Lars Westerbergs Blogg

Jag har läst en märklig bok ”G.P. Quist, Stadens journalist”. Den kom ut 1993 och jag har länge sökt den. Gjort misslyckade försök att låna den på Stadsbiblioteket. Och så hittade jag den till utförsäljning på Clemenstorget i Lund.
Det är rakt upp och ner ett urval av en journalists krönikor. Han var verksam på Trelleborgs Tidningen, högertidningen i Trelleborg. Han börjar skriva där redan som gymnasist i Malmö, han tar studenten 1910 och fortsätter sedan att lämna bidrag under lundatiden. Och far slutligen med häst och vagn till Trelleborg 1913, när han skall bli chef för tidningen. Och så får man ta del av reportage och krönikor fram till tidningens nedläggning 1954. Det handlar alltså om en tid som omfattar två världskrig. Ett utsökt bildmaterial, från den tid som behandlas i texterna, ackompanjerar artiklarna.
Och jag häpnar över hur bra det är. Hur roligt det är att läsa dessa gamla krönikor. Sällan har stil och personlighet levt i en så perfekt harmoni. Stilen blir aldrig andfådd men han har journalistens nyfikenhet och vilja att vara med. Han vill veta hur det är att flyga och hur det är att dyka. Och han är med när första världskrigets offer transporteras sjövägen till Trelleborg. Och alltid finns hans medkänsla och humanitet.
Han är en starkt konservativ människa. Han vördar kungahuset, han tror på ett starkt försvar. Och han är nationalist utan chauvinism. Men hans medkänsla får honom att avsky kriget och han är under andra världskriget den mest deciderade antinazist. Det är han redan 1933 och han förblir det under hela kriget. Och jag, som tycker mig välorienterad om tiden, får genom honom upp ögonen för att Skånska Dagbladet var Skånes mest tyskorienterade tidning. Helsingborgs Dagblad kände jag till, men det här verkar vara någonting i hästväg. ”Jag ler när jag tänker på hur de stora 'tongivande' Skånetidningarna – även med uteslutande av det rent hitleristiska agrarorganet – efterhand som ḱrigslyckan' (som de trodde det var) vände sig, och började ro för brinnande livet för att vinna nöjaktig kontakt med svenskt kännande och tänkande”. Skriver G.P. Quist i slutet av kriget.
När jag kollar på nätet finner jag att det verkligen var så. Ockupationen är Danmark och Norge var till deras eget bästa, tyckte Skånska Dagbladets chefredaktör Hjalmar Berlin. Skånska Dagbladet var inte heller någon liten tidning. Fram till 1940 Skånes största.
Men åter till G.P. Quist. Hur kommer det sig att en konservativ skribent för mig ter sig så odelat sympatisk? Mycket beror naturligtvis på att han inte är någon partigängare, utan en humoristisk och human människa som uppskattar sin meningsmotståndare. Kanske också för att han är konservativ på ett förlegat sätt. Radion är en kulturfara som spelar dansmusik och kan bidra till nivellering och likriktning. Lite tänkvärt för den som upplevt denna nivelleringsepok och ofta saknar den. När människor lyssnade på samma radioprogram och därefter i stället såg samma TV-program. Sådant kan kulturkonservativa människor i dag sakna. Men den som längtade tillbaka till epoken före radion såg det naturligtvis annorlunda.
Gustaf Palmquist hette han alltså och är numera endast lokalt ihågkommen. Det förvånar mig att jag aldrig stött på hans namn. Inte i Den Svenska pressens historia, inte vare sig i Lundensisk litteraturhistoria eller i Skånes litteraturhistoria. Och ändå skriver han så bra och medryckande. Han var en man som kunde skilja på konservatism och barbari.
23 nov. 18
Bloggen tar nu paus i två veckor på grund av en resa. Tillbaka måndagen 10 december 2018.

Birger Sjöberg sällskapets bok för 2018 har en fullkomligt lysande essä av Sigrid Combüchen.
”Kvartettens rikedomar” heter utgåvan och behandlar alltså ”Kvartetten som sprängdes”, Sjöbergs prosaverk. Combüchens essä är något mer än analys och reflektion. Hon hör det outsagda. Jag har en känsla av att jag står inför något helt nytt. Sigrid Combüchen håller sig strikt till sitt ämne. Ändå har jag en känsla av att hennes läsning skapar ny litteratur. Det är svindlande vackert skrivet. Som om själva seendet, fördjupningen, skapar något nytt.
”Jag är kluven” sa Birger Sjöberg vid något tillfälle. Och Kvartetten är en kluven roman. Inte därför att den är episodisk utan därför att det är en kollektivroman som vårdar sina gestalters individuella ömtålighet. Sorgsenheten är den grundläggande känslan i denna roman och sönderfallet bidrar till att förstärka denna grundkänsla. Komiken får sitt djup av denna. Tragik är ett lite för starkt ord i sammanhanget. Combüchen stannar för sorgsenhet efter att ha prövat melankoli. Och det är verkligen det rätta ordet. Den träffsäkra komiken finns på ytan. Under allihopa ligger sorgen. Och det är inte en stämning hos författaren eller något han vill framkalla hos läsaren. Sorgen är berättelsens botten.
Sällan har jag känt ett så nära samband mellan ord och tanke. Genom att använda rätt ord ser man exaktare vad det är frågan om. Hur ofta har jag inte talat om Sjöbergs satir, ja, betonat det satiriska inslaget i den idylliska fridadiktningen. Visst är det mycket bättre att som Combüchen tala om ironisk inlevelse.
”Sorg och sensualism är sinsemellan nästan förbjudna känslor. De kommer en att tänka på vackra änkor, som förförs av män med febrigt intresse för svart jungfrulighet”, skriver Combüchen. Och så visar hon hur Cello och Märta Åvik snuddar vid denna perversion. Jo, sorgen kan öppna för så mycket. Skakar loss en ur många självklarheter. Sigrid Combüchens vackra avslutningsord skall jag inte citera. ”Du sökte en kvinna och fann en själ”, skrev Edit Södergran. Men ibland kan en manlig längtan faktisk se ut på annat sätt.
Jag har hela tiden varit rädd när jag skrivit detta att den glänsande fjärilen skall bli damm i min händer. Jag vill så gärna att den här essän skall bli läst. Därför får jag inte avslöja för mycket. Ty den är en läsupplevelse som jag unnar envar.
22 nov.18

Vad skall man egentligen tro om fallet Jayne Svenungson? Kanske bara förhålla sig ironisk till alla surrande rykten, som Aftonbladets kultursida gjorde i en notis häromdagen (17 nov.). Tyvärr är ju läckor det enda man kan förlita sig på från en akademi som värnar sina hemligheter. Och då blir det ibland fel. Också källor kan vara förgiftade.
Dagens Nyheter påstod i torsdags att anledningen till Jayne Svenungsons avgång var att hon hade något att göra med Jesús Alcalás mailväxling när han förberedde sin försvarsartikel för Katarina Frostenson i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda (16 nov.). Ett mail hamnade av misstag hos Anders Olsson. Att Jayne Svenungson skulle ha något med mailet att göra dementerar hon dagen efter i såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet. ”Det som gör mig skakad är att någon är villig att göra mig så illa”, säger Jayne Svenungson till Svenska Dagbladet.
Nå, det är inte säkert att det ligger något illasinnat bakom. Någon kan i god tro ha kopplat ett avhopp från akademien med ett vilsekommet mail. Men själva misstanken, som mycket väl kan vara befogad, säger något om atmosfären i akademien. Och denna atmosfär är ju skäl nog för ett avhopp.
Det som dementerats är att Jayne Svenungson skulle vara mailavsändare eller mailmottagare. Det är i stället ett mail i mailväxligen mellan Jésus Alcalá och Katarina Frostenson som hamnat fel. Jayne Svenungson kände överhuvud inte till mailet, men har, när det nu har kopplats till hennes namn, i efterhand fått läsa det. Om innehållet är hon förhindrad att yttra sig. Om det alltså innehåller något komprometterande om Jayne Svenungson vet man inte. Men det finns ingen anledning att tro det. Om Alcalá haft några andra källor än Frostenson själv för sin artikel, vet man inte.
Det senaste om Svenska Akademien är att man försöker rädda nobelpriset med att komplettera nobelpriskommittén med lika många utomstående. En halvmesyr tycker Lisa Irenius i Svenska Dagbladet och Gunilla Wedding I Skånska Dagbladet (20 nov.). Och det kan man för all del tycka. Svenska Akademiens kompetens är ju inte ifrågasatt, bara dess moral. Anser man att Svenska Akademien efter många bråk har visat tillräcklig vilja till sanering bör den få fortsätta att dela ut nobelpriset. Om inte, så inte. Det blir lite komiskt att på en halvhjärtad sanering svara med att komplettera kommittén med utomstående krafter. Så att nobelpriset bara blir komprometterat lite grann.
Själv tycker jag alltså att akademiens uppmaning till Katarina Frostenson att avgå har rensat luften. Att Horace Engdahl sitter kvar kommer att försvåra för akademien att rekrytera nya kompetenta krafter. I sämsta fall kommer det att leda till att det blir en akademie som framstående författare inte vill tillhöra. Att akademien kommer att betraktas som ett kotteri som får de intellektuella emot sig. Som på Wirséns tid. Det verkar som om Horace Engdahl var oförmögen att förstå det. Det är uppenbart att han tycker att han uppväger sin samtids samtliga svenska intellektuella. Och han är mycket riktigt en kompetent och intelligent man. Men detta är Kaiserwahn.
21 nov. 18

Sedan Kristenson försvann från scenen ägnar sig högerpressen alltså åt att hantera sin besvikelse. Upprepar gång på gång : Nu skall vi inte överdriva. Så farligt är det inte med SD, upprepar pressorganen gång på gång. En skribent i Svenska Dagbladet ägnade sig åt samma bagatelliseringstaktik när det gällde den proteststorm som nyligen drabbade Jan Björklund efter det att han röstat mot Kristersson (Lydia Wålsten 15 nov.). Björklund hade kallat det hatkampanj. Hat är ett väldigt starkt ord, invänder Wålsten och kampanj förutsätter ju att det är organiserat. Vrede har ju var och en i demokratins namn rätt till. Jag säger inte att hon har direkt fel. Men jag ser en tendens till pryderi, en sorts borgerligt själsliv. Ingen får kalla en katt för en katt, ty här i familjen överdriver vi inte!
Mats Linder i Gotlands Allehanda går dock lite längre än att bagatellisera SD (14 nov.). För honom är det obegripligt varför man är så rädd för SD. Har Centern och liberalerna så liten förankring i sina egna värderingar att de är rädda att smittas och påverkas om de börjar samtala. Här har väl Mats Linder förförts av sin egen hypotes. Den typen av äkta påverkan fruktar nämligen ingen. Vad man fruktar är att SD skall ställa sina förhatliga krav och att andra partier av rena maktskäl skall frestas att gå med på dem. Och då är det inte sina egna svaga själar man fruktar för. Utan andra alliansbröders som uppenbarligen är villiga att ge SD den maktpositionen.
Sedan ser Mats Linder ett säkert tecken på SD:s inflytande att C och L är så angelägna att stoppa dem. Det är alldeles sant och beror på att SD är ett stort parti med extrema åsikter. Men det får inte mindre inflytande utan större om man låtsas att det inte finns
Och Jenny Sonesson i Göteborgs – Posten försöker visa på att ordet liberal inte är entydigt (15 nov.). Vi har t.ex. Liberale Venstre i Danmark som inte skyr Dansk Folkeparti. Att vara liberal är så vitt jag förstår att vara för frihet. Därför bör inte liberal betyda konservativ. Visserligen är språket någon konventionellt och börjar man allmänt kalla konservatismen för liberalism så kommer ordet liberal till sist att byta innebörd. Man kan, som Tage Danielsson påpekat, mycket väl kalla en tur och retur biljett Stockholm - Malmö för en aftonklänning med tofsar. Men det skapar förvirring innan språkförändringen är genomförd.
Men det där nödvändiga sambandet mellan ekonomisk liberalism och andlig liberalism har jag numera ingen tro på. När jag skrev på FinansTidningens kultursida trodde jag att jag hade hamnat bland högerliberaler. Men jag förstod snart att marknadsliberalismen var förenlig inte bara med konservatism utan med allsköns fördomar. Såvitt jag förstår förenar Venste i Danmark marknadsliberalism med allmän ryggradslöshet. Vad man nu skall dra för slutsats av det? Kanske att också Göteborgs – Posten i någon mening kan kallas en liberal tidning.
20 nov. 18

Det är verkligen en tid när andarna vaknar. Sällan
har de politiska kannstöparna haft anledning att känna sig så upphetsade. Sällan har så många försökt sig på att lösa en politisk hårdknut. Bo Rothstein gör ett gott försök i Dagens Nyheter (16 nov.). Han menar att Centern och Liberalerna bör regera med stöd av socialdemokraterna. Stefan Löfven borde visa att han är statsman och låta Annie Lööf få statsministerposten. Ty mittenpartierna har det inte lätt. ”Socialdemokraterna måste inse att det vore politiskt självmord att ingå i en socialdemokratiskt ledd regering. Socialdemokraternas huvudstrategi saknar helt enkelt realism.” Det ena man kan invända mot Rothstein är att det är mycket begärt av Sveriges största parti. Är det inte troligt att socialdemokraterna skulle förlora röster på en sådan strategi? Skall man verkligen förhindra att Centerns och Liberalerna förlorar röster medan man med jämnmod betraktar väljarnas flykt från det egna partiet. Visst skulle det splittra alliansen och förhindra att SD fick inflytande. Men detta senare är en helt annan hjärtefråga för Centern och Liberalerna än det är för socialdemokraterna. I det läget måste det vara svårt för socialdemokraterna att inse att det är just de som skall offra sig. Men situationen är svårlöst. Någon måste offra sig. Och psykologiskt är det nog lättare att avstå statsministerposten till Annie Lööf än till Ulf Kristersson.
Annars försöker högern hantera sin besvikelse. Daniel Braw i Barometern gråter över Alliansens död (13 och 15 nov.). Det är L och C som hänvisat till en ideologisk klyfta inom Alliansen som inte finns. De har falskeligen beskyllt moderaterna och KD för att vara konservativa. Hans argument är det konklusiva att varken M eller KD kallar sig konservativa. Nu är verklighet en sak och hur mycket sann verklighet som ryms i ord en helt annan. Men hans argument stämmer väl inte ens på ordplanet. Har moderaterna upphört att kalla sig liberalkonservativa? Vilket skulle betyda att klyftan finns redan inom partiet. Braw behöver bara läsa den gamle knöken Fredrik Haage i den närstående kollegan Smålandsposten för att höra en konservativ moderat skälla på liberalerna.
Marcus Person Åsling i Östersunds- Posten, som är centerpartist och färgad av det, tycker däremot inte att Alliansen ligger i själatåget (14 nov.). Det gör däremot moderaterna, menar han. Det verkar hopplöst med ett parti där hälften av väljarna tycker som Annie Lööf och hälften som Jimmie Åkesson.
19 nov. 18