Lars Westerbergs Blogg

Kan jag skriva om Strindbergs drama Mäster Olof? Det blir någon annat än mitt vanliga återvändande till verk som jag funnit vara mästerliga. Sent upptäckta verk, som därför har haft svårt att stanna i minnet, eller tidigt upptäckta, där tiden kan ha förändrat min syn på dem. Men Mäster Olof? En så tidigt och så stark litterär upplevelse. Det är ju ett verk som har präglat mig, gjort mig till den jag är. Finns det någon möjlig distans här?
Jag tror jag var femton när jag första gången på allvar läste det. Jag hade kommit i kontakt med redan i 12- 13-årsåldern, växelläst delar av den med mina systrar. Men vid 15 läste jag den i sin helhet och läste om den många gånger. När jag såg den på Malmö Stadsteater hade jag redan ett så starkt förhållande till dramat att föreställningen tycktes mig som teater i dålig mening. Som om man spelade en historisk pjäs och aldrig inbillade sig att det var annat än teater. Och det var ändå renommerade skådespelare, den gamle bergmanaktören Georg Årlin spelade Gert Bokpräntare.
Vad var det då som grep mig när jag först läste dramat? Kan det vara så intressant med den svenska reformationen? Sekulariserad har jag varit i hela mitt liv och det var i de åren jag blev ateist. Det bör ju också sägas att dramat är skrivet av en ung Strindberg. Det var en tjugotvåårings verk som fängslade femtonåringen. Och nu är jag alltså 74.
Nå, det var ingen stendöd teologi som predikades. Det är ett drama om frihet. Ett uppror mot den kyrkliga makten som måste vidgas till ett uppror mot den världsliga. Det är upprorets drama och det är tidlöst aktuellt. Det kändes så för en femtonåring 1960, jag är ju jämngammal med revoltgenerationen. Grundkänslan var densamma hos mig som hos mina generationskamrater. Men ideologin är en annan hos den unge Strindberg än hos Brecht.
Och Olof-gestalten faller ju till föga och går den förnuftiga anpassningens väg. Precis som Arvid Falk skulle göra i Röda Rummet. Men här finns en mycket stark motvikt i den tveklöse martyren Gert Bokpräntare. Det är också han som får utslunga det sista ordet: Avfälling!
Man har också sagt att mäster Olofs älskade Kristina är ett vackert kvinnoporträtt tecknat med stor förståelse av sin upphovsman. Men om Strindberg är feminist här, är han det med särartstänkande. Man kan lika gärna se honom som en patriark som tror på en kärleksfull harmoni. Kristina skildras med förståelse för sin revolt mot den nerhållande kvinnorollen. Men särarten bör försvaras och all retorik till trots har mansrollen huvudrollen. Ändå är den rabiate kvinnohataren ännu inte utvecklad hos den unge författaren.
Men replikerna har spänst, de är som piskslag, som så ofta hos Strindberg. Redan och i hög grad hos detta ungdomsdrama. Svärta, djup, livsvisdom och bitterhet, kommer senare hos författaren.
Och retoriken, Gert Bokpräntares stora upprorstal, är lysande. Saknar motstycke i vår litteratur skrev jag i ett uppsats i gymnasiet. Överdrift, kommenterade min svensklärare i marginalen. Det var ju så med gammaldags svensklärare att de kände sig förpliktade att tradera värderingar. En avvikande värdering måste påtalas. Men nog är det ovanligt i litteraturen med en så briljant retorik. Retoriska tal är ingalunda vanliga i världsdramatiken. Men Brutus och Antonius tal i Shakespeares Julius Caesar är två lysande uppvisningar.
28 juni 19

Jag har kommit att läsa om första delen av Gustaf von Platens memoarer. Det är samma fenomen som så ofta, jag köpte den på Clemenstorget, när spårvagnarna ännu inte tagit död på försäljningen.
Boken kom 1993 och jag läste den väl någon gång på 90-talet. Buster är en lysande stilist, han skriver lätt, snabbt och underhållande. Dessutom ter han sig för mig som en väldigt sympatisk människa. Han är tolerant mot mänsklig ofullkomlighet, men intolerant mot elakhet och översitteri. Dessutom avskyr han nymoralism och sexuell puritanism. Om sin sexualliberalism säger han: ”Själv avskydde jag den viktorianska moralen, viket inte innebar att jag kämpade på barrikaderna utan att jag satte mig över den, vilket var angenämt men föga heroiskt”. Han framstår allt som allt som är en mycket liberal människa.
Mina egna relationer till Buster borde ge upphov till sorg. Jag har anledning att tro att jag sårade honom. I memoarerna gör han intryck av att vara en känslig människa. Det är i så fall lite lustigt, eftersom jag inte rimligen spelar i samma division. Buster var ju chefredaktör för Vecko Journalen och Svenska Dagbladet. Vad kunde jag göra som på minsta sätt kunde beröra honom?
När jag skrev i Lundagård fick jag brev från honom där han ville ha en förteckning på mina akademiska examina. Det tyckte jag som gammal överliggare var lite komiskt. Men sedan träffade jag honom på Lundagårds jubileum 1980. Man meddelade mig att han ville prata med mig. Han erbjöd mig att bli skribent på Svenska Dagbladet. Det fann jag smickrande och något att fundera på. Men jag minns att Buster suckade, han fann mig väl extremt svårpratad.
När det sedan blev tid för mig att lämna Lundagård och flytta till Alingsås, hade jag också ett erbjudande från Arne Ruth på Expressen. Jag förställde mig att om jag valde Svenska Dagbladet skulle jag hamna bland en del konservativa herrar som Leif Carlson och Stig Strömholm och med Gunnar Unger på ledarsidan. Jag var rädd att jag skulle känna mig ofri i en sådan omgivning. Det verkade som om en kvällstidning, där man kunde vara fräck och studentikos, låg bättre för mig.
När jag träffade Arne Ruth i Lund för att diskutera min framtid med honom ville han att jag skulle komma till Stockholm och delta i kulturredaktionens arbete. Jag avböjde detta. Christina har senare förebrått mig för det. Det var mig dock omöjligt i den situation jag befann mig. Jag hade ju offrat Lund för hennes skull, då kunde jag ju nu inte offra henne för Stockholm. I så fall hade vi ju lika gärna kunnat fortsätta vårt särboförhållande.
Nå, jag medverkade alltså en höst i Expressen. Och kritiserade vid ett tillfälle Gustaf von Platen när han polemiserade mot Kerstin Vinterhed i DN. Jag har inget minne av exakt vad jag skrev men jag var säkert uppriktig. Jag hörde på omvägar att han blivit djupt sårad. Brist på solidaritet har varit något som jag livet igenom haft svårt att acceptera, skriver han. Han gillade sin pappa och har i sitt liv sökt och funnit positiva fadersgestalter. För fadersrevolt har han mycket lite förståelse. Det är lätt att tänka att han uppfattat min hållning som ett svek. Att jag väljer bort Svenska Dagbladet och sedan dessutom angriper honom. Här tar jag honom under mina vingars skugga och............
Hans nära vän Lars Ulvenstam hade en TV-serie där han intervjuade kända personer. ”Nyfiken på.......” hette programserien. Obs - redaktionen blev upphetsad när han vände sig till dem och förhörde sig om mig. De trodde jag var aktuell för ett program. Han hördes dock inte av vidare. Själv glömde jag saken, alla uppslag leder inte till någonting, och han hade väl kommit på bättre tankar. Men när han intervjuade Göteborgs Postens dåvarande kulturredaktör, Sune Örnberg, häpnade han över att Örnberg fått beröm till och med ”av den där spyflugan Lars Westerberg”. Det är enda gången jag nämnts i TV. Det är lite kul. En enda gång i mitt fattiga liv nämns jag i TV. Och så blir det med detta förklenande omdöme.
Men för Gustaf von Platen har jag måttliga samvetskval. Vem behöver bry sig om en irriterande insekt? När man är en stor lundensare.
27 juni 19

Joseph Conrad var tidigt en favoritförfattare. Jag visste genom Illustrerade klassiker att han inte var så känd i Sverige. Då, sextiotalets första skälvande år. Idag vore det naturligtvis absurt att påstå detta, efter Gunnar Fredriksson och Olof Lagercrantz. Och vem har inte hört talas om novellen Mörkrets hjärta och känner dess förhållande till filmen Apocalypse Now. Ändå hade Frans G. Bengtsson redan 1929 tillhört Conrads tillskyndare. Det är uppenbart att Bengtssons ensamma röst inte var stark nog.
Men då, på sextiotalet, hittade jag En fredlös på öarna i föräldrarnas bibliotek. Jag upplystes i företalet av Arthur Lundkvist om att den var en fortsättning på Almayers dårskap. Den hittade jag sedan i stationskiosken i Ljungby och köpte den genast. Den gjorde inte samma djupa intryck på mig och jag minns att min far läste den och fann den dålig. Nå, sedan läste jag de mest berömda av Conrads skildringar från havet och exotiska länder, bland annan den stora romanen om skuld, Lord Jim. Och trodde sedan att jag läst allt väsentligt.
Det senaste decennierna av mitt liv upptäckte jag att det fanns mycket oläst. Och läste två conradromaner som varken handlar om havet eller kolonialismen. Anarkisten och Med andra ögon. Och fann dem vara lysande mästerverk.
Och ställdes inför frågan skulle jag återvända till En fredlös på öarna eller till de verk som jag på min ålderdom funnit vara mästerverk. Det blev Almayers dårskap och En fredlös på öarna.
Joseph Conrad skriver förtätat. Här finns en vibrerande närvaro som kräver läsarens koncentration. Läsaren måste med författaren gå in i situationerna. Det är långa meningar, utförliga beskrivningar. Handlingen går inte snabbt framåt. Men den drivs framåt mot en kulmen. Och vid denna existentiella höjdpunkt stannar handlingen och vibrerar. Och människorna är psykologiskt begripliga men inte psykologisk enkla. Det gäller hans huvudfigurer, dem om vilken berättelsen handlar. Bifigurer kan vara nog så grovt tillyxade.
Hur viktig är romanernas handling? Handlingen tjänar till att bygga upp de existentiella situationer i vilken den utmynnar.
Almayers dårskap handlar om en svag man som har en stark mentor, kapten Tom Lingard. Lingard har gjort honom till arvtagare genom att få honom att gifta sig med den infödningsflicka han en gång rövat bort och adopterat. Och placerar Aylmayer vid en viss flod för att sköta hans affärer där. Sedan förlorar den starke och rike mannen sina pengar och blir besatt av att hitta guld. Och det blir hans egentliga arv till Almayer som övertar denna gulddröm. Med hustrun har han aldrig kommit överens, men har med henne fått en dotter som han älskar. Det är när dottern som vuxen försvinner med sin älskade som han dör och knäcks.
Lingard och Almayer återkommer i En fredlös på öarna. Den utspelas under den tid när Almayers dotter ännu är ett litet barn och handlar om en annan holländare, Willems. Han är en genuin svikare. Lingard som i Almayers dårskap framställs som auktoritär och dominerande, en person som man inte gärna trotsar, har i En fredlös på öarna, delvis andra drag. Han är en moralist, med en delvis sentimental människosyn. En genuint paternalistisk människa snarare än en auktoritär patriark. Han tar Willems under sina vingars skugga när denne är barn och vinddriven och får honom placerad i en ansvarsfull position i banken som finansierar handeln. Willems blir bankdirektörens kompanjon blir också gift med hans dotter. Det senare känner han inte till och anar alltså inte att hon är nyckeln till hans makt. Men Willems förskingrar och får sparken, hustrun kastar ut honom från hemmet. Som en andra chans skickar Lingard honom till Almayer. Där begår han ett nytt förräderi, förälskar sig i en infödingsflicka och lierar sig med Lingards fiender. Man kan väl snarast säga att han används som en bricka i spelet. Man använder hans erotiska besatthet för att köpa honom. Till slut mördar hans älskade honom när hustrun letar upp honom för att förmå honom att komma tillbaka.
Conrads skildring av kolonialismen är väl en realismens triumf. Det är ingen vacker bild. Det är tydligt att han vill beskriva människan och han använder sin samlade människokunskap. Men den är hämtad från skeppens hierarki och koloniala förhållanden. Och Conrads blick är objektiv och skoningslös. Däremot var han naturligtvis präglad att sin tids fördomar. Den europeiska människan kände han inifrån, den icke-europeiska iakttog han utifrån, så opartiskt han förmådde. Det är nog i stort sätt samma sak med hans förhållande till kvinnor. Han såg hur de agerade men visste inte tillräckligt mycket för att förstå dem. Conrads objektivitet är något helt annat än Kiplings ohöljda imperialism. Men det är också mycket lång väg till E.M. Forsters En färd till Indien. Som har en mycket intelligent kulturöverskridande psykologisk förståelse.
26 juni 19

Kan man försvara Ivar Arpi? Ja, i söndags (23 juli) gjorde Svenska Dagbladets ledarsida ett ambitiöst försök. Både Tove Lifvendahl och Tomas Gür var inne på saken. Hur gör man?
Gür menar att Arpi har pekat på ett reellt problem. Att peka på detta problem är inte rasism, att förneka det är farlig verklighetsförnekelse som göder rasism. Han klumpar samman Arpi med Jens Liljestrand i Expressen som menar något annat. Liksom Lifvendahl i samband med Arpi, behandlar den artikel av Kaja Dovstad som jag behandlade igår, liksom en artikel av Margit Richert från 2015, som inte kan analyseras på samma sätt. Vilket gör det hela till mer mörkläggning än belysning.
Vad är det Arpi har gjort? Det är riktigt att han beskyllts för rasism av Erik Helmerson och Per Svensson i Dagens Nyheter. Men är denna beskyllning befogad eller inte?
Det problem Arpi ser är den svenska rasismen. Kan man tolka hans beskrivning som rent neutral. I så fall klarar han sig. Vi är många liberaler som hela tiden har hävdat detsamma. Men är det inte rimligt att tolka Arpi så att han finner den svenska rasismen förståelig, ja, rent av befogad? Att han menar att problemet är det som väcker intoleransen, inte själva intoleransen.
Nu finns det en annan möjlighet att försvara Arpi. Det är att mena att det han ser inte alls är rasism. Då gäller det att visa att irritationen inför främmande kulturer, inte alls är kulturell rasism. Detta är sakfrågan, diskutera den. Och håll inte på och hymla! Säg inte bara: Den här stackars mannen har beskyllts för förfärliga saker. Utan försök visa att han med orätt har beskyllts för förfärliga saker.
Tomas Gür säger att våld och organiserad brottslighet följer i invandringens spår. Det är en annan fråga och den kan man diskutera i annat sammanhang. Vad Arpi påstår är att anblicken av främmande kulturer är ett problem.
På samma sätt kan man diskutera Jens Liljestrand, Kaja Dovstad och Malin Richert i andra sammanhang. Liljestrands tendens är, så vitt jag förstår, en helt annan. Han säger att landsbygden avfolkas och marginaliseras. Det finns en flykt från landsbygden. Det är, som bekant, en gammal företeelse som inte beror på invandringen. Och då är invandrarna landsbygdens räddning. Det är deras förtjänst att landsbygden kan bevaras levande.
Vad Margit Richert berättar är han hon blev trakasserad när hon var lättklädd och bespottad när hon köpte vin. I Lessebo av invandrare. Detta beteende är lika oacceptabelt som rasism. Även här gäller det att vara intolerant mot intoleransen. Det enda man kan fråga sig är hur representativt det är. Allting händer ju. Men själva beteendet kan aldrig försvaras.
25 juni 19

Det är intressant hur olika man kan reagera på en artikel. Trots att man i huvudsak är eniga. Det sker när Malin Wollin i Aftonbladet (20 juni) kommenterar Kajsa Dovstads artikel i GP (15 juni). Dovstads artikel har väckt stor upprördhet och Wollins tänker att upprördheten är överdriven. Men så kollar hon själva artikeln och utbrister: ”Och HERREGUD så rasistisk den är.”
Min reaktion är det omvända. Visst är det en förfärlig artikel men inte värre än man numera brukar möta på Expressens och GP:s ledarsidor. Och den har ett illustrativ feltänkande. Är ett upplysande exempel på hur man kan styras av sina fördomar.
Kajsa Dovstad har nämligen ett Jimmie moment. Ett ögonblick av förståelse för Sverigedemokraterna. Och hennes reflektion är inte: ” Tänk att jag kunde vara så spontant rasistisk. Tänk vad mycket fördomar man bär på.”
Utan hon tycker på något sätt att hon har sett något viktigt.
Hon kommer en sen kväll till Gävle och råkar hamna i en invandrarbutik. Och finner då att det inte har något svensk utbud. Tänk så dåligt det är med invandring.
Men hon accepterar ju utan vidare att man inte kan köpa mjölk i en bokhandel. Att alla affärer skall tillhandahålla allting skulle hon inte drömma om att kräva. Vi har alla varit med om att leta efter restauranger i en främmande stad och bara mött apotek och dataaffärer. Eftersom staden är obekant så letar man på fel ställe.
Ännu mer irrationell blir ju Dovstads reaktion om hon är hänvisad till invandrarbutiken om det visar sig att alla svenska mataffärer är stängda. Då finns det anledning att bli indignerad – över svenskarna! Varför kan inte svenskarna hålla öppet, när de duktiga invandrarna kan? Vilket förfärligt land man bor i! Tack vare de duktiga invandrarna kunde jag åtminstone få tag i makaroner. Hade det inte funnits några invandrare hade jag inte fått tag i ens det.
Det är ju den logiska reaktionen. Att Dovstads reaktion blir helt annorlunda visar ju hur styrd hon är av sina fördomar.
24 juni 19