Visar inlägg från januari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Liberal Gud?

Det är roligt när människor tycks komma till insikt. Joel Halldorf har lyst en stund på debattens stjärnhimmel. Han tycktes företräda en progressiv och upplyst, rent av liberal, kristen hållning. Och detta trots att det var tidningen Dagen som var hans utgångspunkt.
Men så började han fundera på liberalismen. Den var god men otillräcklig. Egentligen försvarade den bara människans fria val. Men sa ingenting om hur hon borde välja. Här behövdes etik och en kristens gemenskapskänsla som komplettering.
Hans vidare resonemang gick ut på att liberalismen vilade på kristen grund. Och att liberalismens kris berodde på att den i sekulariseringens tid förnekat sin kristna grund.
Men liberalismen är inte tom. Att varje dag kämpa för frihetens sak är essentiellt och på liv och död. Att påpeka att vi redan lever i en liberal demokrati, motsäger inte detta. Världen är stor och förtryck finns överallt, också i vårt land. Liberalismen har inte behov av att fyllas av något annat. Och jag frågade mig i min blogg hur liberal Joel Halldorf själv egentligen var.
Och si. Snart profilerade han sig antiliberalt i tidningen Dagen (9 jan.). Och det är egentligen självklart att den som stöder sig på en himmelsk auktoritet, manifesterad i ett sakrosankt skrift, inte kan vara något pålitlig företrädare för frihetens sak. Halldorf citerar Karl Barth (Dagen 4 jan.) som anser att den kristne bör ha Bibeln i ena handen och tidningen i den andra. Men tidningen skall tolkas efter Bibeln, inte Bibeln efter tidningen.
Det är, tror jag, en naiv syn på det eviga. Det eviga kan aldrig lösgöras från tiden. Det är tiden som avgör vad som är bestående och evigt. Ser man att det som påstås inte gäller för alla tider, så är det inte evigt. Bibeln må vara evig men kan inte tolkas oberoende av tiden. Hur skulle det gå till? Givetvis ser man olika saker i en så rik skrift beroende på i vilken tid och kulturmiljö man lever. Annars skulle vi ju tolka Bibeln på samma sätt som man gjorde på medeltiden. Vi kan tycka att vi ser klarare nu, att en äldre tids människor missade och missförstod mycket. Men det visar ju just på omöjligheten av att förstå Bibeln oberoende av tiden.
En del av illusionen om att kunna slå samtiden i huvudet med Bibeln beror på kristen konservatism. Genom att hålla fast vid en tidsbunden men konservativ bibeltolkning kan man få för sig att man försvarar det tidlösa och eviga. Men det är bara att hålla fast vid en äldre lika tidsbunden tolkning. Den tid som speglas i ens tolkning ligger något århundrade bort. Men den svävar inte fritt över tiderna.
Men jag är glad att Joel Halldrof hittat hem. Tillbaka till en i grunden auktoritär livshållning. Det är sannare så.
Trodde jag. Men knappt har Halldorf fått kritik av en kristen liberal förrän han faller tillbaka (Dagen 23 jan.). Jodå, kristendom och liberalism är som gjorda för varandra. Problemet är bara liberalismens tomhet, upprepar han nu. Den måste kompletteras med gemenskap, mening och etik. Sant i den meningen att liberalismen inte svarar på alla en människas frågor eller motsvarar alla en människans behov. Men kristendomen har inte monopol på de företeelser Halldorf nämner. Och så tom är inte liberalismen att den inte kan komma i konflikt med dem som har andra mål än friheten.
Sedan diskuterar Halldorf vad som menas med att vi alla är skapade lika. Som det står i amerikanska självständighetsförklaringen. Redan vid födelsen är vi olika, vi föds med olika potentialer. Men vi är alla skapade till Guds avbild, enligt Halldorf, däri är vi lika. Här finns liberalismens kristna rötter som det är ödesdigert att förneka. Varför inte människovärdet kan betraktas som ett axiom lika väl som något gudagivet, kan man fråga. USA:s grundlagsfäder var säkert djupt kristna män, men alla liberaler och ideologer har inte varit det. Det är frihetstanken som är det grundläggande för liberalismen och den som har en himmelsk auktoritet kan inte i alla lägen välja frihetens sak.
24 jan.19

Konservativt block?

Ingen kan vara gladare än jag över hur regeringsfrågan löstes. Och jag är helt obekymrad över frågan om huruvida Löfwen lurat Lööf eller Lööf lurat Löfwen. Jag kan förstå vänsterns vånda över att se socialdemokratin inlåst i högerburen. Men som Olle Svenning påpekat är socialdemokratins högervridning inget nytt. Den har kommit med kommunismens fall, världskapitalismens triumf och globaliseringen, det ökade beroendet av omvärlden. Men kanske gör januariöverenskommelsen att socialdemokraterna känner sig låsta till mer högerpolitik än man spontant skulle välja. Men sådant är det parlamentariska läget. Marknadsliberalerna har många anhängare. Och man måste liera sig med dem för att hålla stånd mot högerpopulismen.
Mest synd tycker jag om moderaterna. Det gläder mig att liberalerna inom partiet inte gett upp. Jag tvivlar på att det vore en vinst för liberalismen och det blev en definitiv spricka mellan liberaler och konservativa bland moderaterna. Moderaterna är ett stort parti och dess många liberaler gör en god insats. Ändå blir man beklämd när man läser Tove Lifvendahls söndagsledare i Svenska Dagbladet (20 jan.).
Att det skulle finnas en motsättning mellan konservatism och liberalism är bara något som illvilliga hittat på, menar hon. ”Det finns djupa och substantiella skillnader mellan liberalism och konservatism”, skriver Fredrik Haage dagen efter i Smålandsposten (21 jan.). Det är korrekt och hederligt konstaterat. Men Tove Lifvendahl vill visa att det inte finns något konservativt block. Låt gå för sverigedemokraterna, säger hon, men kristdemokraterna ser bara ut som konservativa. Men är det ingalunda. Mot det kan man invända att moral- och kulturkonservatismen från starten varit bärande i Kd och nuförtiden har den fått en renässans. Stefan Eklund i Borås Tidning (20 jan.) visar att att partiet får beröm från de mest extrema kristna grupperna i Sverige. Kd-ledaren avstår från prideparader och angriper i stället genusflum. Man är mot kvoterad föräldraförsäkring och för kristna förskolor. Så långt hade väl gamle fader Lewi applåderat. Mindre i linje med gamla partitraditioner är det när man börjar odla en främlingsfientlighet och intolerant vänder sig mot böneutrop. Här finns ett gammalt frikyrkligt engagemang för flyktingar, så de mer militanta tongångarna hos Kd får väl betecknas som nykonservatism. Medkänsla med de utsatta och ett kristligt sinnelag har tidigare mildrat konservatismen.
Man kan inte heller identifiera liberal med ”öppna gränser” och konservativ med ”stängda gränser”, säger Lifvendahl. Ty det var de dåvarande regeringspartierna som stängde gränserna vilket både konservativa och liberaler var emot. Men det är bara Lifvendahls faktaförnekande som tillåter denna tankeglidning. Sant är att både liberaler och moderater var emot. Och varför var moderaterna emot att stänga gränserna. Jo, för att i den här frågan var det partiets liberaler som bestämde partiets politik.
Så visst finns det ett konservativt block även om man förnekar det. Men moderaterna bör inte ansluta sig till det. Partiet kan fortsätta att välja att vara i huvudsak liberalt. Det räcker med att SD har KD som stödparti.
23 jan. 19

Respektabel debatt

Den där debatten som Astrid Seeberger initierade i Svenska Dagbladet har sina komiska poänger. Det rörde sig alltså om kritik av våldtäktsdomen mot Kulturprofilen. Jag försökte svara henne i sak. Medan en ung medicinare i ampla ordalag i samma tidning kritiserade henne får att hon prålade med titlar utan stor relevans (Svd 15 jan.). Seeberger var nämligen specialist på njurmedicin. Vars huvudsakliga uppgift det knappast kan vara att syssla med våldtäktsfall.
Ett svårförnekbart påstående, kan man tycka. Seeberger svarar att hon blivit respektlöst bemött (Svd 17 jan.). Och sedan försöker hon slå i allmänheten att en njurmedicinare hart när har lika stor erfarenhet av våldtäktsfall som de yrkesgrupper som är specialiserade på just våldtäkt. Hur mycket självrespekt har man när man använder sig av dylik advokatyr? I stället för att erkänna det uppenbara. Och så kräver man respekt av andra.
Respektspåret fortsätter. Nu är det Seeberger som inte har respekt för domstolarna. Säger en erfaren jurist (Anna Skarhed, Svd 21 jan.). Den juridiska bedömningen är nämligen så grannlaga, så grannlaga. Själv önskar jag varje människa den respektlösheten att kritisera domar som man finner konstiga.
Men invändningen i sak mot Seeberger består. Om man med våld låser människor i en position som de inte kan ta sig ur, om de finner den obehaglig, så är det ett övergrepp. Om detta är normalt i betydelsen vanligt så bör det inte vara det. Det är i så fall hög tid att man kallar en katt för en katt.
Att skylla på passion och obehärskbara drifter går inte. I alla övergrepp som inte direkt syftar till förnedring finns naturligtvis stark lust. Det är inte lusten som är problemet. Utan när den leder till hänsynslöshet mot andra.
Och här har Anna Skarhed en poäng. Antingen vet inte Astrid Seeberger vad som är våldtäkt enligt svensk rätt. Eller delar hon inte lagstiftarnas uppfattning om vad som bör vara straffbart. Jag gissar på det senare. Mina resonemang ovan kan ses som ett försvar för lagstiftarna, de har uppenbart rätt. Själv är jag en man utan erfarenhet och utan respekt. Jag står och faller med mina argument.
22 jan.19

Wodehouse synad

Äntligen skriver någon något om Wodehouse. Det är Augustin Erba i Dagens Nyheter (19 jan.) som diskuterar Wodehouse samarbete med Nazityskland. Och ställer till sist frågan: Kan man läsa en nazikollaboratör? Sedan råkar Erba tala om nazianstucken litteratur, vilket ingalunda är samma sak.
Naturligtvis bör man läsa författare som har dålig personlig moral. Liksom författare som har tvivelaktiga idéer. Men de senare bör man läsa kritiskt och med öppna ögon. Ingen tvingar en att instämma med författaren, man kan till och med betrakta författaren som en fiende. Men man kan lära av sina fiender.
Knut Hamsun och Louis - Ferdinand Céline var fascistiska författare. Celine var bindgalen. Hamsun får man läsa med eftertanke. Och som ni vet, Strindberg och Dostojevskij, hade sina obehagliga sidor.
Det är dock en helt annan sak att vara en hållningslös opportunist. Zarah Leander är väl det mest avskräckande exemplet. Hon tjänade pengar på nazismen och satte sig i säkerhet när den började komma på fallrepet. Så gjorde många. Frank Heller sa till exempel att han inte brydde sig om Hitler så länge han kunde sälja sina böcker i Nazityskland. För Wodehouse handlade det om att få lättnader i sin tyska fångenskap. Därför ställde han upp i tyskarna propagandaradio. Att medan Storbritannien kämpade för sitt liv ställa upp i den tyska propagandans tjänst väckte med rätta en enorm indignation. Det hade varit intressant att veta vad han sa. Men det förtäljer inte Erba. Säkerligen var det diskrediterande nog att han förekom i detta sammanhang. Det kan man förstå men i efterhand blir det intressant om han också sa något stötande. Annat än att han behandlats väl av tyskarna, vilket i så fall var alldeles sant. Här var en prominent engelsman som man kunde ha nytta av.
Hur hamnade han i tysk fångenskap? Jo, han bodde i Frankrike när tyskarna kom.
Ändå kan ju det här sveket göra att man blir lite misstänksam. Jag håller ju på att läsa om mina wodehouseböcker. Jag har hunnit läsa 41 böcker från 1912 till 1965. Så jag kan inte ha missat så mycket.
Finns det någonting som harmonierar med nazismen hos Wodehouse? Hans manliga hjältar är ofta idrottsmän medan intellektuella ofta framställs som krångliga och löjliga. Det finns ett obehagligt och obefogat antisemitiskt utbrott i ”Pengar till skänks” från 1928. I ”Bill erövraren” från 1937, uppträder en rasförädlare. Det är en rik människa som finner släktingarna som skall ärva honom avskyvärda. Därför kommer en eugeniker honom till hjälp och föreslår honom att testamentera allt till en oförvillad proletäryngling, som han själv kan uppfostra. Allt detta, påstås det, efter Bernard Shaws idéer. Nu är eugenikern en bluff och gossen, som är i maskopi med honom, skall nästla sig in för att bestjäla millionären. Men idén om en degenererad överklass och den sunda och ofördärvade underklassen, är naturligtvis idéer i tiden. Hur Wodehouse själv ställer sig till dessa idéer framgår inte. Bluffen behövs för intrigen och hjälten har inga synpunkter.
Och som Augustin Erba framhåller, Sir Roderick Spode finns. I ”Som det anstår en Wooster” från 1939. Det är en osympatisk person och en regelrätt nazikarikatyr. Det enda spår man ser hos Wodehouse av politik. Nå, en och annan blodtörstig kommunist ur underklassen förekommer också. Men det är mest ett symtom på galenskap. Vilket kan ge upphov till farsartade episoder.
Så det är svårt att betrakta Wodehouse om en politisk författare. Själv läser jag honom alltid med nöje. Några som helst djup eller intressanta komplikationer har jag aldrig upptäckt hos honom. Förlegade klichéer finns det gott om. Man kan inte läsa honom av något annat skäl än att man vill ha roligt. Och finner man honom inte rolig finns det inget skäl alls.
20 jan.19

Karnevalsfilmer

Jag fick av min yngste son en box med karnevalsfilmer från 1908 till 1995 i julklapp. Det har varit enormt roligt att titta på dessa gamla filmer från en tid i Lund som jag älskar. De första filmerna är naturligtvis stumfilmer men kommenteras av Fredrik Tersmeden. Här framträder legendarer ur lundalivet som den mångomtalade medicinprofessorn Hans Bendz, bekant med Strindberg under hans vistelser i Lund, föremål för många anekdoter. Där är Tarras Kulneff en av Frank Hellers umgängesvänner. Jag hade för mig att Frank Heller använder honom som förebild till en av sina gestalter i någon kortare novell. Men när jag kontrollerar saken har han bara lånat förnamnet till ett alter ego. Tarras Klein kallar sig Frank Heller i den berättelsen och Klein är ju ett lämpligt namn eftersom han i samma berättelse porträtterar den jättelike överliggaren Sam Ask. Heller måste ha tett sig späd i jämförelse. Hur väl han kände Tarras Kulneff är väl oklart.
Men i en senare film spelar den legendariske Malte Åkerman en stor roll. Och han är i varje fall förebild till Ernst Angel i Piratens studentlivsroman Tre terminer. Och också om honom finns det ett otal anekdoter.
Men den bästa av de tidiga filmerna är Erik XIV, 1928, med manus av Sam Ask. Han fanns då redan i Stockholm och var verksam inom filmindustrin och filmen är en parodi på John Brunius historiska filmer som kom vid den här tiden. Kanske främst Gustaf Vasa. När den dödsdömde Erik XIV sitter i fängelset och redan har fått in den förgiftade ärtsoppan, uppsöks han av John Brunius. Och får bråttom att sörpla i sig ärtsoppan för att undgå att bli filmad av Brunius. Han faller död ner. Men i clara verba står den förfärliga sanningen. ”Arme dåre. Döden skyddar dig ej. Den historiska filmen undgår ingen.”
Men det är en lång och hela tiden fyndig karnevalsfilm. Äldre läsare minns Anders Stens skämtsamma karikatyrer i Sydsvenskan. Särskilt vänstern avskydde honom under de turbulenta åren kring 68. Här spelar han, helt lysande, William Shakespeare. Med glasögon och skrivmaskin och ett fantastiskt kroppsspråk. Sam Ask har fått infallet att göra Erik XIV till förebild för Hamlet så Shakespeare har bara att hänga på och förse sin Hamlet med Erik XIV:s repliker. Han finns naturligen i drottning Elisabeths sällskap. Erik XIV friade som bekant till Elisabeth och fick korgen. Långt senare skämtade två spexförfattare i Uppsala om samma sak. ”Oh, gräsligt, gräsligt, övermåttan taskigt. Som svar på frieriet så får jag denna basket.” Det var Tage Danielsson och Hatte Furuhagen som skaldade så i sin ungdom. Spexet hette I fara i Mora. Eller Gustaf Hasa eller Glid i natt.
Efter 1928 gjordes det inte karnevalsfilm förrän 1950. Det var femton år innan jag kom till Lund. 1966 såg jag min första karnevalsfilm. Men här, i femtiotalets karnevalsfilmer, figurerar redan personer som jag minns att jag har träffat. Det finns anledning att återkomma.
18 jan.19

Äldre inlägg

Nyare inlägg