Lars Westerbergs Blogg

Jag får tillägga några tankar om Åsa Mobergs bok ”Livet”. Man märker att hon är van att skriva krönikor. Eftersom hon skriver kort hinner hon skriva om många saker i en ganska tjock bok. Man märker det i de avslutande kapitlen när hon försöker sig på någon form av sammanfattning.
Hon har upptäckt värdet av barndomsfamiljen. Och hon har kommit fram till att beroende inte är något enbart negativt. Det är naturligtvis sant. Grundproblemet för människan är hur man skall kunna förena frihet och gemenskap. Jag tycker inte Åsa Moberg är någon oberoende och självständig människa. Hon väljer tidigt bort beroendet av grundfamiljen och går in i en annan gemenskap. Och sedan har hon dessutom vänner och mentorer som hon är starkt beroende av. Hon har rätt i att familjerelationer är slitstarka att det skall mycket till för att ens närmaste skall ta avstånd från en. Men även detta händer, liksom vänskaper kan vändas i fiendskap och de djupaste kärlekar kan resultera i djup och långvarig splittring. Och slå över i hat.
Själv beklagar hon i efterhand sitt modershat och ser det som ett utslag av kvinnohat. Men man bör nog undvika att förklara konflikter mellan individer med grupp- eller könshat. Åsa Moberg klagar på sitt dåliga minne som hon besvärats av hela livet. Själv har jag den hypotesen att om man minns en människa med olust, men inte kan komma på någonting som motiverar denna olust, så är det något man har glömt. Man minns känslan men inte anledningen. Och då kan man i efterhand te sig mer oresonligt än man var.
Det är sant att även i en föräldrar-barn-relation finns det två parter. All skuld ligger inte hos föräldern. Ändå kommer man inte ifrån att föräldern på något sätt sätter agendan. Förälderns attityd och förhållningssätt finns där långt innan barnet hunnit svara. Det tar tid att bli människa. Från hjälplöshet till en allt högre grad av självständighet. Fungerar inte relationen behöver det inte vara den enes fel. Men det är inte två helt jämlika parter.
Som jag ser det byter Åsa Moberg i unga år ett beroende mot ett annat. Hon har helt enkelt aldrig varit så oberoende som hon tror. Det var en annan gemenskap och kanske hade hon möjlighet att hävda sin frihet här på för henne själv väsentliga områden. Kanske är problemet att det skedde i mycket unga år. Hon hade inte fått tillräcklig distans till sin barndom innan hon övergav den.
Men det var mer jag skulle skriva om. Det får bli i nästa bloggpost.
22 mars 19

Det är svårt att bli klok på Åsa Moberg. Jag har nu läst hennes självbiografi ”Livet”. Jag tänkte att den kunde ge mig något av samma läsupplevelse som Gun - Britt Sundströms ”Skrivliv”. Jag minns hennes spalt i Aftonbladet. Jag har läst Aftonbladet varje dag sedan jag blev student 1965. Själv debuterade Åsa Moberg i Aftonbladet 1968. Det fantastiska med Aftonbladet var ju deras lundensiska ledarsida, Gunnar Fredriksson och Dieter Strand, studentikost respektlös och Karl Vennbergs kultursida med dess lysande Innerspalt.
Men det fantastiska var också deras kolumnister. För utom alltså en berömvärd kultursida fanns kulturpersonligheterna också i den övriga tidningen som kolumnister. Det var i stor utsträckning personer som också kunnat förekomma på kultursidan. Den gamle kämpen Allan Fagerström stod naturligtvis i en klass för sig. Jan Myrdal, Stig Sjödin, Bosse Gustafson, Max Lundgren.
Åsa Moberg skrev insiktsfullt och klarsynt i många frågor men hade ett profilerat kulturförakt. Det var ett dumt och okunnigt kulturförakt. Man kan jämföra med Lena Andersson som systematiskt och ambitiöst läste de litterära klassikerna för att det var fint att läsa dem. Sedan märkte hon att de inget gav henne och hon övergick till att läsa sin egen tids litteratur. Åsa Moberg däremot kom från ett kulturellt ambitiöst hem och tog därför avstånd från all kultur. Det är en förklaring men knappast en ursäkt. Hon var i det avseendet typisk för en generation utan ödmjukhet. Jag har inget emot att man ifrågasätter ett tusenårigt kulturarv. Jag vill bara inte att detta ifrågasättande skall basera sig på okunnighet, på den stupida känslan av att vara född att förstå allt utan att anstränga sig. Överhuvud häpnar jag över Åsa Mobergs självsäkerhet. Jag tror det lätt händer intelligenta människor som är för sangviniska för att gå på djupet. Man vinner framgångar och debatter och ser inte vad man saknar. Nämligen halt.
När jag började mina fem år som kulturkvast i radions Obs var min måltavla ofta Aftonbladet och dess nye kulturredaktör Håkan Jaensson. Precis som på Kvällsposten när man avskaffade kultursidan hade centralredaktionen tagit över kultursidan. Kulturredaktören Peter Curman störtades och ersattes av kulturellt okunniga personer som Håkan Jaensson och Anders Paulrud. Vad som ofta plågat mig i kulturdebatten är bristen på minne. Nyhetsmediernas karaktär av dagslända där varken skribenter eller läsare orkar hålla fast en tanke eller känsla. Den övergående vreden är för mig ett tecken på ytlighet.
Därför angrep jag Aftonbladets kultursida långt efter det att alla andra hade tröttnat. Det påstås att Håkan Jaensson brukade imitera min småländska vid reaktionsmötena. Och som Åsa Moberg skriver när tiden går så blir man efterhand alltmer lojal med kulturen, om man sitter på en kultursida. Även Kvällsposten kom ju att backa och en kultursida växte fram på nytt. När jag bodde i Alingsås och jag måste åka till Göteborg för att få tag i Kvällsposten, upptäckte jag vilken lysande skribent Per Svensson var.
Så Håkan Jaensson var säkert också en personligen sympatisk man. Men nidingsdådet mot Karl Vennbergs gamla kultursida står fast. Och Åsa Moberg tillhörde dess tillskyndare. Hon är förvånad över att hennes mentor Karl Vennberg blev besviken. Jag delar hennes förvåning. Jag tror jag uttryckte min bildningsförakt från första stund, skriver hon. Ja, man svävade inte ett ögonblick i tvivel om detta.
Min egen kritik av svenska kultursidor handlade i stället om andra saker. Kotterianda och vänskapskorruption och subjektivt godtycke. Ett pågående maktmissbruk. Att lojaliteten med de egna åsikterna och de värderade vännerna och kollegorna alltid var starkare än hängivenheten för det fria ordet. Deras obildning var i så fall ett större problem än deras bildning och den har ju bara tilltagit. Jag hörde nyligen i TV:s Kulturveckan ett uttal av Xenofons Anabasis som skulle lagt varje gammaldags modersmålslärare i en förtidig grav. Men det är inget att säga om i dessa dagar.
Ändå saknar Åsa Moberg klarsyn när det gäller hennes eget förhållande till sin förste man.
Hon förefaller mycket styrd av en auktoritet. Hon har lätt för att fatta, men en del väsentligheter ligger inte på det planet att det ingår i det hon måste förstå. Hennes envishet och självständighet gäller inte väsentligheter.
21 mars 19

Ibland undrar jag om det inte vore klokare att låta vissa artiklar falla på sin egen dumhet. Jag har två färska exempel från Göteborgs – Postens och Sydsvenskans kolumner på ledarsidan (17 respektive 18 mars). En behjärtad man vid namn Andreas Ericson tycker inte att opinionsjournalister får ljuga. Det har han ju helt rätt i. Det finns ingen licens att uttala falska påståenden ens i den positionen. Att påstå något annat är missledande. ”det är inte mer förenligt med pressetiken att ljuga på sidan jag skriver på nu, än några sidor längre fram i tidningen”, framhåller han.
Men sker det inte ofta, resonerar han vidare. ”Våra största ledarsidor domineras av upprepade bulletiner om demokratins nära förestående sammanbrott och 1930-talets återkomst”. Nu är naturligtvis inte falska förutsägelser detsamma som falska påståenden. Även om förutsägelsen inte alls slår in, så var ju framtiden oviss när den gjordes. Detta är alltså inget exempel på att man ljuger på ledarplats.
Det är däremot förmodligen Ericsons eget påstående. Har någon påstått att demokratins sammanbrott är nära förestående? Belägg det, Ericson. Man har jämfört med 30-talet. De djärvaste har möjligen varnat för att en viss risk kan föreligga att destruktiva händelser kan komma att upprepas. Jag är inte petig när det gäller påståendet att våra största ledarsidor domineras av dylika påståenden (Vilka? Vad betyder domineras?). Jag är fullt nöjd om Ericson hittar någon som har påstått att 30-talet snart kommer att upprepas. Och även om han hittar det så har han därmed inte kommit på någon med lögn. Däremot kan man misstänka att han själv har ljugit om han inte hittar något belägg.
Carl Rudbeck i Sydsvenskan förklarar sig nöjd med den illiberala demokratin. ”Så länge också illiberala och populistiska politiker finner sig i att bli bortröstade i allmänna val kommer demokratin att stå stark”, säger han. Verkligen? Alltså, även om majoritetsstödda politiker i god demokratisk ordning tar ifrån Carl Rudbeck yttrandefriheten så är demokratin orubblig. Carl Rudbeck är ju i sin fulla rätt, så länge han har rösträtten kvar, att rösta mot ett sådant förslag. Och som vanligt får den som är i minoritet finna sig i majoritetens vilja. Jag vet inte hur det går med rättssäkerheten i ett sådant samhälle. Men att majoritetsprincipen bevaras är i varje fall ingen garanti för en bevarad rättssäkerhet. Yttrandefriheten och rätten att bestämma över egna angelägenheter t.ex. hur man vill vara klädd, kan ju också lätt upphävas. Det är ju när man slutar respektera dylika friheter som man blir illiberal.
20 mars 19

Varför är Lena Anderssons lördagsartikel ett intellektuellt haveri (DN 16 mars) ? På något lustigt sätt tycks hon vara en parallell till den företeelse hon beskriver. När en opinionsstorm sveper över en kulturmiljö och fördunklar omdömet. Tydligen har Lena Anderssons känslor på samma sått fördunklat hennes omdöme.
Hon börjar med att ta upp Aftonbladet och Benny Fredriksson. Utan att egentligen argumentera utgår hon från att detta var ett katastrofalt publicistiskt övergrepp. Och detta övergrepp var möjligt på grund av den starka opinion som fanns på grund av me too. Och hon har några föraktfulla fraser att säga om me too. Och så slutar hon med att raljera över opinionen mot Svenska Akademien. Eftersom en lång rad nobelpristagare har blivit utsedda av Svenska Akademien, med Horace Engdahl och Katarina Frostenson som medlemmar, så skulle alltså dessa nobelpristagare vara retroaktiv diskrediterade. Om nu dessa människor inte anses värdiga att utse nobelpris.
Men me too var ju alldeles förträffligt. Det är naturligtvis en befrielse när människor reagerar mot övergrepp och får dessa övergrepp allmänt erkända. Inga häxjakter förändrar det. Lika lite som frihet, jämlikhet och broderskap diskrediteras av giljotinen.
Man kan inte skylla Benny Fredriksson affären på me too. Det var naturligtvis ett gott opinionsläge för att göra upp med maktmissbruk. Men varje enskild uthängning, av Fredriksson och andra, berodde på publicistiska överväganden. Opinionsvinden är varken en orsak eller en ursäkt. Sakfrågan är: I vilket utsträckning var uthängningen av Benny Fredriksson ett publicistiskt misstag? Den diskuterar inte Lena Andersson alls. Möjligen för att hon anser att svaret är givet.
Sanningen är den att Benny Fredriksson var utsatt för en stark och ensidig opinionsbildning. Han förlorade sin makt och blev därav deprimerad. Och han tog sitt liv. Vad det som skrevs om honom enbart förtal och lögner? I princip är det ju utmärkt att makten kritiseras. Frågan är alltså: vad var sant, vad var falskt. Hur ensidigt valde man de röster man lät komma till tals?
Och så Svenska Akademien. Inte heller där diskuterar Lena Andersson någon sakfråga. Akademien har ett visst behov av att behålla sitt anseende. Om något begår övergrepp och utnyttjar sina kopplingar till akademien i denna honetta verksamhet, så är det inte bra. Människor som lägger ett hyende under lasten tappar inte därmed sitt litterära omdöme. Varken nu eller då diskrediteras en nobelpristagare av bristen på oförvitlighet hos sina bedömare. Så långt är det Lena Andersson säger naturligtvis rätt. Och inte helt poänglös med tanke på att Horace Engdahl plockades bort ur nobelkommittén. Vilket inte hindrar att akademiens anseende är en viktig fråga. Och att Horace Engdahl ivrigt bromsat, när andra försök upprätta det.
Så där går det när opinionen fördunklar omdöme. Även om det bara är den egna opinionen det är fråga om.
19 mars 19

En ledare Jönköpings - Posten skriven av David Lindén har jag svårt att släppa (11 mars). Den handlar om Svenska Akademien och jag tycker att jag redan skrivit för mycket om den saken och att jag sällan haft något nytt att tillföra. Men artikeln är på något sätt symtomatisk. Att man talar om personer snarare än sakfrågor. Vilket naturligtvis är frestande just i det här fallet när man måste vara mycket observant och minnesgod för att kunna ta ställning i sak.
David Lindén är en omdömesgill och vass ledarskribent som nyligen bytt från Nerikes Allehanda till Jönköpings - Posten. Mitt omdöme om honom har inte förändrats genom denna artikel. Vem som helst har rätt att ha en dålig dag.
Så det handlar inte om person i mitt fall. Men att reagera på person snarare än i sak är illa, vem som än gör sig skyldig till det. ”En riktning som kan beskrivas som att Horace Engdahl var Djävulen personifierad och Sara Danius i princip felfri”, skriver David Lindén om akademibråket. Ja, det kan ofta bli följden av en infekterad sakdebatt. Den som har fel i sak blir djävulen och den som har rätt helgonförklaras. Det är en tråkig tendens, som det är bra att reagera mot. Men det ändrar inte sakfrågan.
Och så prisar David Lindén Anders Olsson som den tåliga förtjänsten, nedtonad och träget arbetande. Medan Sara Danius i knutblus och spektakulära klänningar hoverar sig på fåfängans marknad. Som tur är har David Lindéns chef Kajsa Kettil dagen före på internationella kvinnodagen skrivit om kvinnors ofta förbisedda förtjänster medan männen befinner sig i strålkastarljuset. I Svenska Akademien är det tvärtom. Sara Danius prålar medan Anders Olsson utför ett oglamoröst och förtjänstfullt arbete.
Så kan man ju se det om man helt bortser från sakfrågan. Att Sara Danius snabbt och effektivt ville bryta alla förbindelser med Kulturprofilen. Det har inte med saken att göra om han skulle bli dömd eller frikänd. Hans beteende var moraliskt oacceptabelt. Och han hade använt sina förbindelser till Akademien som påtryckningsmedel och hot i sin verksamhet. Därför var det för akademien viktigt att hindra honom från att fortsätta med det. Och sedan försöka utreda det förflutna så noggrant som möjligt.
Denna snabba lösning, som i efterhand kommit att te sig alltmera välgrundad, motarbetades av en falang. Som dessutom hade majoritet. Danius anhängare lämnade i hög utsträckning akademien i protest mot detta, tillfälligt eller mer permanent. Dessutom tvingades Danius bort som sekreterare. Mot löfte att Kulturprofilens förbindelselänk åtminstone tog time out. Antidaniusfalangen leddes av Horace Engdahl och till denna falang hörde också Anders Olsson.
Sedan kom akademimajoriteten så småningom till förnuft. Man retirerade till en ståndpunkt, som något lite modifierad var Danius ursprungliga. Naturligtvis kunde Horace Engdahl inte leda reträtten. Den fick överlämnas till någon som var mindre diskrediterad. Nämligen Anders Olsson.
Och det har han gjort bra. Men Sara Danius har inte kommit tillbaka som sekreterare. Det är mycket begärt att en avsatt sekreterare skall återta sin stol. Men Horace Engdahl sitter kvar och Anders Olsson får väl avgå som sekreterare av åldersskäl. Och hans uppdrag kan ju sägas vara genomfört. Så skall man prisa Olsson är det väl närmast i kontrast till Engdahl. Båda hade ursprungligen fel, men Olsson kunde inse det.
18 mars 19