Lars Westerbergs Blogg

Det intressant att högern ser ut att vinna det politiska spelet i Sverige. Det kan handla om gamla traditioner. Att de ekonomiska intressena väger tyngre än moralen. Det är väl ett högertänkande jag minns från 50-talet. Det enda högern talade om på den tiden var skattepolitiken.
Kanske är det också en förklaring till att högerliberalismen kom att överflygla konservatismen. Det är väl inte så noga med värderingar, det är plånboken det är noga med. Men numera finns det ju ett parti på högerkanten, sverigedemokraterna, som är synnerligen noga med värderingar. Egendomligt nog tillämpar det nolltolerans. Vilket betyder, att om man vill företräda partiet är det tabu att uttala just de värderingar som gör människor till sverigedemokrater. Som utomstående vill man ju gärna tro att människor är uppriktiga och man måste ha goda skäl för att anklaga någon för hyckleri. Men uttalar du dig som sverigedemokrat grovt rasistiskt, sexistiskt eller homofobt så får du inte längre representera partiet. Men om någon är uppriktigt i att vara antirasist, antihomofob och för könsjämlikhet? Varför, i alla gudars namn, är hen då sverigedemokrat?
Men politik är det möjligas konst. Fredrik Haage i Smålandsposten som redligen skällt på högerliberalerna, inte därför att de är höger, utan därför att han inser att de är liberaler, byter nu fot (26 okt.). Vad är det som säger att just liberaler är mer intresserade av idéer än av makt? Vi konservativa är det ju inte. Nu kan sverigedemokraterna ge oss chansen att komma till makten och få igenom vår ekonomiska politik. Som Björnstjerne Björnson sa vid ett speciellt tillfälle: ”Nu gjaelder det at holde sammen.” Nu är det inte jude eller grek, liberal eller konservativ, nu är vi alla ett i maktens och plånbokens namn”. Man blir lite rörd.
31 okt.18

Bråken i Svenska Akademien leder till mycket spekulerande. Till en mer eller mindre insiktsfull kremlologi. Den ena gissningen är så god som den andra. Senast är det Kajsa Ekis Ekman i skåneupplagan av Metro (24 okt.) som gissar att Kulturprofilen har en hållhake på Horace Engdahl. Enligt vad Sara Danius berättade i sitt Sommarprogram i radio jublade Horace Engdahl till en början över Danius resoluta agerande. Vad fick honom att ändra sig, frågar Ekis Ekman.
Och så gissar hon att Kulturprofilen sitter på en för Engdahl känslig hemlighet. Vilkens avslöjande skulle vara katastrof för Engdahl. Han måste alltså i allt visa sig lojal med Kulturprofilen. Alla artiklar och uttalanden i utländsk press skulle alltså tjäna till, ja, rent av bli nödvändiga, för att visa hur lojal han är med Kulturprofilen.
Men finns det verkligen en gåta som behöver förklaras? Sara Danius visar krafttag för att snabbt rentvå sin akademi. Stämningen är ännu god i akademien, man sitter ännu på Freden och applåderar varandra. Men så visar det sig att Kulturprofilens hustru genast skall uteslutas och att saken skall utredas synnerligen grundligt. Vad kan inte det leda till? Om kulturprofilens hustru ryker i första omgången, kanske Kulturprofilens vänner också är hotade. Frostenson idag, Engdahl i morgon. Utredningen tycks nämligen inte vara till för att rentvå akademien utan för att få fram sanningen, hur obehaglig den än är. Då kan ju vem som helst tycka att det går lite för långt.
30 okt.18

Jag har av skilda skäl undvikit den animerade debatt, som uppstått efter Greta Thurfjells artikel i DN (21 okt.) om huskvinnan. Helt enkel för att jag tyckte att hennes artikel var för fånig. Hon behandlar, som Heidi Avellan påpekar (Sydsvenskan 27 okt.), demokratiska landvinningar som om det handlade om poptrender och coola attityder. Jag tänkte, som Heidi Avellan, att det här är väl inte så allvarligt menat. Men det här, jag skojar bara, som Heidi Avellan väntar på, kommer aldrig. Men det tycker jag inte spelar någon roll. Det alltför ytliga kan inte tas på allvar. Även om det är allvarligt menat.
Hon har dock lyckats med att väcka uppmärksamhet. Seriösa människor har blivit seriöst förargade. Vad kan man mer begära?
Men visst finns det en lockelse i att slippa frihet och ansvar. Människor har en tendens att regrediera när livet känns svårt. Tillbaka till barndomen när en kärleksfull förälder tog hand om en och man inte ens behövde göra egna väl. Så känner både män och kvinnor ibland. Som vuxen slipper man vara lydig men man får en massa andra problem.
Och för opportunism belönas man med att vara gillad. Den som alltid jamsar med verkar trevlig. I den upplysta debatten får man mothugg om man pläderar för hållningslöst jasägande, men i vardagspraktiken vidmakthåller man god stämning genom denna attityd. Inte heller opportunism är något som är förbehållet kvinnor. Men kanske är kvinnotraditionens befrämjande av empati, något som gör att kvinnor lättare frestas till opportunism. Att hålla med om dumheter kan ju vara att driva sin empati för långt.
Vad som däremot är befriande är prestigelöshet och uppriktighet. Det förra är någonting som i första hand män måste träna på. Och det gäller också generositet mot andra och förmåga att lyssna. Denna förmåga har ett starkare stöd i kvinnotraditionen än i manstraditionen. Risken är väl att feministiska debattörer kräver detta så starkt av mannen att det går ut över den egna förmågan.
Naturligtvis får man i ett liberalt samhälle själv välja hur man vill leva. Problemet är väl att vara autentisk när alla andra tycker så mycket. Passar det en att leva ojämlikt så får man naturligtvis göra det. Men att vara ekonomiskt beroende av någon är en stor ofrihet. Gemenskaper kan förändras och förgiftas. Har man ingen ekonomisk självständighet då, ligger man illa till.
Sexuellt tycker jag aldrig man skall moralisera. Där måste var och en hitta sin väg. Man kan tycka att människan bör vara sexualsubjekt och sexualobjekt samtidigt. Båda delarna är ju lustfyllt. Mannen har traditionellt varit sexualsubjekt, kvinnan sexualobjekt. Men driften är amorf och rudimentär, alt annat är konventioner. Det stora problemet är väl att fullt ut bejaka sig själv i en sexuell relation. Att tro att man duger att lita på att man är åtrådd och älskad. Att bejaka sig själv och sin sexualitet.
Sedan är problemet ännu mer komplicerat.
Det finns psykosexuella skillnader mellan könen, strunt samma om de är medfödda eller förvärvade, och de ter sig tabuerade och alltför sällan diskuterade. Det är väl vad den evige gylfradikalen, åldrad och ansatt av prostataförstoring, slutligen kommit fram till.
29 okt.18

Malin Ullgren skriver fint i DN (24 okt.) om hur det är att ha en nyfödd. Den oerhörda lycka man känner. Hon avslutar klokt med att varna för sentimentala mödrar som längtar tillbaka till barnens småbarnsstadium i stället för att glädja sig över deras växande och mognad.
Vilka är livets bästa stunder? Det är när man drabbas av en stor och oväntad lycka. För mig som var en mycket ensam man och redan förlorat mitt hopp är mitt möte med Christina en sådan lycka. Fast den var förknippad med större ängslan. Den kände jag inte på samma sätt när mitt första barn föddes. Där var den starka och oväntade lyckan utan rädsla. Man är tvungen att fokusera på nuet. Barnets avlägsna framtid vet man ingenting om. Som förälder gäller det att hela tiden göra sitt bästa i varje nu.
En stor och oväntad lycka är en nåd. Hur gör man lyckan varaktig? Vad betyder en vand lycka? Man kan välja att söka nya kickar, nya förälskelser, nya barn. Men vad är det för fel på de gamla? Kanske har den som sysslat med kultur ett långt liv en viss fördel här. Att ta del av den kvalificerade konsten kräver ansträngning och tålamod. Det ger så mycket, men sällan snabba kickar. Den kan ge det också men då förutsätter det en uppodlad kvalitetskänsla, som man inte förvärvat på en dag. Erich Fromm, som jag i min filosofiska ungdom läste och sågade, talar om kärleken som ett arbete. ”Så må jag då i tålamod och kärlek likna dig”, som det heter hos psalmisten.
När man har barn tänker man ofta på förhållandet mellan förändring och död. Den tvååring som fanns är borta för evigt och har naturligtvis föga likhet med den vuxne mannen eller kvinnan. Och att sörja över det är just sentimentalt.
När Christina befann sig på BB -hemmet och jag kunde iaktta de nyförlösta mödrarna med sina nyfödda fick jag en stark känsla av att detta var pornografi för kvinnor. Och jag har sedan dess tänkt att kopplingen mellan sexualitet och barnafödande är mycket starkare hos kvinnor än hos män. Vad man nu, om det ligger något i det, kan dra för slutsatser av det. Den rena biologin är så rudimentär, det mesta är tradition och föreställningar.
Men det finns ju något skumt med kärleken till det nyfödda barnet, liksom det är något skumt med kärleken till djur. Hur mycket beror av makten och möjligheten, i barnets fall rent av nödvändigheten, att projicera. Du behöver mig och har ingen möjlighet att klara dig på egen hand. Men jag skall ta hand om dig och ge dig allt vad du behöver. Den överlägsenhetspositionen är skön.
26 okt.18

Jag tyckte aldrig om Bo Cavefors. Visst det var utmärkt att hans lilla förlag fanns och kunde ge ut udda och intressanta böcker som sannolikt inte annars hade haft någon chans. Jag fann det också bra att vänsterförläggaren var fördomsfri så att också högerextrema författare, som Ezra Pound, kunde ges ut. Vänstern var ju annars så dogmatisk. Men nog var Cavefors lite extrem? Jag såg honom öga mot öga i stadsparken vid någon vänstermanifestation. Här går den berömde förläggaren mitt bland vanliga människor och gör reklam för sin verksamhet. Jag kände en lätt rysning.
Många har i dödsrunorna med beundran talat om att Cavefors smugglade ut Baader- Meinhoffsligans texter bakom ett falsk omslag. Jag avskydde vänsterns faiblesse för Baader – Meinhoff. Av någon sorts dunkla lojalitetsskäl skulle man avstå från att ta entydigt avstånd. Men det var ju ett mördargäng. Oförmågan att ta avstånd från terrorister och mördare, tycktes mig vara en beklaglig vänsteråkomma. I stället var det spännande och kittlande när någon som Bo Cavefors på detta sätt lurade den kapitalistiska repressionen.
När förlaget gjorde konkurs talades det mycket om att författare inte fick ut sin betalning.
Det kunde ju inte sägas vara ett hederligt förfarande. Kanske får man räkna med det om man kommer ut på ett förlag som tycks trotsa all lönsamhet. Och kanske reglerades skulderna i efterhand. Men hos mig blev det kvar en dålig smak i munnen.
Mot slutet av sitt liv kom han ut som extremhöger. Han fick säga förfärliga saker i Obs.
Medan den gamle fascistledaren Per Engdahl bevakades starkt och aldrig fick säga något förgripligt, kunde Cavefors tillåta sig det mesta i den vägen. På obsredaktionen förfasade man sig över de harmlösa sexuella bilder som han publicerade i Svarta Fanor, men hans politiska åsikter gjorde ingen förskräckt.
25 okt.18