Visar inlägg från september 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Valanalyser

Två dagar efter valet förstår jag ingenting av DN:s ledarsida (11 sept.). Tre citat : Väljarna är naturligtvis i sin fulla rätt att skapa ett låst politiskt läge, det där får partierna reda ut. (Gunnar Jonsson). Det finns inget egenvärde i många talmansrundor, regeringskriser och nyval. Men om det krävs för att partierna och väljarna skall lära sig att hantera den nya politiska verkligheten är det ingen katastrof (Huvudledare). Först när väljarna kräver att partierna tar sitt ansvar för den kaosartade situationen kommer politiska tabun, som blockpolitiken, att kunna brytas. (Amanda Sokolnicki).
Jaha, och hur kräver man det? Folkomröstning om fortsatt blockpolitik? Jag förstår liksom inte riktigt väljaransvaret här. Och inte vad ett nyval skulle kunna ändra. Varför är DN så missnöjda med väljarna? Missnöjet gäller ju den här gången inte väljarnas värderingar utan deras ansvar för den låsta parlamentariska situationen. Borde väljarna ha tittat på opinionsundersökningarna och röstat mindre av övertygelse och mera för att taktiskt undvika en låst situation? Och är det det de skall göra vid nyval? Jag förstår inte det där med att rösta taktiskt. Hur skall man kunna göra det när var och en röstar var för sig och man inte vet vad andra människor röstar på. För att det ens skall löna sig att rösta taktiskt måste tillräckligt många rösta taktiskt, men inte majoriteten. Tillräckligt många måste byta parti, men om alla byter parti har man ingen ledning alls. Det tycks mig vara en vansinnig kalkyl. Dessutom förlorar ju folkviljan sin autenticitet.
Kanske kan man förstå det som en uppmaning till väljarna att inte rösta på politiker som påstår oförenliga saker. Jag vill inte stödja mig på sverigedemokraterna, men inte eller samarbeta med socialdemokraterna. Kanske blir det lika oförenligt om man byter ut ordet socialdemokrater mot moderater här. Ty jag förstår inte hur man kräver något av politiker annat än genom att röststrejka, rösta på annat parti. Minoritetsregering låter väl sig tänkas om oppositionen är delad i två läger.
Men det är uppenbart att om politikerna inte uttrycker sig klart så blir det oklart vad väljarna röstat för. Mot alliansen eller mot sverigedemokraterna? Mot socialdemokraterna eller mot sverigedemokraterna? Det är dock svårt att skylla denna oklarhet på väljarna.
Nå var DN:s ledare en smula svår att förstå är tolkningen av Svenska Dagbladets ledare samma dag desto obehagligare (11 sept.) En alliansregering slipper förhandla med eller stödja sig på SD om man bara lägger sådana förslag i migrationsfrågan som det vore ett svek av mot de egna väljarna för SD att rösta emot. Simsalabim, så har man löst det problemet. Inga ömmande fall när det gäller uppehållstillstånd och varför inte en flyktingpaus. Då skulle man ju få stöd av SD utan att behöva samarbeta.
14 sept. 18

Linderborg tänker

Åsa Linderborg tänker (AB 10 sept.). Det erkännandet måste man ge henne. Synd bara att hon tänker så fel. Men hon är väl offer för någon form av känslotänkande, kan jag tro. Hon vill inte svika sin spontana klasskänsla. Hon vill visa att hon står på arbetarklassens sida också när den blir sverigedemokrater. Att hålla fast vid den grundläggande ekonomiska analysen.
Tanken är alltså att det är nyliberalismen som är boven i dramat. Man har gjort människor så ojämlika att de blir sverigedemokrater i ren protest. Det är en förklaring. Men hur kommer det sig då att sverigedemokraterna attraherar människor i alla samhällsklasser? Det sverigedemokraterna har gemensamt är ju inte sin klassbakgrund. Skulle det var så att arbetarklassen är överrepresenterad bland sverigedemokraternas väljare kan man ju tänka sig andra förklaringar än att arbetarklassen har ett skäligt ekonomiskt missnöje. Dessutom är klyftan mellan en välbeställd arbetare och den som ligger i rännstenen betydande.
Åsa Linderborg försöker leva sig in i hur sverigedemokraterna har det ställt. Det moraliseras och förenklas, påstår hon. Själv ser hon i stället svåra ideologiska och existentiella frågor. ”Den som försvarar rätten att bära slöja kan ändå fundera över att en åttaåring är klädd som sin mamma. Även om man inte vill förbjuda tiggeriet, är det mentalt jobbigt att ta ställning till en tiggare varje gång man går till affären”.
Det sista är ju sant. Men där är det inte för mycket att moraliserande tala om bortskämdhet. Ens omedelbara tanke är ju att det är så mycket värre för den som tvingas tigga. Den jämförelsen är svår att undgå.
Och vad det gäller slöjan så är det ingen existentiellt problem att vara tolerant. Föräldrars makt över sina barn däremot är alltid problematisk. Liksom familje- och grupplojaliteter. Om det får Linderborg att fundera över sig själv kan det ju ha en existentiell poäng.
Varför är människor sverigedemokrater? Därför att behovet av syndabockar är så stort. Varje sig man har det bra eller dåligt, vare sig man är berättigat missnöjd eller inte. Då handlar det inte om migrationspolitikens kostnader heller. Det handlar om psykologiska behov.
Ojämlikheten är ett problem. Jag vet inget alls om ekonomi men jag har intuitivt svårt att tro att det skall behöva vara så till den grad orättvist för att hjulen skall rulla och välståndet öka. Men det är inte lösningen på problemet med sverigedemokraterna. Det är inte det som är orsaken till sverigedemokraterna och en lösning av problemet kommer inte att bota behovet av syndabockar.
Malin Ullgren skriver häpnadsväckande i DN (12 sept.) att klassförklaringen till sverigedemokraternas framgångar är underskattad. Ja, nästan frånvarande i debatten. Själv ser jag tvärtom inläggen för klassförklaringen respektive mot en sådan förklaring som ungefär lika vanligen förekommande. Om det är sant, eller om det är som Ullgren hävdar, är en empirisk fråga. Det handlar alltså om att ha överblick över debatten eller om att sakna den.
13 sept.18

Frostensonförsvar

Jag läser en liten notis i Aftonbladet av Ulrika Stahre (6 sept.) om Jesus Alcalas artikel i Kristanstadsbladet/ Ystads Allehanda (5 sept.) om Katarina Frostenson. Själv tycker jag inte att Alcalas artikel är mycket att kommentera ehuru den kvantitativt är omfattande. Argumenten har man hört förut. Man kan inte utesluta någon ur akademien när ingen är juridiskt dömd. Det där exercerandet med juridiken förekom redan i de åttas försvar för sin ovilja att kräva Frostensons avgång. Stahre kallar Alcalas förvar för graverande för dem som angripit Frostenson. Bland annat avslöjar han att Frostenson aldrig deltog i någon omröstning om bidrag till Forum. Men naturligtvis gjorde hon inte det, hur skulle det kunna ha gått till? Som gift med Kulturprofilen var hon naturligtvis jävig. Vad som var upprörande med den omröstningen var ju i stället att hon mörkade att hon själv var delägare vilket hade gjort hela Akademien jävig. Och det är ju minst lika illa. På ett sätt värre.
Sedan rasar Stahre mot att Alcala kallat den ursprungliga DN- artikeln journalistiskt undermålig. Därför att de trakasserade kvinnorna var anonyma. Alla var inte anonyma, påpekar Stahre helt riktigt. Slarvigt och förminskande, skriver Stahre. Det kan man ju hålla med om. Men det är ju bara dumt och förmätet och inte ett bedrägligt framställningsätt.
Nu lär man fundera på stadgeändringar eller förtydliga hur stadgarna bör tolkas. Men det är tydligen inte den absurda tolvregeln man vill ändra tolkningen av. I stället har man beslutat att den som hotas av uteslutning själv skall få delta i omröstningen. Det kan man tycka är absurt och en jurist som uttalat sig tycker just detta. Men det har ju inte så stor praktisk betydelse. Att man när det hänger på en röst kan räddas av sin egen, ja, det är väl lite gulligt tänkt.
12 sept.18

Dåligt anpassad

Jimmie Åkesson råkade i bråk med SVT efter partiledarnas slutdebatt. ”Man måste ställa sig frågan varför det är så svårt för de här människorna att få jobb – jo, för att de inte är svenskar, för de passar inte in i Sverige och då är det svårt att få jobb”. Sa Jimmie Åkesson. Välvilligt tolkad menar Jimmie Åkesson är de inte är svenskar därför att de inte helt och fullt ansluter sig till svenska seder och bruk. Det han uttrycker är alltså kulturell, inte biologisk rasism. Det ansåg SVT så grovt att man måste ta avstånd från yttrandet. Och då menar Åkesson att SVT brister i politisk neutralitet. Man är inte objektiv när man på detta sätt desavouerar en partiledare efter en politisk debatt.
Ja, det är väl en viss värderingskollision. Å enda sida skall man vara neutrala och absolut inte gynna någon åsikt, å andra sidan måste man ta avstånd från antidemokratiska uttalanden. Det är knappast SVT:s fel att Åkesson inte passar in som demokratisk partiledare. Vald kan man ju bli i en demokrati och är man vald så skall man få vara med och debattera. Men att man inte får uttala sig antidemokratiskt utan att bli officiellt motsagd, ja, se det gäller alla medborgare även partiledare. Så hemskt är det Jimmie Åkesson att leva i en demokrati. Du kan ju åka till Moskva om du inte trivs, som moderatledaren Gösta Bohman brukade säga till kommunisterna på 60-talet. Eller i det här fallet passar kanske Budapest ännu bättre? Det är inte lätt att alltid ha svenska värderingar.
Nu förmodar jag att det här var ett försök att höja valtemperaturen. Man kan lätt bli för vattenkammad. Får man vara med och debattera verkar man hart när accepterad. Då gäller det att visa att man ändå inte tillhör etablissemanget. Att bråka med gammelmedia är alltid populärt.
11 sept. 18

Debattrötthet

Jag ser slutdebatten i TV och känner stor olust och leda. Och den reaktionen ligger säkert på många plan. Jag minns att jag ofta var debattrött under min tid som radiopolemiker. Men livet var så mycket annat då. Mina offentliga framträdanden, som aldrig var tätare än varje vecka, oftast färre, var en avkoppling från småbarnsvärlden. Men jag minns att jag alltid längtade efter att läsa de litterära klassikerna. Varje jul prisade jag dem, framhöll deras överlägsenhet i förhållande till den efemära samtid, som jag tyvärr tvingades sysselsätta mig med.
Idag skriver jag ju blogg varje vardag. Det är förmodligen lite för ofta. Det hade nog varit svårt att få daglig inspiration om jag inte kunde skriva om samtidsdebatten. Jag var inte så upptagen av samtidsdebatten när jag skrev i studentpressen, det var närmare bestämt en debattfråga, som jag var existentiellt upptagen av. Men som radiopolemiker var jag uteslutande upptagen av samtidsdebatten. Jag tror jag fick vissa ovanor då. Så blir jag idag ett lätt offer för de debattlystna.
Men jag återvänder till min aktuella olust.
Jag har alltid varit föga intresserad av partipolitik. Siffror och förvaltning har aldrig varit mitt område. Som bekant avskyr jag debatter som inte är hederliga, som söker debattpoäng och lättköpta debattsegrar i stället för att klargöra värderingskonflikter. Men det vore obilligt att i alltför hög grad kräva denna hederlighet av politiker. De vill ju ha röster och vet att alla väljare inte är förnuftsstyrda. Det gäller att påverka så effektivt som möjligt, att vara trevlig och mänsklig och spela på hjärtesträngarna. Man kan känna sig främmande för partipolitiskt spel. Men man kan inte rätt gärna anklaga partipolitiker för att de sysslar med partipolitik.
Men jag förstår att världen har blivit annorlunda. Den här Gal – Tan – skalan har alltid varit viktig för mig, långt innan någon gav namn åt den. Mycket har förändrats av att högerpopulismen är så stark. Sverigedemokraterna är ju bara toppen på isberget. Det finns en råare nationalsocialism längre högerut. Och det finns en renässans för mer anständig moral- och kulturkonservatism också. Jag växte upp i en god tid där sådant bara var att skratta åt. Vi har fått invandrare djupt nedsänka i traditionella tänkesätt. Och vi har fått en inhemsk backlash.
Jag minns en tid när den djupaste ideologiska motsättningen gick mellan moskvakommunister och maoister. Jag tror att den minst diskuterade motsättningen idag går mellan konservativa och högerliberaler. Alla mörkar inte detta, Fredrik Haage på Smålandsposten, har gått till storms mot liberalerna. Hatet mot Reinfeldt är starkt inom högern. Sverigedemokraterna medger förtjänstfullt att deras huvudmotståndare är vänsterliberalerna. Det borde vara ett memento för alla högerliberaler. Konservatismens huvudfiende är liberalismen och där måste man välja sida. Säger ni att det är stor skillnad på högerliberaler och vänsterliberaler så är det dags att granska er liberalism i sömmarna. Kan det vara så att det faktum att ni kan bädda kamratbädd med konservatismen beror på att ni älskar penningen och inte friheten.
Man får alltid när man talar om liberalism höra att begreppet är så mångtydigt. Men vad skall man då säga om begreppen höger och vänster som är så gott som innehållslösa och bara anger en relativ position. Ändå tycks det mig som om det är begrepp som starkare styr lojaliteten än de mer reella konservatism, liberalism, socialism.
Jag säger inte att högerliberalerna generellt sviker liberalismen. De flesta intellektuella har sett konflikten och tagit ställning. Inte heller vill jag påstå att konservatismen är enarådande bland invandrare. De flesta invandrare kämpar mot rasism och diskriminering. Jag tycker bara de ivrigare borde se och ifrågasätta de konservativa dragen i sitt eget kulturarv. Så att de inte förblindas av grupplojalitet.
Så till sist gäller min depression det som många andra känner sig deprimerade över. De auktoritära ideernas spridning över hela den politiska skalan. Fast det är kanske mest socialdemokratin jag tänker på. Att konservatismen har kommit tillbaka hos moderaterna är kanske inte så upprörande. Vi minns borggårdskris och bondetåg, inte bara fascismen har sin historia att släpa på. Men för all del, auktoritära ideer har inte varit främmande för vänstern heller. Och då menar jag med vänster kommunism och i någon mån socialdemokrati.
10 sept.18

Äldre inlägg

Nyare inlägg