Visar inlägg från september 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Guldåldern

Hjalmar Gullbergs tid i Lund var en guldålder. Då levde i Lund ett stort antal blivande författare och kulturpersonligheter. Det gör det ju alltid i Lund. Men den här tiden var de ovanligt många. De kände varandra väl och umgicks. Det är också den tiden när kårtidningen Lundagård grundas och kommer ut.
Vilka var de? Hjalmar Gullberg och Frans G. Bengtsson. Bengtsson skrev när Gullberg debuterat att han numera var den andre poeten i Lund. Det var nog med sanningen överensstämmande och ett uttryck för en osentimental saklighet. Bengtsson såg sig vid den tiden framför allt som poet. Och kunde inte veta då, att hans viktigaste bidrag till den klassiska litteraturen skulle vara två romaner om en viking. Och att några av oss aldrig skulle tröttna på hans suveräna essäer.
Men där fanns också Gabriel Jönsson, Flicka från Backafalls skald. Och den något yngre Karl Ragnar Gierow.
Och så förstås Ivar Harrie och Olle Holmberg. Den blivande litteraturprofessorn Algot Werin och historikern Ingvar Andersson. Den originelle skalden och novellisten Sigfrid ”Tristan” Lindström inte att förglömma. Oerhört betydelsefull i vänkretsen. Den tidigt bortgångne litteraturvetaren Göran Lindblad. Och så skymtar något mer perifert Knut Hagberg och Harald Elovson.
Och alla dessa kände varandra. Det är för all del inte ett kotteri utan ett flertal kotterier. Men dessa kotterier hakar i varandra och sammansmälter. Gullberg och Harrie står varandra nära, Gullberg och Ingvar Andersson känner varandra redan från skoltiden. Tristan Lindström är absolut tredje man i konstellationen Gullberg/Harrie. Medan Frans G. Bengtsson står Göran Lindblad och Algot Werin och Olle Holmberg nära. Men, som sagt, kotterierna möts och förenas.
På Lundagård jublieumsfester hade jag nöjet att möta en kvarvarande av denna lysande generation, nämligen Bengt Hjelmquist. Ty han blev över hundra år gammal. Han höll ännu 98 år gammal lysande tal på vers. Och han skrev lika bra som han gjorde under guldåldern. Han har skrivit Skånska slott och herresäten tillsammans med Hjalmar Gullberg, där man rimmar möget med Hans kunglig höghet. Det var också han som skrev q-versen i Lundagård till Tage Erlander. Erlander trodde själv att det var Gullberg som stod bakom, vilket man kan se i hans memoarer. Men det var alltså Bengt Hjelmquist. Hans brorson lär ha skrivit q-versen om mig. Det är en fantastisk vers och det är inte hans fel att jag aldrig blev statsminister.
Men hur var det då med Fritjof Nilsson Piraten? Jo, han var också samtida. Men jag kände inga författare, jag umgicks bara med intellektuella, har han efteråt sagt. Nära vän var han dock med den mångbegåvade och originelle Malte Åkerman. Så när Arne Ericsson i visan om Piraten räknar upp alla hans vänner så hugger han i sten. Däremot, när Piraten lämnat Lund och debuterat som författare lär han känna dem alla. Inte så ovanligt. I efterhand blir det ett viktigt föreningsband att ha delat lundatid, även om man inte kände varandra när det begav sig.
Men Piraten har ju en förbindelselänk till en tidigare lundageneration. När Piraten kommer till Lund har Frank Heller just varit tvungen att avsluta sin lundatid i vild flykt från polisen. Han har förfalskat namn på växlar och tillskansat sig en rund summa. Det enda goda skäl jag vet, för att lämna Lund. Men både Frank Heller och Piraten skulle låta Lunds störste överliggare, Sam Ask, vandra in i litteraturen.
Så vad skall man säga om att byta Piraten-sällskapet mot Hjalmar Gullberg-sällskapet? Inte så illa, ändå. Gullbergs liv och verksamhet är förenat med många andra lundensiska kulturpersonligheter.
21 sept.18

I sällskap

Jag är numera lycklig medlem av Hjalmar Gullberg sällskapet. Det har på sätt och vis skett utan egen förvållan. Alla mina lundensiska idoler fick eget sällskap så gott som samtidigt. Och dessvärre befann jag mig då i Alingsås. När jag kom tillbaka till Lund 1986 fanns redan Fakirensällskapet, Piratensällskapet, Frans G. Bengtssonsällskapet. Det var liksom för många på en gång. Genast gick jag med i Fakirensällskapet och avvaktade med de andra. Min ekonomi var inte den bästa och mitt minne räckte inte till för så många inbetalningar. Till yttermera visso bildades Hjalmar Gullberg-sällskapet 98 och Frank Heller- sällskapet 04.
Men till slut kunde jag inte motstå att gå med även i Frans G. Bengtsson- sällskapet. Man erbjöd nämligen en kassett där man kunde höra Frans G. Bengtssons egen röst. Piraten levde ju ända till 72 så honom hade jag hört på radio och sett i TV ett flertal gånger. Jag minns att jag dessa januaridagar just hade börjat lärarhögskolan och passerade med bussen Malmö allmänna sjukhus där jag visste att han var inlagd. Dagen efter var han död.
Tyvärr föll jag bort ur Frans G. Bengtsson- sällskapet eftersom jag aldrig kunde komma ihåg om jag betalat eller inte. Och jag lät det vara så.
Men så kom chansen att gå med i fyra sällskap på ett bräde. Betala för tre bli medlem i fyra. Det var något av en önskedröm. Från början var Piraten- sällskapet inkluderat. Men de drog sig ur samarbetet. Med goda skäl, tycker jag. Det var rikt och stort, de andra sällskapen små och fattiga. Piratens stjärna står väl inte alldeles högt på himmelen men i likhet med Albert Engström åtnjuter han en bred popularitet. Säkerligen är han en större författare än Albert Engström, kanske är han numera också mer populär. Povel Ramels och Hasse Alfredsons föregångare, Falstaff Fakir, är kanske inte tillräckligt rustik för att vara stugornas man. Hjalmar Gullberg ingår i nationallitteraturen och det vet man ju hur populär nationallitteraturen är. Och Frank Heller liknar ju mer Ture Sventon än den svårt seriösa kriminallitteraturen. Dock förbehåller jag mig rätten att älska dessa författare.
Så, alltså. Piraten försvann ur mitt fyrapaket och Hjalmar Gullberg kom i hans ställe. Efter att ha gått stadsvandring i Gullbergs barndomstrakter med sällskapet gratulerar jag mig till detta. Det har något att göra med den lundensiska guldålderns grupperingar som jag skall ägna en framtida blogg åt.
20 sept.18

Två flugor

Är biskopen i Fanny och Alexander i själva verket en del av Bergmans uppgörelse med förnuft, fyrkantighet och fantasilöshet? Snarare än en del av upproret mot barndomens kristendom? Ja, så kan man hårdra en tes som förfäktades av professor Erik Hedling vid en diskussion om Bergmans filmer under lördagens kulturnatt i Lund.
Ett tydligt tecken på det är ju att biskopen heter Vergerus, vilket brukar vara Bergmans namn på fantasilösa rationalister. Och onekligen är biskopen en översittande sanningsapostel.
Ett mycket intressant uppslag, alltså. I stället för Bergmans sista åsnespark mot barndomens kristendom skulle det vara ett uppgörelse av motsatt slag. Mot 50-talets dominerande ateistiske debattör Ingemar Hedenius och den segrande förnufts - och vetenskapstron.
Ingmar Bergman verkade ju inte i ett vakuum. Hur uppfattades han när han gjorde Det sjunde inseglet och Smultronstället? Det var väl troligt att förödmjukade kristna intellektuella såg ett hopp i Ingmar Bergman och Pär Lagerkvist. Ingen av dem framträdde som övertygade kristna konstnärer men båda brottades med en kristen problematik. De religiösa frågorna var alltså ingenting man kunde vända ryggen åt. Om man var en tänkande och seriös människa.
Ingemar Hedenius var professor i praktisk filosofi i Uppsala. Hans kristendomskritik var inte originell, samma argument var allmänt använda av analytiska filosofer över hela världen. Men Hedenius fick stor genomslagskraft i den svenska kulturklimatet. Han använde sina argument mot kyrkan och konkreta företrädare för den kristna tron i Sverige. Han var rolig och polemisk och teologerna hade stora svårigheter att bemöta honom. Och han hade understöd av Herbert Tingsten, som var chefredaktör för Dagens Nyheter, och tyckte detsamma. DN var i första efterkrigstiden långt mera dominerande än den är idag. Svenska Dagbladet hade tappat musten, där både Fredrik Böök och genom beröringsassociation också kulturkonservatismen var utskämd. Och Kreugerpressen, Stockholms-Tidningen och Aftonbladet, drogs med ett evigt dåligt rykte efter andra världskrigets medlöperi.
I Smultronstället för ungdomarna som liftar med Isak Borg en privat hedeniusdebatt som slutar med slagsmål. En läser medicin och den andre teologi. Sedan dyker Vergerus-gestalten upp i ett flertal bergmanfilmer, representerande vetenskapen, medicinen och det översittande snusförnuftet. Erik Hedling berättar att det också finns en gestalt med hedeniusmask i Bergmans tyska film Ormens ägg. Jag tror att jag bara sett den filmen en gång, jag gillade den inte särskilt mycket och har inget tydligt minne av den. Men det gör mig spänd på att se den på nytt.
Vad jag funderar på är den lutheranska tron och den lutheranska traditionen. Det förefaller ju osannolikt att biskopen skulle vara biskop bara av en slump. Misstron mot konst och fantasi, dogmatism och puritanism, kan ju finnas både hos förnuftsdyrkare och fromma. Och det finns ju ett närliggande krav till vetenskapens krav på sanning hos den andliga traditionen. Nämligen kravet på ärlighet och uppriktighet. Det är alls inte detsamma som Hägerströms ambition att krossa metafysiken. Men avskyn mot den som förnekar sin skuld och synd är stark i den lutheranska traditionen. Att uppriktigt bekänna är viktigt och en förutsättning för nåden.
Kanske såg Bergman likheterna och det är därför han namnger biskopen med det förhatliga Vergerus. Så blir det en uppgörelse med kyrkan och vetenskapen på samma gång.
19 sept. 18

Horace segrar

”Vad stort sker sker tyst.” Det är väl knappast ett talesätt som är tillämpligt på vår medielarmande tid. Men Svenska Akademien har gjort några smarta stadgeändringar som undgått att väcka alltför stor uppmärksamhet. En av dem har visserligen framstått som juridiskt konstig, kanske för att dra uppmärksamheten till sig. Kräver någon att man skall uteslutas så skall man själv få vara med att diskutera och rösta. Det är besynnerligt, men kan knappast ha någon större praktisk betydelse. Det är ju bara när det väger mycket jämt som någon kan räddas av detta. Möjligen är det en markering efter fallet Frostenson. Det skall göra en akademieledamot något mera svåravsättlig. Man behöver inte fullt så många vänners stöd.
Men det är en annan ändring som betyder mer. Tolvregeln är inte upphävd, inte heller tolkad på det rimliga sätt jag föreslagit. Däremot kan man nu få kunglig dispens från den när det behövs, det står numera i stadgarna. Det är ett klumpigare sätt av Akademien att slippa framtida och aktuella låsningar. Men man har alltså ändrat stadgarna så att låsningen inte längre existerar. Vilket alltså är en total seger för kulturprofilens vänner. Akademien kan åter bli fulltalig och Katarina Frostenson kan återvända. Och det är inga problem om Danius, Espmark och Englund definitivt avgår. Och kanske blir det fler, det borde bli fler. Per Wästberg har fällt hårda ord om Katarina Frostenson. Det är ju ett faktum att hon förde Akademien bakom ljuset om sitt delägarskap i Forum.
En seger alltså för den sittande korruptionen. För Horace Engdahl, Katarina Frostenson och därigenom är dörren öppen för Kulturprofilen att återta sin makt. Det kan inte bli mycket tydligare. Och vi andra kan konstatera
detta. Akademien bör naturligtvis inte längre betraktas som en anständig institution. Den bör fråntas nobelpriset och skuggan faller tung över var och en som accepterar ett inval. Så hemskt är det.
18 sept. 18

Svenskheten

När jag tittade på partiledarnas slutdebatt i TV var min första tanke hur beklämmande det måste vara att lyssna på denna debatt om man var invandrare. Det fanns ingen som vädjade till dem, detta och detta är ditt skäl att rösta med oss, detta och detta skall vi göra för att förbättra din situation. Utan perspektivet var hela tiden hur skall vi bäst integrera dem. Även de välvilligaste hade som en självklarhet detta perspektiv. Invandrare är inte medborgare som man pratar med, invandrare är problem som man pratar om. Hur skall man någonsin kunna skapa en integration om det är så? Varför behandlar man inte medborgare som medborgare, människor som människor?
Har ni märkt vad som hänt? Invandrare är några man måste ställa krav på, som måste lära sig språket. I stället för att säga, språk är nyckeln för dig att komma in i ditt nya land. Därför kommer vi att göra allt för att vi alla skall kunna behärska vårt språk. Det är lika självklart som att det finns en allmän skolplikt i Sverige. Vi är ett land som satsar på kompetenta medborgare. Du har kanske nackdelen av att få lära dig ett mycket främmande språk sent i livet. Alla lyckas inte. Men vi skall göra allt för att du skall lyckas!
Kommer man som invandrare till ett helt nytt land, till en kultur, som till en början kan te sig obegriplig, så har man problem. Här finns en oro att ta på allvar. Jag skall inte utveckla detta, men den som har fantasi kan lätt föreställa sig hur ohyggligt rädd och främmande man kan känna sig. Men det är som bekant inte den oron man brukar tala om. Sverige är inte rasistiskt, brukar det sägas, och jag håller med. Däremot finns det rasism i Sverige och den är tillräckligt stor för att förgifta människors liv. En aktiv minoritet av rasister kan göra mycket ont. Från visst håll talas det mycket om att det också finns en rasism mot svenskar. Den finns, eftersom allting finns, men att överdriva den är lika absurt som att säga att Sverige generellt är rasistiskt. Däremot är det ett stort problem med invandrares rasism mot invandrare. Nationella motsättningar importeras till Sverige. Och det finns en mycket sinister rasism som riktas mot en viss grupp svenskar, nämligen svenska judar. Här fordras verkligen krafttag.
Vad kan man mena med svenska värderingar? Rimligen menar man demokratiska värderingar, den tradition av humanitet, jämlikhet och upplysning som råder i västvärlden. Plus de mera slumpmässiga traditioner, seder och bruk som råkar ha utvecklats just här. Det är det stora bedrägeriet med att tala om svenska värderingar. Det handlar inte om hur svenska svenska värderingar är. Blott barbariet var en gång fosterländskt, brukar man säga med Tegner. Och det brukar bemötas med att konventioner och bruk naturligtvis är något som växer fram, men vi är vår historia och resultatet är karaktäristiskt för just Sverige. Bedrägeriet ligger alltså inte där. Utan problemet är att man jämställer grundläggande värderingar, den viktiga respekten för individens frihet, med tillfälliga bruk och konventioner. Genom det bedrägeriet kan man likställa den som bryter mot svensk sed med den som inte respekterar demokratins principer. Det är en livsviktig distinktion, i stället för de nyanser och komplikationer, som bara fördunklar helhetsbilden.
Och här ser jag också en grundläggande motsättning inom sverigedemokraterna. Jag som levt i Lund känner en stor förvåning över att 30 novemberföreningen, en samling Karl XII- dyrkande högerextremister, har kunna bli liktydigt med var femte svensk.
Under förpuberteten var jag svårt nationalistisk. Sjöng våra så kallade stamsånger, kände vördnad för nationalsången, citerade Heidenstam. Läste historiska romaner och rös av vällust över det svenska hjältemodet. Detta väckte löje hos min barndomskamrat. Däremot var han mer konventionell än jag och följaktligen mer intolerant mot det som var avvikande.
Där har vi situationen som i ett nötskal. Det finns knappast hos särskilt många en spontan kärlek till romantisk, nationalistisk poesi. Men att reta sig på det som är annorlunda, att störa sig på det avvikande, är nog djupt mänskligt och kräver ingen ideologi. ”De är konstiga, jag är bättre och riktigare”. Har man fått många människor så långt kan man försöka få dem att få upp ögonen för romantiska pekoral från 1800-talet och intressera sig för asaläran. Denna ideologiska överbyggnad har knappast något med levande svenska värderingar att göra. Det är svärmeriet hos en subkultur.
17 sept.18

Äldre inlägg

Nyare inlägg