Visar inlägg från april 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Nationalist i TV

Långt om länge ser jag dokumentären om Sverigedemokraten Mattias Karlsson. Jag har ingenting emot att sådana dokumentärer görs eller sänds. Visst är sverigedemokraterna ett osympatiskt parti och visst framstår Mattias Karlsson i dokumentären som sympatisk. Det kan - och bör man inte försöka - göra någonting åt. Vissa politiker verkar trevliga, helt enkelt. Och man kan ju knappast ha den policyn att bara politiker från anständiga partier har rätt att vara trevliga i TV. Man kan knappast förarga sig över att Ebba Busch Thor sjunger hos Skavlan.
Men lite kan man ju fundera på denna romantiska nationalism. Sabelskramlet som var så typiskt för en äldre konservatism tycks borta. Heroismen i en kamp, som tycks vara på liv och död, har samma existentiella tonfall dock. Här finns ett starkt upplevt hot, men det är inget militärt hot. Få har idag levande minnen från 1930-tal och 1940-tal. Vad man minns är 1950-talet, som var en god tid i Sverige. Vi hade sluppit undan kriget och socialdemokraterna var framgångsrika. Man hade det rätt bra över lag. Länge tänkte jag att det var det första moderna decenniet. Nu tänker jag att det var de sista omoderna. Hemmafrun var ännu vanlig. De emancipatoriska idéerna blöts sig mot traditionellt auktoritära på detta område, som på andra. Staten var milt paternalistisk. De avvikande hade det inte så bra och hade ännu inte fått sina talesmän. Så dem kunde man vid behov bortse från. Det alltså inte fornstora dagar som hyllas av sverigedemokraterna utan den förlorade idyllen. Man älskar landsbygden och naturen, en enklare värld med traditionella könsroller. Det senare säger man kanske inte högt. Man nöjer sig med att utmåla de mest genusaktiva som extremister. Och en en del av idyllen var att mor var rar. Och inte behövde vara upptagen med att tjäna pengar.
Naturligtvis är det en olust över att se att världen förändras. Och det är inte datorerna och de nya tekniska landvinningarna som är problemet. Det är invandrarna.
Varför är de så hotande? Därför att de bryter en homogenitet.
Och här finns en nyckel. Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson är ideologer. Man vinner inga omedelbara röster på svärmisk nationalism. Basen för deras stora väljarstöd är främlingsfientligheten. Och den i sin tur bottnar i en olust inför det avvikande. Ingen skall få ha andra normer än våra, inte tänka, klä sig eller bete sig på ett avvikande sätt. Här måste man betänka sverigedemokraternas väg till anständighet. Man har valt bort de inhemska avvikande från listan på syndabockar. Tvärtom då kan främlingarnas osvenska intolerans i det avseendet vändas mot dem. Hatet mot kriminaliteten är starkare när det gäller främlingarnas kriminalitet. Svenska småtjuvar och mördare är väl i princip lika illa, men ger inte upphov till några starkare hatkänslor.
Som sagt, främlingsfientligheten tilltalar normalt intoleranta människor. Kanske kan man sälja den svärmiska nationalismen till dessa. Som en antiauktoritär upprorsgeneration fann marxismen för att man behövde en motideologi. Men lite fascinerande är det med de blågula fanorna och Verner von Heidenstam. Det ter sig naturligtvis urlakat för den som föredrar stöveltramp och som gärna vill slåss. De äkta nationalsocialisterna föredrar naturligtvis sabelskramlet framför granens susning.
12 april 19

Stendhals mästerverk

Av alla franska klassiker står Stendhal mitt hjärta närmast. Alltså inte Hugo, Balzac, Flaubert, Maupassant eller Zola. Stendhals berömmelse vilar på två böcker Rött och svart och Kartusianklostret i Parma. Och det är den senare boken jag tycker är så fantastisk.
Det är en omfångsrik bok full av händelser, däri är det en typisk gammal klassiker. Men Stendhal har en koncentrerad och energisk stil, romanen har ett framåtdrive, handlingen stoppas inte upp av utförliga beskrivningar av natur eller interiörer. Det gör att händelserna följer slag i slag vilket lite grann kan ta andan av läsaren. Överlastningen beror snarast på händelsernas mängd och heterogenitet, än på den vilja till utförlighet som tynger mången klassiker.
Man tycker att det skulle vara omväxlande, det är en hel del äventyrsspänning. Man tycker sig ibland läsa De tre musketörerna. Dueller och en märklig flykt från ett fångtorn där hjälten hissar sig ner med rep. Det är stundtals mycket spännande. Men naturligtvis är det framför allt en roman om kärleken.
Man har sagt att hjälten Fabricio del Dongo är en karriärist som så många andra. Som Julian Sorel i Rött och svart eller som hjälten i Maupassants Bel-Ami. Det klassiska franska romanen tycks mig fylld av cyniska klättrare och där erotiska förbindelser blir ett medel att klättra. Men Fabricio del Dongo är intressantare än så. Han är romantiker, modig och hänsynslös och föga slipad. Impulsstyrd och föga djupsinnig. Hanns empati är begränsad. Men han sätter kärleken högst.
Det betyder inte att han är särskilt beständig i sitt kärleksliv. Han har lätt att bli förälskad. När han hamnar i fängelse, där han skall sitta isolerad i tolv år, är han lycklig. För att han innan han förs in i fängelset, hinner tala några ord med en vacker flicka, som han träffat en gång tidigare när hon var mycket ung. Och sedan har han en lycklig fängelsetid när han i hemlighet kan kommunicera med flickan som han kan se i fönstret mitt emot. Hon är kommendantens dotter och han är inspärrad i slottets fångsttorn.
Romanen börjar med slaget vid Waterloo. Hjälten växer upp med en far och en äldre bror i ömsesidig avsky. Men omhuldas av sin mor och sin faster. Egentligen är han en följd av moderns förbindelse med en fransk soldat. Och hjälten ger sig tidigt ur för att ansluta sig till den franska armén. Ty krigaräran är hans första drivkraft. Och här ges liksom i Krig och fred och Fåfängans marknad, en bild av den tidens förvirrade krigföring. Den som deltar fattar inte vad han är med om. I hela sitt liv kommer Fabricio att grubbla på om han var med vid slaget vid Waterloo eller inte. Själv kommer han alltså från Milano, en stad om vilken Österrike och Frankrike kämpar vid den här tiden.
Sedan har han många öden. Fastern är förstås något äldre än Fabricio men inte lastgammal och fortsätter att älska honom genom hela romanen. Hon drivs av att försöka gagna hans intressen. Själv funderar han över varför han aldrig möter den stora kärleken. Han har väl en känsla av att hans kvinnorelationer är trevliga, men av föga vikt. Han är ju så förtrogen med sin faster, som är vacker och beundrad. Varför är inte ens hon hans stora kärlek? Och läsaren tänker, naturligtvis är hon det, han är bara offer för felaktiga föreställningar. Denna närhet är ju just kärlek. Vad är det för romantiska föreställningar som hindrar honom att se detta?
Men så kommer alltså fängslandet. Och mötet med en ny kärlek. Och här kan man undra om inte själva hindret, den romantiska situationen, är med att skapa kärleken. Han får såga ett hål i spjäljalusin för att kunna se henne. Och han kan några timmar om dagen betrakta henne, får söka vägar för att meddela sig med henne. Hon är mycket from och moralisk så det finns också inre hinder. Han är ju känd för sitt vidlyftiga kärleksliv och hans förbindelse med fastern är också känd. Dessutom tillhör han ju faderns fiender.
Kanske är detta en roman som inte passar alla. Den nyktra tonen, kylan, resonerandet, gör den på något sätt, trots sitt ämne, till en antiromantisk roman. Och den ger inte heller den känslomässiga tillfredsställelse som föreställningen om att vara cynisk och genomskådande kan ge en läsare. Jag ser det som en mycket allvarlig roman.
11 april 19

För eliten

Kultureliten, medieeliten, den politiska eliten, kanske rent av den moraliska eliten – alla dessa pratare som begriper bättre - är under beskjutning idag. Men det föraktade folket slår tillbaka – verklighetens folk, den majoritet som förr var den tysta - kräver sin rätt. I jämlikhetens och demokratins namn.
Låt mig då påpeka att demokratins räddning är den elitism som garanteras genom att demokratin är representativ. Direktdemokrati var avsikten med de s.k. stormöten som 60-talsvänstern excellerade i. Men genom den representativa demokratin kommer inte folket men folkets representanter till makten. Man kan välja de klokaste, de mest omdömesgilla, de bäst insatta för att representera. Och välja bort dem om man tycker att de inte håller måttet. Men man behöver inte vara lika klok själv.
Vad är det man inte får säga längre i det här landet? Att elitism är något i grunden gott, ja, räddningen för demokratin.
Många var vid demokratins genombrott ängsliga för vad som skulle hända om de enkla och obildade människorna kom till makten. De var ju i majoritet. Det var, när man tänker rätt på saken, ingen obefogad rädsla. Vad svarade de obildade massorna på det. Jo, genom att förlita sig på ett elittänkande. Man skaffade sig den bildning man saknade. Man föraktade inte elitens kunskap, man tillägnade sig den. Och javisst, alla var inte lika ambitiösa och brinnande. Det fanns en elit även bland dem.
Det måste förmodligen vara så. Så länge människor har olika förutsättningar. Och de normalt ödmjuka inser det. Och ingen upprörd röst som spricker av självhävdelse kan ändra på individens individuella begränsningar.
10 april 19

Wittra ringar

Ebba Witt – Brattström intervjuas i Svenska Dagbladet (7 april). Jag är överens med henne på många avseenden. Men jag skall ta upp några punkter där jag har frågetecken.
Det är tydligt att Witt – Brattström menar att det finns kulturmän av båda könen. Säkert också kulturkvinnor. Kulturmän är de som sysslar med döda vita män och blundar för kvinnliga klassiker. Kulturkvinnor är de som lyfter fram de kvinnliga författarskapen. Därför är Ebba Witt – Brattström en kulturkvinna, men Sara Danius en kulturman. Och enligt vad jag förstår menar Ebba Witt – Brattström att akademikrisen handlar bland annat om detta. Den som sysslar med manliga författarskap kan hamna i akademien, inte den som enbart sysslar med kvinnliga.
Tro det. En sak är i alla fall säkert, i gångna tider kan inte ha varit mycket till kvinnoförtryck, ifall kvinnor haft lika stora möjligheter att göra sig gällande som män. Därför kan den som är könsblind komma att syssla enbart med män, helt enkel därför att den manliga dominansen varit så stor. Den som sysslar enbart med kvinnor gör det sannolikt av ideologiska skäl. Historien är männens, samtiden kvinnornas, tycks det. Vilket visar att kvinnorna hävdar sig bra när kvinnoförtrycket mister sin udd. Ebba Witt – Brattströms resonemang förefaller gjort för att förklara varför hon själv inte valdes in i akademien. Fast hon var lika förtjänt som sin exmake.
Ett annat citat. ”Jag kan bli så förbannad på mig själv. Feminist, javisst, men nog har jag varit patriarkalt medberoende i mina två äktenskap”. Och när det gäller att hon ringde två skådespelerskor för att de skulle gå i god för Kulturprofilen. ”Jag förstod att jag var helt hjärntvättad.”
Ja, det är utmärkt att hon ångrar sig och att hon bekänner sin skuld. Men Ebba Witt – Brattström har alltid varit smart. Hon hade ju också materiell nytta av att vara ingift i akademien. Vem kan svära på att det inte på minsta sätt påverkade henne? Skall vi tro att det var ren enfald? Betingad av blind och ädel kärlek till Horace Engdahl.
Så tar hon upp Horace Engdahls famösa påstående att Sara Danius var den sämsta sekreteraren sedan 1786. Tror någon att Horace kunna skriva så om en annan man, för att bli av med honom, frågar Witt - Brattström. Ja, jag tror det utan vidare. Kvinnoförakt kan vara en viktig drivkraft, men män har varit rent överdjävliga mot varandra ända sedan strindbergsfejden. Till och med ett ärkegull som Lars Westerberg, är vanligen betydligt värre. Han aktar inte för rov, det är den hemska sanningen.
I övrigt har jag inte mycket att invända. Det är en stor förtjänst att ha lyft fram Moa Martinsson. Hennes dåliga rykte har nog tagit färg av fördomar mot hennes person. Fåfäng, framfusig och vulgär, så tedde hon sig för mången borgerlig betraktare. Men sanningen är det att stilen hos Moa är frisk och blicken skarp. Och den som anser att Selma Lagerlöf är en sagotant, är bara inskränkt. Elin Wägner är en virrig ideolog men en fruktansvärt bra författare. Så det är utmärkt med kulturkvinnor. Men den som sysslar med manliga författarskap är inte därav diskrediterad.
Den intresserade kan även läsa Erik Helmersons kommentar i DN idag (9 april). Den är en smula kränkt i tonen. Titta vad Ebba säger om Horace. Medan Horace har varit ädel och tigit. Hade en man sagt så om en kvinna hade han genast stämplats som mansgris. Säkert, så går psalmerna, inte minst i Dagens Nyheter och det kan man om man så vill uppröras över. Intressantare är väl vilken öppenhet om före detta närstående, om vänner som blivit fiender, man bör tillåta sig. Om vem upplever det som något annat än en partsinlaga när det nu är det. Det är inte ointressant att Ebba Witt – Brattström i början kände moderskänslor för Horace Engdahl, såg det patetiska hos honom. Kanske blev han sedan för stor och lysande för att stå ut med, både i sina egna ögon och världens. Det där förklarar en hel del. Den som tiger förklarar ingenting. Vad såg Horace Engdahl hos Ebba Witt – Brattström? Vi som läste Kris och Kvinnobulletinen kan ju undra.
9 april 19

Ifrågasätta uppleveler

En dag skriver Lawen Mothadi i Expressen om hur illa behandlad hon blev av Gellert Tamas när man filmade hennes bok om Katarina Taikon (3 april). Två dagar senare påpekar Helena Granström att två människor kan ha helt olika upplevelse av en och samma händelse (5 april) Det är så klart sant. Bara man minns att man alltid kan diskutera rimligheten i en upplevelse. Just därför är det bra att höra båda parter. En upplevelse är inte något som automatiskt är rimlig, något som inte kan ifrågasättas. Visst, det upplevdes så, men en utomstående iakttagare kan ifrågasätta upplevelsens rimlighet. Det betyder också att när två människor har helt olika upplevelser av samma situation så kan den utomstående iakttagaren se vad som är rätt och rimligt. Se vem som är mest egocentrisk i sin tolkning av situationen, vem som har varit blindast. Lika lite som en upplevelse måste accepteras som sann och rimlig bara för att den finns där, lika lite upphör diskussionen, när man konstaterat att två människor upplever olika. Då får man göra en rimlighetsbedömning av vilken upplevelse som har mest fog för sig.
Det kan ibland vara svårt. Men ofta nog är det lättare än man tror. Man känner igen en mobbare när man ser hen, även om hensjälv upplever allt hen gjort som ett harmlöst skämt. Man känner igen den självupptagna som bara pratar om sig själv och aldrig lyssnar eller frågar efter den andra. Att den självupptagne till skillnad från motparten upplever relationen som perfekt är inte ägnat att förvåna. Ett av Helena Granströms exempel visar just detta. Och själv tycks hon inte se det.
Att hon själv numera upplever männens försök och komplimanger som uppmuntrade eller milt roande medan hon för femton år sedan skulle ha känt sig kränkt, är inte heller så konstigt. Har man mailboxen full så blir man inte så glad för kontaktförsök. Och unga kvinnor blir ofta så ansatta att de får koncentrera sig på problemet att hålla karlarna på avstånd. Det blir viktigare att kunna säga nej än ja. Det är naturligtvis individuellt. Men det är jobbigt när människor är påträngande, man blir lätt nervös och man tenderar att överreagera med kränkthet och ilska. Mer coola individer som Gun-Britt Sundström kan tänka att vad jobbigt för karlarna att ideligen bli så avvisade och vad modigt att de ändå försöker. Att vara kränkt över skamliga förslag är egentligen aldrig rimligt, en munter ömsinthet mot de felslagna, som tycks vara Helena Granströms nuvarande hållning, är egentligen alltid den kloka och mogna.
Men Lawen Mothadis skildring ter sig för mig trovärdig. Gellert Tamas ringer för att inhämta tillstånd för att få göra film av hennes bok. Och så visar det sig att hon själv tänkt göra det. Så samarbetar de och Gellert Tamas tar makten och kommandot. Och blir mycket kränkt när hon påpekar det. Han har sett till att få makten, det är ju hans produktionsbolag, basarbetet med boken mörkas och ger ingen cred. Han anser sig vara den stora stjärnan, det är säkert inte bara härskarteknik, utan en uppriktig självöverskattning. Men det kan ju vara en feltolkning från Lawen Mothadis sida. Men då måste Gellert Tamas visa det.
8 april 19

Äldre inlägg

Nyare inlägg