Visar inlägg från december 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Guldåldersmyt?

Att skriva bättre eller sämre. Jag odlar en guldåldersmyt, jag har aldrig skrivit bättre än jag gjorde i studentpressen. Varför är det en myt? Därför att det inte existerar någon strikt objektivitet. En text består av ord, det är det enda säkra. Andras omdömen är inte objektiva, de egna omdömena allra minst.
Man kan ju förmoda att man skriver bäst när man är halvgammal, förutsatt att man börjat tidigt. Detta antagande bekräftar i mitt fall guldåldershypotesen. Men det är så många andra omständigheter som befrämjar eller motverkar kreativiteten. Men guldåldersföreställningen har en viktigt psykologisk funktion för mig. Det kan jag se.
Jag kom att tänka på detta när jag nyligen läste den spanske författaren Enrique Vila-Matos bok ”Exemplariska självmord”, en serie noveller med självmordet som tema. Det är i sig en rätt märklig bok. Jag associerar till Edgar Allan Poe. Om Poe hade varit utrustad med en modern, ganska svart, absurd humor. Men en av novellerna ”Konsten att försvinna” vetter mot mitt tema. Det handlar om en skygg författare som skriver för byrålådan. Han är mycket noga med att ingen skall få kännedom om hans verk. Ön där han bor, hans födelseö, är mycket lokalpatriotisk, så den intresserar sig inte för annat än lokala förmågor. Han undgår deras intresse genom att låtsas vara utlänning. Hans familj har utplånats i kriget och själv återkommer han efter en tid i landsflykt. Genom att systematiskt göra vissa språkfel och framför allt genom att överdrivet härma den lokala dialektens aspirerande h, kan han framstå som främling. Just överdriften gör att han av alla betraktas som utböling.
Så sköter han sin helt stilla sin lärartjänst, lyckligt opublicerad. Hans böcker handlar om lindansande. Säkert ser han däri en likhet med skrivandet. Lätt och virtuost och livsfarligt. Och otacksamt därför att publiken blundar när man gör något tillräckligt svårt och djärvt. Diktens lindansarmöda skrev ju också salig Tegnér om.
Allt hade väl gått bra om han inte pensionerats som lärare. Ett kort ögonblick finner han det angenämt att stå i centrum, när han avtackas. Rektorn skall ge ut en liten skrift om skolans idrottsverksamhet och erbjuder honom att skriva förord, han är nämligen bland annat gymnastiklärare. Han mottar förslaget med yttersta förskräckelse. Men så tänker han att ingen förväntar sig mer än fyra rader. Så det är bara att skriva något kort och taffligt.
Men så blir han fascinerad av bilderna på stavhoppare och känner likheten med lindansarna. Och så skriver han en inspirerad text. Och så har
han otur. En berömd förläggare råkar ha sin favoritbrorsdotter bland skolans elever. Och genast blir han kontaktad.
Så lämnar han den första av sina böcker till förläggaren. Men får straxt därpå möjlighet att försvinna från ön. Han meddelar förläggaren var hans övriga verk finns att hämta.
Det talas mycket i vår tid om publikkontakt. Just detta vänder sig den fiktive författaren emot. Det är en olycka när personen blir viktigare än verket. Att snegla för mycket till publiken är korrumperande.
Jag minns att vänsterpoeten Arne Zaring sa till mig att han kunde säga saker till mig som skulle få mig att sluta skriva. Därför avstod han från den uppriktigheten. Kanske tänkte han att jag inte tålde så mycket sanning. Kanske hoppades han att jag skulle insistera på att få veta hans mening. Men jag var inte så intresserad och litade inte mer än jämt på hans omdöme. Han ansågs beundransvärt politiskt rakryggad. Och kanske fick han betala ett pris för sin vänsterhållning. På mig gjorde den bara ett intryck av blind lojalitet, jag minns att han var tveksam till att fördöma Baader-Meinhof. En kort ögonblick betraktade han mig som förrädare när jag lämnat Dackekuriren. Men meddelade mig vid ett senare tillfälle, glädjestrålande, att han fann mig rentvådd. Men jag tyckte det var hans sak hur mycket han ville förvillas av sina falska lojaliteter.
Jag tror visst att det finns en samband mellan verk och person. Verket är personlighetens bästa uttryck. Man måste befria sig från uppblåsthet och falska pretentioner. Jag tror verkligen att såväl kritik som beröm kan vara korrumperande. Som Olof Lagercrantz påpekat, lyckan med att skriva är att nå sitt eget optimum, inte att överträffa andra. Fast det handlar nog mer om att nå en mänsklig balans än att nå goda litterära resultat. Låga motiv, avund och ärelystnad, kan ibland ge lysande resultat.
14 dec. 18

Främling i tiden

Hur var mitt liv när jag gick och drev i Lund och skrev i studentpressen en öppen dagbok? Jag tittade på världen med en främlings blick. Jag var vaken, närvarande, men såg på världen utifrån.
Vad var min tanke? Att man skulle se mig, känna mig. Inte nödvändigtvis gilla mig eller förstå mig i någon empatisk mening. Men så att jag blev något vant och förutsägbart. Om inte förstådd, så igenkänd.
Jag tittade också på debatten och kommenterade den. Tänk efter, jag var bara en mycket ensam student. Sådana finns det många i Lund, som aldrig hade roligt bland vänner eller tillhörde några intellektuella kotterier. Vi kunde dock läsa samma artiklar, se samma filmer och teaterföreställningar, det var den gemenskap vi kunde ha. Jag tänkte: här går en ensam man i Lund. Debatter påverkar honom och eftersom du känner honom inser du varför han reagerar som han gör. Och någonting kunde man lära av detta.
I tretton år fick jag vara i fred med detta. Sedan skulle jag klämmas in i massmedierna. Det var inte mycket som blev kvar av mig. Jag insåg det. En liten del av mig var massmedialt gångbar. Det kändes som en stympning, vilket det var. Omkring mig rödblommiga karriärister med stora drömmar. Det var egendomligt att stå på scenen, att delta, i stället för att kommentera från sidan.
Jag vill inte nedvärdera det jag gjort sedan studenttiden. Kanske var det i någon mening gott nog. Min tid i Liberal Debatt, som jag nästan glömt, hade redan fått mig att pröva en annan genre. Jag minns det som muntra liberala kåserier. Att vara politisk och rolig på samma gång var på den tiden ovanligt och tacksamt. Det var långt före stand- up– comedy.
Sedan fick jag chansen att vara Kulturkvast i radio. Henrik Bernhard Palmaer, August Strindberg och Bengt Lidforss var mina idoler, det var den skärpan jag eftersträvade. Kvastarna väckte stor uppmärksamhet, men hade väl sina sidor. Crister Enander påstod att jag slog neråt. Men jag försökte ta alla på samma allvar. Kanske var det fel tänkt. Dessutom bör man nog inte driva polemik, som konst för konstens egen skull. Även polemiken har sina klassiker. Men det är nödvändigt att man inser att nu är nu och att man tar tidens frågor på allvar.
Nu är jag en gammal man, som skriver blogg. På något sätt hade jag väl en dröm om att återvända till studenttiden. Men det går naturligtvis inte. Då var jag en ensam student, nu är jag en gammal föredetting. Man kan inte räkna med att slippa bli läst av den som finner en ointressant och att bara bli läst av de olyckliga få.
För ett år sedan fick jag prostataförstoring och gick i tre månader med en påse på benet. Det stärkte min vilja till flykt. Inte längre främlingsblicken på världen, utan en frånvaro. Att skydda sig från världen. Så känner jag nu ofta när jag går omkring i min stad.
Men jag mår åter bra. Jag borde våga möta världens blick. Och som polemiker borde jag hitta åter till min munterhet.
13 dec. 18

Schulman om Stolpe

Jag fick Alex Schulmans bok om Sven Stolpe i farsdagspresent. Det var egentligen inte den bok jag önskat men som jag kommenterat diskussionen kring den kunde det ju ha en poäng att jämföra själva boken med det intryck jag fått av den i medierna. På en del punkter fick jag revidera mina förutfattade meningar.
Jag tyckte Alex Schulman överdrev sin vrede och omgivningens skräck för denna vrede. Nu ser jag ju att han skapar rädsla liksom hans morfar gjorde. Hustru och barn är faktiskt rädda även om han är återhållsam med sin vredes uttryck. Kopplingen till Sven Stolpe är däremot spekulativ. Benägenheten för aggression kan ju för all del vara genetisk. Och beteenden kan naturligtvis traderas från generation till generation. Vem har inte hört talas om upprepningstvång?
Vissa anakronismer i sättet att tala hade man väl kunnat uppmärksamma. När Karin Stolpe tar sin första kontakt med Olof Lagercrantz frågor hon om hon får slå sig ner. ”Absolut” svarar Olof Lagercrantz och befinner sig i fel decennium. Jag föreslår ”Javisst, javisst” eller som jag brukar säga ”det går alldeles utmärkt”. Jag tror gärna att även en ung Lagercrantz uttryckt sig med en viss sirlighet.
Det moderna ”man skall unna sig saker” förekommer också, liksom ”precis”. Det förra kunde man kanske ersätta med ”den belöningen förtjänar förtjänsten”.
I en scen upptäcker Alex Schulman att Sven Stolpe som fjortonåring analyserat Wittgenstein i en skrivbok, som Schulman hittar. Det kan han knappast ha gjort, Tractatus kom 1923. Jag undrar om det är ett minnesfel, en felläsning av årtalet 1919, eller om det rörde sig om en annan filosof som Schulman medvetet byter ut mot Wittgenstein. Därför att bortglömda filosofer, hur svårartade den än var, inte imponerar på nutida läsare. Kanske är det Bergson eller Oswald Sprengler?
Men detta är förstås petitesser. Huvudvikten ligger på Karin Stolpes och Olof Lagercrantz kärlekssaga. Det är verkligen prinsessan som vaktas av en förfärlig drake, Sven Stolpe. Men i det är fallet vinner draken. Och lämnar prisen och prinsessan i livslång sorg.
Det är ingen vacker bild av Sven Stolpe som Schulman tecknar. Jag slås av hur nära den konservativa moralismen ligger rent barbari. Att sätta upp på skolans anslagstavla att ens dotter är en hora är grottmänniskomentalitet. Flickan hade gjort sig skyldig till att ha en pojkvän. Det kan naturligtvis för extrema moralkonservativa vara liktydigt med polyamorösitet. Men viljan att blottställa är primitivt översitteri. Här finns varken hov eller civilisation.
I Schulmans fiktion blir en trafikolycka ett mordförsök, ett kombinerat mord- och självmordsförsök. Ingenting utesluter att det verkligen var så. Diktar man behöver man inte ha säkra belägg. Men det är en misstanke som ligger nära till hands. I dikten kan man kosta på sig att göra hypoteser till sanning. Det strider åtminstone inte mot romanens sanning. Och i verkligheten kan det ha varit så.
Vad jag undrar över är om Karin Stolpe var så helt styrd av omständigheterna. Hade hon ingen möjlighet alls att följa sitt hjärtas röst? Hon var rädd, med allt skäl rädd, ty hennes man var farlig. Men var det bara det? Inga moraliska konventioner, ingen kärlek eller medkänsla, som fick henne att stanna hos Sven? Var det bara den låsning vid förtryckaren som brukar inträda hos misshandlade kvinnor. Varför var det nödvändigt att bära korset Sven Stolpe? Bjälken i ögat och pålen i köttet.
Jag tänker på hur beundrad Sven Stolpe var av somliga människor. Det vill säga han togs inte på allvar av tänkande människor. Intressant är ju att han inte hade någon plats bland de andra konservativa i Svenska Dagbladet. Också deciderade högerskribenter som historieprofessorn Sten Carlsson tillhörde hans motståndare. Leif Carlson brydde sig inte heller om Sven Stolpe. Men det fanns alltså en konservativ vulgäropinion som hyllade honom. Människor som inte är så bra på att tänka men imponeras av enkelhet och kraft. Som liberal hade jag nog att göra med alla meningsmotståndare jag tog på allvar. Jag gladde mig i stället åt Sven Stolpes alla roliga invektiv. Jag citerade och imiterade honom gärna. Det är därför jag minns hans utbrott så väl.
Det är en spännande, tragisk och mycket vacker kärlekshistoria Alex Schulman berättar. Han står med hela sitt hjärta på mormors sida. Bilden är Sven Stolpe blir inte vacker. Och borde få en och annan att fundera över vilka avgrunder en konfrontativ konservatism rymmer. Eller åtminstone kan rymma.
12 dec.18

Tom liberalism?

Vad behöver människan mer än liberalismen? Ja, det har man diskuterat flitigt i november efter teser som kastats fram av den kristne tänkaren Joel Halldorf. Han tanke är att liberalismen är tom. Det är visserligen en mycket bra princip, menar Halldorf, och han bör bli trodd. Att människor får välja är ypperligt, men det säger ingenting om vad de bör välja. Det saknas någonting hos denna goda form, närmare bestämt ett innehåll. Det behövs även moral och det behövs gemenskap i kollektiv och grupper. Kanske behövs det också något ytterligare, enligt Halldorf. En mening, ett livsinnehåll, något som är större än människan. Man ser genast att det är religionen, närmare bestämt kristendomen, som lurar bakom knuten.
Mitt hjärta fylls av fröjd när helst jag träffar på progressiva kristna. Som försvarar demokratin och liberalismen, som bekämpar fördomar och förtryck. Jag gillar dessa moderna kristna. Men jag kan däremot inte bejaka den livslögn som man ibland stöter på och som de delar med vissa konservativa. Historiskt har de alltid varit motståndare till demokrati och upplysning. Och när man äntligen ha fått dem att kapitulera på den punkten, så går det inte många decennier förrän de tror att de är de som har uppfunnit demokratin och upplysningen. Sanningen är den att de kristna aldrig gått i spetsen i kampen mot moraliska fördomar. Halldorf är ju ledarkolumnist på Dagen. Vars konsekventa och rabiata homofobi jag bekämpat alltsedan 1960-talet. Det var inte så många decennier sedan det svängde. Och det gäller till och med den prydliga statskyrkan. I början av 1990-talet gjorde biskopsmötet ett uttalande mot homosexualitet, efter decennier av utredande. Sedan kom Ecce homo och tvingade fram ett progressivt ställningstagande. Och sedan gick det fort.
Men det är gott nog att kapitulera för tiden. Och en progressiv tid gör att man lättare upptäcker det progressiva budskapet i Bibeln. Och då är det lätt hänt att man tänker: Är det egentligen inte vi som uppfunnit demokratin och upplysningen? Men om det kristna budskapet är så tydligt, varför var inte medeltidens kristna demokrater?
Säkerligen behöver människan en moral. Men här gör Halldorf ett misstag när han kopplar moral till religion. Den judiskt - kristna moralen är inte unik. Samma moral finns i buddhismen. Och sannolikt i profant antikt tänkande. Det är alltså ingenting som just kristendomen kan tillföra moderna människor. ”Moralen är en viktig del av religionen och utan religion ingen moral”. Den nyss anförda meningen innehåller två lögner. Men jag antar att det är sådana dunkla antaganden som Halldorf utgår från.
Är liberalismen moralisk tom? För egen del ser jag det som en viktig del av det liberala uppdraget att kämpa för andras frihet. Detta hade jag inte kunnat säga om jag inte tyckte att altruism är bättre än egoism. Men Ayn Rand t.ex. tycker inte att man skall älska sin nästa, utan tycker att det är mera praktiskt om var och en älskar sig själv. Totalsumman av kärlek blir ju på det viset lika stor. Jag menar att kampen för andras frihet har ett egenvärde. Det är inte bara en spin off-effekt av den allmänna kampen för frihet. Kanske företagen i egoistiskt syfte.
Mest kontroversiell är väl Halldorf i sin uttalade kollektivism. Människan behöver kärlek och gemenskap. Men det är inte nödvändigtvis så att hon behöver en grupp att identifiera sig med. Den typen av kollektivism är mycket riktigt individualismens fiende. Den är svårt att förena med frihetens rike.
Att oavlåtligt kämpa mot förtyck är naturligtvis tillräckligt för att få ett livsinnehåll. Men något som är större än människan? Men det räcker väl med att man kämpar för något som är större än jaget. Kämpar mot miljöförstöring som hotar kommande släkten. Eller försöker skapa något bestående, något för eftervärlden.
Men behöver vi inte också Gud, en metafysisk dimension? På den frågan svarar vi människor olika.
11 dec.18

Akademiens dag

Så fick Kulturprofilen föga oväntat sitt straff förlängt. Inte mycket att säga om det. I Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sydsvenskan säger man att nu måste verkligen Katarina Frostenson och Horace Engdahl lämna akademien ty man kan inte försvara en dömd våldtäktsman utan att skada sitt och akademiens anseende. Själv bryr jag mig inte så mycket om det juridiska. Den största fördelen med domen att det slår hål på argumentet att kulturprofilen inte är dömd. Ty redan från början stod det ju klart att kulturprofilen hade begått massor av oegentligheter och sannolikt en hel del som var straffbart. Katarina Frostenson, som var hans förbindelselänk till akademien, borde, om hon varit klok och normal, omedelbart avgått. Och Horace Engdahl borde ha hållit tyst. I stället för att gång på gång diskreditera sig själv och akademien.
Nu tänker vi ju alla att Katarina Frostenson är otillräknelig. Är medberoende, har tappat kontakten med verkligheten i en folie à deux. Att avgå vore att erkänna den verklighet, som måste förnekas.
Och jag undrar hur det kan kännas för Horace Engdahl? Men all sannolikhet har kampen för att klamra sig fast vid den position i vilken han haft sin glädje och ära, övergått i den rättshaverism som uppstår när man får alla emot sig. Han kan inte rimligen tro att han har något mer att förlora. Kanske underskattar jag hans inflytande, kanske har han fortfarande vänner inom akademien. Det var dock tre som röstade mot uppmaningen till Katarina Frostenson att avgå. Så länge Horace Engdahl hamnar i ohjälplig minoritet får man väl vara nöjd med det.
Lars J. Eriksson på Skånska Dagbladet gjorde ett konstigt ledarstick på sin tidning (26 nov.). Han påpekade att även Sara Danius hade hyllat Kulturprofilen. Visst, hela akademien har skuld, Dagens Nyheter har skuld, hela det svenska kulturetablissemanget har skuld. Hur kunde kulturprofilen, så länge, få härja så fritt? Det kan man så klart fråga sig. Det centrala är att vissa, när saken blev uppenbar, har velat rensa upp. Här gick Danius i spetsen. Medan de mest belastade har framhärdat i synd.
Den dokumentär som TV visade i onsdags tillförde inget nytt och var vinklad (5 dec.). Som Åsa Linderborg i Aftonbladet konstaterat (6 dec.) och Ulrika Knutson också menat (Expressen 9 dec.). Det ena är förmodligen en följd av det andra. Har man inget nytt att komma med, kan man i alla fall framställa det som alla redan vet på ett så tillspetsat sätt att alla känner att saken nog är ännu värre än de insett. Den största bristen var väl att dokumentären bortsåg från tidsaspekten. Det är dock ett faktum att åtta personer röstade mot Katarina Frostensons uteslutning. Medan långt senare - och efter mycket bråk - det bara var tre personer som röstade mot det mildare beslutet att uppmana henne att frivilligt avgå. Det var visserligen ett beslut som togs under galgen och i kompromissens tecken. Men det är inte orimligt att se det som att den mest rabiata falangen, med Horace Engdahl i spetsen, har isolerats. Dock hade Maria G. Francke i Sydsvenskan (6 dec.) ett viktigt påpekande. När sekreteraren Anders Olsson tiger, medan Horace Engdahl intervjuas, framstår den senare som akademiens röst. Det är dock föga troligt att detta var avsiktligt från Akademiens sida. Om det var en miss av akademien eller bara skedde med dokumentärernas goda minne, vet man inte. Anders Olsson teg därför att han ansåg att alla borde tiga. Och Horace Engdahl talade därför att han ansåg att Horace Engdahl borde tala. Så kunde dokumentärerna lugnt konstatera att den tigande Anders Olsson tillhört kretsen kring Horace Engdahl, när det begav sig. Underförstått, han är ingenting annat än Engdahls marionett. Det är nu inte så säkert.
10 dec.18

Nyare inlägg