Lars Westerbergs Blogg

Nu skall vi sansa oss lite. Och tala vänligt till varandra. Vi vet ju att demokratin kräver kompromisser. Lugnt och sakligt kan vi diskutera med alla. Sverige är ju snällare än alla andra länder. Ingen svensk är egentligen ond.
Inte tror väl någon, på allvar att Auschwitz står för dörren? Vi vet ju alla att om rasismen segrar här i landet så blir det en svensk lagom rasism. En rasism som vi alla kommit överens om och som tar hänsyn till allas oro. Inte kommer den att präglas av den stora demoniska ondskan. Det kommer inte att präglas av någon storslagenhet alls. Vi är en liten men naggande god nation. Det kommer att bli en rasism med svenska proportioner, präglad av vår speciella kultur. Det blir en anspråkslös historia. Inte hat och besatthet, utan svensk återhållsamhet. Lite avundsam, rättshaveristisk, misstänksam och missunnsam. Mer av passiv aggressivitet än aktiv. ”De skall minsann inte, men det säger jag inte högt”. Inga höga, fria horisonter, utan en låghet anpassad för oss. En lagom nations behärskade tarvlighet. Det är ju så vi alla alltid velat ha det.
Låt oss befria oss från övermänniskofantasier. Hade Hitler konsekvent satsat på vanliga människor, verklighetens folk, den tysta majoriteten, hade det inte gått honom så illa. Man skall aldrig överdriva.
Det är ju, när man tänker efter, rätt naturligt att vara en smula främlingsfientlig. Man vet ju aldrig med främmande kulturer hur farliga de är. Man vet ju att de har en massa konstigheter för sig och de kan inte förklara dem för oss på något begripligt förnuftigt och svensk sätt. Eftersom vi aldrig talar med dem får vi tolka dem på egen hand. De tänker inte som vi. Det måste vi ju erkänna. Så varför skulle inte vi kunna ha respektfulla samtal om hur vi skall behandla dem. De främlingsfientliga har ju egentligen inget emot oss. Det är ju främlingarna de har något emot.
Nej, det måste bli slut på denna polarisering och detta odemokratiska utstötande. Och kommer de främlingsfientliga in i värmen och får ta ansvar, så kommer de att förändras. Motsättningar är hur som helst något onaturligt i ett så konformistiskt samhälle som vårt.
31 jan. 19

Flannery O'Connor, som dog 39 år gammal, hann med två romaner och två novellsamlingar. Hennes andra roman är ”Ta himmelriket med våld.” Det är inte avsett som en uppmaning utan som en beskrivning. Den finns i en tidigare översättning med titeln ”Och stormen för oss vidare”. Romanen har ett motto från Matteus. ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld.”
Det här är en skidring av fundamentalism och fanatism. Av kristen fundamentalism och ateistisk fundamentalism. Och här händer hela tiden otroligt brutala saker. Kristen realism kallar författaren det. Någon nåd ser jag däremot inte. Jag har fortfarande en känsla av att nåden bara finns i författarens huvud, att den ligger utanför berättelsen.
Det handlar om Tarwater. Pojken som drabbas av de två fundamentalisterna. ”Jagsvag” kallar Therese Eriksson honom i sitt efterord. Men kanske är hans psykologi inte så intressant. Utan tvekan har han tvångstankar och skuldkänslor. Och han värjer sig med trots, men sitter ändå fast.
Han uppfostras till profet av sin kristet fundamentalistiske gammelmorbror. Han går med på att vara en utvald, men vill vara en som själv avgör vad Gud vill med honom. Han vill alltså inte göra sin gammelmorbrors verk.
Så dör gubben plötsligt sittande vid frukostbordet. Tarwater har stänga order att se till att han får jordbegravning och inte blir bränd. Tarwater sliter för att gräva hans grav. Gubben har delvis levt på försäljning av hembränt och när det kommer kunder och Tarwater skall hämta sprit, råkar han själv tulla lite för mycket på förrådet och blir bra berusad. Under sin långa berusning tänder han eld på sitt barndomshem. Och låter den döde gubben sitta kvar vid frukostbordet där han dog.
Men han har också en ateistisk fundamentalistisk morbror som han nu ger sig av till. Denne var gubbens första försök att fostra en profet. Men han flydde från gubben och tänkte sig fri. Blev strikt ateist och lever nu ensam med en utvecklingsstörd son. Han har tidigare försökt rädda Tarwater från gubben, men jagats bort med gevärskulor. Nu blir han lycklig när Tarwater kommer och hoppas kunna avprogrammera honom, göra honom till en ny, rationell, människa. Men Tarwater är lika trotsig, lika ovillig att styras. Och samtidigt har han tvångstanken att han skall döpa den utvecklingsstörde pojken. En tvångstanke som han ärvt från sin gammelmorbror.
Slutet blir han han både döper och dränker den utvecklingsstörde pojken. Efteråt intalar han sig att det var dränka pojken han ville. Dopet var bara tomma ord som halkade ur honom.
Så kommer han tillbaka till sitt barndomshem och finner den gamles grav. Jordbegravd och med ett kors. Det är en svart granne som grävt färdigt graven och släpat dit kroppen från köksbordet. Alltmedan Tarwater sov i sin berusning. När han sedan vaknar och tänder eld på huset är gubben således redan i sin grav.
När Tarwater finner graven och att den gamle undgått ödet att bli bränd, når honom en insikt. ”Gån ut och varnen Guds barn för nådens rasande framfart.”
Här slutar alltså berättelsen med att huvudpersonen når någon sorts religiös insikt. Genomgående har varit Tarwaters lätt arroganta förakt för sina uppfostrare som tror på ordet, resonemanget, och inte på handlingen. Själv är han en handlingsbenägen person. Jag undrar om författaren menar att det var viktigt att den gamle fick sin jordbegravning och att den utvecklingsstörde blev döpt. Medan det som beror av människans fria vilja oftast är förmätenhet, hybris och galenskap. Man kan se Tarwater som ett offer för två kärlekslösa och förmätna vårdare. Och som själv blev förvriden och destruktiv av detta. Men kanske är det viktiga för berättaren vad den osynlige guden åstadkommer.
30 jan.19

Hanne Kjöller har en kolumn i Dagens Nyheter (29 jan.) där hon angriper en twittrare till vänster och en till höger. Kjöller är en fristående kolumnist men man får ändå en känsla av att det är rikslikarens försök att skipa rättvisa. Går högern för långt, går även vänstern för långt. Men är fallen Anders Lindberg Hanif Bali verkligen analoga?
Anders Lindberg är politisk redaktör på Aftonbladet, Hanif Bali moderat riksdagsledamot. Hanne Kjöller vänder sig mot att den senare insinuerar saker utan att verkligen tro på det. När det finns goda och praktiska skäl för Sveriges television att förkorta en text i översättning insinuerar Bali att det ligger en dold politisk avsikt bakom. Och Kjöller visar att han ger undvikande svar om vad han verkligen tror, när han pressas på den punkten.
Men så gäller det förlöpningarna hos Aftonbladets politiske redaktör. Lindberg påstår att han twittrar som privatperson. Kjöller påpekar, helt riktigt, att offentliga personer aldrig är privata i offentliga rum. Men kanske är det bara ett sätt för Lindberg att säga att det han skriver på twitter inte nödvändigtvis behöver tolkas som Aftonbladets linje. På samma sätt som det vore galet att identifiera Hanne Kjöller med Dagens Nyheters. Ett visst samband kommer man naturligtvis inte ifrån.
Men Anders Lindbergs övertramp då? Är de allvarligt talat så allvarliga? Han har i ett bildmontage försett Jimmie Åkesson med lösnäsa. Råare politiska karikatyrer har man ju sett. Också i papperstidningar och som illustrationer till ledare.
Den andra exemplet är att han jämfört Ulf Kristersson med Frans von Papen. Det ter sig ju lite allvarligare. Det är väl inte Kristersson som skall känna sig kränkt över detta utan Jimmie Åkesson. Som indirekt jämförs med Hitler. Att påstå att Hitler hade sin hjälpgumma och att Jimmie Åkesson har sin, är väl inte kränkande. Sverigedemokraterna är visserligen ett parti med nazistisk bakgrund och det kan starkt misstänkas för främlingsfientlighet. Men det är knepigt att handskas med ett parti där man kan bli utesluten för åsikter som just är dem som gör människor till sverigedemokrater.
Själv följer jag inte twitter och kan därför bara ta upp de exempel Hanne Kjöller ger. Hanif Bali har ju ofta figurerat i debatten och jag misstänker som Hanne Kjöller att han spelar dubbelt. Men är verkligen Anders Lindberg en vänsterns Hanif Bali? Jag känner mig inte övertygad på den punkten.
29 jan. 19

Karnevalsfilmen tog alltså en paus från 1928 till 1950. Varför? Det kan man väl inte veta så säkert. Kanske kostade det mer i pengar och möda än det utbyte det gav. Även filmen 1950 är stumfilm, vilket tyder på att den är gjord med vänster hand. Sedan satsar man mer 1954. Så blir det ingen film 58. Men däremot 62.
Är det roligt med karnevalsfilm? Gömmer sig här bortglömda pärlor? Vad man kan säga om filmen 1908, är väl att man var tidigt ute. Filmkonsten var inte så gammal då. Men som läsarna har kunnat konstatera var det för mig mest fascinerande att se personer, som jag endast läst om, agera och röra sig. Sam Asks karnevalsfilm från 1928 har dock anmärkningsvärda poänger och Anders Sten är en komisk talang.
När karnevalsfilmen åter tar vid är det decenniet före min lundatid. Så det finns gott om människor jag minns och varit samtida med. Karnevalsfilmen 1950 och 1962 har också samma protagonister, Shylock Holmes och doktor Madsén. Sherlock Holmes har alltså fått Köpmannen i Venedigs förnamn och doktor Watson fått låna efternamn av en på den tiden känd radioman. I rollerna Gerhard Bendz och Bengt-Olof Landin. Den förre blev rikskänd genom Fråga Lund och den senare var en av Povel Ramels bästa vänner. I filmen 1950 figurerar också en skägglös Sten Broman.
Men det är naturligtvis karnevalsfilmen 1954 som är den stora. Regissören var den fantastiske Tryggve Emond, älskad filosofilärare på Katedralskolan. Jag hade lyckan att få vikariera tre veckor för honom någon gång när 80-tal övergick i 90-tal. Och i filmerna förkommer en lång rad av 50-talets koryféer. Cilla Ingvar förstås och Spuling Lind och Låppan Hagander. Bertil Romberg, som jag hade som lärare på fria seminariet i litteraturhistoria. Maxwell Overton, som var en legend redan när jag kom till Lund. Och sist men inte minst Anna Rydstedt, lundapoeten. Fredrik Tersmeden påstår med en lätt tankspriddhet att hon slutade som frälsningssoldat. En förväxling med Majken Johansson. Majken var en fräck revoltör under sin lundatid och from blev hon först senare. Medan Anna Rydstedt var den fromma flickan från landet som ville bli präst. Bannlyst alltså som prästinna, fann hon sig tillrätta bland de svårartat intellektuella i Litterära studentklubben. Bo Strömstedt antydde för mig att de båda försökte vara något av en motvikt mot det alltför svårartade.
Men här förekommer Anna Rydstedt frimodigt i en karnevalsfilm. Frommare och skyggare än så var inte flickan från landet och det gläder mig.
Tryggve Emonds film är tredelad. Först en parodi på Fruktans lön, liksom i Povel Ramels och Hasse Ekmans fim Ratataa, två år senare. Sedan är det två genreparodier. Först ett bankrån, Bank Holliday (Håll dig i bänken). Och sedan en västernparodi Bakvattnet i Colorado river. Där en förbittrad indianhövding får använda grävskopa för att få upp stridsyxan. Black om foten, heter han dessutom.
Två saker som jag allvarligt funderat på. Jag nämnde i min förra bloggpost om karnevalsfilmer, lundalegenden Hans Bendz. Det står på Wikipedia att han är farfar till Gerhard. Men det tror jag inte ett ögonblick på. Så vitt jag minns var han i stället farfarsbror. Allvarligare är mina forskningar efter Carl Gösta Lutter Wistrand. Han lär ha figurerat både i karnevalsfilmen 1954 och som tecknare av karnevalsaffischen. Men på nätet söker man förgäves efter hans lundensiska bakgrund. Det är ytterst förvirrande. Det förefaller ha funnits en Carl Gösta Lutter Wistrand och en Carl Gösta Lutter Widstrand, vilket förefaller osannolikt. Hatte Furuhagen uppger att personen ifråga kände Hasse Alfredson från Lund. Men där kallas han Widstrand, som har helt uppsaliensiska erfarenheter. Det är mycket viktigt eftersom han var mosebask, det viktigaste uttrycket för luppsala i svensk humoristisk historia. Precis som Monty Python är en seger för Oxbridge.
28 jan.19

Flannery O'Connors ”En bra karl är svår att finna” består av tio lysande noveller. Ingen behöver tvivla på att det är en författare av världsklass. Katolik, levde isolerad i södern, dog vid 39 år ålder, efter tretton års sjukdom. Två romaner och två novellsamlingar hann hon med.
Den volym jag läser har ett utmärkt efterord av översättarinnan Ida Jonsson. Där diskuterar hon kontroversiella frågor som hur Flannery O'Connor ställde sig i rasfrågan. Och varför läsaren har lättare att se våldet än nåden. Det senare tror jag beror på att författaren är realist i existentiella frågor.
Men i vilken mån är Flannery O'Connor reaktionär? Det kan vara detsamma vad hon tyckte privat. Det kan med fog hävdas att de svarta inte intresserar henne litterärt, det är de fattiga vita hon skildrar. ”Det finns inga helt och hållet goda eller helt och hållet onda människor
i O'Connors värld, utan alla är tecknade i olika nyanser av grå opålitlighet”, skriver Ida Jonson. Och skärper sedan omdömet. ”Folk utnyttjar varandra, tror sig vara förmer, begår grova brott och ångrar sig inte”.
Jag har alltså svårt att få syn på nåden. Kanske finns den bara i författarens huvud. Hon menade också själv att det var omöjligt att skapa god litteratur som även var from. Sådana försök resulterade bara i from smörja.
Så, alltså. Det är de fattiga vita hon skildrar. Inte akademiker och intellektuella, inte svarta. Och det är som sagt ingen vacker bild hon ger av människorna. Onda är de förvisso. Men i någon mening förstår man dem. Deras begränsade perspektiv och deras fördomar styr dem. Där kan man känna en viss ömhet. De rena cynikerna finns naturligtvis också.
Jag delar författarinnans uppfattning att de bästa novellerna är ”Den konstgjorda niggern” och ”Bra bondfolk”. Den förstnämnda är en grym historia om en morfar som lever isolerad på landet med sin nioårige systerson. Och de gör en resa till staden, för att pojken för all framtid skall bli avskräckt från stadsliv. Morfadern har sin auktoritet att försvara men har själv bara varit i staden en gång förut. Så naturligtvis går han vilse med pojken och denne frågar en svart kvinna om vägen. Hon visar honom till närmaste spårvagnshållplats. Och de hittar därigenom spårvägsspåren som de kan följa.
Pojken är emellertid trött och somnar. Och för att lära honom en nyttig läxa gömmer morfadern sig så att pojken skall tro sig ensam när han vaknar. Pojken blir mycket riktigt panikslagen och rusar blint i väg och morfadern får rusa efter honom. Men innan morfadern hinner upp honom kolliderar pojken med en kvinna, som skadar sitt ben, och människor skäller rasande på pojken. Och morfadern förnekar att han känner pojken när han kommer i kapp. Alla kan se att morfar och barnbarn är mycket lika och detta gigantiska svek får dem att lämna pojken i fred.
Den konstgjorda niggern är en staty av en svart man som de stöter på nu när de på nytt är vilse. Ett monument över allt ont som södern tillfogat sig själv. Här kan man möjligen tala om en nåd, eftersom de båda försonas.
”Bra bondfolk” är en ännu bättre novell, som tar en överraskande vändning. Det är en enfaldig kolportör som förgapar sig den handikappade intellektuella dottern på den gård där han försöker sälja biblar.. Hon har alltså det dubbla handikappet att vara intellektuell och fysiskt handikappad. Själv framstår han som renhjärtad men en smula enfaldig. En enkel man från landet möter en intellektuell. Hon tänker förföra honom, inleda honom i synd, få den enfaldige, fromme mannen förkrossd. Mer bör nog inte avslöjas.
Det bör kanske sägas att de fromma tecknas lika obarmhärtigt som de ofromma. Några goda och kloka människor förekommer knappast. Bara en och annan icke -ond. Man kan se att deras begränsningar styr dem. Man har det inte så lätt och man gör sitt bästa för att klara sig och lyckas man med detta blir man därav självgod.
25 jan.19