Visar inlägg från april 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Upplyst land

Det tycks mig som om moderna människor är räddare och primitivare än man skulle kunna tro. Om ondska handlar det knappast. Men vår upplysta livsstil, vår tolerans och vår humanism, som ofta framhålls som kontrast mot främmande kulturer, verkar inte ha gått på djupet.
Vi behöver inte tala om krigens trauma. Bara detta att vara ny och främling i en främmande värld måste vara fasansfullt. Det är det naturliga sättet att tänka. Alltså är det problem med invandrare. Ja, det är riktigt. De nykomna har sannerligen problem.
Men så är det problemen för oss som alltid har bott här. Nog är det konstigt att människor inte längre ser ut som de alltid har sett ut. Är det högljudda och krävande? Nej, men i alla fall. Det blir sådan oro. Och så mycket konflikter. De borde anpassa sig till oss och inte vara så störande annorlunda. Det är deras brist på anpassning, inte vår rasism, som är problemet.
Det är en oro som vi lätt kan förstå, även om vi inte delar den. Vi kommer ju alla från samma socken. Den lilla trevliga socknen Sverige. Som var mycket bättre innan främlingarna kom. Den intellektuella eliten må orda aldrig så mycket. Den kommer aldrig att besegra sockenkänslan.
Och så är det det här med religionen, som vi aldrig tidigare ägnat en tanke. Ska vi ha religion här i landet, så ska det vara rätt religion. Kanske är det kristendomens förtjänst att vi är så bra som vi är. Nyligen skrev KD:s partiledare om de kristna värderingarna (Expressen 21 april). Partiet bildades en gång för att värna om de kristna värdena. Och tog strid mot sekularismen, hädiska författare och filmare, upplöst sexualmoral och homosexualitet. Numera påstås alltså den kristna värdegrunden ha skapat sekularismen, demokratin, friheten, feminismen och det sexuella likaberättigandet. Allt man bekämpande var egentligen samma sak som det man ville värna. Man segrade alltså på alla fronter, även på dem där man förlorade. Så talar endast den som är fostrad i framgångsteologin. Där kan vi tryggt lämna Ebba Busch Thors resonemang och återgå till den nya tidsandan.
Islam, däremot, visar sig underlägsen kristendomen genom att vara mindre sekulariserad. Det är en dålig religion, man märker ju att den är långt efter oss i utvecklingen. Allt blir så mycket lättare om man bortser från de historiska omständigheterna och låter allt vara en fråga om religionens inre kvaliteter. Islam började genast kriga mot gammaltroende araber. Medan de kristna nöjde sig med att vara förföljda, tills de lyckades bli statsreligion i europeiska länder och kunde organisera korståg. Detta visar att kristendomen, till skillnad från Islam, i grunden är en fredlig religion.
Det var erövringar och plundringar som skapade västerlandets välstånd. Som möjliggjorde upplysning, individens frihet och västerländska värderingar. Det skedde i hård kamp mot religiöst förtryck och religiös ortodoxi. En religion utan makt kunde sekulariseras. Vilket betydde att man såg kristendomens kärna i radikal medmänsklighet, inte i moraliska påbud från överheten. Heterodoxt? Ja, men i anda av Jesus Kristus, som lärde att där lagen kommer i konflikt med kärleken, där gäller kärleken. Det enda originella i hans moraliska förkunnelse. Inte att upphäva lagen, men att fullkomna den.
Många äro rösterna och ingen vet vart de bär hän. Att många tycker lika har en övertygande kraft. Tänkandet är den enda motvikten mot tyckandet.
23 april 19

Påsk år 19

Vad handlar kristendomen om? Det går en ensam man och släpar sitt kors.
Vilken tradition skall segra? Vi måste värna, vi måste värna om de kristna värdena! Blås i hornet Olifant! Men vad gör vi med den där mannen som går och släpar sitt kors. En judestackare. Är det sannolikt, handen på hjärtat, att han någonsin kan bli svensk? Han är rätt ointressant för övrigt. Det här händer i periferin av Romarriket, Europas vagga.
Här är vårt land. Där står sockenkyrkan. Fädernas kyrka i Sveriges land. Där gick far och farfar. Och utanför våra ängder gröna. Har du sett landet om sommaren? Det skulle inte bli samma land om inte kyrkan stod där. Så underligt då med den där mannen från en helt annan landsbygd, i en helt annan tid. Vad har han med vår kulturkamp att göra? Kanske är det i sin ordning att han avrättas. Den europeiska kulturen har ju erövrat Palestina. Och observera han är inte ens representerar majoritetsjudendomen. Man kan ha lite olika minoritetspolitik. Men att man skulle låta vilka avvikande sekterister som helst få fritt spelrum är väl mycket begärt.
Så han får väl släpa på, vår hjälp förutan. Det verkar hela tiden som han talat om andra saker. Mitt rike är inte av detta världen. Nej, just det. Ingen kultur dör med honom. Det är bara konstigt. Vad är det han vill? Han är inte realist. Han säger ju själv att han är verklighetsfrånvänd. Det kan tyckas som ett lite hårt uppvaknande till insikten om att skeendet styrs av realpolitik. Och där kan han väl vara ett memento. Vi får aldrig göra om Jesus misstag. Det leder bara till undergång och död.
18 april 19
 
Bloggen tar nu påsklov. Återkommer tisdagen 23 april.

Nya vanor

Bland tidens stora paradoxer är vanereligiositetens återkomst den mest förbluffande. Hur kan något vara vant och utnött när det är alldeles nytt? Det ter sig som en orimlighet.
Men det är inte alls konstigt. Människor förblev religiösa mest av gammal vana medan andra drabbades av kristendomens radikalitet. Ty man kommer nog inte ifrån att kristendomen – i någon mening – är radikal. För den gamla syndakatalogens anhängare var den radikal så till vida att den ställde stränga krav. Livet var nitisk pliktuppfyllelse, kravet på renhet och perfektion var utan appell. Andra såg bortom lagens bokstav och fann en annan radikalitet. Det radikala kravet på medmänsklighet, på utgivande kärlek. Förmågan till uppoffring, Imitatio Christi. Han som gav sitt liv.
Men så fanns det människor som inte var så brinnande. Som tyckte om traditioner och gick i kyrkan på julottan och förste advent. Det var mest en gammal vana och därför kallades de vanekristna. Varför var de egentligen kristna? Kristendomen var ju inget som påverkade dem på djupet. I stämningsfulla ögonblick kunde de känna att de nog borde ta det här på något större och mer genomgripande allvar. Men nej, det räckte ju med detta.
Ni ser vilken bild som tecknas. Man är kristen därför att man är konservativ. Också konservatismen var vid den tiden lite trött och långsamt borttynande. Det var i den ekonomiska politiken man skulle bekämpa de förhatliga sossarna. Och då fanns bara liberalismen att gripa till.
Men nu ser vi en konservativ renässans. Man försöker blåsa liv i en svärmisk nationalism.
Och skall man blåsa liv i traditioner så är det ju uppenbart att en viktig del av det svenska är de kristna traditionerna. Men det kräver nog en viss försiktighet att bli nyreligiös. Hur upptäcker man kristendomen utan att se den? Kristendomens radikalitet kan glömmas bort om man gör den till en sövande vana. Men hur kan man mörka det om man återuppväcker kristendomen på nytt i en sekulariserad värld. Hur pacificerar man den till blott en del av en konservativ världsbild?
17 april 19

Nykomnas problem

Jag läser en artikel i Dagens Nyheter där man undersökt hur invandrares värderingar påverkats av det nya hemlandet, Sverige (13 april). Påverkan tycks vara stor. Vilket inte är så konstigt. Dels kan man ju anta att bristen på frihet ofta var det som tvingade en till exilen. Dels har frihet klara konkurrensfördelar jämfört med tvång. Kan man välja att leva i frihet är det inte konstigt att man gör det.
De som forskat på detta undersöker alltså var man hamnar på en skala mellan patriarkala värderingar och frihetliga värderingar. Men också var man hamnar på en skala mellan religiösa värderingar och sekulära värderingar. Och de religiösa värderingarna visar sig betydligt mer hållfasta än de patriarkala. Det kan ju också intuitivt te sig rimligt. När man flyttar till ett främmande land, för människor från Afrika och Asien ett mycket främmande land, och tvingas till stora värderingsförändringar, är det gott ha ha något utommänskligt att hålla fast vid. Gud finns överallt.
Men, som jag ofta påpekat, här finns sannolikt en värderingskonflikt som man tenderar att blunda för och som finns redan hos forskarna. Med patriarkala värderingar menar man: Gruppens överlevnad. Säkerhet före frihet. Låg tillit och tolerans. Och med religiösa värderingar: Respekt för tradition, religion och auktoriteter. Hur kan det då vara vanligt att man respekterar tradition, religion och auktoriteter, samtidigt som man tror på individens rätt till självförverkligande, tolerans för olikheter och tillit. Måste man inte här välja: Respekt för tradition och auktoriteter, men bara om de inte kommer i konflikt med individens självförverkligande. Eller: Individens självförverkligande, om den inte kommer i konflikt med tradition och auktoriteter. Hur många invandrare tänker är lätt att gissa. Man vill väldigt gärna vara en vanlig svensk, men man vill också hålla fast vid sin religion och sina traditioner. Här finns en motsättning som man gärna vill blunda för. Hur forskarna tänker är svårare att förstå. Den intressanta gruppen är ju just den nu beskrivna. Betraktar de den som något sorts liberalkonservativa?
Här kommer man in på behovet att reformera Islam. Och kristendomen. För det är ju ett faktum att många kristna invandrare har en traditionell och fundamentalistisk hållning som behöver förändras. Men där möter de ju en liberalare kristendom i det nya hemlandet. Någon liknande liberalare modell av Islam erbjuds inte.
Det är tre saker som förvånar Bi Puranen som står för den svenska undersökningen.
1. Män känner sig mer hemma i Sverige än kvinnor.
2. Äldre känner sig mer hemma än yngre.
3. Och lågutbildade känner sig mer hemma än högutbildade.
Sedan ger hon förklaringar som i hög grad bär sannolikhetens prägel. Högutbildade har svårt att få ett jobb, som motsvarar det i ursprungslandet. Den statusförlusten drabbar ingen lågutbildad. Att de äldre skulle trivas bättre än de yngre förblir kanske lite förvånande. Men kanske är det så enkelt att de äldre känner att de har livet bakom sig och inte behöver anpassa sig. Och har en god sjuk- och åldringsvård att se fram emot. Kvinnorna kan synas förvånande. Men det är antagligen kravet att gå ut i arbetslivet, när de haft sin stolthet och trygghet i att ta hand om sina barn. Alla som skolat in ett barn på dagis vet hur det sliter i hjärtat. De längtar nog mindre efter kvinnofrihet och mer efter att fortsätta att på heltid ta hand om sina barn. Ekonomin kan tvinga dem ut i arbetslivet långt innan någon kvinnofrihet erbjuds dem. Än så länge får kvinnofriheten betalas med förlusten av den enda känslomässiga trygghet man har, tryggheten hos gruppen. Man måste vara mycket stark som invandrare för att kunna erövra den kvinnofrihet som samhället erbjuder.
16 april 19

Om Stig Ahlgren

Nu recenseras Ulrika Milles bok om Stig Ahlgren. Den prisas högt och i synnerhet Åsa Linderborg i Aftonbladet (11 april) är alldeles till sig i trasorna. Själv läste jag ett utdrag i Dagens Nyheter och tyckte inte det verkade så lovande. Men boken som helhet kan ju vara bättre.
Och jag är glad och förvånad över att någon bryr sig om Stig Ahlgren. Han är den kanske viktigaste av mina lundensiska idoler. Kanske rent av viktigare än Allan Fagerström. Fagerströms vapen var yxan, Ahlgrens floretten. Fagerström var drastisk och festlig, ett eko av Frans G. Bengtsson och kanske Piraten. Ahlgren var kvick och elak. Båda var suveräna i konsten att formulera sig.
Men det är viktigt att man inte överdriver. Det handlar inte om världslitteraturens giganter. Det är mera briljans än andlig storhet. Och det handlar inte ens om att vara en tung och omdömesgill kritiker. Som närmar sig litteraturen med skarpsinne, känslighet och analytisk förmåga. Ahlgren sågade Sommarnattens leende med samma blindhet som Olof Lagercrantz. Han drev med Birgitta Trotzig. Han anses ha fått Eyvind Jonson att skriva sämre och detta betvivlar Ulrika Knutsson i Expressen (12 april). Själv betvivlar jag att Eyvind Jonson skrev sämre, vilket Knutsson tycks vara överens med litteraturprofessorn Örjan Lindberger om. Jonson är ju bäst i sin sena produktion. Men Krilonserien är inte riktigt lyckad. Så skrev han sämre, måste han ha repat sig.
Men detta för att visa Stig Ahlgrens begränsningar som kritiker. Men när det gällde att upptäcka svaga sidor och finna elaka och träffande formuleringar var han oöverträffad. När han skriver om Ivar Harrie ”Han trampar högtidligt i takt med frasernas vaktparad han väckt till liv och låter marschera inför våra misstrogna ögon”, så är det träffande formulerat. Det är en elak stilparodi. Men man kan mycket väl fortsätta att älska denna stil. Den dör inte eftersom den håller för att parodieras.
Åsa Linderborg utmålar Ahlgren som fruktad och inflytelserik, en central person i svensk kulturliv. Det blir man knappast genom att vara en lysande kåsör i Veckojournalen. Borgerligheten älskade Veckojournalen men var fullt på det klara med att Dostojevskij var bättre. Även de stora morgontidningarna var omgivna av ett högtidligare allvar.
Så den ”libertinistiska kåsören” som Sven Stolpe kallade honom, var nog inte allmänt beundrad. Han ansågs snarast som lite tvivelaktig. Även om hans elakhet bet.
Arbetarrörelsen hade väl förhoppningar på honom innan han bytte sida. Men så vitt jag förstår var det borgarna som hade den kulturella hegemonin också då. Fredrik Böök hade varit fruktansvärt inflytelserik och efter kriget blev det Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz.
Åsa Linderborg berömmer också hans integritet. Men dådet mot Ingrid Bergman för att tillfredsställa sin hustrus avundsjuka tyder inte på integritet. Att han vågade vara kontroversiell är uppenbart, någon Kar de Mumma var han inte. Men en del av hans ställningstagande verkar enbart korkade. Att hoppa på Segerstedt, den främste svenske antinazisten, för att han inte var marxist och reflexmässigt tänkte i klasstermer, var mer än lovligt dumt. Men jag förstår att Linderborg känner igen sig här.
Det sena åren skrev han radiokritik i Svenska Dagbladet. Det var oerhört reaktionärt men han var fortfarande drabbande och rolig. Någonstans levde väl kulturradikalen kvar hos honom. Gunnar Ungers självbelåtna översittarhumor, som gjorde ett så olustigt intryck, var fjärran från Ahlgren. Åsikterna kunde vara lika illa men humorn hade ingen överhetsdoft.
Men jag får säkert återkomma till detta. Det verkar inte vara en bok som jag i längden kan missa.
15 april 19

Äldre inlägg

Nyare inlägg