Lars Westerbergs Blogg

Sven - Eric Liedman känner sig skakad över något han läst (Dagens Etc 27 maj). Han blir djupt existentiellt berörd. Det är en genomgång av en antal svenska romaner som som den göteborgska tidskriften Arche publicerat. Författaren heter Maxim Grigoriev.
Och vad har han funnit? Överallt samma kontrast mellan det vanliga triviala men autentiska livet och filosofins och vetenskapens högtravande utläggningar. Och Liedman som varit professor i hela sitt liv finner det hemskt att hans försök att skapa rymd över och egna tankar kring det vanliga livet skulle vara bortkastade. ”Skulle till och med studenterna uppleva det så?” frågar han sig djupt tagen.
Det är nog ingen risk, professorn. Man får acceptera att människor är olika. Skall man se våra författares skildringar som ett symptom på att allt fler i vår tid börjar bekajas av teorifientlighet? Kan hända. ”För mig har det varit självklart att filosofernas tankar, tonsättarnas stycken och sociologernas teorier har direkt koppling till det alldeles vanliga oglamorösa livet”, skriver Liedman. Utan tvekan är det så. Det handlar bara om att inte alla upptäcker det. Det är oroande nog om man i vår tid har svårare att se den kopplingen. Men den finns.
Jag kan ha förståelse för mycket av det författarna skriver. Deras längtan efter autenticitet. Bildning var länge något fint. Och fortfarande, tro det eller ej, finns det människor som använder bildningen för att imponera. Snobbism och intellektuella åthävor. Hög abstraktionsnivå, låg precisionsnivå. Då är den människa ärlig som känner främlingskap och inte längre vill låtsas intressera sig för något som inte berör henne.
Att verkligen förstå vetenskapens och konstens nödvändighet är något annat.
Och när det gäller samliv kan man inte enbart förlita sig på livets mest intensiva ögonblick. De vetenskapliga insikternas klarhet, poesins lysande formuleringar som får livet att sjunga. Man måste också kunna ha tråkigt tillsammans och kanske glädja sig åt samma trivialiteter. Det är inte så konstigt att Lena Andersson vill titta på skidor med sin älskade.
Och ibland kan man som Knausgård känna att abstraktionerna inte hjälper. Även den rikt rustade kan ibland känna förtvivlan.
Men det finns naturligtvis inget trivialt liv. Och att uppleva livet som trivialt är inte mer autentiskt. Livet är nämligen svårt. Jag drar mig inte för att säga: Det finns situationer i livet som är utomordentligt svåra. Eller händelser så viktiga att allt trivialt förbleknar. Då gäller det att vara väl rustad, kanske kan man tala om ”intellektuell mognad”. För att beskriva den process av kunskaper, tänkande och tillägnan som ligger bakom.
Och jag är säker på att jag är alldeles autentisk när jag känner djup tacksamhet mot mina lärare på filosoficum i Lund. Det jag kände då var mer än entusiasm. Det var att aldrig mer behöva bli lomhörd av skramlet från de tomma tunnorna.
29 maj 19
 
Jag reser till Hamburg och bloggen tar paus halvannan vecka. Nästa blogg, måndagen 10 juni.

Vilken fantastisk kärleksroman är inte Dostojevskijs Idioten, det mindes jag inte från förra gången. Jag har ju tänkt att jag skall läsa om böcker som gjort starkt intryck på mig eller som inte gjort så starkt intryck på mig som jag tycker att de borde. Men, har jag tänkt, Dostojevskijs stora böcker läser man inte om. De stannar självlysande i minnet.
Men varför valde jag just Idioten? Bröderna Karamasov brukar jag tveksamt hålla som min favorit. Medan Onda andar har andra förtjänster. Vem behöver inte minnas dissekeringen av terrorismens demoni? Stavrogins brott som ingår i romanen lyser i minnet med ett hemskt ljus. Också det en tidlös belysning av en lika tidlös psykopatologi, Men varför då välja Idioten? Därför att jag kom ihåg att det var Dostojevskijs försök att teckna en verkligt god människa. Också detta har med samtidskänslan att göra. Går det att teckna en motbild, en motbild som man kan tro på?
Och så finner jag en kärleksroman. Mångtydigare än Eric Rohmers filmer. Älskar huvudpersonen furst Mysjkin Nastasia Fillipovna eller Aglaja Ivanovna? Eller kanske båda som han säger vid ett tillfälle. Älskar Nastasia Fillipovna Furst Mysjkin eller den demoniske Rogsjin? Älskar Aglaja Ivanovna fursten?
Första gången jag läste romanen var jag övertygad om Aglaja Ivanovna var furstens stora och besvarade kärlek. Nastasia Fillipovna var bara en stackars människa som han tyckte synd om. Nu började jag läsningen med den omvända hypotesen. Nastasia Fillipovna, fursten och Rogosjin måste vara den bärande triangeln. När jag läser olika biografier och uppsatser om Dostojevskij finner jag att uttolkarna är ganska säkra på sin sak. Vissa ser det som självklart att det är Nastasia Fillipovna som är den stora passionen. Andra är lika säkra på att det är Aglaja Ivanovna.
Jag är rätt säker på att Nastasia Fillipovna är förälskad i fursten. Sven Delblanc skriver i Författarnas litteraturhistoria. ”Nastasia vacklar mellan sin kärlek till Mysjkin och fascination inför den våldsamme och vitale Rogosjin. Den manliga erotiken rymmer ett element av grymhet och våld, och den milde idioten är i grunden ingen riktig man”. Det är i alla fall en häpnadsväckande grund psykologi. Janko Lavrin tillägger i sin minibiografi. ”Natasjas revolt mot sexualiteten är ytterligare en orsak till hennes böjelse för Mysjkin som (efter vad han själv konstaterar) är mycket lite sexuellt lagd, kanske helt impotent.”
Det tror jag är att missförstå både fursten och Nastasia Fillipovna. Det intressanta med fursten är ju att han är kristuslik, men likväl har romantiska känslor. Hur skulle Kristus älskat om han haft ett kärleksliv? Hur ser en kristuslik mans könskärlek ut? Mysjkin säger till Rogosjin att den senares kärlek är passion medan hans egen dikteras av medlidande. Men det finns ingen anledning att tro att fursten är asexuell. Han är mycket berörd och betagen.
Och Nastasia Fillipovna är inte svår att genomskåda. Hon har sedan ungdomen varit sexuellt utnyttjad och hon har det allra sämsta rykte. Hon är allmänt föraktad och i början av romanen försöker man få en mutad man att gifta sig med henne. Så att hennes utnyttjare skall bli fri och kunna gifta sig anständigt med en borgarflicka. Hon har internaliserad sina förtryckares moral och lider av ett svårt självförakt. När hon möts av den renhjärtade fursten blir hon väldigt tagen och rörd. Och samtidigt kan hon inte tro att hon är värd honom. Det är hennes huvudproblem. Hon känner att hon passar bättre för skurken Rogosjin. Det gör att hon rymmer från fursten och senare intrigerar hon för att gifta bort honom med Aglaja Ivanovna. Nastasia Fillipovna älskar nämligen fursten och vill att han skall bli lycklig. Skulle det ligga något i den delbancska funderingen kunde man tänka sig att lust och övergrepp blivit oupplösligt förenade för henne. Därför blir övergrepp förknippat med lust, därför dras hon till Rogosjin.
Det är först på slutet när Aglaja Ivanovna på grund av svartsjuka är oförskämt mot henne som hon lockas att hävda sin rätt till fursten. Vilket leder till katastrof. Hon skall gifta sig med fursten men rymmer för andra gången från honom. Det sker på själva bröllopsdagen och med Rogosjin.
Slutscenen är bekant. Rogosjin har mördat Nastasia Fillipovna och bryter samman. Och fursten som i början kommit från en anstalt i Schweiz förlorar definitivt förståndet.
Förhållandet till Rogosjin är också komplicerat för fursten. Hur förhåller sig en god människa till sin rival. Han anar vilken farlig person Rogosjin är och så får han dåligt samvete för sina aningar. Vilken rätt har han att tvivla på sina medmänniskors motiv. Man skall älska sina fiender.
Men det är ju i kärleksvalet, som positionen blir som mest ohållbar. Mysjkin står mellan två kvinnor och vill inte tillfoga någon av dem smärta. Situationen väljer åt honom. Aglaja rusar i väg och fursten springer efter. Men då svimmar Nastasia Fillipovna. Och har plötsligt omedelbart behov av hans omsorg. Och när han efteråt upplyses om att han faktiskt kunnat välja att låta henne ligga, inser han sin skuld. Det tycks som att han accepterar den skuld han har ådragit sig, att älta den vore egocentriskt. Vad han inte har kraft till är ett medvetet val beträffande vilken skuld han vill ådraga sig.
Aglaja Ivanovna är svårare att bli klok på. Redan från början är hon aggressiv mot fursten. I fortsättningen driver hon vid ett flertal tillfällen med honom. Min tro är att hon älskar honom för hans godhet men är arg på sig själv för att hon älskar en sådan löjlig människa. Eftersom hon är yngst har familjen en tendens att driva med henne och att inte ta henne på allvar. Och nu får hon möjlighet att driva med en som är naiv och ogarderad. Sedan är naturligtvis svartsjukan ett viktigt motiv både för Aglaja och Nastasia Fillipovna.
Hur skall man se på furstens dubbelkärlek. Det händer ju en del under romanens lopp. Kanske är det så att hans första kärlek är Nastasia Fillipovna. Och det visar sig vara ett svårt och destruktivt förhållande. Och när han har det som mest mödosamt skriver han till Aglaja, som han känner en smula. Då får hon tanken att hon skall försöka ersätta Nastasia Fillipovna med något bättre. Och lyckas verkligen få fursten mycket betagen i sig. Samtidigt plågas hon av svartsjuka mot den gamla kärleken. Hon vill göra upp med denna kvinna, samt och slutligen få henne ur välden. Och det är det som leder till en konfrontation som blir en katastrof för henne själv. Och fursten misslyckas till slut ändå med att rädda Nastasia Fillipovna från Rogosjin. Eftersom hon självmant söker sig till Rogosjin kan man säga att han också behövt rädda henne från hennes eget självförakt och destruktiva impulser.
Det är en oerhört rik roman som innehåller så mycket annat. Någon rak linje är det sällan i Dostojevskijs berättande. Men det här är verkligen en mycket stor del av handlingen. Det är därför konstigt att man sällan ser den karaktäriserad som en kärleksroman.
När jag avslutat läsningen av Idioten, är jag gripen, starkt nedstämd. Det lever kvar i mig som vissa drömmar kan påverka ens morgonstämning. Så häftigt kan litteratur, så våldsamt kan sekelgamla klassiker, tala till en. Det är bara litteratur? Nej, det är genom denna förstärkta verklighetsspegel man börjar få en djupare förståelse av livet.
28 maj 19

Vad skall man egentligen tro om Katarina Frostensons K när man läst en del recensioner och referat? Uppenbarligen att den inte innehåller något i sak nytt. Litterärt tycks det vara en bra bok. Polemiken har nerv och hon skriver vackert om kärlek. Dock på ett så idealiserande sätt att den kärleken tycks sakna både mänsklig insikt och psykologiskt djup. Det blir vackert, men overkligt. Som godhet utan insikt, vilket aldrig har imponerat på mig. Lösskummade från ytan utav tingen.
Annars är det ett försvarstal. Precis var man kunde vänta sig. Det har ju framkommit att hon i akademien alltid reagerade med oresonlig vrede om någon försökte ifrågasätta. Att använda denna typ av häftigt självförsvar, vari ingår också den och det man identifierar sig med, kan vara en livsstrategi. Då blir man mycket obekväm att ifrågasätta och det hjälper en att få vara i fred med sina livslögner. Det är lite fascinerande.
Men också deprimerande. Det är kanske det man kan lära av den här boken. Att människans förmåga att förneka skuld och obekväma fakta är obegränsad. Det spelar ingen roll hur starka och ovedersägliga argument man anför. De studsar tillbaka som pilen från pyramiden.
Dock försvarar sig Katarina Frostenson mot beskyllningen att ha läckt nobelpristagare. Och medger att hon missat berätta att om var delägare till Forum, när akademien röstade om anslag. Detta skedde dock av bristande uppmärksamhet, det var ett rent förbiseende, och handlade inte om vilja att tjäna pengar. Jag tror henne på båda punkter. Men. Det var ett sådant förbiseende, en sådan bristande uppmärksamhet, som man inte får göra sig skyldig till. Det verkar inte som hon fattat vidden av detta. Hon skulle vara mera upprörd på sig själv om hon insåg det. Som en rattfull som råkar skada en medmänniska, man kan åstadkomma mycket ont genom slarv och nonchalans. Det är ju helt uppenbart att Akademien inte bör berika sina egna medlemmar. Det är ju självklart att om man är i den positionen är det ens plikt att informera. Man behöver inte känna till några regler, det förstår man ju intuitivt att det måste vara så. Det är förfärligt om man glömmer en sådan sak. Det verkar som hon inte ens i efterhand förstår detta.
Det är möjligt att jag här ställer krav på Katarina Frostenson som utgår från att hon är en vanlig människa. Det kan hända att hon fått ljuga bort värre saker än så. Om det är sant att hon till människan som fått ett konstverk stulet på Forum, svarade att här gäller speciella regler, så verkar det ju som en konsekvent övermänniskoattityd. Jag behöver inte bry mig om att vara småaktigt moralisk. Men det var kanske bara förtal att hon sa detta.
Ord står mot ord, brukar man säga ibland. Här står Katarina Frostensons tal om förtal mot en sky av vittnen. Inte alla i me too har varit anonyma. De välkända, däribland akademiledamotens dotter, skulle alltså fara med lögn. K är ensam om sin sanning och hela världen ljuger. Det kan naturligtvis vara så. Men för den utomstående är det mycket rimligare att tro att det är något fel på K:s försanthållanden. Det kan man ju sedan försöka förklara psykologiskt.
27 maj 19

Stina Oscarson är säkert en sympatisk människa. Därför blir man så ledsen över att hennes försöka att förstå inte lyckas bättre. Hon anstränger sig ju verkligen.
Nu har hon skrivit en lång analys i Svenska Dagbladet (21 maj) efter hennes samtalsserie med kontroversiella personer, mest högerextremister. Och försöker beskriva hur hon känt och hur hon förhåller sig. Hon har inte blivit smittad av deras åsikter, men hon har lärt sig något.
Nu skulle hon vilja vara tyst så länge att folk till sist börjar tröttna på att lägga sina egna ord i hennes mun. Det förefaller som om hon kände sig missförstådd.
Allt man säger måste tolkas och det finns inget entydigt språk. Man får alltså, så tydligt det går, klargöra sina intentioner. Då kommer många att vägra förstå. Men många kommer också att förstå. Tystnad löser ingenting. Det blir bara tyst ett tag. Och alla kommer inte att gilla ens intentioner, fast de förstår dem. De är de mänskliga villkor vi är underkastade.
Stina Oscarson erinrar om Göran Hägglunds tal om verklighetens folk för tio år sedan. Jag hade redan då förståelse för Göran Hägglunds resonemang, även om han blandade ihop vissa saker. Estetiska värderingar med politiskt/moraliskt åsiktsmonopol, nämligen. Vi har i det här landet under efterkrigstiden haft en kulturradikal hegemoni. Alltså är alla som inte är kulturradikaler missnöjda. Inget konstigt i det. Det behövs ingen sociologisk analys för att förstå detta. Att göra det till en klassfråga är onödigt. Men det är alltså vad Stina Oscarson lärt av Chang Frick.
Är klimatångest en statusmarkör för medelklassen? Det är korkat att inte tro på vetenskapen. Att säga att man tror på vetenskapen kan vara ett sätt att säga att man inte är korkad. Har man då gjort en statusmarkör? Kanhända kan det uttryckas så. Men medelklassen, hur ser den sociologiska analysen ut här? Det förutsätter kanske ett visst teoretiskt intresse för att tycka något alls om vetenskapen. Och där kan det ju möjligen undersökas sociologiskt empiriskt var detta intresse förefinns.
Att kulturell appropriering skulle vara rasism är naturligtvis nonsens. Det är absolut inget fel med kulturell appropriering. Det är utmärkt att kulturer lånar av varandra. Det kan lika gärna betraktas som en hommage.
Så klassförakt är det kanske inte när Teskedsorden förutsätter att den som inte förstår att kulturell appropriering är rasism, själv är rasist. Det är väl snarare sekteristers förakt mot oliktänkande.
”För liberalism förutsätter samtidigt att vi inte utgår från att någon är idiot”, skriver Stina Oscarson. En inte helt glasklar mening. Betyder det att utgå från att ingen är idiot. Det är ju uppenbart falskt. Det finns idioter, vilket i det här fallet betyder dumbommar. Att utgå från att oliktänkande är idioter är däremot dumt. Ibland är de det, ibland inte.
Stina Oscarson vill till sist förklara reaktionerna mot hennes intervjuer med rädsla för andras åsikter. Det är nog en befogad rädsla. Det som ofta sägs får ett sken av normalitet. Självförakt uppstår ofta genom att man internaliserar medmänniskors fördomar om en själv. Jag tror det var Mikael Katz, som en gång för länge sedan anförde det som ett judiskt problem under nazitiden. Jag tror inte vi är för lite sociala utan för mycket. Vi vill gärna tro att det ligger någonting i vad människor säger. Det svåraste är att lyssna och lyssna kritiskt.
24 maj 19

Vad skall man egentligen säga om Horace Engdahl som kommit ut med boken ”De obekymrade”? Helena Granström i Expressen slår nästan knut på sig själv i försöken att vara rättvis och uppskattade (21 maj). Men kanske är hon alltför subtil, ibland kan man komplicera för mycket. Ann Lingebrandt i Sydsvenskan, som blir alltmer läsvärd, avslutar sin recension med: ”Jag sökte en intellektuell och fann en gnällig streber. Jag är bekymrad” (17 maj). Det tycker jag är roligt och elegant. Helena Granström däremot avslutar sin recension med att hennes tanke har blivit berikad. Det är naturligtvis hedervärt att inte skjuta på sittande fågel. Horace Engdahl har ju blivit allmänt illa omtyckt i den kulturvärld han tillhör. Medan den stackars Kulturprofilen mest ha tett sig som offer för sina rubbningar har Horace Engdahl blivit hans ideologiske försvarare. Och där är det ju omöjligt att ursäkta med att han inte vet vad har gör.
Frågan är dock vad man ser. Är det en man som ropar att vi måste sluta hyckla därför att den egna kulturella putsen har spruckit. I så fall skulle reptilhjärnan vara centrum för människans sanna natur. Eller förväxlar han felprogrammering med ursprunglighet? Bortom i några decennier av upprätthållna attityder når han ner till en tidig konservativ fostran. Säkerligen har han därigenom blivit sannare. Men den sanningen är inte generaliserbar.
Möjligen är problemet för Helena Granström att hon tvingats till korthet. Det svårsmälta och åtminstone skenbart uppenbart idiotiska hos Horace Engdahl måste först behandlas. Och syften och tolkningsmöjligheter genomgås. Men det är väl inte hennes behjärtade försök att få rimlighet ur texten som berikat henne. Utan att det finns annat värdefullt i boken som hon inte hinner anföra.
”Först när det är glädjerikt att lämna ut de röster som talar ur vår inre rymd lever vi i ett fritt samhälle”, citerar Helena Granström. Ja, men om det som ekar i den inre rymden bara är reptilhjärnas impulser och en konservativ programmering så lär sig inte läsaren så mycket. Men den som skriver kan säkerligen känna sig fri och kreativ. Sanningen om en själv är inte alltid sanningen om människan. Men sanningen om en människa kan ju vara värdefull nog.
”Män ska vara fula. Det ökar förnedringsfaktorn och är därför stimulerande för många kvinnor”. Ja, så många är de väl inte. I min ungdom hade jag önskat att de var många fler. Kanske är det en dominerande mans projicering. Det är inte jag som vill, utan du. Eller ett försök att hitta en rimlig förklaring till varför någon som ser så bra ut som Horace Engdahl ändå inte duger åt alla. Jag faller på min egen skönhet.
Är Horace Engdahl värd så mycket recensentmöda? Jo, kanske ändå. Det han nått är nog inte friheten utan det tvång det innebär att vara inträngd i ett hörn. Då blir försvaret naturligen vildsint.
23 maj 19