Visar inlägg från oktober 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Högern försöker

”Högern försöker”, brukade gamle Erlander säga i anklagande ton, på sin nasala värmländska. Jag kom att tänka på det när jag nyligen läste en text av professor Inger Enkvist i Svenska Dagbladet (21 okt.) där hon presenterar några franska böcker. De förefaller inte alldeles skarpsinniga men de är kanhända bättre än professorns referat.
Iden är den chockerande att använda förnuftet mot den politiska korrektheten. Det förefaller chanslöst. Värderingar kommer man inte åt med förnuftiga resonemang.
Politisk korrekthet är naturligtvis ett oklart begrepp om man inte definierar det. Menar man antirasism, antisexism (feminism i ett av detta ord betydelser) och sexuellt likaberättigande är det goda värdringar , som det inte finns någon anledning att angripa. Inräknar man i politisk korrekthet också en del kringflytande och populära ideer får man pröva dessa ideer för sig. Jag utesluter inte att man här kan hitta ett och annat som det kan finnas skäl att angripa.
Någon av författarna talar om ”minoriteternas tyranni” som skulle råda i de västliga demokratierna. En så subjektiv och förvrängd världsbild borde inte framställas som förnuftig. Det är väl snarast ett exempel på att när förtryckare hindras från att förtrycka, så känner de sig genast förtrycka. ”Feminismen har gått för långt, numera är det männen som är förtryckta.” Och liknande resonemang.
Man kan beklaga konformismen och oförsonligheten mot oliktänkande, men man kan inte göra mycket åt att vissa värderingar är populärare än andra. Det pågår ju en ständig träta om vad som är rätt och fel, en kamp om hegemonin, och har man impopulära värderingar kan man lätt känna sig orättvist behandlad. Jag är inte säker på att pläderingar för större försonlighet i debatten är vad vi behöver i lättkränkthetens tidevarv. Så fullständigt behöver väl inte högern överta vänsterns lyten. Sina värderingar väljer man åtminstone fritt och det är i sin ordning att man blir anklagad för dem av dem som tycker annorlunda. Och saknar man mod att kritisera det man ogillar så kan man inte skylla på andra. Det är värre om man blir censurerad.
Att människor inte tänker och i stället levererar klicheer, och är obildade, är förstås beklagligt, men förekommer inom alla åsiktsriktningar. Ett större problem som jag själv ser det och som inte tas upp här är att den som i grunden anser sig ha rätt, därmed anser sig befriad från alla moraliska förpliktelser. Står man på den rätta sidan befrias man från kravet på intellektuell hederlighet. Man får resonera hur korkat som helst och använda vilka metoder som helst. Som om ett grundläggande val skulle befria än från alla ytterligare förpliktelser.
Lite intressant är resonemangen om västerländsk masochism fast jag är osäker om hur stor tillämplighet det har idag. Under vänsterns glansdagar på 1960- och 70-talet var det högst relevant. Tredje världen hade alltid rätt, västerländsk upplysning var förtryck. Redan på den tiden hade vänstern skuld, men de kände skuld för att de tillhörde den rika och vita världen. Själva maktförhållandena gjorde att den som var i underläge automatiskt hade rätt, hur fel hen än hade. Göran Palms böcker är fulla av sådant. Men lever tankefiguren än idag? Jag kan inte tycka det. Men det kan ju hända att det finns människor som förhåller sig okritiskt till Islam bara för att det är en minoritet i Sverige.
Det största intellektuella bedrägeriet i vår tid är talet om realism. Som maskerar att människor inte vill ta ansvar för sina grundvärderingar. Som om värderingarna vore något som på ett oklart sätt uppstod ur verkligheten. När verkligheten i stället är något som måste värderas.
24 okt.18

Själsprövning

Sannerligen, det är en tid när andarna prövas. De märkligaste saker låter sig sägas. Håkan Boström i Göteborgs – Posten (16 okt.) har möjlighet att göra sig herostratisk.
Åsikten att Sverigedemokraterna skulle må väl av att få makt och ansvar förefaller för all del illusorisk. I stället för att anpassa sig – varför skulle de göra det? - är det väl troligare att de skulle skjuta fram sina positioner. Kärnväljarna har alltid hoppats på mer av sverigedemokraterna. Försiktigheten är en väg att nå makten, varför skulle man fortsätta på den vägen när makten redan är uppnådd? Nå, om en hypotetisk framtid kan man naturligtvis inte säga något med säkerhet.
Intressantare är det när Boström ställer samvetsfrågan. ”Är då inte socialdemokraterna ett mindre ont än Sverigedemokraterna?” Hans svar har potential att bli klassiskt. ”Det kan man tycka”. I fortsättningen borde han gå under namnet ”det kan man tycka-Boström”. Så långt har det gått, så kan så kallade liberala ledarskribenter uttrycka sig. I valet mellan demokratin och plånboken ”kan man tycka” att demokratin är viktigare. Den mannen vet tydligen ingenting om demokratisk värdegemenskap.
23 okt.18

Nya ledamöter

Svenska Akademien gör vad den kan för att fortsätta sin verksamhet. Kanske blir den i stånd att dela ut två nobelpris nästa år.
Nu har man valt in ännu en ledamot, Mats Malm. Ännu en göteborgare. Victor Malm skriver i Sydsvenskan (20 okt.) att man får välja någon som inte har med de stockholmska finsmakarkotterierna att göra. Vill man råda bot på den rådande rötan finns ingen annan väg att vandra. Det är lite dubbeltydigt. Betyder det att man inte kan välja någon ur team Engdahl, men inte heller någon av team Danius. De som önskar Engdahls avgång har väl en benägenhet att tacka nej. Alternativet är att gå in i akademien och förstärka de goda krafterna. Så att antalet rättskaffens personer blir så många i akademien att de tre tappra som fortfarande inte vill markera mot Frostenson isoleras.
Och det verkligt intressanta är ju Niklas Rådström. Som uppenbarligen tycker att akademien är på rätt väg men ännu inte är en tillräckligt anständig Akademie. Det där går nog aldrig för akademien att undvika. Den som fått ett erbjudande har så länge hen inte sitter i Akademien ingen tystnadsplikt. Offentlig öppenhet är något annat än internt skvaller.
Kulturprofilen kunde utnyttja sin förbindelse med akademien i utpressningssyfte, ge intryck av att han var en central makthavare i svenskt kulturliv, som man måste hålla sig väl med. Då är det inte helt bra att han fortfarande försvaras av en akademiledamot. Oberoende av hur deras relation från början såg ut.
Horace Engdahl fortsätter alltså att i utländsk press försvara Kulturprofilen. Uppenbarligen är det så att han anser domen felaktig och de trakasserier som alla kunnat iaktta som alltför bagatellartade för att bry sig om. Den åsikten har han naturligtvis rätt till. Men det bidar inte till att förbättra Akademiens anseende.
Ida Ölmedal i Sydsvenskan (21 okt.) tar sig an Frostensons sak. Hållningen är den feministiska, som man kunde iaktta i början av akadimiebråket. Två kvinnor har offrats, det ser inte bra ut, ty allt som drabbar kvinnor är fel. Alltså måste man hålla både på Danius och Frostenson, det är reflexen. Manliga försvarare av Frostenson kan man däremot ge sig på.
Det kan man gissa om Ölmedals intention. Men hennes sakargument, då? Frostenson har läckt nobelpristagare till sin man. Horace Engdahl har gjort något liknande om man får tro Ebba Witt Brattström. Vad är skillnaden? Att Frostenson läckt till en person som hon hade allt skäl att anse som gränsöverskridande och amoralisk. Det kan hon helt enkelt inte ha varit blind för. Kan man vara säker på att det verkligen är Frostenson som läckt, frågar sig Ölmedal. Nej, Kulturprofilen hade ju fler personliga vänner i akademien. Det gör naturligtvis skuldfrågan mer osäker. Vem önskar inte också Horace Engdahls avgång?
Att Frostenson mörkat sitt delägarskap i Forum är naturligtvis centralt. Akademien kan inte, bör inte, av moraliska skäl, ekonomiskt stödja en verksamhet som ägs av en ledamot i akademien. Visst borde man ha kontrollerat detta. Man hade för stor tillit till sina ledamöter.
Man röstade alltså om anslag till Forum. Och eftersom Frostenson var gift med Kulturprofilen deltog hon inte i omröstningen. Detta tycker Alcala fritar henne från skuld. Men det centrala är ju att hennes eget delägarskap, hade omöjliggjort bidrag om det varit känt. Detta är hennes mest graverande skuld. Moraliskt spelar detta ingen roll, säger Ölmedal.
22 okt.18

Mera klass

Jag skrev en bloggpost om min barndoms upplevelse av klassamhället. Och jag kom in på mitt sjuåriga förhållande till min barndomskamrat. Eftersom han var son till en bagare och jag till en veterinär har denna vänskap naturligtvis också en klassaspekt.
När jag kom till Sävsjö som sjuåring uppenbarade sig två någorlunda jämnåriga grannpojkar. En var ett år yngre, son till en tandläkare och med tre syskon liksom jag. Den andra alltså bagarsonen, två år yngre, ensambarn.
Av någon anledning blev det han och jag som fick ett speciellt förhållande. Tandläkarsonen var mig ytterligt främmande. Han var intresserad av djur och natur, helst hade han nog velat ströva i skog och mark. Medan jag framför allt var fantasimänniska, älskade att berätta. Lyssnade mycket på radio. Jag läste inte så tidigt eftersom jag var dyslektiker, men man läste för mig. Jag var i hög grad lillebror, sex år yngre än min bror som var närmaste syskon.
Nå, jag har tänkt mycket på barndomskamratens tredubbla underläge. Klass och ålder och sedan det faktum som är beroende av klassaspekten, att han, när vi umgicks, så gott som uteslutande befann sig på bortaplan. Jag bodde nämligen i ett mycket stort hus som varit apotek innan det blev veterinärbostad. Han bodde i grannhusets gårdshus. Det var mycket trångt även för tre personer. Följden blev att vi alltid var hemma hos oss. När han flyttade till ett mer normalt boende var traditionen redan etablerad.
Det är en hemsk tanke att vänskapen uppstod just på grund av min styrkeposition. Jag upplevde oss dock som jämnåriga. Som yngsta barn har jag alltid avskytt att någon diskrimineras på grund av ålder. Efteråt har jag dock tänkt att denna åldersblindhet inte var enbart bra. Det kan ju också leda till att man blir blind för den andres underläge.
Man kan nog säga att jag också var klassblind. Tänkte inte på hur privilegierad jag var. Någon mycket intellektuell miljö var min hemmiljö inte, men man hade många böcker, av god litterär klass. En för tiden normal borgarbildning. Min far citerade ofta gamla svenska klassiker och han hade ett utpräglad sinne för formuleringar. I barndomskamratens hem fanns Svensk Uppslagsbok och Jack Londons samlade. Som jag läste de somrar efter flyttningen när jag var på besök i min gamla hemstad. Det var inte dåligt, det är kul att ha läst exempelvis Avgrundens folk, som var en tidig rapportbok. Men det var naturligtvis skillnad mot mitt bokrika hem.
Jag märkte hos min barndomskamrat ett starkt intresse för ord. Hur ord uttalades, vad de exakt betydde. Jag hade ett mera intuitivt förhållande till språket, som dyslektiker var det mer auditivt än visuellt. Jag använde de ord jag hörde användas, lärde mig ordens nyanser på så sätt. Men det kunde ju också hända att jag hörde fel, missförstod. Han hade en observans som man har när det gäller det icke självklara. Så är det när man är intelligent men inte har fått något gratis. Det skärpte också min blick.
19 okt.18

Småstadsklass

Jag var veterinärens son i det lilla Sävsjö på 50-talet. Hur visade sig klassamhället?
Min oskiljaktlige barndomskamrat och likaledes granne var son till en bagare. Bådas våra mödrar var hemmafruar. Det har blivit naturligt för mig att fundera över klassamhället.
Det fanns ännu ingen grundskola. Skolan var folkskola, realskola, gymnasium. Vid varje övergång från ett stadium till ett annat skedde en skiktning. Det viktigaste sannolikt vid inträdet i realskolan. Vad var det som avgjorde valet att studera vidare? Tradition, mest. Vi borgarbarn gick som zoombies genom skolsystemet. För arbetarklassens barn tedde det sig annorlunda. Det var en välfärdsstat och ett alltmer utbyggt folkhem. Traditionerna påverkade skolprestationerna men vägde ofta tyngre än skolprestationerna, när det gällde val av höge utbildning. Jämsides med tanken att bli vid sin läst fanns dock hos somliga drömmen om att barnen inte skulle få det som vi. Jag minns i sjätte klass när min folkskollärare i slutet av skoldagen sa: ”De som tänker söka till realskolan kan sitta kvar, ni andra kan gå”. Och två elevers val fick honom att reagera. En som tänkt gå och en som tänkt stanna kvar. Eleven som tänkt gå, lyckades han efter kontakt med föräldern, övertala att ändå söka till realskolan. Beträffande den förhoppningsfullt förmätne, nöjde han sig att skaka på huvudet. Ingen av dem tog senare realen. En person jag känner har berättat att hans syster vid intagningarna blev utslagen just av den förmätne. Kan man gissa att min folkskollärare höjde betygen mot bättre vetande för vederbörande för att ge honom rimliga chanser?
Min bror var absolut inte lämpad för skolan, men traditionens makt gjorde att han tillbringade fem år i den fyraåriga realskolan. Sedan lämnade han den utan realexamen.
Mina kusiner som bodde i Stockholm gick in i läroverket redan efter fyra år. På större platser fanns det sannolikt också en viss boendesegregation. Kontakterna över klassgränserna blev sannolikt mycket mindre.
Sävsjö var småborgerligt och frikyrkligt präglat. Jag minns alltså inget klasshat eller naket klassförakt. Sannolikt fanns det, eftersom allt finns, men det kan inte ha genomsyrat hela samhället. Min barndomskamrat har ondgjort sig över att bättre bemedlade kunde få kredit i affären, vilket sämre bemedlade inte fick. Men det är enkel ekonomisk/kapitalistisk logik. Man lånar inte ut till den som bäst behöver utan till den som bäst kan betala tillbaka.
Däremot läste jag en artikel i hembygdföreningens årskrift där artikelförfattaren tyckte att folkskollärarna fjäskade mycket för bättre mans barn och var hur tillmötesgående som helst mot deras föräldrar. Det tror jag utan vidare på, det stämmer med mina egna minnen. Jag var ingalunda min lärares absoluta favorit, jag var alltför bisarr för att väcka annat än ömhet. Men mot min överbeskyddande mor, som ofta hörde av sig, var han synnerligen tillmötesgående. Det är kanske inte så konstigt, konstigare var att kamraterna förhöll sig på samma sätt mot mig. Att bo i ett stort hus med jättelik trädgård och vara son till en veterinär gav glans, snarare än det renderade hat och avund. Jag var annorlunda på alla sätt, men att jag var annorlunda också klassmässigt låg mig inte i fatet.
Hur har detta präglat mig? Min klassmedvetenhet var så mycket svagare än min upplevelse att vara annorlunda. Det är förstås grunden till min solidaritet och identifikation med andra som är annorlunda. Alla de som talar i folkets namn, vänster- och högerpopulister, representerar ju bara majoritetsförtrycket. Men jag ser ju också att jag är präglad av småstadsbons arrogans mot bönder. De som bodde på den rena landsbygden och talade utpräglad dialekt. Här finns väl ändå aningen av en fördom, som jag burit med mig genom livet.
18 okt.18

Äldre inlägg

Nyare inlägg