Lars Westerbergs Blogg

Det görs en del krampaktiga försök att räta ut en del av mina frågetecken. Det vill säga själv behöver jag som tillbakadragen bloggare inte ta åt mig. Men den den skarpsynte som läst både mig och dessa ledande artiklar skulle ändå kunna tycka att jag fått svar på tal.
Tyvärr, som sagt, har det inte varit så lyckosamt. Susanna Popova i Göteborgs-Posten (17 feb.) opponerar mot föreställningen om ett konservativt block.
Konservatismen har många ansikten menar hon. Det håller jag med om och det fanns implicit förra gången jag skrev om konservatismen. Konservatismen är inte en sammanhängande ideologi utan ett kluster av värderingar. Så man kan vara konservativ på en punkt, men inte på en annan. Men viss rimlighet, men bara med viss, menar Popova att partierna i ett konservativt block måste vara konservativa på samma sätt. Men sedan struntar hon i att försöka karaktärisera det konservativa elementet i Moderaternas liberalkonservatism. Hon nöjer sig med att jämföra KD och SD. Och finner då att KD betonar samhällsgemenskap och familj. Men om detta står det inte ett ord i SD:s partiprogram! Nu undrar man förstås om inte värdekonservatism och solidarisk välfärdsmodell, som Popova citerar ur partiprogrammet, uttrycker detsamma. Att man betonar olika saker inom konservatismen, att vissa värderingar är särskilt viktiga för en, betyder ju inte att man företräder helt olika tolkningar av konservatismen. Det finns inget som tyder på att SD skulle ogilla familjen. KD har ju gamla traditioner av moralkonservatism och familjevänligheten skulle också och kanske bättre kunna beskrivas som kulturkonservatism. Vad är det om inte värdekonservatism?
Vad som utmärker SD:s konservatism är väl framför allt nationalismen. Det hade länge varit en död konservativ värdering när SD förnyade den. Nu tycks den ju sprida sig till andra konservativa partier. Har inte just KD nyss visat intresse för saken?
Och inte kan det väl vara en slump att just KD och Moderaterna kan tänka sig stöd av SD. SD:s uttalade motpol liberalismen, som företräds av de liberala partierna, har längre till den pragmatismen. Uppenbarligen. Man hoppas bara att de skall ha tillräckligt långt.
28 feb. 19

Sara Danius avgår alltså ur Svenska Akademien. Medan Horace Engdahl sitter kvar. Det är inte bra för akademiens rykte.
Ty ingen som följt maktstriderna i akademien kan slå sig till ro med tanken att allt är frid och fröjd och balans uppnådd när både Sara Danius och Katarina Frostenson fått lämna sina stolar. För Frostenson var bara den blint lojala som inte kunde inse hur hon moraliskt skulle handla. Det var Horace Engdahl som ledde antidanius falangen. Han står nu som segrare. Och kan genom Danius avgång känna att han haft rätt, fast han hade fel. Det var väl Erik M. Runessons, den invalde advokaten, stora triumf att han kunde få akademien att backa utan att såra dess prestige.
Att Danius vill avgå kan man ha stor förståelse för. Som ett personligt beslut. Det ligger nog mer i Horace Engdahls famösa påstående i att kvinnor har mindre benägenhet att klamra sig fast vid makten än män. Det vill säga det var inte så han uttryckte sig men det var den verklighet som uttalandet speglade. Kvinnor har mer av förnuft och mindre av prestigebundenhet, är mindre benägna att förbittra livet för sig själva och andra, än män. Därmed har jag inte motsagt Beauvoirs tes att ingen föds kvinna. Eller att det skulle vara mer än en statistisk skillnad.
Ty det som hänt är ju, som Danius konstaterar, att man i praktiken givit Danius rätt.
Då kunde man också ta henne tillbaka som sekreterare, tycker man. Men det vill man inte. Och det är lite skamligt.
Hade man accepterat Danius första alexanderhugg och uteslutit Frostenson direkt, hade mycket bråk besparats akademien. Nu ledde det till bråk, vanrykte och ett inställt nobelpris. Och så kom man ändå fram till att hon hade rätt.
En lustig men lite bagatellartad sak är att ord står mot ord huruvida Sara Danius erbjudit sig att återinträda som sekreterare. Jag förmodar att det är en tolkningsfråga. Sara Danius erbjudande har inte varit tillräckligt officiellt. Hon har bara hört sig för och förstått att det inte var aktuellt.
Och oärliga är också de som velat göra det till en könspolitisk fråga. Eftersom man inget vet, akademien är ju så hemlighetsfull, och det dessutom är det så jobbigt att hålla reda på alla turer, så kan man ju dikta. Har de tyckt. Prisa Sara Danius och Sara Stridsberg och Katarina Frostenson och Kristina Lugn och Jayne Svenungsson. Och sätta dem i motsättning till Horace Engdahl, Anders Olsson, Sture Allen, Kjell Espmark, Klas Östergren och Peter Englund. Män mot kvinnor.
Men man är ju inte alldeles utan kunskap om det som hänt. Man vet ju hur människor har röstat. Eftersom de framträtt offentligt och försvarat sin hållning. Visst, ibland har man varit tvungen att hålla sig till väl motiverade gissningar. Men det lämnar ändå inte carte blanche för vilka vettlösheter som helst. Skräms Ulrika Stahre på Aftonbladet!
Det sorgligaste med detta är att kommentatorer sedan kan säga saker som ”några har tyckt”, ”man har hävdat”. Det är något mycket typiskt för svensk debatt. Man refererar vansinnigheter, vilket någon faktiskt sagt, som om det vore en tolkning så god som någon.
Men sådana snedvridningar kan man kanske storsint lämna därhän. Horace Engdahls triumf är väl mer svårsmält. Men kanske betyder hans lilla tarvliga seger inte heller så mycket. Sakfrågorna är alltid väsentligare.
27 feb.19

Dagens Nyheter hade häromveckan ett reportage om sexrobotar. Det föranledde ett märkligt angrepp på denna företeelse på Expressens debattsida (22 feb.). Och detta angrepp är ju intressant ur en viss synpunkt. Sakargumenten är svaga eller obefintliga. Men det säger ganska mycket om debattörerna. Och det kastar ett skevt ljus även över motståndet mot pornografi och prostitution.
Ty robotarna är ju den perfekta lösningen. Ingen kvinna exploateras på minsta sätt. Männen kan tillfredsställa sin sexualitet på ett harmlöst sätt. Utan att någon ens kan tänkas ta skada. Även den som frivilligt säljer sin sexualitet kan ju bemötas med argumentet att sådant kan inte någon göra frivilligt. På samma sätt med den som lånar ut sin kropp till pornografisk fantasiproduktion. Men den här gången bortfaller ju alla dessa argument.
Och ingen incelman skulle teoretisk behöva avstå från sexualitet. Teoretiskt eftersom robotarna naturligtvis kostar skjortan. Och det är inte de rika och vackra som blir nobbade. Och får man sexualitet så får man ingenting annat. Kommunikation och kärlek är en annan fråga. Den goda effekten av robotarna torde dock vara att mycket samhällsskadligt vrede försvann eller dämpades.
Nu brukar det hävdas av de som är mot pornografi att det är vetenskapligt belagt att det stimulerar övergrepp. Och mera liberala debattörer brukar hävda att detta saknar vetenskapliga belägg. Så där kan man ju hålla på. Det finns ju alltid en del knäppa vetenskapare att stödja sig på. De gamle hävdade att det var skadlig med onani och vem vet vilka olämpliga tankar en onanist kan ha. Det går säkert att leta upp någon som tycker det idag också.
Så argumenten har reducerats till ett troligen lögnaktigt påstående om ”vetenskapen”. Vad skall man tro om motiven hos dem som ändå förfasar sig? Verkar det inte vara ett rent hat mot mannen och den manliga sexualiteten? Vad skall vi gissa på annars?
26 feb. 19

Det är lätt att känna stark vrede över alla eufemismer. Att naken rasism framställs som något lätt olämpligt. Och sedan man har konstaterat det, börjar man prata om annat. Och vädra sina käpphästar som vanligt.
Det är simförbundets ordförande Ulla Gustavsson, som fått sparken för uttalanden som varit något i hästväg. Riksidrottsförbundet har nämligen publicerat en bild på en flicka i slöja som sköt skidskyttegevär. Om detta har Ulla Gustavsson sagt att det visar att RF gillar och uppmuntrar hedersförtryck: könsstympning, barnäktenskap, hedersvåld. Som alla märker handlar det inte bara om den vanliga debatten om slöjans lämplighet eller olämplighet. Utan det är att koppla vanliga muslimer till minst sagt ruskiga företeelser. Om inte detta är grav kulturell rasism, så vet inte jag.
Man kan diskutera hur hårt sådant bör straffas. Och jag förmodar att man ber om ursäkt, om man sagt något sådant. Men det bör inte förnekas att det är vad det är.
Då bör man inte skriva som Sakine Madon i Upsala Nya (17 feb.) och Sanna Rayman i Expressen (23 feb.). ”Hade hon kunnat uttrycka sig smidigare i sitt upprörda Facebook- inlägg om riksidrottsförbundets bilder. Utan tvekan.” (Madon). ”Var hon svepande och förhastad i sina formuleringar? Ja, jag hade inte uttryck mig likadant........”(Rayman). Naken rasism bör inte framställas som ett lite olämplig uttryckssätt, varefter den förbigås.
I övrigt är det riktigt, som Sanna Rayman säger, att det är problematiskt om alla tror att man måste bära slöja för att man är muslim. Men många muslimer gör det, antingen för att de är fromma eller för att visa sin kulturella tillhörighet. Och några barnplågare och förbrytare är de inte för den skull.
Som bekant tycker jag att man inte skall tvinga på eller förbjuda slöja i ett fritt land. Och de som bär slöjan bör inte diskrimineras. Att muslimer liksom vi andra kan vara offer för grupptryck är ett faktum. Det kan man inte lagstifta bort. Grupptrycket är förmodligen värre i moral- och kulturkonservativa kretsar än i liberala. Kommersiella anpassningar till kamraterna finner jag inte så vidrigt som auktoritära föräldrar. Men det där har jag diskuterat så många gånger. Det är något annat när den nakna kulturella rasismen är ute och går. Och det bör renommerade debattörer inte förklara bort med eufemismer!
25 feb. 19

För två år sedan, 9 maj 2017, skrev jag en bloggpost om Geir Gulliksens Berättelsen om ett äktenskap. Jag hade läst recensionerna och blivit intresserad. En feministisk man som blir övergiven av sin hustru för att han är alltför förstående. Det intrycket hade jag fått. När jag läste boken fann jag mannen mycket mera tvivelaktig. En identifikation med hustrun som gjorde att han mer eller mindre förlorade sitt jag. Var otroheten något han egentligen önskade, ville han dela älskare med hustrun? Att det bittra resultatet blev att han stod där som övergiven hade han knappast tänkt sig.
Nå, nu kom Gulliksen med en ny roman i höstas ”Se på oss nu”. Den har blivit mest omtalad för en scen där en man hjälper en kvinna som han just träffat med att tömma hennes bröst på mjölk. Som modern feministisk och erfaren man kan han erbjuda denna hjälp till en ung kvinna som är rätt ointresserad av att sätta sig in i hur det är att vara mamma.
Det här är en betydligt sämre roman. Den har karaktären av underhållningsroman och bladvändare. Man tänker på TV-såpor med sensationella händelser.
Huvudpersonen liknar dock föregående boks hjälte. Det är en man väl insatt i kvinnorollen. En man för vilken barn betyder mycket också från det de är mycket små. Det är en man som har brutit med den traditionella mansrollen. Gränsen mellan vänskap och kärlek blir på så sätt upphävd. Mannen som storasyster. Men på grund av heterosexualiteten en storasyster som kan bli förälskad och erotiskt upptänd. Det är måhända lite intressant. Här finns naturligtvis också den nya sakligheten, de förnuftiga lösningarna, i stället för att vara hindrad av pryderi.
Först skildras alltså den gifte mannens förälskelse i en ung kvinna som just har blivit mamma. Det är en ganska osannolik historia. De möts alltså på en fest och den unga kvinnan behöver amma. Barnet är hos sin pappa. Den erfarne mannen erbjuder sig att hjälpa till att lätta på trycket i brösten. De går tillsammans in på en toalett och han masserar hennes bröst tills mjölk kommer. Men hon har fortfarande ont, sannolikt har hon mjölkstockning. Det hela ter sig mer som en pornografisk manlig fantasi. Det är så pass gränsöverskridande att två människor som nyss har träffats låser in sig på toaletten tillsammans att det är mycket svårt att tro på. De har i det läget inte kommit överens om något. De hör någon komma och drar sig hastigt in på toaletten och låser dörren. Efter denna intima bröstmassage, där mannen inte kan dölja sitt stånd, uppstår en förälskelse mellan dem.
Saken blir lite sannolikare när man längre fram får veta att den unga kvinnans man är otrogen och hennes villighet att skaffa sig en älskare har ett hämndmotiv. Och en vilja att väcka svartsjuka.
Sedan berättas historien hur mannens hustrus perspektiv. Det är en lugnare berättelse. Där hon inser att mannen är förälskad. Och i sin övergivenhet först lyckats återknyta förbindelsen med sin första pojkvän i barndomsstaden. Det verkar bra men är tydligen bara avsett som tröst. Hon hittar nämligen en ny man som hon flyttar samman med. Den inre omställningsprocessen när hon byter kärleksobjekt lämnas oskildrad.
Brytningen mellan huvudpersonen och den unga kvinnan, när hon går tillbaka till sin man, sker också med en spektakulär händelse. När man och hustru träffas för att diskutera sitt förhållande får älskaren tar hand om det lilla barnet. Här har han, osannolikt nog, glömt att ta med sig mjölk till barnet. Och hittar på vägen till ett apotek för att köpa mjölkersättning en kvinna som är villig att amma. Men just då kommer det äkta paret in på samma café.
Så det är svårt att ta denna roman på allvar. Huvudpersonens chef förälskar sig i en kvinna i niqab men svalnar när hon visar sig vara en konvertit, en född norska, varvid det hemlighetsfulla och exotiska försvinner. Sådant där får man hitta på när romanens inre kvaliteter inte bär.
Så man undrar över syftet med denna bok. Är det en tidssatir? Namnet på boken skulle ju kunna tyda på det. Och alltså ha en vidare betydelse än den författaren direkt anger. Där det används om vissa havererade politiker.
22 feb. 19