Visar inlägg från maj 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Mer om Lindqvist

I går läste jag någonstans om någon som spelat en viktig roll på 1990 – talet. Vilket en ung generation knappast kan minnas. För den som minns 1960-talet och till nöds också 50-talet blir det en chockartad påminnelse om tidens flykt. Men också bland gubbar är det olika vad man kan minnas. Göran Greider hyllar i en ledare i Dala – Demokraten Sven Lindqvist (17 maj). Och framhåller särskilt att Lindqvist var reformist, socialdemokrat, inte revolutionär. Men har jag rätt i det jag skrev igår var han en reformist som aldrig markerade mot den revolutionära vänstern.
Men, som jag påpekar, det hade väl gått an om det inte gällt så gott som alla vänsterintellektuella. Per Olov Enqvist citerade med gillande ordförande Mao och hyllade Pol Pot. Dessutom försäkrade han att Sovjetunionen aldrig skulle invadera Tjeckoslovakien. Vilket de gjorde dagen efter. Men det var inte bara vänsterintellektuella som gjorde på det viset. En uppenbar ideologisk avvikare som Sven Fagerberg teg hela tiden. Och Lars Gustafsson försökte hitta sin frihetlighet hos frankfurtskolan. Och pustade sedan ut när han äntligen vågade kalla sig liberal.
Alla som kommer ihåg de fyra svenska intellektuella som i Svenska Dagbladet fronderade mot vänstern (Sven Fagerberg, Lars Gustafsson, Sven Delblanc och Jan Myrdal) bör betänka att detta var någon gång i decennieskiftet 70 – tal, 80 – tal. Då man sedan länge kunde vara antivänster utan att skämmas. Att Jan Myrdal kunde vara med berodde på att han den här tiden tog avstånd från all annan vänster utom sin egen. Han skrev vid den här tiden i Svenska Dagbladet och gladde sin läsekrets med sina reaktionära åsikter. Han representerade nämligen en moralkonservativ och nationalistisk falang av vänstern.
Nå, Sven Lindqvist får fler hyllningar. Tomas Forser i Göteborgs – Posten (17 maj) ser en likhet i stränghet mellan Vilhelm Ekelund och Sven Lindqvist. Det kan jag ju hålla med om. Det finns en gemensam oförbindlighet. Så brottet med Ekelund-traditionen var inte totalt.
Intressantast är den ledare som David Lindén levererar i Jönköpings – Posten (16 maj). Han jämför ”Utrota varenda jävel” med ”Bakom stålvallen” av Arvid Fredborg och Per Ahlmarks ”Vänstern och tyranniet”. Han rekommenderar dem till läsning för det visar vad aningslöshet inför det egna lagets förbrytelser kan leda till.
Fredborgs bok hade sin största betydelse för att han stod så långt till höger och därför hade åtskilligt förtroende hos de som tenderade förneka hur den nazityska praktiken såg ut. Ahlmark däremot gjorde upp med sina gamla fiender, när skygglapparna fallit från de flestas ögon. Jag minns att Björn Kumm erkännsamt kallade honom en nationell tillgång. Och kanske har människor som starkt identifierar sig med västerländsk demokrati särskilt nytta av att läsa Utrota varenda jävel om västerlandets ruskiga och rasistiska förflutna.
22 maj 19

Sven Lindqvist död

Jag läser Stellan Lindqvists recension av Jan Myrdals senaste bok i Dala – Demokraten (11 maj). Lindqvist talar om de stora rösterna under slutet av 60-talet och hela 70-talet. Jan Myrdal var en av dem. ”Till dessa stora röster relaterade man sig, diskuterade. Varje lördag var det rusning till pressbyrån för att köpa Aftonbladet.......” Där Jan Myrdal alltså skrev. Det tycker jag väl beskriver tidskänslan hos unga studenter och intellektuella. Han räknar också upp en del andra stora skribenter som var viktiga i tiden. Och tidningen råkar anlända till mitt bibliotek samma dag som det meddelas att Sven Lindqvist är död.
Stellan Lindqvist har så rätt. De ledande författarna positionerade sig och man noterade det, tog intryck. Befann sig i tyst dialog med dem. ”Nu är rösterna många, få minns vad de säger, än färre vet vilka de är”. Skriver Stellan Lindqvist träffande och dräpande.
Men jag var inte bara en samtida ung intellektuell som följde med min tid. Jag var också en kuf. Medan samtidens stora verk tonade upp sig på andra studenters skrivbord, läste jag annat. Jag tyckte jag fick nog av samtiden genom tidningarna. Jag sökte en tidlöshet som motvikt.
Jag känner det nu när jag minns Sven Lindqvist. Jag har knappast läst något av honom i bokform. Men är det inte något som skaver i alla hyllningarna?
Var det inte så att han började som elitär estetiker? Beundrade starkt den svårtillgänglige Vilhelm Ekelund. I en annan tid hade han kanske hamnat i tidskriften Kris. Socialist, kallar Olle Svenning i Aftonbladet Vilhelm Ekelund (15 maj). Men Bengt Lidforss var både skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Och tog naturligtvis sin favoritelev under sina vingars skugga. Det var på så sätt denne udda skribent fick en koppling till arbetarrörelsen. För Sven Lindqvist var väl Myten om Wu Tao-tzu hans uppbrott från elitismen. Först sedan blev han en undersökare av verkligheten. Man skall nog inte harmoniera.
Och är verkligen ”En älskares dagbok”, ”En gift mans dagbok” och ”Bänkpress” viktiga böcker? I varje fall är de väl ganska atypiska för författarskapet.
”Utrota varenda jävel” fick mycket kritik för att vara antisemitisk. Det var nämligen ett förringande av förintelsen att se den som snarare typisk än unik. Själv tvivlade jag på Lindqvists synsätt. Men ansåg det groteskt att beskriva det som antisemitiskt. Minns jag rätt låg han dock under i debatten.
Det finns en sak som i efterhand retar mig med våra vänsterförfattare. Det var att man aldrig drog en skarp gräns mot den ortodoxa marxismen. Här fanns en otydlighet. Efteråt kan de säga, jag var aldrig annat än radikal socialdemokrat, knappast ens radikal. Men då framstod de som maoister och castroister bland andra. Det var klart att man inte var höger, det var så självklart att man tillhörde vänstern. Men det var ju mot vänsterkanten det kostade på att profilera sig. De var naturliga måltavlor för den dogmatiska studentvänstern, som tyckte att ingen räckte till i socialism. Men efter någon moteld spanade man förgäves.
Det är på något sätt typiskt att när Sven Lindqvist tar emot Leninpriset så sent som 2012 så ser han det som leninisternas senkomna erkännande av honom. Att han samtidigt erkänner leninisterna blir av mindre betydelse. Den defensiva hållningen var typisk för mjukvänstern. Aldrig poängtera att ens åsikter inte dög åt sektvänstern, bara låt det passera i tysthet. Och aldrig själv gå med yxan mot sektvänstern eller åtminstone klart och tydligt markera gränser. Jag läser just nu Günter Grass Ur en snigels dagbok. Det var en sådan intellektuell man vid den här tiden saknade i Sverige. Som talar om den glade Enzensberger som pojkaktigt skuttar i väg till Cuba och slipper undan. Som tydligt markerar: Nej, jag är inte en av er.
21 maj 19

Ahlströms knutna män

Hur skall män kunna prata med varandra? Vad gör man åt den knutne mannen?
Det var temat för Kristofer Ahlströms kolumn i DN i lördags (18 maj). Varför har män så mycket lättare att anförtro sig till kvinnor? Är det inte så att kvinnan alltid får rollen som tröstare? Och vem tröstar tröstaren?
Nu kan man inte bortse från att det finns en lust i att vara den starkare. Den kloka och genomskådande och tröstande. Den som betyder något för den andre. Den som är i den positionen att man kan vara överseende. Mycket handlar om hur egocentrisk man är eller hur relationsinriktad.
Könsrollsmönstret är ju inte alltid styrande. Vem har inte sett bortskämda och självupptagna kvinnor och oändligt tålmodiga och förstående män. Men det är rätt sällsynta undantag. Det motsatta mönstret är totalt dominerande.
Och där har väl männen mycket att lära av kvinnor. Det är bra att vara självständig och det läggs i vårt tid mycket krut på att fostra flickor till självständighet. Idén att man också måste tänka på andra och att det framför allt är pojkar som måste lära sig detta betonas inte lika flitigt.
Det finns något bekvämt i fasta roller. Där en är den starkare, en är den svagare. Att män gärna vill dominera intellektuellt känner vi till. Därför var dumhet eller åtminstone den väl dolda intelligensen hos kvinnor attraktivt på relationsmarknaden. Det ser man lätt om man läst gamla romaner, även om man är född igår. Möjligen kan man tro att det är omvänt när det gäller psykologisk intelligens. Attraktivast är de män som låter sig genomskådas. Att vara den förstående är inte bara en offerposition utan också en maktposition.
Idealt är väl det jämlika förhållandet. Där det inte finns någon stark eller någon svag. Det är måhända knepigare.
Vi har alla våra fel och brister och det finns en nackdel med alla karaktärer. Även den som njuter av att vara den starkare, tänker någon gång: Måste hen verkligen vara fullt så hjälplös?
Men Kristofer Ahlström berättar att knutna män, som har svårt att tala om sina känslor, ofta har haft knutna fäder. Och jag tänker på min egen patriarkala far som verkligen hade nära till sina känslor. Han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ. Som Runeberg säger om Kulneff. Min far var kolerisk och sentimental, alltid öppen med sina reaktioner. Min mor var inte särskilt psykologiskt intelligent och det behövdes inte heller. De var humoristiska och sangviniska. Det var nog en miljö, som med alla sina inkonsekvenser, inte låste någon känslomässigt. Den var absolut inte skuldbeläggande. Den var för enkel för att vara psykologiskt finkänslig. Kanske har den hos mig skapat en viss oförståelse för ömtålighet.
Kan jag prata med män? Kan jag prata med kvinnor? Jag är definitivt socialt inkompetent. Med människor som jag inte känner kan jag inte prata. Jag har blivit öppnare med åren men är sannolikt fortfarande reserverad och sluten. Med vänner har jag ingen svårighet att prata. Och jag gjorde mig tidigt känt för att skriva öppet och uppriktigt.
Har inte också jag lättare att prata med kvinnor? Nja, vissa människor har genom sitt beteende lättare att locka fram förtroenden. De som utstrålar snällhet och omsorg kan inge förtroende även om man inte känner dem så väl.
Och det är ju i linje med den kvinnliga könsrollen.
Och något homosocial är jag säkert, fast jag försöker att motarbeta det. Man misstänks ju inte för skumma avsikter, för att vara en slem kulturman, om man berättar för en man att man just nu kom att tänka på Ingmar Bergman. Eller citerar Rainer Maria Rilke. Vilket ofta ter sig naturligt.
20 maj 19

Kvinnoperspektiv

Det finns gott om medelålders kränkta män, som gnäller över kvinnokampens framsteg. Jag vill ogärna själv räknas till denna grupp. Dock fruktar jag mer att bli omklappad av bröderna än angripen av systrarna. Men vissa sanningar tränger sig på.
Som när Pernilla Ericson skriver på Aftonbladets ledarsida om incel – männen (14 maj). Här tycker jag att det kvinnliga perspektivet låser och begränsar. Hon skriver alltså om de aggressiva och kvinnohatande incel - männen. De skall man inte dalta med, står det i rubriken och det är väl ingen som har gjort. De ter sig gravt osympatiska både för kvinnor och män. Hon påpekar själv hur få de är. Och då borde hon naturligtvis framhållit att de ofrivilligt celibatära männen är långt fler än dessa felslagna kvinnohatare. Och dem är det ju enbart synd om.
Men slutsatsen är i stället att de ofrivilligt celibatära kvinnorna inte hatar och hånar. Det är sant. Man kan skriva böcker om nuckan och få allmän sympati för det. De hatande och hotande och ibland rent av våldförande och mördande finns bara bland männen. Det kan man naturligtvis göra sak av. Liksom att det bara är kvinnor som dras till och förälskar sig i kriminella våldspersoner. Men de flesta kvinnor gör inte så, skulle aldrig drömma om det. Liksom de flesta utslagna män på den hårda könsmarknaden bär sitt öde med stil. Men det är problematiskt både för kvinnor och män att hamna utanför.
16 maj 19

Barrlings nationalism

Det klagas nu ofta från högerhåll på att alltför många – liberaler främst – är svartvitseende. I synnerhet gäller detta migrationspolitiken. Det är mer komplicerat, säger högerskribenterna. Det är omoget att se problemen så förenklat. På mig gör högerskribenterna mest ett intryck av slingrande, fastän jag försöker lyssna tåligt. Att så mycket kraft skall läggas på bortförklaringar.
Nå, någonting som Katarina Barrling säger i Svenska Dagbladet i söndags kan ändå diskuteras (12 maj). Det är när hon tar upp nationalismen, som också, på ett enligt henne förenklat sätt, utmålas som ond. Hon skiljer på aggressiv och icke-aggressiv nationalism. Och talar om nationalismens Janusansikte. ”Å enda sidan utvidgar den gränser, genom att skapa en gemenskap som sträcker sig längre än det egna staketet. Å andra sidan drar den upp gränser och stänger ute”. Det där förstår jag inte och tycks mig vara en oklar semantik. En nationalism som sträcker sig längre än det egna staketet bör väl kallas internationalism. Om Katarina Barrling vill säga att en välvillig nationalism kan vidgas till internationalism har hon naturligtvis rätt. Men det är ju inte en stor förtjänst hos nationalismen att den i bästa fall kan slå över i sin motsats.
Men jag blev lite intresserad av hur man skall definiera en oaggressiv nationalism. Betyder att man känner nationell gemenskap utan att för den skull ogilla andra folk. Men vad är det man känner gemenskap med? Och hur tar sig denna lojalitet uttryck?
Känner man sig lojal med det svenska samhället är det väl snarare demokratin man är lojal mot. Kanske tycker man att demokratin har fått en ovanligt lyckad utformning i Sverige? Men då är det fortfarande samhällssystemet man är lojal mot, inte nationen.
Att man älskar den svenska naturen och trivs bäst i öppna landskap, eller vad man förknippar med Sverige? Andra svenskar? Man tycker sig ha mer gemensamt med andra som har samma kulturella bakgrund. Då blir ens kärlek ibland obesvarad. Alla människor med samma kulturella bakgrund älskar inte varandra. Det finns många som tycker det är ointressant med den kulturella bakgrunden.
Tanken är alltså att det behövs en gemenskap för att hålla samman samhället. Men är det inte bättre och mer logiskt att det bör vara kärleken till demokratin. Demokratins förträfflighet kan ju alltid motiveras, man vet varför man är demokrat. Det blir inte ett godtyckligt, därför att det råkar vara vårt och vi råkar vara vana vid det. För demokratin kan man argumentera. Att Sverige är bäst kan lätt betvivlas, rent av av svenskar.
Att den liberala demokratin förutsätter nationalstaten, hör man ofta från högerhåll nuförtiden. Idealt är väl den liberala demokratin universell. Men det är klart att den är lättare att genomföra i mindre skala.
16 maj 19

Äldre inlägg

Nyare inlägg