är ett icke-tillstånd. Efter döden känner man varken glädje eller sorg, tristess eller stimulans. Det finns inte ens något man att tala om.
Innan man är helt död kan man däremot känna sig trist om man har den läggningen. ”Jag vill ha mer av livet”, kan man tänka, ”så trist att det tar slut”. Men jag tror att de flesta inte orkar tänka det när det väl är så dags. Man vill bara att det jobbiga döendet skall ta slut.
Ju längre man lever desto viktigare blir minnena. Man får aldrig tillbaka den tid som flytt. Är man lite äldre finner man att de flesta som spökar i ens minnen är döda. Men många av de få, som ännu är vid liv, kommer man sannolikt aldrig att återse. Och gör man det är det inte säkert att det blir som då. Kanske är det så att ens förhållande till det förflutnas människor, levande som döda, hela tiden förändras. Det vill säga att minnet av dem förändras. Det betyder naturligtvis inte att alla möten med levande gestalter ur det förflutna måste vara poänglösa. Det kan det bli intressant. Hen har andra minnen och har också förändrats. Kanske blir det som var, då lite tydligare.
25 juni 19