Lars Westerbergs Blogg

Men jag hade ju ännu en synpunkt på Åsa Mobergs bok ”Livet”. Åsa Moberg berättar att hon diskuterade anklagelserna mot sin gamle mentor Karl Vennberg med sin far. Vennberg hade nämligen i ungdomen vissa nazistiska sympatier. Hur det var med den saken har jag tidigare behandlat i min blogg (16 juni 2015). Nu varnar Karl Vennberg i samtal med Åsa Moberg för att alltför generöst lämna komprometterande material till forskarna. Men det som hänt har ju faktiskt hänt. Det är väl bra att man ser det och kan diskutera det. Sanningen kan vara plågsam för den som har saker att dölja. Men det är viktigt att den kommer fram.
Åsas far skriver. ”Hur många av oss har inte ett ´nazistiskt förflutet´ i ungdomen?”. Ja, det är knappast någon ursäkt för den enskilde, men ett belägg för att svenska nationen inte var så helhjärtat demokratisk som det framställdes i min barndom. Själv har jag ju upplevt 68. Men fast alla var vänster, så var det möjligt att inte vara det. Nu var inte alla vänster, utan bara en hel intellektuell generation, med mycket få undantag, som i varje fall varken syntes eller hördes. Jag tillhörde denna intellektuella generation, jag vände mig inte bort i ignorans och ovilja. Jag tog vänsterns frågor på allvar. Men jag kom att ställa mig utanför en gemenskap som var ganska föraktfull mot utomstående.
Lika lite var alla nazister eller mer eller mindre tysksympatiserande i Sverige på 30- och 40-talet. Men det finns också stora skillnader mellan 68-vänstern och 30-tals nazismen, förutom de rent ideologiska. Situationen var en radikalt annan. Vi utanför vänstern hade svårt att på allvar tro att världsrevolutionen skulle drabba vårt arma land. Däremot var det många som fruktade att Hitler skulle ockupera Sverige, när det begav sig. Och hur skulle tyskvännerna ställa sig då? Skulle de bli quislingar? Kunde de bli livsfarliga för meningsmotståndare? Då tittar man i efterhand på dem på ett helt annat sätt än på dem som bara tvingats erkänna att man misstog sig om Kina, Cuba och kanhända Sovjetunionen.
Det gör också att tidsfrågan blir väldigt intressant när det gäller nationalsocialismen. Det blir avgörande när man lämnade nazismen. Den som fortsatte att sympatisera med nazismen efter kristallnatten har naturligtvis ett annat läge än den som sympatiserade en kort tid någon gång före Machtübernahme. För några dröjde avfallet från nazismen till ockupationen av Danmark och Norge. För ytterligare några tills krigslyckan vände.
29 mars 19

Två frågor står på dagens agenda. Varför stannar kvinnor hos misshandlande män? Och varför misshandlar vissa män kvinnor? Man klagar på feministiskt håll över att man ställer den första frågan i stället för den senare. Men båda frågorna förtjänar att ställas. Den första kan man till nöds begripa. Den andra närmar sig det obegripliga.
”Människan är dessutom död och kan inte höras”. Säger den aktuelle förövaren. Ja, något av det mänskliga tycks vara dött inom honom och det måste man kanske förutsätta för att det skall vara begripligt. Människan är död och därför hör man ingenting.
Har det något med manlighet att göra? Ja, jo. Att misshandeln tar sig fysiska uttryck har nog något med manlighet att göra. Skulle han kunna misshandla en svagare man? Ja, det kan väl förekomma i homosexuella förhållanden. Men man kan inte utesluta ett speciellt kvinnohat. Den som är beroende är inte fri.
I den klassiskt manliga idealbildningen är det naturligtvis vanhedrande att slå den som är fysiskt svagare. Det måste alltså vara primitivare än så. Det handlar inte om mänskliga ideal överhuvudtaget utan om reptilhjärnans seger. Varför står man inte ut med nära relationer? Är det det att bli sedd och genomskådad som är så svårt? Är det en intellektuell underlägsenhetskänsla som måste kompenseras?
Eller går man och bär på en generell vanmakt som får kompenseras, hämnas, på den som är närmast till.
Att kvinnor har svårt att lämna förstår jag. Man vill ju gärna förlåta och ge en ny chans. Därför är det lätt hänt att man lämnar för sent eller inte kan lämna alls. Man önsketänker, ibland över självbedrägeriets gräns, man gör en felbedömning. Här finns en insikt som kan tillämpas på många livsområden. En människas beteende har en tendens att upprepas, man förbittrar bara sitt liv genom att hoppas på förändring.
Människors omdömen om en betyder mycket. Omgivningens förakt blir lätt självförakt. Kanske har män lättare än kvinnor att sätta sig över omvärldens domar. När omvärlden blir en enda man som systematiskt föraktar en blir det svårt att hålla sig fri. När föraktet blir självförakt är det svårt att ha något att sätta emot.
Alla relationer är individuella med individuella förklaringar. Men detta är väl vad som kan sägas generellt.
Men en sak ur den aktuella debatten bör påtalas. Malin Ullgren skriver i Dagens Nyheter (26 mars): ”Kvinnors skelett bryr sig inte om pressetiska regler”. Det är en djupt obehaglig formulering, en formulering att ångra. Det är lätt att tolka det som en uppmaning till lynchjustis. Regler och lagar betyder ingenting när folket kräver rättvisa. Tolkar man det i stället så att lagar
och rättsprocesser aldrig kan utplåna moralisk skuld är det naturligtvis sant. Men är en sådan tolkning möjlig? När reglerna direkt kontrasteras mot brottets fruktansvärda resultat.
Och det är någonting mer än att som Gunilla Brodrej i Expressen (27 mars) finna den vara en snygg och effektivt formulering. Ehuru betänkligt våldsam och känslostark.
28 mars 19

Ingvar von Malmborg menar i årets första nummer av Författaren att skriverierna om Svenska Akademien har varit en pressetisk kollaps. Hur kan de vara det? Jo, debatten har varit för ensidig. Åsa Beckman i Dagens Nyheter har nämligen menat att Akademien har kollapsat, att det fortfarande finns mycket röta kvar och att det är oerhört långt till ett friskt tillstånd. Det kan man ju finna upprörande, om man nu inte håller med Åsa Beckman. ”Det är ett rent publicistiskt övergrepp”. Menar von Malmborg.
Nu kan man ju tycka att detta är åsiktsjournalistik. Men med detta kan man inte komma undan. Ty, anser Malmborg, även när det gäller åsiktsuttryck bör det finnas krav på etik och åsiktsdistans.
Det är svårt att veta vad detta krav innebär. Men själv har jag ofta känt det, när jag tagit del av åsikter jag ogillar. ”Här borde det har funnits lite mer etik, för att inte tala om åsiktsdistans” har jag mumlat för mig själv.
I stället menar Malmborg att tidningarna borde tigit. För att ge akademien en chans till förändring. Men akademien har ju förändrat sig. Och nog har pressen på den på ett lyckligt sätt bidragit till denna förändring.
Nå, finns det något som tyder på att Malmborg är missnöjd med något annat, än att fel opinion har dominerat? Ja, kanske. Inblandade personer har fått träda fram som oberoende sanningsvittnen, menar han. Tänk det har jag inte märkt. Inblandade personer har fått berätta vad som hänt. Det är ju sant. Men det har aldrig påståtts att de är neutrala. Alla som har velat avslöja vad som hänt har fått det, så vitt jag förstår. Och ibland har man haft olika uppfattning om fakta. Som Sara Danius som anser sig ha erbjudit sig att komma tillbaka som sekreterare och Anders Olsson som inte anser att hon gjort det. Och Horace Engdahl och Horace Engdahls försvarare har fått skriva debattinlägg. Så motröster har fått höras. Men visst har en åsiktsriktning varit dominerande. Det händer ofta.
Men det är intressantare än så, enligt Malmborg. Personer som har tillgång till alternativa fakta och intressanta synpunkter en bit utanför mittfåran har antingen drabbats av censur eller självcensur.
Det kan synas löjligt att beklaga sig över självcensur. Men på den punkten vill jag ge honom rätt. Och jag skall berätta en hemlighet för Ingvar von Malmborg. Så går det alltid till. Kulturredaktionerna styr hårt och censurerar i stort sett allt de ogillar. En och annan motröst kan släppas fram som alibi, men inte för intelligenta och inte för farliga och inte för många. Vilka som skall släppas fram bestämmer vi, hav förtroende för vårt omdöme! Detta gör kulturredaktionerna med motiveringen att de inte vill förvandla kultursidan till en insändarsida. De har sin linje och de driver den stenhårt. Det fria ordet får andra bekymra sig om.
Men ibland har de ju rätt i sak. Och ibland är kultursidorna oense med varandra. Så det finns en viss chans för den som väljer sin kultursida och sedan försöker armbåga sig fram till makt och inflytande på denna. Men för fristående skribenter, som följer sin egen linje och inte en tidnings, finns det ingen möjlighet alls. De får väl skriva bloggar, tänker jag.
27 mars 19

Joel Halldorf har en sympatisk artikel i Expressen (22 mars) där han ger uttryck för det kristna syndamedvetandet. Det har utförts många brott i kristendomens namn. Det är bra, för en kristen, att ha detta i medvetandet. Man blir glad när man läser Joel Halldorf. Men det är risk att man blir alltför glad.
Halldorf talar om ”kvinnoförtryck, förföljelse av homosexuella, religiöst motiverad apartheid, korståg, inkvisition”. Men han skulle också kunna skärpa detta. Det vidrigaste för en sann kristen är inte kristendomens motståndare. Utan de som missbrukar religionen i ondskans tjänst.
Det senaste kristna brottet är förstås inte pedofilin inom den katolska kyrkan. Ty detta är lika vidrigt var det än förekommer, vare sig förövarna är kristna eller inte. Utan att man av omsorg om kyrkan har förnekat och tystat ner brottsligheten. Att man i apologetiskt syfte har satt kyrkan före människan.
Och det största kristna brottet historiskt sett är antisemitismen. När Jesus judiska sekt börjar missionera bland hedningarna så blir ”judarna” Jesu motståndare i historieskrivningen. Sedan behövs det bara kristen nitälskan för att börja förfölja judarna. Och sedan kommer Hitler med sin innovativa rasbiologi och kan skörda frukten av väl inarbetade rasfördomar. Även om judarna blir svåra att sätta in i rasbiologin. Hur kan en ras vara underlägsen och farlig samtidigt? Antisemitismen är en mycket speciell form av rasism. Den bygger inte på förakt mot dem som lever på samhällets botten. Utan i hög grad på rädsla och avund.
Denna särställning vore oförklarlig om man inte betänkte kristendoms dominerande ställning i västerlandet. Inspirationen måste från början ha varit religiös.
Men kvinnoförtryck och förföljelse av homosexuella. Joel Halldorf påpekar att kyrkan ofta varit förhållandevis progressiv när det gällt att kämpa för kvinnans rättigheter. Det har han rätt i och ofta bedömer man historiska företeelser anakronistiskt. Det är som att beskylla gårdagens kämpar för rasjämlikhet för att de allmänt använde n-ordet. Här vigde de sitt liv för att kämpa för de svartas rättigheter och så stämplas de retroaktivt som rasister.
Men kristendomen lever än idag. Hur påverkar förlegade och historiskt passerade föreställningar de kristna idag? Finns det inte en risk för att Bibeln anses okritiserbar om den anses helig?
Vad betyder det att idag, om någon säger att hen tar avstånd från kvinnoförtyck? Inte nödvändigtvis en likhetsfeminism och en progressiv inställning till könsroller. Vad betyder det att ta avstånd från förföljelse av homosexuella? Inte nödvändigtvis att se homosexualiteten som likvärdig med heterosexualitet. Hur mycket är man, kort sagt, kvar i synden?
Tidningen Dagen, där Halldorf varit ledarskribent, har en skum och inte helt avslutad historia. Från stadium ett: att med hjälp av en gammal nazist Harald Ljungström hetsa mot homosexuella. Till en större tillnyktring: att se homosexualiteten som synd men medge att frågan är komplicerad och kanske inte den värsta synd man kan tänka sig. Till att tiga om homosexualiteten. Men hur många har kommit så långt som att inse att det teologiska motståndet mot homosexualiteten är en synd. Här pågår ju en generationsväxling och Halldorf är inte längre ledarskribent på sidan. Kanske ansågs han ligga alltför långt före opinionen. Men inte ens nu har han bekänt färg.
26 mars 19

Jag tycker spontant lite synd om Åsa Linderborg. Två gånger tycks hon kraftfullt ha trampat i spenaten. Men jag medger också att jag är dåligt insatt och föga begriper. Mina små frågetecken får alltså tas för vad de är värda.
Först alltså fallet Benny Fredriksson. Han var ju bara en av de många som hängdes ut i olika tidningar vid den här tiden. Var han mer oskyldigt anklagad än de andra? Hur har bedömningen påverkats av att det i hans fall slutade med ett självmord? I varje fall var anknytningen till me too i hans fall lösare än i de andras. Inte bara de som anklagades för att ha gjort sig skyldiga till sexuella trakasserier hängdes ut. Också chefer som inte tillräckligt kraftfullt reagerat mot sexuella trakasserier fick en släng av sleven. Men deras skuld var naturligtvis inte så stor som de verkliga förövarnas.
Det Benny Fredriksson anklagades för var väl mer maktens okänslighet i största allmänhet.
Anknytningen till me too var alltså lös och det liknar mest mediernas traditionella drev mot makthavare. Kanske kan opinionsvågen har stimulerat tendensen att göra upp även med makthavare inom kulturlivet.
Så, jag upprepar min fråga. Var uthängningen av Benny Fredriksson verkligen värre än andra samtida uthängningar? Eller fick den bara värre konsekvenser? Det är naturligtvis på intet sätt en ursäkt. Men frågan kanske ändå bör ställas.
Var han mer orättvis anklagad? Mycket tyder på det. Fredrik Virtanen har medgett att han hade en vild period där han gjorde saker som han numera inte är stolt över. Men hur är det med att ha varit okänslig i sin maktutövning? Det är så subjektivt och där kan ett beteende tolkas på många olika sätt.
Sedan kommer Åsa Linderborgs anklagelse mot Martin Kragh för att vara brittisk agent. En helt grundlös och superkorkad anklagelse. Bland annat därför att man kan avfärda allt annat hon sagt i den frågan som ointressant. Eller snarare man behöver inte ta upp eller bemöta det. Man kan nöja sig med att ta upp den uppenbara lögnen.
Åsa Linderborg har ifrågasatt Martin Kraghs vetenskaplighet. En lång rad rysslandsexperter och renommerade forskare har i ett upprop gått i god för den. Det är personer som jag litar på. Magnus Ljunggren, Lars Eric Blomquist, Kristian Gerner, Lars Kleberg. Och där finns också min gamle vän och mentor Olof Kleberg. En gång min chefredaktör på Liberal Debatt.
Men jag tycker nog att Åsa Linderborg har haft en del argument tillräckligt starka för att kräva ett bemötande. Därför läser jag med intresse Olof Klebergs artikel i Västerbottens - Kuriren (21 mars). Och verkligen där finns det ändå vissa modifieringar. ”Kraghs uppmärksammade rapport 2017 innehåller osakliga konspirativa påståenden om ryskt inflytande på svensk debatt”, skriver Kleberg. En ringa modifiering, kan man tycka. Men. Publicistiska överdrifter är en sak. Om det som utger sig för att vara vetenskap innehåller osakligheter är det synd mot den helige ande. Och dylik ovetenskaplighet bör inte andra forskare gå i god för.
Så jag vill inte försvara hetsen mot Fredriksson eller en grav och direkt lögn. Men jag vill gärna som okunnig tidningsläsare torgföra en irriterande frågeställning, som oroar mig.
25 mars 19