Visar inlägg från november 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Vad kvinnan vill

Man lär sig en del av att läsa tidningar. I Svenska Dagbladet funderar Elsa Westerstad över gåtan Katarina Frostenson. Och samma dag skriver Lisa Magnusson i Dagens Nyheter om varför kvinnor klamrar sig fast vid män som de inte gillar (14 nov.). Varför älskar kvinnor omöjliga män? Så vidgas den problematiken.
Men Westerstad är mest undrande över vår undran. ”Den som aldrig smakat kärlekens märkliga smocka må kasta första stenen”, skriver hon om Katarina Frostensons lojalitet med sin man. Kanske speglar den slängiga tonen en rädsla att bli alltför högstämd. Förklaringen till gåtan Frostenson verkar sannolik men kräver i sin tur en förklaring. Dock kan ett så kraftigt medberoende, som det tydligen är fråga om i Frostensons fall, göra att man själv blir delaktig i skulden. Kärleken förblindar också för ens egen skuld. Westerstad ser inte någon sådan skuld. Förutom dåligt umgänge har Frostenson ingenting att förebrå sig, tycks hon mena.
Det där att hon skulle avslöjat nobelpristagare för sin make är det ju ändå ingen som bryr sig om. Det är en ren dimridå, skriver Westerstad. Nå, nobelprisläckan är inte fullt så harmlös som det tycks. Det torde vara uppenbart att det är absolut olämpligt att läcka något till kulturprofilen, hur mycket man än älskar honom. Det kan väl ändå inte Frostenson ha undgått att förstå. Som bekant kan man tjäna stora pengar på att gissa rätt nobelpristagare. Den hänsynslöse kan utnyttja en så värdefull information på mångahanda sätt.
Men annars är väl ett mörkat delägarskap i Forum ett större brott.
Men Lisa Magnusson söker förklara kvinnors irrationella kärlek till omöjliga män. Hon talar om att kvinnor tränas till omsorg och att offra sig för andra. Nu är detta att se till medmänniskorna mera än till sig själv inte så illa som moderna människor tror. Det viktiga är att man väljer, att man inte låter tvinga sig till några offer. Det är den autenticiteten man aldrig får uppge. Har man denna autenticitet får offret ingenting av masochism över sig.
Varför går machoattityden hem hos kvinnor? Lisa Magnusson har sin förklaring. Det beror inte att kvinnan är imponerad, utan på att hon genomskådar den. Ser osäkerheten som ligger bakom. Samtidigt får hon inte visa att hon ömkar mannen. Ty då blir mannen djupt sårad.
Det där tror jag utan vidare. En flicka som bodde på min studentkorridor sa att hon lockades av ”svåra” män. Det kände hon som en stimulerande utmaning. Man vill ge en omsorg som behövs. Dostojevskij, som var epileptiker sökte kvinnans kärlek och medlidande. Uppenbart var han en man som inte skrämdes av omsorg utan ville ha den. Det är dock viktigt att denna medvetenhet om den egna sårbarheten inte urartar till infantilt modersberoende.
Vad är egentligen problemet? Kvinnans begränsning till privatsfären, tror jag. Visst vill man behövas, att vara en tillgång. Men det behöver inte vara mannen som är livsprojektet. Tänk en man som inte är svår, som ger mer än han tar. Hur mycket kvinnokraft skulle det inte kunna frigöra för andra ändamål. Det är sant, som Lisa Magnusson skriver, att kvinnor som kompenserar sina misslyckanden på andra områden också utmanar männen. Men det skall man inte vara så rädd för. Det finns människor, även män faktiskt, som inte är besatta av avund och konkurrens. Utan tycker om att se andra växa.
16 nov.18

Stolpeboken

När det skrivs och pratas mycket om en bok kan intervjuerna väcka frågor. Nyligen läste jag en intervju med Alex Schulman i söndagens Svenska Dagbladet (12 nov.). Som alltså handlar om den bok han givit ut om sina morföräldrar Sven och Karin Stolpe. På frågan varför Sven och Karin Stolpe stannade hos varandra, menar Schulman att Karin var rädd. Men varför stannade Sven när han inte älskade henne?
Nå, det är Alex Schulman som drar slutsatsen att Sven Stolpe inte älskade sin hustru, utan snarare föraktade henne. Han kanske inte kunde älska mer än så, säger intervjuaren försiktigt. Just det, och det finns också annat som binder än kärlek. Svartsjuka är så mycket annat än tecken på kärlek. Det är kränkta äganderättskänslor, det är en personlig förolämpning att någon föredrar någon annan. Att gå sin väg skulle vara att självmant släppa ifrån sig sin egendom, att inte hävda sin rätt. Det tror jag mycket mer på än på separationsångest som Alex Schulman själv föreslår.
I Svante Nordins biografi läser vi om Stolpes auktoritäre, men beundrade, fader. Som emellertid lämnar familjen. Och sonen med sannolikt ambivalenta känslor. När jag recenserade biografin 2015 såg jag här i faderns person ursprunget till Sven Stolpes auktoritära hållning. Men också till tron på fasta normer för att göra dylika svek omöjliga.
Det framgår också att Karin var rädd för att bli förtalad av sin man. Det fanns ett skilsmässostigma på den tiden. Det var alltså inte bara mannens vrede hon fruktade.
Att kalla Olof Lagercrantz och Karin Stolpes kärlek för deras livs stora kärlek är förstås en romantisering. Som varje kärlek, ofrivilligt förlorad, råkar ut för, aldrig prövad av år och dagar. Evigt ejes kun det tapte, är ett gammalt ibsenord. Det är den icke realiserade möjlighetens försteg framför den realiserade.
Svante Nordin säger, tillfrågad, att Sven Stolpe inte var någon skicklig debattör. Han var alldeles för arg, han var ingen taktiker och han kunde inte gillra fällor för sina motståndare. Nej, dylika sofistikerade metoder var främmande för hans personlighet, han varken kunde eller ville. Problemet är dock en smula värre än vad Nordin uttrycker. Stolpe kunde överhuvudtaget inte argumentera, han kunde endast kraftfullt uttrycka sina värderingar. Det är en både intellektuell och känslomässig brist. För att förstå andras intentioner måste man ha förmåga till viss inlevelse, Och någon form av förståelse krävs för ett effektivt bemötande. Men när det gällde att finna och variera invektiv var han lysande.
Och som en lustig kuriositet. När jag kollar mina gamla bloggar ser jag att jag den 18 feb. 2015 refererar till recensioner av Svante Nordins biografi. Och ser då att Åsa Christoffersson i Östgöta Correspondenten fyra dagar tidigare (14 feb.) efterlyst att få veta mer om Karin Stolpe. Kanske är det den boken Alex Schulman gett oss nu?
15 nov.18

Ett svek?

Politik är det möjligas konst, heter det ju. Det gäller att vara taktisk. Som stillsam student i Lund får man ofta lust att sluta att ta taktiska hänsyn och säga som det är. Hur gräsligt fel det än är att vara uppriktig.
Dagens Nyheter ondgör sig över Alice Teodorescus och andras beskyllningar mot liberaler och centerpartister för svek (13 nov.). De har ju förbundit sig att hålla samman alliansen och hindra socialdemokratin. Och DN citerar bl.a. just Göteborgs – Posten som tycker att det hade varit rakryggat och tydligt om Jan Björklund och Annie Lööf före valet sagt att isoleringen av SD är överordnad andra löften.
Men där har ju Alice Teodorescu alldeles rätt. Mittenpartierna gav två motstridande vallöften och måste enligt logikens lagar svika ett av dem. Det viktigaste vallöftet var att inte stödja sig på sverigedemokraterna och den som tycker något annat har förlorat sin demokratiska trovärdighet. Det skulle man lugnt kunna invända mot GP och dess meningsfränder. Däremot kan man ju ge GP och andra alldeles rätt i att man inte skall ge logiskt motstridiga vallöften. Utan att man tydligt borde gått ut med att försvaret för demokratin betyder mer än alliansen. Detta borde man talat om före valet. Så hade man inte behövt svika någon.
Vad hade det haft för effekt? Möjligen hade centerkrafterna förlorat ett antal väljare till högern. Jag tror inte att centerpartistiska och liberala väljare känner någon större lojalitet med moderaterna, den avgörande frågan är hur mycket de avskyr socialdemokratisk politik. Jag vill gärna tro att det är något särskilt med liberala människor, att de drivs av idéer, inte bara av intressen. Vem vet om inte en liberal och demokratisk profil i stället vore lockande i dessa ödletider? Men sannolikt hade socialdemokratin blivit den stora valvinnaren. Eftersom det hade blivit meningslöst att stödja såväl alliansen som sverigedemokraterna. Men jag tror detta påverkat sverigedemokraterna ytterst marginellt, en sverigedemokrat tänker i det fallet inte taktiskt. Man sviker knappast sitt parti bara för att man är parlamentariskt utspelad.
Valets stora förlorare hade sannolikt blivit moderaterna.
Nå, det är spekulationer. Vad vet jag? Jag känner varken världen eller människorna. Vad jag säkert vet är att det hade varit hederligare att tala klarspråk före valet.
14 nov. 18

Kåsör med kvinnokomplex

Jag har alltid varit intresserad av kvinnor. När jag var en patetiskt ensam ung man ansträngde jag mig mycket för att förstå hur det är att vara kvinna. Jag prenumererade på Grupp 8:as Kvinnobulletinen, jag reagerade mot det förakt för bekännelselitteraturen, de kvinnliga självbiografierna, som då var vanligt på kultursidorna på den tiden. Jag läste uppmärksamt allt som sas från feministiskt håll. Ibland tedde det sig ytterst extremt och konstigt. Jag kunde ju aldrig vara säker på om detta var ett vanligt kvinnligt sätt att förhålla sig. Eller om de flesta systrar var lika förvånade som jag, när de läste detta. Jag insåg att äppelkindad sundhet och enkelt snusförnuft inte genererade några engagerande kulturartiklar. Jag insåg ju att det fanns neurotiska drag och en inte ringa tendens till fanatism också hos mig själv. Så jag hade en viss förståelse för allt som var udda. Det var alltså inte ointressant hur en speciell kvinna tänkte och kände. Hur uppenbart orimligt det än syntes mig. Men det var ändå en viktig fråga om inlägget speglade något av generell kvinnoerfarenhet. Eller bara allas vår konstighet.
Om min sexualradikalism har jag skrivit mycket. Jag är säker på den bestämde bilden av mig. Ett dokumenterat intresse för kvinnokroppen, visserligen med den generositet och ointresse för perfektion, som en mycket stor hunger för med sig. Det tedde sig säkert ytterst monomant. ”Kroppen är den största delen, med ett litet hål för själen” heter det i Pyttans A - B och C - D lära. Mitt intresse för kvinnosjälen fick väl inte samma genomslag som den mycket starkare erotiska längtan, som fanns i allt jag skrev.
Min sexualsyn var väl densamma som jag har i dag. Det som försvunnit är min intellektuella optimism. Jag delade feministernas tro på att människan kan förändras, på att argumentation lönar sig. Jag tyckte att jag satt inne med den sexualetiska sanningen. Nu ser jag det mer som ett möjligt synsätt. Som har vissa fördelar. Men som kräver ett offer av omhuldade fördomar.
Och jag känner starkt hur mycket förnuftet är känslans tjänarinna. För att inte säga slavinna. Det är därför jag numera är mycket intresserad av psykosexuella skillnader. Vad de kan bero på. Om det finns något i själva biologin som gör det. För att förstå detta måste man inse mina utgångspunkter. Med andra utgångspunkter, med en annan syn på arv och miljö, får man inte just dessa problem. Men kanhända andra.
Det var en befrielse när Christina kom in i min värld. Att slippa försöka förstå alla och kunna koncentrera sig på att förstå någon. Men det innebär naturligtvis en förlorad nyfikenhet och en minskad kringsyn.
13 nov. 18

Hakelius analys

Johan Hakelius i Expressen är ofta rolig. Hans stil är lätt och lekande och han kan vara satiriskt träffsäker. Den som är rolig får ofta läsarna med sig. I synnerhet om man är lite lagom motvalls. Men så är det det där med vatten över huvudet.
Inför hans senast kolumn i Expressen (10 nov.) finns det skäl att göra reflektionen att alltid lurar det någon. Men det kan rimligen inte lura alla.
Han påpekar att i Sverige har vi haft en massa uppfostrande förbud som inte funnits i andra länder. Men på den punkten har vi fått ändra oss, eftersom vi egentligen inte är bättre än andra. Svenskarna är nämligen som alla andra även om de inte vill erkänna det. Nu handlar det om svenskarnas försök att hindra att högerpopulisterna får inflytande på svensk politik. Också på den punkten avviker svenskarna. Men eftersom vi egentligen är som alla andra, vårt högmod är baserat på illusioner, kommer vi att ändra oss.
Nej, några nationalkaraktärer finns det inte. Däremot finns det materiella omständigheter och historiska faktorer som präglar länder och folk. Och ett visst högmod på den egna nationens vägnar finns alltid. Vi är bäst, är en svårartad effekt av nationalistiskt högmod. I Sverige kan vi se det tydligast hos dem som vill förklara bort sverigedemokraterna. En tredjedel av folket kan inte vara gravt främlingsfientliga. Här måste föreligga någon form av missförstånd. Det är inte svenskt att tänka så illa om människor. Och så många svenskar kan inte vara rasister. Vi ser visserligen samma mönster överallt i Europa. Men det är ju där.
Varför hade vi så många konstiga förbud just i Sverige? Var det för att vi trodde oss bättre än andra. Nej, det är ingen förklaring. Att tro sig vara bättre än andra för inte nödvändigt med sig en paternalism. I Danmark valde man annorlunda och tyckte att det var bäst. Självgodheten kommer efter det att man gjort sitt val, det bestämmer inte valet. Så varför förbjöd man i Sverige mycket av det man tyckte var oförnuftigt? Jo, därför att man i vårt land har älskat förnuftet mer än friheten. Konformism och beskäftighet är svenska egenheter. Det här är ju det förnuftiga och det vi alla kommit överens om, vad skall vi då med frihet till?
Och varför har vi ändrat oss, har vi blivit klokare? Har vår konformism fått oss att anpassa oss till världen, har vår ökade beresenhet vidgat våra vyer. Har vi blivit så ödmjuka att vi inser att vi inte är bättre än alla andra? Knappast. I så fall skulle vi avvika på nytt. Nationell ödmjukhet förekommer nämligen ingenstans.
Nej, det handlar naturligtvis om globalismen och världskapitalismen som är svår att stå emot. Att i förnuftets namn sätta spärrar för en ohämmad kommersialism, låter sig inte längre göras. Eftersom jag är en naiv liberal tror att att det är det pris vi vår betala för vårt välstånd och framåtskridande. Även om folkuppfostran vore nyttigare.
Men att stoppa högerpopulisterna från inflytande är en annan sak och alls ingen omöjlighet. Och oroar ingen ekonomisk frihet. Att så många ute i världen väljer att inte göra det beror på att man älskar makten högre än friheten. Här har man dock lyckligtvis ännu fritt val. Och det tycker jag man skall utnyttja i frihetens och förnuftets namn. Med den verkan det hava kan. Det finns nämligen en betydande risk att barbarerna snart kommer och äter upp den snobbige dandyn. Och då kommer han att ångra att han nojsat. Även en pajas bör ibland kunna hålla sig för skratt.
12 nov.18

Äldre inlägg

Nyare inlägg