Lars Westerbergs Blogg

Kan någon förklara för mig julens magi? För mig har julen inte någon religiös betydelse. Så det beror bara på goda minnen, kan jag tro.
Vad var det viktigaste med julen när man var barn. Utan tvivel julklapparna. Det var på något sätt bättre och större än en födelsedag. Det är saligare att giva än att taga, brukar det sägas. Men jag har inget minne av att jag tyckte det. Det kunde vara lite kul att köpa julklappar som andra julritualer. Vi lackade alltid julklapparna och skrev därpå verser. Klistra kakel och klä granen något som alltid gjordes på kvällen, dan före dan. Och tomten var en magisk figur. Vår tomte var en ogift moster som reste ner till Småland varje jul från Stockholm. Hon var den som älskade julen djupt och barnsligt. Hon fyllde huset med prydnadstomtar, underbar kitsch för ett barn.
I Vaggeryd hade vi skog utanför huset. På grund av den ringa urbaniseringen kunde vi alltså se tomten vandra genom skogen. Vi stod i fönstret och vinkade till honom. Till sist knackade han på dörren och steg in till en sparkande brasa. Det hörde också till att man skulle välja en sång att sjunga för tomten. Min mamma sjöng ”Flickan från Havanna” för tomten. ”Hon har inga pengar kvar. Sitter i ett fönster. Väntar på en karl”. Då skrattade min moster så våldsamt att tomtemasken sprack. Själv förstod jag förstås ingenting. Men när jag i efterhand tänkt på det finner jag det mycket roligt.
Så i Vaggeryd fanns sagan. Sedan flyttade vi och jag trodde inte längre på tomten. Men jag tänker ofta att jag har tomtar på loftet. Så de har väl flyttat dit i stället.
I julottan gick jag några gånger med delar av familjen. Eftersom den inföll mycket tidigt ansåg jag det länge som en sportprestation.
Något man kunde skryta med. ”Jag var en av dem som orkade upp till julottan”. Sedan började jag finna det tvivelaktigt. Det hade väl varit duktigt att komma upp ur sängen och vandra till kyrkan. Om det hade funnits ett uns av kristligt sinnelag och nitälskan. Men jag tror knappast jag hörde på vad prästen sa. Efteråt har jag tänkt att morgonbönerna i skolan påverkade mig mer. I kyrkan talade man ett konstigt språk med konstiga röster. Man avsåg inte att säga något, man avsåg att förmedla helighet. Det var min känsla.
Och hemma hade vi ingen krubba. Jesusbarnet föreföll mig lite larvigt. Någon sådan julsentimentalitet bär jag inte med mig.
Däremot kan man ju i efterhand häpna över att kristendomen kan omgärdas med så mycket sentimentalitet och idylliseringar. Jesu liv är en hård historia. Han får ingen plats i härbärget och man måste fly för att rädda hans liv. Från maktens bödlar. Och sedan som vuxen blir han som bekant avrättad. Är verkligen den stilla friden, tystnad och serenitet, ett helgat inre rum, det kristet religiöst mest adekvata?
Och julens budskap? Är det verkligen lämpligt att begränsa det kristna budskapet till julen? Sanningen är ju den att ingen vet när Jesus egentligen föddes. Julnattens magi beror helt och hållet på att de kristna bestämt att han skall firas just denna dag.
Jag är helt övertygad om att jultomten är kristen. Han är ingen argsint lite gnom som i nordisk folktro. Utan ett helgon som vill lära människor generositet. Min kloka syster brukar säga att det fodras en viss generositet också för att kunna ta emot. Att vara glad och tacksam istället för bekymrad över att ha hamnat i tacksamhetsskuld.
Skulle jag själv säga vad julens kristna budskap är skulle jag säga att det är att Gud har blivit människa. Över detta har den troende anledning att vara glad. Vår medmänsklighet är för visso bristfällig. Men vi kan ju bjuda till. Varje dag. Och vare sig vi är kristna eller inte.
Men hur var det med julklapparna som jag började med? Det jag fick i julklapp överträffade ofta min fantasi. Kanske var det där magin låg. Det var på en gång rätt och oväntat. Det förutsätter en omgivning som känner en väl och är full av intresse och förståelse. Det är att vara underbart privilegierad. Och skapar inte goda människor men lyckliga.
21 dec.18
 
Bloggen tar jullov. Så är jag tillbaka onsdagen 2 jan. 2019

Ida Ölmedal kåserar intresseväckande i Sydsvenskans söndagstidning (16 dec.) om vänskap och kärlek. Problemet för henne är inte att kärleken, tvåsamheten, inkräktar på friheten. Utan att den genom att vara skörare än vänskapen ger mindre trygghet. Jag är inte säker på att det är så stor skillnad på vänskap och kärlek. Det är väl snarare så att ju betydelsefullare en relation är desto skörare är den.
Själv tycker jag att otryggheten är stor i livet. Man kastas hit och dit av vågorna. Hur medmänniskor agerar mot en kan man aldrig styra. Det enda man kan göra är att hålla rak kurs själv. I det här sammanhanget: vårda sina relationer. Det ger ingen garanti för lycka, än mindre för varaktig lycka. Jag påpekade på min sons bröllop att alla äktenskap slutar med skilsmässa. ”Nemo nisi mors”, sa de gamla romarna. Endast döden kan skilja oss åt. Vilket man ju också kan turnera som en sorgsen insikt. Om inget annat skiljer oss åt kommer döden likväl att göra det.
Det talas ofta om en fixering vid tvåsamheten. Det är alldeles riktigt och fixeringar är aldrig bra. Vi vet ju att allt skall tagas från oss.
Ändå måste vi våga älska, våga ge oss hän. Den som bara har distanserade relationer kan inte förlora så mycket. Men har inte heller vunnit så mycket.
Det som skiljer vänskap från kärlek är ju erotiken. Är det inte rimligt att se kärlek som en kombination av vänskap och erotik? Är en erotisk besatthet utan djup vänskap verkligen kärlek? Och vänskap är alltså varaktig och pålitlig. Möjligen sårbarare ju mer väsentlig den är.
Men erotiken då? Är den pålitlig? Finns det inte något farligt och gränsöverskridande i erotiken? ”Han kom som en vind. Vad bryr sig en vind om förbud?”. Men man väljer väl själv om man vill att känslorna skall ta överhanden. Man är inte underkastad några makter. Man har själv ansvaret. Här finns en romantisk myt som man kan välja eller välja bort. Kanske borde man angripa den med större skäl än tvåsamheten. ”Själva romantiken byggde på att kärleken var irrationell och flyktig” skriver Ida Ölmedal.
Men man kan leva rätt bra ensam också. Ibland behöver man vila från människor och gå för sig själv och tänka. Det är olika hur sociala vi människor är. Somliga människor kräver ständig och daglig kontakt, annars uppstår en känsla av tomhet. Min tomhetskänsla infinner sig när jag känner mig oförstådd. Kvalitet och varaktighet bör man nog söka i såväl kärlek som vänskap.
20 dec.18

John Sjögren i Svenska Dagbladet är en skribent som med genial intuition alltid hittar den felslagna tanken. Nu kontrasterar han ärkebiskopens nej till Akademiens högtidssammankomst med Jesus kärleksfulla förhållningssätt till syndare och publikaner (18 dec.). Fallen torde dock inte vara analoga. I ärkebiskopens fall handlar det om att inte vilja förgylla inflytelserika maktmissbrukare med sin närvaro. Publikanerna hade väl förvisso både makt och inflytande men det är ändå något annat med korrumperade ämbetsmän. Man kan för allt del tycka att vissa ledamöter av akademien ter sig korrumperade nog för att vara i behov av kristlig förlåtelse. Men maktkampen pågår, vi har en impopulär falang, men ännu inte någon besegrad falang. Svenska akademien är inga syndare, deras ställning liknar mer fariséernas. Det har visserligen fått opinionen emot sig, men det man anklagar dem för är att lägga ett hyende under lasten. Den typen av maktmissbruk, helt fritt från syndamedvetande, är väl just sådant som ärliga människor bör reagera mot. Något som får profeterna att ropa.
En rimlig tolkning av den kristna hållningen är väl att man inte skall trampa på den som redan ligger. Där synden är uppenbar behöver man inte med stora ord gå till angrepp. Medan den inflytelserika makten som förnekar och bagatelliserar övergrepp faktiskt måste bekämpas. Horace Engdahl borde lämna akademien. Gör han det är allan rättfärdighet uppfylld och han bör därefter lämnas i fred och inte betraktas som en varg i veum. Han stora kunskaper bör kunna användas och han bör betraktas som vilken svensk intellektuell som helst. Det finns många egendomliga figurer i den kretsen och ingen bör uteslutas av moraliska skäl.
Detsamma gäller den lysande poeten Katarina Frostenson. Akademien har för deras skull förlorat i anseende och den bör räddas. Därför är det bra med alla markeringar mot den nuvarande akademien. Det här är något som varken kan eller bör soppas under mattan. Men det finns alltså en lösning.
I går hände det tydligen nya saker i akademiefallet. En advokatutredning har släpps som säger att det kan vara akademiens skyldighet att utesluta Frostenson. Frostensons stjärnadvokat virvlar upp en massa damm och uttalar värderingar. Det är ovuxet och liknar beteendet hos ett gäng barn, konstaterar han med strikt juridisk saklighet. Jag skall korsförhöra dem i en regelrätt rättegång hotar han med, när det gäller vittnena mot kulturprofilen om hans lösmynthet. Allmänheten torde ha sina funderingar på objektiviteten i juridiska processer. Vad är upphöjd rättvisa och vad är bara hot och makt och vapenskrammel?
Katarina Frostenson vill tydligen försäkra sig om en fallskärm om hon skall avgå. Det är magstarkt, skriver Rakel Chukri i Sydsvenskan (19 dec.). Det är knappast ett för stark omdöme. Att kräva kompensation när man gjort bort sig och därför frivilligt avgår.
Frostenson vill alltså ha ekonomisk kompensation för att kunna fortsätta sitt värv som poet. Det är givetvis akademiens uppgift att se till att värdefulla poeter kan fortsätta att skriva. Men att försöka tilltvinga sig detta genom att hota med att annars stanna kvar i akademien och därigenom skämma ut den, förefaller bisarrt.
19 dec. 18

Medan Horace Engdahl njuter av att vara Sveriges impopuläraste människa och andra njuter av att bekräfta den bilden är jag angelägen om en sannfärdig historieskrivning. Den förskräcklige Engdahl har inte alltid tett sig lika förskräcklig. Och det är lätt hänt att förargelsen över Engdahl kommer att drabba 80-talets intellektuella miljö och litteratursyn som helhet. Och att man i efterhand minns Horace Engdahl som en från början starkt profilerad konservativ.
Vad man nu vet om hans biografi, hans tidiga beundran för den manschauvinistiske och stockkonservative professorn Eugene Napoleon Tigerstedt – en patetisk Erik Ask – Upmark kuf – gör att man visserligen kan se att han varit samma person hela tiden. Men det var ingenting som i början av 80-talet stod klart för den intresserade iakttagaren.
Vad man såg var att 60- och 70-talets populistiska litteratursyn var bruten. Det var inte längre: litteratur är ointressant, det är den politiska verkligheten som gäller. Rapportböcker i stället för gestaltande, om man nödvändigtvis skall syssla med ord, måste orden ställas i den politiska kampens tjänst. All litteratur som saknade enkelhet var metafysisk aristokratmodernism. Nu, med 80-talet, kom den svåra litteraturen åter till heders, t.ex. Paul Celan, och litteraturteorierna blev alltmer sofistikerade och termer som ”intertext” och ”dekonstruktion” kom på modet. Själv tyckte jag det var på gott och ont. Försökte med mitt grunda analytiska intellekt förstå vad som sades och menades. Hur skilde sig begreppet intertext från vanlig påverkansforskning? Och om det sa något annat och mera, vilken poäng hade det? Redan nykritiken på 50-talet hade hellre sysslat med texter än upphovsmän, nu ville man i poststrukturalistisk nit helt avskaffa författaren. Sedan dess har jag misstänkt begreppet ”struktur”. Det är inte jag som pratar och handlar utan strukturerna som pratar och handlar i mig. ”Vad det jag som valde orden eller gav jag bara ljud åt dem”. Skrev den strukturalistiskt påverkade Björn Håkansson redan 1967 i ”Kärlek i Vita Huset”
Den nya högerns mest framträdande gestalt var Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet. Det var han som ledde upproret mot den progressiva generation. Medan Horace Engdahl och hans gäng upphöjt höll sig i den svårartade tidskriften Kris. De tycktes odla en apolitisk koncentration på estetiken.
Min egen ambivalens inför detta är uppenbar. Det var skönt att slippa förenklingarna
och socialrealismen. Också den litteratur som inte omedelbart begrips förtjänar att uppmärksammans. Samtidigt får man vara försiktigt med en alltför hög abstraktionsnivå. När litteraturteorin blir intressantare än själva litteraturen är det inte bra. Ett dunkelt djupsinne bör misstros.
Jag minns dock ett arrangemang på Lunds Stadsteater om utopier med Niklas Törnlund som primus motor. Där medverkade Tomas Löfström och Christer Persson, vill jag minnas. Men också Horace Engdahl. Niklas Törnlund försökte få Horace Engdahl att röra sig i takt med musiken. Niklas Törnlund rörde sig vid den tiden i gränslandet mellan poesi och musik och framträdde med bandet Tundra. Det var mycket intressant att se honom förmå den upphöjde Horace Engdahl att svänga i takt med musiken. Det lyckades väl inte helt illa.
Men vad man än tyckte om tidsmodet, Horace Engdahl tycktes vara den mest begåvade i sin intellektuella generation. Det var skönt med någon vars intellektuella glans tog loven av Gellerfelts. Engdahl värvades till Arne Ruths Dagens Nyheter. Och sedan visade han i TV:s Röda Rummet att han var en framstående litteraturpedagog. Han kunde göra litteraturen begriplig och intressant. Bara han bekymrade sig om att stiga ner från parnassen.
Det är först nu det är uppenbart att han är en gammaldags konservativ. I många av sina attityder inte bättre än de korkade gamla herrar som skrev i min barndoms Svenska Dagbladet (50- och tidigt 60-tal). Men låt oss inte i ljuset av senare händelser skriva om historien.
18 dec.18

Malte Perssons invändningar mot Joel Halldorfs tes om behovet av Gud och liberalismens tomhet (se min bloggpost 11 dec.) är det bästa försöket hittills att vederlägga honom (Expressen 15 dec.).
Dock tror jag att han missförstår Halldorfs syften. Det är nog inte att visa att vi skall tro på Gud för att själva tron har goda konsekvenser, oavsett om Gud finns eller inte. Att på det sättet visa att kristen tro är bäst är nog inte hans tanke. Utan hur når man en sekulariserad människa för att omvända henne? Jo, alla tänkande människor måste väl erkänna att det är nödvändigt att ha en moral. Och är det inte så att församlingsgemenskap är något gott? Att känna sig tillhörig, att vara medlem av en liten grupp. Det finns andra gemenskaper än den kristna församlingen. Persson påpekar skarpsinnigt att om det bara är gruppgemenskapen det kommer an på kan man lika gärna vara nationalister. Men den kristna församlingen är åtminstone en variant av en god och nödvändig gemenskap. Det kan man kanske få även den motsträvige att tvingas erkänna. Får man människor att erkänna dessa två saker har man kommit en bit på väg med omvändelsen.
Det för in på temat kristendom och moral, som jag kort berörde i min tidigare bloggpost. ”Om Gud inte existerade vore allt tillåtet”, sa Dostojevskij. Det kan naturligtvis tolkas på flera sätt. Utan kristendom ingen moral. Eller troligare: Utan Guds auktoritet förlorar moralen sin metafysiska grund. Det finns inte längre någon anledning att uppträda moraliskt. Det där är uppenbart felaktiga föreställningar. Men har förstärkts av att det i ett alltmer sekulariserat samhälle länge funnits den fördomen att det är de kristna som de verkligt moraliska. Vi måste värna om de kristna värdena, sa de tidiga KDS-arna. I moralrevolterande kretsar lanserades i stället normlöshet som ett honörsord. Då fnös dessa kristna: ”Normlöshet är omöjlig”. Och mer tänkande kristna menade att det snarare handlade om olika moraliska föreställningar i kamp med varandra. Och jag nickade instämmande. Moralkonservatism var inte det enda alternativet. I moralkonservatismen fanns, enligt min mening, gott om moraliska fördomar som det gällde att rensa ut.
Och det har som bekant gått alldeles utmärkt att leva moraliskt i en värld där Gud förnekas eller försvunnit från det allmänna medvetandet. Men fortfarande finns det en och annan som menar att även om Gud inte finns så kan kristendomens moral vara något som kan bejakas. Och onekligen finns det moraliska satser som nästan alla är överens om. Att man inte skall mörda och stjäla, t.ex. Och att altruism är bättre än egoism.
Men Gud som den auktoritäre garanten? Här finns väl en fara med religionens återkomst. Att den hos några handlar om en längtan efter auktoritet, en flykt från friheten. Bertil Malmberg uttryckte på sin tid denna längtan i en dikt.
 
Jag beder ej om en blödande ros,
ej om helig extas,
ej om en tro så stark som granit
och så genomskinlig som glas
 
Icke om känslor av okänd prakt
men ett nytt förhållningssätt.
För mig är det mycket nog om jag får
Guds hjälp att handla rätt.
 
Det är mycket nog efter redlös färd
mot försvinnande lögnperspektiv
att äntligen finna en norm, en lag,
en måttstock för mitt liv.
 
Själv har jag alltid hävdat att kristendomens poäng är existentiell och inte moralisk. Det finns inget originellt i den kristna moralen, vilket Jesus också påpekar. Det originella är att han i sitt liv var trofast intill döden.
De små gemenskaperna då? Moderna kristna av Halldorf-typ påpekar att det är svårt att kämpa ensam mot institutionella orättvisor. Och jag minns hur det lät på 60-talet: tillsammans är vi starka. Inte längre ”jag” utan ”vi”, egoistiska intressen som måste offras i solidaritetens namn.
Också den gången värjde jag mig.
Men jag tror verkligen att det finns en konflikt mellan frihet och gemenskap. Det är en förenkling att som Malte Person mena att den självvalda gemenskapen inte står i konflikt med friheten. Jag tror inte Halldorf tänker sig någon påtvingad gemenskap. Han anser bara att vi borde välja gemenskapen.
17 dec. 18