Lars Westerbergs Blogg

Det är naturligt att i dessa tider tänka på konservatismen. Varför blir människor konservativa? Finns det konservativa drag också hos mig?
Populism är, även om man använder ordet rätt, en företeelse som är lättare att avfärda. Idén att ställa folkets inneboende vishet mot diverse akademiska och komplicerade tankar. Vilka som tillhör folket är väl svårt att avgöra. Det är diffust ”den vanliga människan”. Det är sant att det finns akademiska modeidéer som förtjänar att kritiseras. Men inte därför att de är ofolkliga utan därför att de kan visas vara oförnuftiga. Diverse identitetspolitiska fnoskigheter har ju haft en viss spridning från den akademiska världen i USA.
Nå, jag var alltså antipopulist redan på 70-talet. När ropen på folkets kultur och arbetarklassens sunda värderingar ställdes mot det man uppfattade som borgerligt. Populismen hade redan då en moralkonservativ och traditionalistisk udd. Den tog avstånd från feminism, sexualliberalism och internationalism. Men en fördel hade vänsterpopulismen, den kunde kritisera den vetenskapliga marxismens förakt för subjektiviteten. Det spelar ingen roll vad du tänker eller känner, dina objektiva intressen kan bara fastställas av vetenskapen. Tycker du annorlunda är du bara dum och tänker fel. Populisterna var i varje fall mera lyhörda för vad människor verkligen tyckte och tänkte.
Men fördomar och reaktionära idéer blir inte bättre för att man kopplar dem till en viss samhällsklass. Också majoriteten kan ha fel, allt måste prövas och diskuteras. Det finns ingen intuitiv vishet som står över argumentation.
Nå, fördomar och populism är en sak, konservatism något annat. Att söka sina rötter, sin släkthistoria. Det är det många som gör, släktforskning är oerhört populärt. Kärleken till hembygden är också mycket stark hos många människor. Hur modern är man? Och hur modern bör man vara?
Och vad står jag själv i allt detta? Finns det också konservativa drag hos mig? Här finns min kärlek till Lund. Och det är inte det moderna Lund, utan mera 1890-talets och 1920- och 1930-talets Lund. Det historiska Lund som ligger före min egen lundatid.
Jag ser denna studentromantik som ett alternativ till släktforskning. Det är mina andliga fäder, inte de biologiska, som intresserar mig. En tid vid universitetet är vanligen kort. Ett mellanläge, en öppen glipa, mellan två förankringar. Barndomstiden före Lund och den etablerade vuxenheten efter Lund. Det är i denna växlande otrygghet jag har mitt hem.
Min egen barndom, då? Jag har ett mycket starkt intresse för mitt förflutna. Lund betyder en viss urbanitet. Den gamla universitetsstaden är en kontrast till de svenska stor- och huvudstäderna. Men på många sätt är den än mer fjärran från den svenska landsbygden.
Länge tänkte jag på Vaggeryd, Sävsjö, Ljungby som ruttna byar där jag olyckligtvis framsläpat min barndom. Sedan dess har jag försonats med dem. Jag är besatt av min förflutenhet, men det är svårt att kalla denna besatthet nostalgi. Eftersom jag inte glorifierar eller längtar tillbaka. Utan bara undersöker och försöker förstå. Tiden går och allt förändras. Men kulisserna, spelplatsen, kan väcka något till liv inom en. Väcka svåråtkomliga minnen.
Min vördnad för den klassiska litteraturen kan också ses som ett konservativt drag. Den litteratur som skrivs idag är alltid svårare att bedöma. Med tidens distans blir det lättare att se vad som verkligen är bra. Det är kanske klokare, i vårt korta liv, att hålla sig till det som visat sig vara bestående.
20 juni 19
 
Glad Midsommar! Ingen blogg på midsommarafton. Nästa blogg: måndagen 24 juni.

Jan Sigurd har kommit ut med en bok om Piratens tid i Malmö. Den recenseras idag (19 juni) i Sydsvenskan av Åke Leijonhufvud. Det är en mycket besynnerlig recension eftersom Leijonhufvud tar sig orådet före att angripa Sten Broman. Det är så vitt jag förstår helt opåkallat, eftersom Jan Sigurd skriver om Bromans och Piratens vänskap. Här det handlar bara om ett vädrande av recensentens ressentiment. Leijonhufvud prisar Piraten och ställer honom mot Sten Bromans uselhet. Sten Broman är en skrävlande underhållare, oförskämd mot kvinnor och kypare. Och Sten Broman har en lundensisk humor, elak, sadistisk, utan ett uns medkänsla. Medan medkänslan är det som utmärker Piraten. Allt enligt Leijonhufvud.
Det är en vrångbild. Det är tvärtom mycket som förenar de båda herrarna. Cynismen, kvinnoföraktet – i Piratens fall kan man nog tala om kvinnohat - och en mycket stark pessimism. Jag skulle tro att Piratens cynism var mer djupgående. Både kunde gripas av en människas hjälplöshet inför livets tragik, hade sina stunder av obarmhärtighet och av barmhärtighet.
Men visst var de olika. Broman var varmare, känslostark, naiv. Han hade en känslomässig nyckfullhet. I mycket tedde han sig som ett stort barn. Han hade en stark kärlek till sina vänner, som han kunde visa en rörande omsorg. Piraten var en man som höll masken, och ansåg att man skulle hålla masken.
Han klagade på att Ernst Norlind skattade åt sina egna skämt. Vilket den som upplevt Hasse Alfredson inte har några problem med.
Man kan diskutera hur stor författare Piraten var. Något mycket mer än en enkel underhållare var han i varje fall. Att kalla hans prosa ”Sveriges vackraste”, tycks mig vara en överdrift. Men Leijonhufvud har naturligtvis rätt till den värderingen, det hänger så mycket på vilka stilideal man har. Att det är förmågan att skildra livets tragik som gör Piraten till en stor författare, tycks mig uppenbart. Men Bock i örtagård och Högvilt tycks mig främst vara lysande underhållning.
19 juni 19

Som jag påpekade i fredags hade jag en invändning när Per Svensson beskyllde Ivar Arpi för att ha överträtt en anständighetens gräns. Anständighet är så lätt att fnysa åt. Och den som fnyser, som gör sin indignation till huvudsak, behöver inte argumentera i sak. Och har man en dålig sak att försvara så är det naturligtvis klokt att undvika sakdiskussion.
Då är det bättre med ett indignerat utrop: Brunsmetning! Jag diskuterar inte huruvida jag är främlingsfientlig eller inte. Eller hävdar att det är fullt i sin ordning att vara främlingsfientlig. Det intressanta är att jag har blivit beskylld för något orimligt. Visa då att det är orimligt, skulle man vilja utropa.
Men antag att det verkligen föreligger en främlingsfientlighet. Hur orimligt är det då att jämföra med nazismen? Man kan naturligtvis vara rasist utan att förespråka folkmord. Men man kan ju inte förneka att nazisterna var rasister. Och finns det någon möjlighet att klart skilja främlingsfientlighet från rasism? Är inte främlingsfientlighet bara en eufemism för rasism? Om inte, vad exakt är det som skiljer? Om det nu inte bara är en gradskillnad.
Jag har ofta talat om sverigedemokraterna som ett parti som försöker lansera en nazism med mänskligt ansikte. Kanske pågår det försök att göra nazismen anständig igen. Det kan vara en av orsakerna till den irritation det väcker när man påminner om nazismens brott. Nu skall vi inte påminna om de gamla förbrytelserna. Nu skall vi börja på ny kula.
Och det gäller inte bara sverigedemokraterna utan dem, som de säger, lyssnar på människor och tar intryck. Som inte föraktar någon människa eller någon åsikt. Utan helt demokratiskt tycker att allt kan diskuteras.
Vad tänkte de gamla nazisterna när Nazityskland hade förlorat kriget och koncentrationslägren öppnats? Kanske: ”Kan våra idéer någonsin bli gångbara igen?” Och svarade måhända: ”Jo, om tillräckligt lång tid har förflutit och situationen i Europa tycks helt förändrad”. Då, kanske.
18 juni 19

Nina Björk är en intressant tänkare. Inte minst därför att hon utgör en genomtänkt och genomkänd kontrast till mitt eget tänkande och livshållning. I Dagens Etc (13 juni) gör hon front mot tolerans, öppenhet och mångfald. Och pläderar i stället för de gamla vänsterbegreppen frigörelse och medvetandegörande.
Bakom detta ligger Nina Björks övertygelse att ingen människa är en ö. Vi är alla beroende av varandra. Det är väl riktigt, men Nina Björk driver det så långt att man tror att hon menar att mänsklig autonomi inte skulle existera. Eller kunna existera. Vad blir det då av rätten att välja sitt eget liv. Och vad har då frigörelse för mening? Kanske tänker hon sig att den mänskliga gemenskapen ibland slår fel och att kollektivet ibland har behov av att förändras. Kommer makt in måste förhållandet mellan medmänniskornas justeras.
Vad är det för fel med tolerans? Därför att tolerans är likgiltighet, menar hon. Men kanske betyder det bara att man inte skall tvinga på någon sin mening. Och det vill ju inte Nina Björk heller. Man kan ju mycket väl vara engagerat kritisk mot en människas självdestruktiva tendenser utan att ta sig rätten att bättre veta vad som är bäst för en medmänniska än vad hon vet själv. Det finns ändå något unikt i den kunskap vi har om oss själva. Som aldrig kan vara lika stor hos den som kommer utifrån.
Nina Björk tror på sanningen. Man kan argumentera för det man finner vara en sann bild av världen. Det är detta som är medvetandegörande. Och lyckas man övertyga medmänniskan om sin världsbild så kommer hennes känslor också att förändras.
Det förvandlar en inte till en auktoritär människa, men onekligen till en predikant. När man använder begreppet mångfald så är det naturligtvis oprecist. All mångfald är, som Nina Björk påpekar, inte bra. Men vad uttrycket vill uttrycka är väl att man gillar att vi är olika, ser olika ut, tycker olika. Massmördare och pedofiler bidrar väl också till mångfalden, kan man invända. Men det som strider mot humanitet och rimlighet bör inte tolereras. Tanken är väl snarare att man inte vill att harmlös mångfald skall angripas. Man vill inte ha likriktning för likriktningens egen skull. Det är rimligen detta man brukar mena. Eftersom uttrycket används mot biologiska och kulturella rasister. Men sällan i något annat sammanhang.
Tror man att vi är beroende av varandra men att en viss autonomi är både möjlig och önskvärd så faller mycket av Nina Björks resonemang. Att demokratiskt besluta om gemensamma angelägenheter, men ge individen frihet att bestämma det som rör henne själv, förefaller rimligt. Väljer jag färgen på min mössa, vilka böcker jag skall läsa, vad jag skall äta till middag, så angår det ingen annan. Jag har en stark känsla av att Nina Björk skulle förneka det. Människan skall inte tvingas, utan övertalas (medvetandegöras). Men friheten är en illusion. Det finns ingen oskyldig färg på mössan. Människor är inte likgiltiga. Alla har rätt att ha och har faktiskt synpunkter på din mössa. Kanske menar hon något så extremt. I så fall har hon fel.
17 juni 19

Skall man jubla eller inte över Ivar Arpis artikel i Svenska Dagbladet (11 juli)? Det kan kännas befriande att någon plötsligt talar klarspråk om den svenska rasismen. Men det borde kanske snarast vara beklämmande att man kan göra det på en svensk ledarsida, som ett sätt att skjuta fram positionerna. La Rochefoucauld sa att hyckleriet var lastens hyllning till dygden. När man slutar hyckla och inte längre maskerar sin rasism är det kanske i känslan av att den blivit så accepterad att man inte längre är i behov av att låtsas.
Kanske har Erik Helmerson rätt när han säger att det intressanta med Ivar Arpi inte är att han överträder anständighetens gräns utan att han har rätt (DN 14 juni). Klarspråk i stället för hyckleri. Det är inte av ekonomiska skäl man tycker illa om invandrare, det är för att de är annorlunda. Ivar Arpi, och här stöder jag mig på Helmersson, har påpekat att det inte handlar om biologisk rasism utan om kulturell. Att Arpi inte använder just de termerna spelar mindre roll. Det är uppenbarligen det han menar när han talar om ett demografiskt problem som upphör när integrationen är så fullständig att kulturella skillnader inte längre syns.
Arpi är naturligtvis en smart person. Man kan ju tolka det han skriver som en ren beskrivning. Hans grad av sympati och förståelse för den främlingsfientlighet han ser, kan vara svår att bedöma.
När Per Svensson i ett tidigare ledarstick (DN 12 juni) påpekade att Ivar Arpi överträtt en anständighetens gräns kunde man i andanom höra denna höger fnysa. När man talar om anständighet kan det lätt uppfattas som vänsterns prydhet. Vad som är anständighet för den ene behöver inte vara det för den andre, kan man påpeka. Och så slipper man tala om sakfrågan.
Men kunde Arpi tryggt fnysa åt Per Svensson tal om anständighet, så får han sannolikt svårare att svara på Erik Helmersons avslutande fråga. Om man inte tål att se andra kulturella uttryck än sina egna, vad skall man adekvat kalla detta?
14 juni 19