Lars Westerbergs Blogg

Möjligen kan man ta sig orådet före att polemisera mot Alice Teodorescu i Göteborgs – Posten (26 sept.). Hon är allvarligt bekymrad över alla jämförelser med 30 -talet. Man brunsmetar sina meningsmotståndare inom borgerligheten, menar Teodorescu. Man missbrukar historien och trivialiserar därigenom ondskan. Man använder sig hänsynslöst av förintelseöverlevare som bulvaner i sina försök att smutskasta sina motståndare inom borgerligheten. Och dessa smutskastare hör ofta till partier som frotterat sig med kommunistiska diktaturer i decennier, till partier som tagit stöd av dessa mördarregimer.
Man kan ju tycka att när man polemiserar mot motståndarsidans överdrifter borde man avhålla sig från att själv vara grov och överdriven. Vad menar Alice Teodorescu med att rödsmeta sina meningsmotståndare. Jag skall tala om vad Teodorescus meningsmotståndare heter. De heter liberaler. Jag förmodar att Alice Teodorescu, politisk redaktör för den liberala morgontidningen i Göteborg, åtminstone känner till ordet.
Det är typiskt för kommunister att skälla alla meningsmotståndare för fascister. Och för fascister att skälla alla meningsmotståndare för kommunister. Det gjorde man i det gamla Sovjet, det gjorde generalissimus Franco. Alla som gör detsamma bör rannsaka, inte sina meningsmotståndare, men sig själva.
Och det är synnerligen oförskämt mot Hedi Fried, det är väl hon som avses, tänker jag, att tro att hon är en människa som inte kan tänka själv och är uppriktig i sin egen oro. Utan låter sig utnyttjas som bulvan av en samling cyniker (Se Johan Hiltons artikel idag, DN 28 sept, och Hedi Fried på nätet).
Historien upprepar sig aldrig. Några förintelseläger är inte aktuella i Sverige. Däremot förde Sverige under nazitiden en mycket restriktiv och ogenerös migrationspolitik. Man såg till att judarna fick ett J stämplat i passet. Och man skickade tillbaka judar till Nazityskland. Man kan tänka sig att en noggrann prövning visade att de inte löpte någon risk i sitt hemland. I Bollhuset i Uppsala och på AF i Lund protesterade man mot att ens ett fåtal judiska läkare skulle släppas in. Man kände väl djup oro, kan jag tro. Parallellerna är svåra att bortse ifrån. Man talar ju inte här om rashets och yttersta ondska. Utan man jämför hur det hyggliga och humana Sverige betedde sig då. Med hur det beter sig idag.
Kärnan i nationalsocialismen är rasismen. Var gång rasism dyker upp finns åtminstone den parallellen med nazismen. Nationalsocialismen är inte bara skrikande lägerkommendanter. Den har ett idegods också. Och det är givetvis ett idegods som på vissa punkter kan ha paralleller på annat håll. Det är inte historieförfalskning eller brunsmetande att påpeka dessa likheter.
Anser Alice Teodorescu att sverigedemokraterna är ett pålitligt antirasistiskt parti? Sverigedemokraterna har nazistiska rötter. Såvitt jag förstår är deras ambition att skapa en nazism med mänskligt ansikte. Om Alice Teodorescu finner dem trovärdigt antirasistiska gör hon en tämligen exotisk bedömning. Det är vanligt, och jag tror inte att jag förtalar någon när jag säger det, att de som förespråkar en restriktiv migrationspolitik brukar kalla sig realister. Men är det verkligen höjden av realism att se sverigedemokraterna som kämpande antirasister?
28 sept.18

Så ser jag slutligen om Ingmar Bergmans Vargtimmen. Det är ingen favoritfilm. Men jag har varit intresserad av att ge den en ny chans. Den handlar ju om existentiella ting, om inre demoner. Det borde vara intressant, på det vanliga bergmanska sättet. Var det något jag missade när jag först såg den?
Bergman säger själv i Bilder att han länge betraktade den som ett misslyckande. Men nu ser den inte som en tillbakagång, utan som ett vingligt steg i rätt riktning. Nå, det där med en konstnärs inre utveckling är en sak, det enskilda verkets värde och vikt en helt annan. Han hänvisar bakåt till Persona, utan Persona hade han inte kunnat göra Vargtimmen. Där är det lätt att se likheterna. Det ligger nära fenomenet folie a deux, tvågalenskap. Eller om något vidare: en så stark identifikation med en annan människa att det leder till egen identitetsförlust. Bergman skulle sedan regissera för TV Ulla Isakssons klassiska folie a deux- skildring, De två saliga. Men annars tycker man att det är ett tema han sedan släpper. Men hans filmer är ju rika. Ett citat ur Vargtimmen går igen i Ur marionetternas liv : ”Spegeln är krossad men vad speglar skärvorna?” Men det har, såvitt jag förstår, inte med det övergripande temat att göra. Den andra sena film han hänvisar till är Fanny och Alexander. Där det också händer gåtfulla saker efter flykten från biskopshuset.
Men allt nog. Två människor lever på en ö. Mannen är en konstnär i stor kris, plågad av sömnbrist och nattliga mardrömmar. Och det gör också den vanliga verkligheten mardrömslik. Verklighet övergår i mardröm, mardröm i verklighet. Det handlar också om en erotisk besatthet, en olycklig bundenhet som konstnären inte kommer ur. En kvinna från det förflutna, som han mött på ön. Han möter också närgångna beundrare med ett kannibaliskt förhållande till den de beundrar, filmen hette från början Människoätarna. Alla dessa demoner visar sig och det är redan från början tydligt att hustrun är smittad. Eftersom det är hustrun som är berättaren och konstnären till slut försvinner, låter det sig tänkas att konstnären aldrig har funnits till och att allt egentligen utspelar sig inom henne. Men det är en tolkning jag inte själv tror på. Då försvinner ju den identitetsproblematik som filmen har gemensam med Persona.
I Bergmans tolkning står hustrun för verkligheten. Och det är demonerna som vill skilja dem åt. Hustrun säger på hemväg från den fest där de mött de personifierade demonerna. ”De vill skilja oss åt. De vill ha dig för sig själva, om jag är med dig blir det mycket svårare. De skall inte få mig att springa ifrån dig hur mycket de än försöker”. Demonerna kan ju också symbolisera den konstnärliga besattheten, som skiljer oss från människorna och verkligheten. Och man kan också göra den reflektionen att när man inte rår på en människas galenskap kan man bara dela den om man vill bevara gemenskapen. Och det är väl detta som, vare sig hon vill eller inte, sker med hustrun.
Bergman säger också att han nedvärderat filmen därför att det handlar om undanträngda sidor av honom själv. En scen när han överfalls av en pojke som han slutligen lyckas besegra och döda har tolkats som en kamp med undanträngd homosexualitet. Scenerna kan ge ett visst belägg för en sådan tolkning, pojken ligger vid ett tillfälle ner och konstnären tittar på honom. Bergmans intention var att både pojken och konstnären skulle vara nakna. Men det har också tolkats som annat Bergman behövde göra sig av med. Kristendomen t.ex. Stig Ahlgren föreslog, när det begav sig, att eftersom scenen utspelade sig vid vattnet handlade det om Vilgot Sjöman, en besvärande Bergman epigon. Att Sjöman samma år själv frigjorde sig med Nyfiken- gul och sedan aldrig mera gjorde några bergmanfilmer, kunde ju vid det tillfället ingen veta. Men tolkningen har sin stilla absurditet.
Så det är ingen bra film. Och inte tycks den peka mycket framåt heller. Men det kan hända att den var nödvändig för Bergman och att vinsterna är så subtila att ingen annan än filmskaparen själv märker dem i den senare produktionen.
27 sept. 18

Så är kulturprofilen häktad. Jag vill inte någon syndares död men det är säkert bra. Det vore dumt om han hade möjlighet att fly och kunde hålla sig undan innan saken blev ordentligt prövad. Och ur en synpunkt är det också bra om han fälls. Det finns nämligen en tendens att blanda ihop en moralisk bedömning med en juridiskt. Eller snarare att låta den juridiska bedömningen styra den moraliska. Det är väl ingen vettigt människa som tror att det som berättades under me too är gripet ur luften. En och annan anklagelse kan ju vara skakig men det mesta ter sig trovärdigt. Men ännu igår (25 sept.) kom en människa i Politiken med påståendet att ännu var ingen fälld för något som framkommit under me too. Underförstått den som inte är fälld är moraliskt oskyldig.
Men en friande dom innebär ju: det är inte ställt utom allt rimligt tvivel att personen har begått de handlingar hen anklagas för. Det innebär inte: det är ställt utom allt rimligt tvivel att personen inte har begått de handlingar hen anklagas för. Den påstår inte ens att det är troligt att hen är oskyldig. Bara att man inte säkert kan bevisa hens skuld.
Me too faller alltså inte med ett frikännande. Men det är klart att en fällande dom borde tysta det här envisa hänvisandet till rättssystemet. En fällande dom säger för övrigt mycket mer än en frikännande. Det blir så gott som omöjligt att tvivla på den moraliska skulden, att den förgipliga handlingen ägt rum, när juridiken fastslagit att det inte föreligger minsta tvivel.
Artikeln i Politiken, skriven av Marianne Stidsen, fann jag underbart pekoralistisk. Marianne Stidsen älskar nämligen Sverige. En flicka som hon möter på bussen bjuder henne nämligen på godis ”häller lakrits och vingummibjörnar i knät på mig”. Det skulle aldrig hänt i Danmark, försäkrar artikelförfattaren. ”Därtill är vi alltför okultiverade”. Det är vad man länge misstänkt. Godiskulturen är stark i Sverige.
Dessutom har hon varit i Blekinge och hennes entusiasm känner inga gränser. Vilket landskap! ”Det är vackrare än något jag sett i Danmark. Ja, i hela världen kanske”.
Men man förstår att dessa oförnekliga fördelar med Sverige bara är ett avstamp för mötet med Sara Danius och en puritansk radikalfeminism. Det som hänt i Sverige med med too och akademibråk liknas vid franska revolutionens blodbad. ”Möjligtvis har det inte flutit blod i fysisk mening”, modifierar sig artikelförfattarinnan dock.
Men det som hänt är något förfärligt. ”Så långt från den ärliga unga flickan med godispåsen jag mötte på bussen. Och långt från det stolta och ärliga landskapet i Blekinge”.
Sara Danius är alltså en Robespierre med knutblus. Och Jesus Alcala har verkligen haft en vägande artikel i Ystads Allehanda.
Själv tycker jag att Danmark är ett roligt land. Där man kan skriva vad som helst på de stora kultursidorna. Det är något generöst i detta.
26 sept. 18

Vem är egentligen en glömd författare? Det är naturligt att känna olust inför frågan. Vem önskar att så mycken författarmöda skall vara bortkastad på längre sikt? Men man får väl acceptera att tiden sovrar åt oss.
Det finns förmodligen flera saker man kan mena med påståendet att en författare är bortglömd. Ett är att kritikerna på de stora tidningarnas kultursidor inte längre refererar till hen. Det skrivs inga avhandlingar om hen, man försvinner ur kursplaner vid universitet och skolor. En annan sak är ju om någon är läst. Det kan man bara undersöka med utlåningsstatistiken på biblioteken och om författarskapet vårdas av ett aktiv litterärt sällskap. Ju fler medlemmar i sällskapet desto mer levande författarskap.
Man kan ju tänka sig att konservativa människor inte överger sin ungdoms litteratur.
Den verkliga prövostenen är när alla ens samtida är döda. Är man då fortfarande läst är man förmodligen en klassiker. Stig Ahlgren berättar att han läste i Pelle Holms Bevingade ord och fann att det enda ord av Ahlgren som blivit bevingat var: Tråkig som en påstigande i Alvesta. Inte nöjd med denna odödlighet utbrister Ahlgren: ”Om detta är min biljett till evigheten hade jag lika gärna kunnat gå av i Nässjö och försvinna för alltid”. Men kanske är det värre än så. Kanske kommer Stig Ahlgren att bli ihågkommen blott för att Ingmar Bergman nidtecknat honom i Smultronstället. Det är kanske inte otänkbart även om det skär i hjärtat på en gammal lundensare.
Men kanske har Olof Lagercrantz inte heller mer tur än att bli ihågkommen för sin insiktslösa recension av Sommarnattens leende. Det är ju det orättvisa att de ihågkomna ofta blir ihågkomna i detalj, medan de glömda förblir glömda. Olof Lagercrantz var en stor kulturpersonlighet med en rad lysande författarbiografier. Men räcker det mot evigheten?
25 sept.18

Förra lördagen var jag alltså på stadsvandring i Hjalmar Gullbergs kvarter i Malmö. Nu är Gullberg en sångare som vägrar att bli sedd. Och huset på Södra Förstadsgatan där han bodde är rivet. Så det är inte mycket annat att göra än att gå i de närliggande kvarteren och frammana det Malmö som var.
Det blir på det hela taget mycket nöjsamt och eftersom Möllevångstorget är en av hållpunkterna blir det också en återblick på arbetarrörelsens tidiga historia. Gustav Möller bodde i ett hus som låg snett emot gullberghuset.
En av guiderna, Bo Gentili förmodligen, berättande att han hade en anmoder som mindes både Gullberg och Gustav Möller. Gullberg som en fin liten pojke med fiollåda och Gustav Möller för att han drog henne i håret. Detta är alltså proletärkvarter. Men Gullberg blev bortadopterad av sin ogifta mor. Sedan gifte hon sig med Gullbergs biologiske fader och de var synnerligen välbeställda. Men de berövade honom barmhärtigt nog aldrig hans adoptivföräldrar. Men hälsade på honom ibland och understödde honom med pengar. Därför kunde han vara lite bättre klädd än sina jämnåriga i grannskapet. Att framstå som fin behöver inte väcka klasshat utan kan också väcka ömhet. Titta vad fin han är, den lille pojken med fiollådan
När jag kontrollerar saken ser jag att Gustav Möller är fjorton år äldre än Hjalmar Gullberg. Kan man gissa att Möller var jämnårig med anmodern medan Gullberg sågs som ett litet barn av en nästan vuxen. Och att hårdragningen skedde under en gemensam barndom. Dra i håret kan man ju knappast göra när man redan är vuxen. I synnerhet inte om man skall bli socialminister, kan man tycka.
En hypotes är förstås att hårdragningen var en tonårsflirt, men det kan jag väl aldrig tro.
Ossiannilsson berättar i Barbarskogen och i sina memoarer om sin tid som arbetarrörelsens skald. Och där figurerar Per Albin och Fabian Månsson, sannolikt också Gustav Möller fast jag inte har något säkert minne av det. Obehagligast är porträttet av Fabian Månsson som Ossiannilsson uppfattar som en komisk och löjlig figur. Det är inte så lite klassförakt i den bilden. Bengt Lidforss var föga imponerad av Ossiannilsson, tyckte att han skrev plakatpoesi. Barbarskogen är Ossiannilssons uppgörelse med socialdemokratin. Han har gått från att vara vänstern plakatpoet till att bli högerns. Från ”Proletär, det är titeln kamrater” till ”Flamma stolt mot dunkla skyar”.
Men det var en mycket givande vandring. Johannes kyrka som Hjalmar Söderberg såg växa fram när han i en kikare betraktade hemlandet från Dragör. Som han skrivit om i Hjärtats oro.
Alldeles intill låg Gullbergs första numera rivna skola, Pildammskolan. Där tjänstgjorde jag ju faktiskt som lärare under en av mina praktikperioder på Lärarhögskolan. Anade inte att jag redan då rörde mig på klassisk mark. Men jag minns att jag som skämt illustrerade en stilfigur genom att säga till eleverna: Varje gång jag tar trapporna ner till matbespisningen på Pildammskolan kommer jag att tänka på pilgrimens nedstigande i underjorden i Den gudomliga komedin.
Sedan var jag ju lärare på komvux på Malmö Latinskola ett antal år. Och visste mycket väl att det var Gullbergs och Ingvar Anderssons skola. Åke Ohlmarks hade också gått där, liksom Stig Ahlgren. Ahlgren lär ha bott mitt emot skolan. Jag har alltid undrat vilket hus det är.
Nå som avslutning på gullbergvandringen kunde man hämta en ny, tjock bok att fördjupa sig i. Det är en fröjd att tillhöra Hjalmar Gullberg- sällskapet.
Jag funderar lite på hur stark Hjalmar Gullbergs ställning är idag. Och vad det egentligen betyder att vara glömd eller ihågkommen. Glömd av vem, kan man fråga sig? Jag återkommer till frågan, eftersom jag själv oftast lånar böcker från bibliotekets magasin och bara köper osäljbara böcker.
24 sept.18