Visar inlägg från februari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Privat sidosopår

Jag vaknade upp ur en skulddröm. Jag var på besök på mitt första inackorderingsställe i Lund. Det var ett återvändande, jag hade ingen rätt att vara där. Tidigare har jag flera gånger haft samma dröm. Att jag vistas där fast jag inte längre har rätt att vara där. Jag undrar varför jag tenderar att återkomma dit i mina drömmar.
Det var min första tid i Lund, jag bodde där fem terminer. Min tredje termin var min kristermin. I slutet av min fjärde blev jag vräkt. Min snälla hyrestant ville inte jäkta mig och det gjorde tyvärr att jag bodde kvar en hel termin. Vi skildes sedan i bästa samförstånd. Hon var en snäll människa och gjorde allt hon kunde för att mildra det slag hon visste att hon tillfogade mig.
Men det var en tid förknippad med olust. Skulden kan ju ha ett helt annat verklighetsunderlag. Men den förläggs till en plats förknippad med olust. Att jag bodde kvar en hel termin trots att jag visste att jag var ovälkommen kan ju vara en viss verklighetsbakgrund. Man jag kan inte minnas att den skammen kändes särskilt djupt. Jag litade på hennes godhet och jag tror inte jag syndade alltför mycket på nåden.
Men det var väl överhuvud frånvaron av hemkänsla, att bo i en annans hem. Jag var grundligt utstädad hemma. Och min gamla gymnasistrum hyrdes för en tid ut till en annan. Sedan när detta snabbt hade misslyckats var det lika bra att göra sig av med hela våningen. Det bidrog säkert till upplevelsen av främlingskap.
Jag var på sätt och vis hemlös. Det var en sådan befrielse att flytta till ett studenthus. Kanske förklarar det också att jag stannade i tretton år på samma studentrum.
Jag drömmer för all del ibland om Smålandsgården också. Förra gången jag fick en sådan dröm drömde jag att jag varit tvungen att byta rum i samma studenthus och försöka anpassa mig och komma ihåg att jag inte bodde på mitt vanliga rum. I verkligheten måste jag till sist flytta ut, men då hade jag haft kvar rummet några år medan jag bodde i Alingsås. Då anade jag ännu inte att jag några år senare skulle få lyckan att återvända till Lund.
21 feb. 19

Tidsläge

Man kan läsa tidningen på många sätt. Man vaknar en lördagsmorgon skakad av mörka drömmar, inspirerade av oklar skuld, och griper efter Dagens Nyheter (16 feb.). Och finner att Greta Thurfjell skriver om filmversionen av Aniara. Filmen hade varit lättare att skaka av sig om den haft premiär i maj, menar hon. Nu klänger filmens tröstlöshet sig fast i dagar.
Jag tänker på vad Maria Schottenius skrev för någon vecka sedan (11 feb.). Att hoten om kärnvapenkrig är mycket värre än den flitigt diskuterade miljökatastrofen. Mina egna reflektioner har väl gått i motsatt riktning. Kärnvapenhotet har hängt som ett damoklessvärd över mänskligheten i hela mitt liv. Maria Schottenius erinrar om Nevil Shutes ”På stranden” som skildrade en tänkbar katastrof. Mina föräldrar fruktade hela 50-talet att ett nytt världskrig skulle bryta ut. Men 50-talet gick och 60-talet med sin cubakris. Så hänger hotet kvar, så är man vid det här laget ganska van vid det. Det är förstås en falsk trygghet. Jag minns också det slutande 70-talets det begynnande 80-talets debatt om kärnkraft. Jag hade spontant mycket lättare att förstå protesterna mot vietnamkriget när det begav sig än engagemanget mot kärnkraft. Men opinionen bland de intellektuella var lika enig, engagemanget lika starkt när det halvtannat decennium senare gällde kärnkraft. Hasseåtage som aldrig hade varit några stålhårda marxister gjorde filmen Sopor. Och bitterheten mot en svikande socialdemokrati var inte mindre än den varit hos 60-talsvänstern.
Och nu? I stället för ett hängande damoklessvärd ett glidande mot undergången. En undergång som obevekligt kommer. Det är inte roligt att ha ett damoklessvärd hängande över sig. Men svärdet måste inte trilla ner. Men den här miljöundergången kommer, om vi inte radikalt ändrar vår livsstil. Och många säger ju att det redan är för sent. Det är inte en katastrofrisk, det är något som obevekligt kommer.
Något säger det kanske om min läggning. Så länge det enda jag kan göra är att blunda, kan jag ägna mig åt annat och hoppas allt går bra. Hur mycket värre är det inte om tiden måste vridas rätt igen om katastrofen skall kunna undvikas.
Och då kan jag inte undvika att citera Augustin Erba i samma tidning som skriver i ett helt annat ämne. ”Och vi glömmer att anledningen till att vi blev författare är att vi inte finner oss tillrätta i världen, utan hellre ägnar oräkneliga timmar åt att leva i en fantasivärld där vi själva kan bestämma allt”.
Så är det förvisso. Och aldrig har världen trängt på som nu. Och aldrig har vår hjälplöshet varit större.
20 feb.19

Wooling

Jag känner allt starkare att könsperspektivet har en tendens att krympa frågeställningar som egentligen är allmänmänskliga.
Ägnar sig kvinnor åt wooling? Som det påstås i Åsa Beckmans senaste spalt (16 feb.). Alltså att kvinnor gör sig dummare och okunnigare än de är, för att ställa sig in hos männen. Åsa Beckman har tidigare menat att det är kvinnans omsorg om mannens förment svaga självkänsla som ligger bakom det hela. Nu får hon genom ett mail en manlig synpunkt på frågan. Hur dum en man känner sig som förklarat en sak och finner att han gjort det för en långt kunnigare. Och mailskrivaren misstänker också att kvinnan, som fördöljer sin förödande kompetens, gör det för att vara mannen behaglig.
Jag tror mer på Åsa Beckmans välvilliga hypotes att det är omsorg som driver kvinnan. Däremot är det naturligtvis en beaktansvärd insikt att omsorgen kan vara grym. På samma sätt kan samtyckeskravet vara en befrielse för mannen. Att kvinnan i stället för att se ut som om hon samtycker och bara låta saker ske, tydligt visar sin vilja.
I varje fall reagerar de sunda och normala så. Sedan vet jag att det finns människor som önsketänker till den grad att ingen tydlighet hjälper. När uttrycket ”mansplaining” började introduceras handlade det om män som inte tog reson. När det inte gjorde något intryck att kvinnan berättade att hon var expert på området.
Men jag tror nog att det är en kvinnlig tendens att vara social och sträva efter samförstånd. Jag tror att mycket av även den inbördes kvinnliga gemenskapen präglas av detta.
Samförståndet, den goda stämningen, blir viktigare än sanningen. Jag tror till och med att sanningen, när den förekommer systrar emellan, ofta har en känslomässig, aggressiv poäng. Ett försök att trycka dit, snarare än att se klart på världen.
Och de är naturligtvis inte alltid självklart hur uppriktig man bör vara. Det gäller också mäns möte med män. Vad gör man åt en människa som entusiastiskt upptäckt en författare, som man sysslat med i åratal. Eller är stolt över att ha kommit till slutsatser som man själv finner banala. Då känns det ofta väldigt onödigt att trycka dit honom. Min gamla far brukade citera en antik filosof: ”Säg inte allt vad du vet, men vet allt vad du säger”. Jag har aldrig undersökt var det kommer ifrån. Men det har tycks mig sant.
Så det är ju inte alltid nödvändigt att skriva människor på näsan. Och omsorg om sin nästa bör man visa oberoende av kön. Men ärlighet och tydlighet är ofta befriande. Jag tror att det är en insikt som den ökande jämlikheten mellan könen har gjort mer allmän. Att kvinnan måste göra sig dum för att behaga, trodde man måhända i äldre generationer. De män, som man måste behaga på det sättet, bör man nog vara glad om man slipper.
19 feb.19

Ansvar för sitt ord

Ofta längtar jag efter gamle professor Moritz. Han var min professor i praktisk filosofi. Auktoritär, fyrkantig och fullkomligt skoningslös. Han seminarier var en frizon där ingen kunde komma undan kravet på förnuft och logik. Jag tänker ofta på honom när jag begrundar på hur det har blivit.
Ida Ölmedal skrev en mycket bra artikel i söndagens Sydsvenskan (17 feb.). Det handlade om deplattformering, alltså att kräva att en skribent, som gjort bort sig skulle förlora sin plattform. Och hon beskriver dagens situation sålunda: ”Då vinner kvantitet över kvantitet (väl felskrivning för kvalitet), känslor över fakta och extrema infall över grundade analyser.” Onekligen är det så. När ingen längre har svårt att finna en plattform, blir uppmärksamheten allt som gäller. Demokratiseringen av yttrandefrihet har lett till att den enklare sensationslystnaden styr. Den marknadsgycklare som ropar högst får den största publiken.
Det fanns något djupt odemokratisk med forna tiders yttrandefrihet. Varför skulle den som hade råd att starta en tidning ha rätt att styra över opinionsbildningen? Eftersom var och en som ville starta en tidning hade rätt att göra det, ansågs yttrandefriheten garanterad. Sedan gällde det att driva tidningsföretaget så att det blev lönsamt. För lönsamheten spelade åsikterna på ledarplats en mycket liten roll. De blev snarare tidningsägarens bonus för att hen lyckats driva sitt företag framgångsrikt.
På senare år har vi sett en förändring. Även åsikter bedöms nu efter sin säljbarhet. Tidningsägare har i allt högre grad börjat strunta i opinionsbildningen. Aftonbladet kan lugnt ägas av Schibsted. Gefle Dagblad och Arbetarbladet kan ha samma ägare. Men tidningarna är en välordnad hierarki, där makten delegeras. Det är inte Bonniers som refuserar din insändare. Men var och en på tidningen ansvarar inför sin närmaste chef. Kulturchefen har stor makt, den politiske chefredaktören ännu större.
Men på nätet är var och en sin egen chef. Då är det bara uppmärksamheten som ger makt. Där existerar varken krav på rätta åsikter eller några kvalitetskrav. Nu kan man tycka att det finns ett behov av sanna nyheter, begriplighet och klarhet. Kanske till och med på åsikter som inte enbart baserar sig på känslor, utan på en kombination av känslor och tänkande. Och att den som skriver behärskar elementära språkliga konventioner så att det inte blir alltför förvirrat. Så är det säkert och därför har papperstidningar och public service inte alldeles spelat ut sin roll.
Men åter till professor Moritz. Han trodde inte på människans rätt att bryta mot förnuft och logik. Jag tror han tyckte att vi hade ett ansvar för det vi sa och gjorde. Det är inte att vara emot yttrandefriheten att kräva ett ansvar av individen. Kravet på deplattformering är att visa att också den närmaste chefen har ett ansvar. Den som valt att säga något idiotiskt har faktiskt valt det. Det kan hen ångra och har väl i humanitetens namn rätt att ångra det. Men alla har möjlighet att tänka efter före, så sannolikheten för att det skett med berått mod är rätt stor. Ställer de som tillhandahållit plattformen upp på detta är ansvaret också deras.
Men hur är det med läsarna? En gammaldags professor hade en påtaglig maktposition. Nu får de värden han kämpade för konkurrens med maktvilja, känslotänkande och slapp sensationalism. Varför skulle en människa underkasta sig något så obekvämt som intellektuell hederlighet och respekt för språk- och tankelagar? När det är makt och känslomässig bekräftelse hen vill ha. När det är lättare att vara avspänd och spontan i stället för plågsamt genomtänkt. Alla tänker inte lika bra, kan den sanne demokraten utbrista. Men alla kan anstränga sig och vara hederliga. Och lyssna på argument och ta till sig dem. Jag uppskattar människor som inte har en åsikt om allting. Allt kan inte intressera en och allt har man inte förmåga att förstå. Och det är alltid bra att veta att man kan ha fel. Men av detta följer ingen relativisering. ”Det har vi heller aldrig sett att urett plutselig blir rett och politi forbyr os å bruke folkevett”. För att tala med Arnulf Överland.
18 feb. 19

Svindlande höjder

Jag skall ta upp en mycket känd bok som inte tillhör mina absoluta favoriter. Emily Brontës Svindlande höjder. Jag har läst om den för att se om jag kanske underskattat den.
Jag medger gärna att jag tycker bättre om Jane Austen än om systrarna Brontë. Där är jag väl i enlighet med expertisen, även om man gott kan se det som en läggningssak. Däremot tycker jag bättre om Jane Eyre och till och med Vilette än om Svindlande höjder.
Jag har inte behövt revidera mitt omdöme. Men nog finns här mycket intressant att diskutera. Det anses vara ett vilt och förskräckande verk. Och speciellt fascinerande är den demoniska huvudpersonen, Heathcliff. Jag finner honom inte så ond och demonisk. Ond är han men hans beteende är inte oförklarligt. Och han är kanske mindre intressant än kvinnoporträtten. Den äldre Catherine, Catherine Earnshaw, är kanske den verkligt intressanta personen.
Handlingen utspelar sig mellan två familjer som bor grannar, även om avstånden är långa på Yorkshireheden. Och det hela utspelar sig mellan två familjer, Earnshaw och Linton. Familjen Earnshaw med syskonen Hindley och Catherine och hittebarnet Heathcliff. Och familjen Linton, med syskonen Edgar och Isabella. Vilket i nästa generation resulterar i två kusinäktenskap.
Så man får en skrämmande bild av lantlig avskärmning, samma som systrarna Brontë levde i. Också kampen mellan vildhet och civilisation. Den snälla Jane Eyre har sin motpol i den galna kvinnan på vinden. Catherine Earnshaw tycks ha drag av denna galna kvinna. Hon är väl inte någon Jane Eyre men hon har en sida som också vetter mot normalitet och anpassning. Och gifter sig trots sin mentala förbundenhet med Heathcliff med Edgar Linton. Delvis är det en flykt från sin broders, Hindley, förtryck av både henne och Heathcliff. Men det är ett svek som Heathcliff inte kan förlåta. När han får möjlighet gifter han sig med Edgars syster Isabella, vilket lägger Catherine i en för tidig grav. Man funderar över prästdöttrarna Brontë och över deras utlevande och försupne broder. Kanske levde de under ett mycket hårt tryck, kanske älskade de sin bror och kanske levde han ut deras egen inre revolt. Det sägs att pappa prästen, var en vänlig och förstående man och mycket stolt över sina döttrar. Men det jävar inte hypotesen om en upplevt ofrihet. De är kvinnor på landet, prästdöttrar till på köpet, i ett engelskt 1800-tal.
Heathcliff har ju ett mycket svårt öde. Han hittas av den gamle Earnshaw, Hindley och Catherines pappa, övergiven och uthungrad på en gata i Liverpool. Han blir faderns favorit och sonens hatobjekt. Själv är Heathcliff lugn och kall, utnyttjar faderns svaghet och står ut med sonens trakasserier. Och så har han sitt vilda liv tillsammans med Cathy. Och det är hon som är den ledande.
Därför drabbar hennes svek honom hårt. Och det är faktiskt lite svårt att förstå hur hon kan göra något sådant. Han försvinner i tre år och kommer tillbaka som en rik man. Cathy har under tiden anpassat sig till livet med Edgar. Hon har inte varit riktigt tillfreds och blir lycklig när Heathcliff kommer tillbaka. Hon förstår inte varför hon skall missunnas denna lycka. Och har heller inte någon insikt om sin skuld. Heathcliff har verkat oberörd av alla orättfärdigheter som tillfogats honom, men han har en stark och systematisk hämndlystnad. När Isabella förälskar sig i honom, kan han hämnas. Mot Cathy för hennes svek, mot familjen Linton genom att plåga Isabella. Catherine blir rasande. Och känner sig oskyldigt kränkt. Och dör kort därefter.
Hindley är knäckt och förfallen efter sin hustrus död. Och Heathcliff slår sig efter sin treåriga flykt ner hos sin gamla plågoande och spelar av honom hans pengar. Och snart härskar han över hans hus och hans försummade son. När Hindley dör är det Heathcliff som är herre i huset.
Heathcliff blir alltmer hemsökt av spöksyner av Cathy. Inte ens i sina ömsesidiga svek har de kunnat förneka sin förbundenhet. Och när Heathcliff dör blir det möjligt för de överlevande att finna lyckan.
Egentligen är det en roman full av extrema personligheter. Heathliff och Isabellas sjuklige son, som är en självupptagen och egoistisk kverulant. Han är något extremt i sin krävande och egoistiska svaghet. Han gifter sig med Edgars och Catherines dotter. Som efter Heathcliff död kan finna lyckan hos Hindleys försummande son.
15 feb.19

Äldre inlägg

Nyare inlägg