Lars Westerbergs Blogg

Så är det siste april- första maj i Lund. Jag hade en gammal uppsaliensare som kurskamrat när jag gick på fria seminariet i litteraturhistoria, våren 69 till hösten 71. När jag sa till honom att det åter var vår i Lund, menade han att vårarna i Lund var ointressanta. Men uppsalavåren i hans ungdom!
Så jag tänker på mina egna vårar i Lund när jag var ung. Det är svårt att få syn på sig själv. Jag tror att jag det första året i Lund inte var mycket mer än postgymnasist. Munter och en smula aningslös. Sedan kom min kristermin hösten 1966. Det är sedan från våren 67 till våren 72 som jag kallar min ungdom. Jag var en mycket hårt sluten, sammanbiten människa. Skeptisk, distanserad, tyst.
Jag minns en siste april, jag tror det var 1970, då jag skrev om min ensamhet i Dackekuriren. Hur överlever den ensamme den mest studentikosa högtiden av alla? Jag tyckte mig vara talesman för andra ensamma studenter. Jag kände längre fram på 70-talet att studentromantiken alltmer flagnade. Man var därefter inte längre student även om man var ung.
Tanken var förstås att studenttiden, som för en student sammanfaller med ungdomen, skulle och måste vara en munter och lycklig tid i en människas liv. Men när man börjar betrakta universitetsutbildning som vilket utbildning som helst försvinner det speciella med att vara student. Att ha roligt bara för att man är ung verkar inte lika tvingande. Så blir ensamhet och utanförskap mer allmängiltiga problem. Och att stå och frysa vid majbålet på Lillekulla (Vaggeryd) eller Högagärde (Sävsjö) har ingen speciell koppling till ungdomen.
Våren 67 var också mitt möte med filosofin. Jag hade alltid varit road av idéer och fann det fantastiskt att möta marxismen, psykoanalysen och existentialismen. Allt var nytt, allt var fantasieggande. Men mötet med universitetsfilosofin som på den tiden var en strikt och inte så lite dogmatisk analytisk filosofi? Den passade mig som hand i handske. Psykologisk fungerade den som ett försvarsvärn för en människa som kände sig trängd. Bland de kunskapsteoretiska resonemangen fanns en dimension som vette åt mystiken. Jag upptäckte att Lars Gustafsson hade sett samma sak. Jag älskade hans dikter.
Men min erotiska ensamhet bestod. Jag fann mig vara en erotiker och en frustrerad erotiker. Men jag längtade också efter en vänskap över könsgränserna. Någon, som var som jag, fast flicka.
Mina siste april brukade jag tillbringa med tre andra udda personer. Två av dem är nu sedan länge döda. Den tredje lämnade Lund för Stockholm. Att han flyttade berodde på att han ville börja på nytt. Att det blev just Stockholm berodde på att han hade sin mor och sina systrar där. Han var på sätt och vis den första jag förlorade. Jag gillade honom därför att han var filosof som jag.
Så gick mina siste april. Jag minns att jag en gång mötte Lars Jonung på Trollebergsvägen och han ropade något muntert och studentikost åt mig. Jag var väl på väg hem efter något sittning hos juristen i kamratkretsen, som tog livet av sig 1980. Drömmen om kvinnan förblev en dröm till hösten 1973. Då kunde jag verkligen misslyckas med ett par relationer mellan ensamheterna. Jag tvingades lämna Dackekuriren och började skriva i Lundagård. Och i oktober 1978 kom ett möte som förändrade allt.
30 april 19
 
Ingen blogg i morgon. Tillbaka torsdagen 2 maj.

Johan Hakelius har skrivit en bra artikel i Expressen (27 april). När han berättar varför han skriver liknar det mina egna intentioner. Att skapa distans till samtiden snarare än att följa med strömmen. Skillnaden är att jag själv inte började skriva därför att jag tyckte om att tycka. Jag ser mig inte som i första hand opinionsskribent. Mina intentioner är vidare och mer estetiska. Att kommunicera, att beskriva existentiella livslägen. En skribent för vilsna och frusna.
            Men som opinionsbildare är det definitivt att vara en motröst. Dock är det lätt att man förlyfter sig. Tror man att man är född att vrida världen rätt igen,  så är man född till det omöjliga. Men en tydlig viskning från en slav kan man kanske åstadkomma. Med risk att de på triumfvagnen säger som Blandaren: ”Viska inte så högt. Jag hör inte folkmassans jubel.” Eller för att överflytta det till vår tid: ”Stör inte vår tidsberusning”.
           Klimatfrågan är inte lätt.  Där räcker en överliggares krogbildning inte till. Det är bra att ha en grundläggande vetenskapsteoretisk skolning,  men det räcker inte så långt. Så man får hålla sig till den förnuftiga auktoritetstro man får nöja sig med,  när man kan för lite och begriper för lite. Jag tror alltså på vetenskapen,  när jag ingenting själv förstår.
           Men så är det det här med Greta. Det är sant att det finns vissa grupper, barn, förintelseöverlevare, som har en särskild appell. Man känner sig liksom usel om man har invändningar i sak. Men kan man göra så mycket åt det, de har väl rätt att engagera sig och tycka,  som alla andra. Man får försöka framhärda ändå om man tycker annorlunda. Man undviker bara att vara tarvlig och gå på person och håller sig till vad de säger och gör. Man behöver inte se dem som utnyttjade, man kan till och med uttala sin uppskattning över deras engagemang, även om man har sina invändningar i sak. Har man ingen åsikt i själva sakfrågan bör man däremot vara tyst. Till och med en ledarskribent i Expressen kan inse, att den som bara vill diskutera fenomenet Greta,  i stället för att sätta sig in i sakfrågan,  är lat.
            Bara dumbommar jämställer Johan Hakelius med en högerpopulistisk nätmobb. Att åsikter förblindar är ett stort problem för en frilans. Det grubblade jag ofta på. Att kvalitetsrefuseringar ofta kunde vara dold åsiktsrefusering. Vissa åsikter anses lätt definitionsmässigt som dålig kvalitet. Var går gränsen mellan en ovanlig tanke och ett förryckt infall? Hur många publicistiska makthavare har ett så klart och objektivt tänkande,  att de med slagruteaktig säkerhet kan avgöra det?
           Och hur ofta ser man någon uttala uppskattning av intelligenta meningsmotståndare. Eller nagelfara dumheter hos korkade meningsfränder. Prisvärda grundvärderingar gör ju ingen immun mot tankefel, härskartekniker eller intellektuell ohederlighet.
            Men högerpopulismen har ställt till det, tror jag,  både för Johan Hakelius och för mig. För honom därför att han tvingas säga samma sak som en massa idioter. För mig därför att när så grundläggande värderingar som demokrati och humanitet ifrågasätts så måste man försvara etablissemang och makthavare.
           Men Greta. Jag är inte säker på att det just nu pågår ett sökande efter renhet och otvetydighet. Jag tror det är den gamla vanliga svenska konformismen som råder oavsett vilka åsikter som har hegemoni.
27 april 19

Den 17 och 18 april diskuterades i Aftonbladet den eventuella sanningen om en skräcknyhet. Det handlar om IS terror mot yaziderna och det är Niklas Orrenius som i Dagens Nyheter intervjuat ett offer om hennes upplevelser. Det handlar om en kvinna som fått sitt barn slaktat och serverat med ris och avhugget huvud. Kan man tro detta? Det kan man naturligtvis, det ligger i linje med saker som bevisligen är sanna. Men är just detta sant? Ja, det bör väl inte publiceras om man har anledning till starka tvivel.
Det är den frågan som Fredrik Laurin väcker i Aftonbladet. Orrenius tror på henne. Hennes tolk som är jurist och ordförande för Yazda Sweden, bedömer henne också som trovärdig. Han används alltså både som tolk och expert. Men kan han verkligen sägas vara neutral? Orrenius säger i sitt försvar att han inte var han som introducerade DN för vittnet.
Starkare är att det varit historier om omlopp om samma saker som publicerats två gånger i The Sun. De har inte kunna bestyrkas och det har rört sig om andrahandskällor. Det ger en ju anledning att vara lite misstrogen även mot DN:s berättelse. En människa som har traumatiska upplevelser kan ha hört något berättas och det har gjort så starkt intryck på henne att hon tror sig ha upplevt det. Och kanske har denna berättelse gjort starkare intryck på henne än något hon upplevt.
Uppenbarligen har det funnits sådana berättelser i omlopp. Det blir inte bättre av att tolken inte är opartisk och sedan dessutom garanterar berättelsens trovärdighet.
Och som Laurin konstaterar det är lite skumt att kvinnan berättar om att modern serveras ris och kött från sitt barn. Och på Orrenius mycket rimliga fråga, om det inte kan ha varit så att det bara varit något som fångvaktarna påstod för att plåga henne, svarar med att berätta om barnets avhuggna huvud. Denna skräckdetalj borde varit det första hon anfört. Inte något som hon säger för att bestyrka trovärdigheten.
Orrenius säger att det är rimligt att tvivla på det som är alltför hemskt. Men tycker: ”Det är svårare att förstå varför Fredrik Laurin på lösa grunder och med hjälp av faktafel väljer att så tvivel om en folkmordsöverlevares berättelse.”
Med Laurins motiv är ju irrelevanta. Och det är ovärdigt att framställa det som om en hädelse att i det här fallet undersöka den journalistiska trovärdigheten. Det finns uppenbarligen obestyrkta, men inte nödvändigtvis osanna berättelser, som kan ha influerat. Och att detaljen om huvudet finns med först för att styrka berättelsen, tycker jag ger anledning till tvivel. Dessutom tolken och expertens brist på opartiskhet.
Det faktafel som Orrenius talar om är rubriken på nätversionen av Laurins artikel: ”Historien om den uppätna babyn kan vara en myt.” Men kvinnan äter naturligtvis inte sitt eget barn. Den rubriken är klart missvisande. Hon blir serverat det, men äter det inte. Men berör inte något av Laurins argument.
Hela historien ger naturligtvis litterära ekon. Vi känner alla till historien om atriderna. Där Atreus slaktade sin broder Thyestes barn och bjöd honom att äta. Så grymheten har gamla anor. Och i Dostojevskijs Idioten förekommer en historia av en försupen general som avslöjas som falsk genom att någon läst samma historia på tre ställen i västerländsk press. Där handlar det dock inte om någon urmyt som berättats sedan antiken och som därför möjligen kan ha förekommit i verkligheten där barbariet varit starkt, utan är en historia med så kuriösa detaljer att den nog bara kan ha inträffat en gång. En guvernant kastar ut en medpassagerares cigarr genom tågfönstret och han svarar med att kasta ut hennes knähund.
26 april 19

Debattens vågor går höga. Malin Ullgren (DN 24 april) säger att högerns klagan tillhör gårdagen. Här grinar världsundergången oss i ögonen och ändå klagar högern harmset över sitt skoskav, retar sig på Greta Thunberg och liknande. ”Jordens undergång har på vissa sätt redan ägt rum och det är inte frågan om vilka genrer man föredrar”. Tala om genrer, när det handlar om inställningen till liv och död, gör bara en estetisk trendnisse.
Ty det är förstås en sak hur det är. Och en annan hur man förhåller sig till hur det är. Och det är givetvis två skilda frågor.
Hur står det till med klimatförnekarna? Jag håller helt med Johan Hakelius om att man inte skall gripas av massmedialt hysteri. Hur många gånger har inte opinionens vågor flammat höga och sjunkit tillbaka igen? Men klimathotet är ingen massmedial fluga. Det är vetenskapligt belagt. På vetenskapen bör man ju ändå tro. En och annan udda röst kan man naturligtvis leta upp också ur vetenskapssamfundet, men i stort sett verkar de insiktsfulla överens. Att förneka hotet ter sig som önsketänkande eller eskapism.
Torbjörn Tännsjö diskuterade dagen innan i samma tidning (23 april) känslor inför världens undergång och huruvida man skall undvika att sätta barn till världen. Det tycks mig slarvigt resonerat av en filosof av facket. Och han motsäger Sokrates, Lars Bergström, Ingemar Hedenius och Georg Henrik von Wright. Och även Arne Naess, men där med bättre skäl. Tännsjös tankeglidning ligger i att han sätter likhetstecken mellan lycka och välstånd. Och det är nu inte riktigt samma sak. ”Och det finns goda skäl att förmoda att vår framtid, om vi beskärs en sådan, kommer att medföra ett överskott av lycka över olycka”, påstår han. Vilka skäl då och är de tillräckligt starka för att övertyga pessimisterna om att livet inte är något ont? Kan lycka verkligen kompensera för lidande? Man kan avskaffa svält, förbättra sjukvården, kanske utopiskt avskaffa själva döden. Att döden blir något man väljer, inte något man behöver underkasta sig. Men vad gör man åt ensamheten, kärleksbristen, sorgen över förlusterna, den smärta som människan tillfogar människan. Lidandet kommer alltid att finnas. Hur radikalt måste livet förändras för att pessimisterna skulle ändra åsikt om livet? Långt mer radikalt än det är möjligt, tycks det mig.
Och då blir det ju ett brott att sätta barn till världen, inte en plikt. I en överbefolkad värld kommer det alltid att minska lyckan för de som redan är här. Men det är som om själva potentialen krävde att bli förverkligad, enligt Tännsjö. Men de finns inga andebarn som kräver att få komma till världen. Det bortser han från och därför blir hans slutsats att ju fler som delar på lyckan desto bättre. Även om det innebär minskad lycka för var och en. Det blir besynnerligt även om man bortser från hans tidigare tankefel.
Och vad känner jag själv inför den sannolika livsundergången? I yngre år med ett starkare livshat hade jag nog hälsat den med glädje. Det skulle befria inte bara mig utan också alla andra.
Hur når man sinnesfrid? Genom att acceptera den individuella döden. Jag har tänkt att oviljan att acceptera den bottnar i en egocentricitet. Och det går naturligtvis tillbaka på filosofihistorien från Cartesius och framåt. Jag tänker alltså är jag till, vi kommer aldrig utanför det egna medvetandet. När vi slocknar slocknar världen.
Men är man mindre bunden till sitt eget perspektiv så ser man att mänskligheten har funnits också under en tid när jag inte fanns. Man har varit icke existerande och man skall bli icke existerande. Skillnaden mellan att vara ofödd och att vara död är att den döde har funnits. Tvåhundra år efteråt kan Dickens i direkt tilltal tala till sin läsare. Och den som läser honom är lika mycket hans läsare som hans samtida. Det hade inte den ofödde Dickens kunnat göra. Men går världen under kommer det inte längre att finnas några dickensläsare.
Så jag vet inte riktigt vad jag känner inför klimathotet. Tro på det gör jag. Motsatsen är med största sannolikhet önsketänkande. Jag anser det visserligen omöjligt att avgöra om vädrets skiftningar just nu är ett tecken på rubbad balans eller normala variationer. Men om det pågår en klimatkatastrof vore det konstigt om den inte på något sätt märktes.
25 april 19

Något har hänt Susanna Popova som hon tycker är mycket obehagligt (Svd 18 april). Hon har lite svårt att förklara detta. Hon måste jämföra både med den gyllene regeln och me too. Och det blir inte klarare av det.
Det som faktiskt hänt är detta. Någon har gått bakom Susanna Popova och hennes närstående och talat om dem i sin mobil. Och det finner hon djupt obehagligt.
”Håller vi alla på att bli tokiga?”, frågar hon. Nej, det som hänt är väl att känslan för integritet har försvagats. Människor skvallrar på Facebook och säger de mest privata saker som var och en kan läsa. Man vet att man är övervakad och att ens dator kan bli hackad. Det är inte lönt att försöka ha något privatliv. Det blir konvention att allt kan ske öppet och att ingen annan heller behöver respekteras.
Nu berättar Susanna Popova ingenting om telefonsamtalet. Popova har blivit igenkänd och den telefonerande meddelar sin interlokutör att de går där på gatan. Kanske är det inte värre än så. Och då kan man väl tycka att det är ganska harmlöst. En helt annan sak är det om hon rapporterar något diskrediterande. Är det något man kan skämmas över blir det en helt annan sak. De närmar sig en misstänkt lönnkrog eller en livligt frekventerad swringerklubb. Jag hörde just att de använde n-ordet. Läsaren inser dock att i så fall skulle inte Susanna Popova kunna berätta det. Och då måste hon utesluta detta. Hon har i så fall en begriplig indignation, som hon tyvärr inte kan göra begriplig.
Och det är väl ett typiskt fall när den gyllene regeln inte fungerar. Tycker man inte det är viktigt med integritet för egen del så har man svårt att respektera andras. Här är det snarast viktigt att inse att människor är olika. Om den som drabbas av integritetskränkningen känner sig kränkt så bör man be om ursäkt och omedelbart sluta med dessa dumheter. Så det liknar väl mera me too. Man är inte välkommen att tala om för världen att man sett en som skriver i Svenska Dagbladet på gatan. Och då bör man låta bli.
Ändå är det ju lite konstigt att man inte vill att det skall bli allmänt känt att man går på gatan och skriver i Svenska Dagbladet. Men den närstående personen var kanske någon som man inte vill bli sedd med. Någon hemlig älskare eller så där. Och då har man verkligen skäl att känna sig kränkt. Men har man inte råkat kyssa personen i fråga så är det ju inget konstigt att promenera med en karl. Kan ju vara någon man skall intervjua.
24 april 19