Visar inlägg från augusti 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Filmval

Det där med att välja film, när man går på bio med någon, kan vara en grannlaga uppgift. En homosexuell vän till mig berättade att han en gång skulle gå på bio med en flicka. Han tänkte berätta för henne att han var homosexuell och för att göra det lättare tänkte han att de kunde se en film av Pasolini. Det var väl ingen dålig tanke men filmen visade sig vara Salo eller Sodoms 120 dagar. En enda lång orgie i fascistisk sadism. Den berättar om det fäste fascisterna höll sedan de förlorat makten i Italien och de perversioner de då ägnade sig åt. Det var inte rätta sättet för att skapa förståelse för homosexualitet. Det gick inte att komma ut den gången.
Parentetiskt kan jag säga att av filmens alla vidrigheter gjorde det löjligt nog starkast intryck på mig att man åt bajs. Min son har berättat för mig att han reagerade på samma sätt. Äckelkänslorna var alltså så starka att de slog ut mer befogad medkänsla.
Men filmval alltså. Jag gick, när det begav sig, med i en studiecirkel i Smålands Nation som handlade om Marxismens leninismens grunder. Underligt för en antimarxist att välja detta, kan man tycka, men jag tyckte det var en bra väg att öka min kunskap. Nästa gång skulle jag som gammal ateist välja bibelstudium, tänkte jag. Men det blev inte av förrän jag kom till Alingsås.
En skärpt tjej, som var trotskist, var mycket kritisk till den ryskmaxistiskt ortodoxa lärobok vi skulle indoktrineras i. Så vi var två som var mycket kritiska. Så kritiska att man kallade på en partifunktionär – partiet var väl närmast Apk, de mest moskvatrogna kommunisterna, eller om det var före partibildningen, i så fall från den fraktion som sedermera blev Apk. Han polemiserade mot Althyss och jag undrade om han menade Althusser eller Herbert Marcuse. Men det behöll jag förstås för mig själv.
Jag beslöt att försöka få med mig den trotskistiska flickan på bio. Döden i Venedig tyckte jag var ett bra val. Jag hade sett den tidigare så jag tog inga risker. Men hon bodde ihop med en vacker nittonårig flicka, som visade sig vara Ewa Fröhling. Och just den kvällen skulle hon gå på teatern med Ewa. Hon sa det i någon sorts hemlighetsfull ton, men jag fann inget märkvärdigt i att två vänner gick på teatern tillsammans. Däremot lyssnade jag efter tecken på något som kunde ha varit en öppning mot mig.
”Jag hinner inte i kväll men vi kan väl hitta någon annan kväll”. Men något sådant lyssnade jag förgäves efter.
Ewa Fröhling bör alltså ha gått på scenskolan vid den här tiden. Och kanske var det hon själv som skulle spela den kvällen. Jag var inte främmande för att försöka också med Ewa Fröhling. Hon verkade snäll, snällare än sin kompis, men hon sa inte så mycket. När den vanliga frågan bland studenter ställdes: Vad läser du? hade hon svarat Kalle Anka. Hon ville förstås inte berätta att hon gick på scenskolan. Och efter det misslyckade försöket med hennes kompis kunde jag förstås inte längre göra något försök med henne.
De bodde på Lilla Algatan och delade hus med starkt konservativa personer. Som tyckte att de revolutionära grannarna drog ner statusen på deras fina adress. Man delade rent av toalett. ”Klassfienden har ockuperat toaletten”, föreslog jag muntert. De var lite tveksamma till om detta skulle anses lustigt.
Men efteråt har jag tänkt att filmvalet var lite komiskt. Seriösa människor väljer naturligtvis något lugubert. Men så till den grad lugubert?
Jag uppvaktade ett tag en ung poet från Nässjö. Jag utgick från att hon ville se alla viktiga filmer på repertoaren. Därför frågade jag henne alltid om hon ville följa med. Hon var dålig på att lämna besked. Vilket gjorde att jag ofta fick se filmen sista dagen, även om jag hade tänkt göra något annat. Detta efter att förgäves ha kämpat länge för att få besked. Själv föreslog hon en gång att vi skulle se Mel Brooks Det våras för Frankenstein, vilket vi gjorde. Efteråt har jag tänkt att hon fann mitt filmval i tristaste laget, hon var inte heltidsintellektuell som jag. Och överhuvud att mycket som jag då fann besynnerligt i hennes beteende berodde på att hon kände sig styrd och i underläge.
När Christina besökte mig för första gången pratade vi om film och litteratur. Jag rekommenderade varmt Bunuels ”Borgarklassens diskreta charm”, som då gick på repertoaren. Utan mycket hopp föreslog jag att vi skulle se den tillsammans, jag hade redan sett den en eller två gånger. Men det accepterade hon omedelbart. Där funderade jag mindre på filmvalet och mer på att detta löste problemet hur vi skulle ses igen. Att se en film ihop är det enda som faller sig naturligt för mig, jag behövde inte fundera ut något annat. Och så var det redan överenskommet.
I stället för att vara entusiastisk över hur rolig och träffande filmen var tyckte hon att den var lite svår. Kanske var hennes igenkänning mindre än min. Kanske karikerade den något som var främmande för oss båda, men inte alltför främmande för mig.
24 aug.18

Konst och verklighet

Detta bergmanår gör jag en oväntad koppling till Bertil Malmbergs bok Åke och hans värld. Det var nämligen så att när jag var 11 år, 1956, hörde jag en radiodramatisering för skolradion. Sällan har jag känt igen mig så som i denna barndomsskildring. Hjälten har gjort något som ger honom dåligt samvete. Han har lurat ett ännu mindre barn att gå vilse. Det är en son till den store och fruktade gårdskarlen. Åkes pappa och flera andra får ge sig ut för att leta efter den lille pojken. Han återfinns, men skulden och våndan blir kvar hos Åke. Till yttermera visso får han en kälke i julklapp av gårdskarlen. Och den presenten blir ytterligt tabuerad för Åke, det är en alltför stark påminnelse om det skedda.
Gårdskarlen märker detta och blir missnöjd. Det skedda har inte förvånat honom, barn är barn, sådant får man räkna med. Men att doktorn själv, Åkes pappa, hjälpte till att leta sent på kvällen, för det hade han velat visa sin tacksamhet.
Själv hade jag haft en liknande skuldupplevelse. Två pojkar hade rivit ner en gräskoja för mina grannar och den vanliga kompistrion beslöt att hämnas. Vi tre jagade alltså förövaren och hans gäng som retirerade in på den ene killens gård. Där stod de på tryggt avstånd och kastade sten. Ganska utsiktslöst eftersom de försiktigtvis hade placerat sig närmast dörren för att snabbt kunna retirera inomhus. Vi hade placerat oss vid gårdskanten bakom ett trädgårdsland. Så avståndet gjorde att deras kastande mest var symboliskt – håll er på avstånd. Men på ett givet tecken gjorde vi ett utfall tvärs över trädgårdslandet. Också detta var ganska symboliskt eftersom de förfölja omedelbart retirerade inomhus och så långt som att ge sig in i främmande hus ville vi inte gå. Vi gick alltså tillbaka.
Men då kom fadern i familjen cyklande och var inte glad åt sina nertrampade trädgårdsland. Han började skälla ursinnigt. Mina kompisar tog emot och tålde, men jag svarade emot. Två rasande personer skällde på varandra, en vuxen man och ett barn. Jag minns att jag inledde mitt försvarstal med orden ”Vi hade också anledning”.
Han kom sedan med sin son i handen hem för att tala med min pappa. Det hade han sagt att han skulle göra, men han fann det säkert otrevligt. Därför talade han en gång till med mig som han hittade i trädgården och jag låg nu betydligt lägre. Sonen svor sig fri, han hade inte deltagit i rivande av någon koja. Det är ju inte uteslutet att han talade sanning, men jag tror det inte. Det var ju bäst både för honom själv och hans far att han hävdade detta. Och för mig fanns det ju inget annat att göra än att godta hans ord. Jag bad om ursäkt och beklagade vad som skett. Så fadern avtågade slutligen med sin son efter att ha konstaterat att: ”Då är vi överens!”
Men jag fruktade i veckor och månader att han skulle komma tillbaka. I det fallet kände jag igen mig hos Åke.
Det finns en annan episod i Åke och hans värld, när Åke går i kyrkan och prästen klagar på att församlingen sjunger med för dåligt i psalmsången. Man skall inte skylla på att man inte kan texten, i så fall får man sjunga ”raj, raj”.
Så vid nästa psalm sjunger Åke ”Raj, raj”. Vilket gör att alla skattar.
Min folkskollärare sa vid ett tillfälle: ”Den ende som sjunger med är Lars och han kan inte sjunga. Det är så käckt så det är inte klokt”. Men i historien om Kalle Nubb och hans döda mamma fick jag inte känna igen mig förrän sex år senare.
Men var finns associationen till Bergman? Jo, den som spelade Åke i skolradioföreställningen var Jörgen Lindström.
Jag visste hur han såg ut, jag tror jag såg honom på bild i skolradiohäftet eller möjligen i Röster i radio. Och så spelar han pojken i Tystnaden och i inledningen till Persona.
Men eftersom Tystnaden kom 1962 kan skolradioföreställningen knappast ha varit 1956. Men den kan allra senast ha varit 1958, ty då lämnade jag folkskolan. Jörgen Lindström kan ju inte ha varit hur liten som helst när han spelade Åke.
23 aug. 18

Kvinnoskönhet

Åsa Beckman har levererat något som kunde kallas en skön själs bekännelse. (DN 21 aug.) Kanske mest därför att det som står i centrum för hennes artikel är en annan skönhet än den själsliga. Kvinnorna i medierna har de senaste decennierna gynnats av att ha mer av något som Åsa Beckman försiktigtvis kallar visability. Vilket så vitt jag förstår betyder att kvinnor till det yttre är vackrare än män. Det är det ju svårt att motsäga. Liksom att både män och kvinnor lägger större vikt vid kvinnoskönheten än vid mansskönheten.
Det är inte den enda faktor som gynnar kvinnorna utan också att samhället har feminiserats. Själv ser jag det som en mognadsprocess. Mitt favoritexempel är att flickböcker mycket bättre förbereder för vuxenlitteraturen än vad pojkböcker gör. ”Egenskaper som traditionellt ansetts kvinnliga har uppvärderats och plötsligt blivit något eftersträvansvärt också för män”, skriver Beckman. En nerhållen kvinnokultur har kommit upp till ytan. Och vilka skulle bättre kunna företräda denna än kvinnorna själva. Det är ingen slump att det är kulturtanterna som håller liv i vårt tynande kulturliv. Det fordras mogna människor för att bära upp en kultur.
Beckman berättar vidare vilka protester det väckte när man en gång publicerade en stor bild på Maria Schottenius på kulturdelens omslag. Nu är det inte säkert att det enda man kan invända mot detta är att det är en bild på en kvinna. Utan att det är en bild. En stor bild betyder motsvarande förlust i text. Det blir en kulturlivets förflackning. Utvecklingen från djup till yta är ingen bra utveckling.
Linda Skugge var ett förfallsfenomen. Den tomma provokationen som hon levde högt på tills den blivit så mekanisk att den inte fungerade ens som detta. Hennes recension av Björn Ranelid var givetvis svinaktig. Och det liknar mer Hjalmar Söderbergs tal om fula rösträttskvinnor än Björn Nilssons nymoralistiska påhopp på Kerstin Thorvall. Det må handla om Kerstins Thorvalls privatliv. Men då hon själv skrivit om det i en bok och Nilsson recenserar boken så är det något annat än en ovidkommande utseenderecension. Även om den nilssonska utgjutelsen fyller höga krav på stupiditet och råhet.
Men slutligen finns det inte någon fara med att kvinnorna övertagit kulturlivet? Är det inte skönt att slippa självhögtidliga kulturmän? Jo. Och samtidigt, allvaret får aldrig förflackas. Att skriva är på liv och död och man har ett absolut ansvar för sina ord. ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är” sa Södergran. Det allvaret måste man bevara så att inte allt rinner ut i trevligt och anspråkslöst småprat.
22 aug. 18

Gänget

Maja Lundgren kommer med en ny bok och får därför stort uppslagna intervjuer i de stora morgontidningarna. Inget konstigt med det. Att alla tidningar skriver om samma sak beror på att journalistik handlar om nyheter. Och kulturjournalistiken har blivit alltmer journalistisk. Det är inte längre kulturpersonligheter som förekommer på tidningarnas kultursidor utan journalister som skriver om kultur, utbildade på de finaste journalisthögskolor, där det verkligen fått lära sig att tänka journalistiskt.
Allt nog. Uppdraget ger en belysning bakåt till Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Och man påminns om hur mycket hon fick på skallen för den. Men varför egentligen? Hon förebådade ju metoo. Jo, naturligtvis, hon var en outsider som angrep kulturella makthavare och deras underhuggare. Och då blev indignationen stor och allmän på svenska kultursidor. Hos män som hos kvinnor. Komma och angripa oss!
Det är en helt annan sak när kvinnor på bred front börjar angripa manliga makthavare. När detta angrepp sprider sig till kulturlivet vet alla vad de skall tycka. Kvinnor som män. Man kan ju inte gå mot feminismen.
Det är ju en sak att kväsa en outsider. En helt annan att försvara manschauvinismen. Det är bara i efterhand det ser lite konstigt ut.
Men jag vill gärna citera något ur Karl Lilles intervju i Svenska Dagbladet (19 aug), som jag tycker är den bästa. Maja Lundgren gillar Kuturprofilen ty hon tar honom inte på allvar även om hon ibland fick ryta åt honom. ”Erotikens Groucho Marx”, kallar hon honom i sin bok och det är ju kul och träffande. I intervjun säger hon om Forum. ”Så länge det var ett litet skumt , postmodernt hak så hade ingen någon verkligt stor makt där. Det blev mycket värre efter att Katarina Frostenson kom in i Akademien, i och med kontakten med det finkulturella blev det groteskt”. Just det, det blir verkligt sinistert när dålig stil blir maktmissbruk.
Det är maktförhållandena, gängmentaliteten och vänskapskorruption i kulturlivet som är det verkliga problemet. Det drabbar inte bara kvinnor. Men visst är det en värld dominerad av män och på männens villkor. Därför är metoo en välsignelse.
Men jag medger att jag har blivit alltmer etablissemangskramande. Det beror naturligtvis på högerpopulismen. Som vill komma åt ett vänsterliberalt etablissemang både utifrån och inifrån.
Åsa Linderborg i Aftonbladet skrev nyligen (19 aug.) om hur illa hon tycker om Gal -Tan-skalan. Medan jag naturligtvis gillar den. Jag tyckte likadant under vänsterns glansperiod. Jag häcklade vänstern för de auktoritära, populistiska, nationalistiska och konservativa dragen. De skulle ta ansvar för sina värderingar och inte undvika detta med diverse marxistisk teologi. ”Den sanna vänsterståndpunkten” o.s.v. En vänstermänniska stod ju på rätt sida och kunde inte ha fel. Det går inte att missta sig om man valt sida i klasskampen, och var man född proletär hade man Marx ord på att man var född rättfärdig.
Idag ursäktas högerpopulistiska val med nyliberalismen som skall vara den verkliga boven i dramat. Det är alltså Åsa Linderborgs ståndpunkt. Det kan man tro om man tror det.
21 aug.18

Tystnaden

Ingmar Bergmans Tystnaden är en film som är svår att förstå i sina detaljer. Den klaustrofoba grundstämningen kan man däremot inte undgå att drabbas av. Innelåstheten i en hotfull värld. Då och då passerar stridsvagnar på gatorna. Främlingskapet, man befinner sig i det gåtfulla och obegripliga. Det kan vara tystnaden efter Guds död, människorna är lämnade med sin skräck och ensamhet. Och de kan heller inte kommunicera med varandra.
Det är två systrar och en son som kommer till det främmande landet, som befinner sig i detta tillstånd. De två systrarna, den ena, intellektuell och dödssjuk, den andra, sinnlig och revolterande, befinner sig i en härva av svartsjuka och kontrollbehov. De bor alltså på ett hotell och det är denna slutna värld som är filmens spelplats.
Men kanske är huvudpersonen pojken. Hans situation är inte avundsvärd. Det framgår att i framtiden skall han bo hos sina farföräldrar, skild från sina föräldrar. Inför detta är han skrämd och olycklig. Men om resan säger han att han har haft roligt. Ofta har man funderat på de två systrarna och deras förhållande, men pojkens reaktion i denna främmande värld har man inte lagt så stor vikt vid. Kanske är den mest förundran. Reaktionen hos en som inte väntar sig mening och begriplighet? Han möter en gammal kypare som skrämmer honom men som också skojar med honom. Han träffar turnerande dvärgar som klär ut honom till flicka och leker med honom. Men leken avbryts tvärt när ledaren för truppen kommer. Speglar det barnets oförmåga att förstå de vuxnas tabun, att det som verkar roligt och lustfyllt, plötsligt befinns vara fel?
En gammal man visar honom fotografier av vilka några föreställer en död omgiven av de närmaste. Jag har någon gång sett det tolkat som att det är mannens döda son som visas upp. Men det är sådana detaljer, som säkert inte är slumpmässiga, som gör filmen svår att tolka. Att pojken sedan gömmer fotografierna under mattan, öppnar väl för tolkningen att människor tenderar att vilja glömma det de inte vill se. Döden t.ex.
Av systrarna flyr den ena, pojkens mamma, till sexualiteten. Det är absolut sexualiteten som drog. Hans Nystedt citerar Bergman själv i ”Ingmar Bergman och kristen tro” där han säger att sexualitet isolerad från andra känslor skapar en enormt ensamhet. Jo, men endast om man förväntar sig att sexualitet skall vara kommunikation, kan man invända. Bergman talar om nedvärderingen av sexualiteten. Det är uppenbart att hans sexualsyn vid det tillfälle ännu inte hade sekulariserats. Han har lärt sig pojkens förundran i en värld utan Gud men ännu inte gjort sig fri från en metafysisk sexualsyn.
Hennes flykt till sinnligheten är nog framför allt en revolt. En flykt från systerns kärlek, svartsjuka och kontroll. Det finns en lesbisk underton i detta men det spelar ju egentligen ingen roll. Möjligen förstärker det grundproblematiken av det destruktiva i en kärlek som blir för auktoritär och kontrollerande. Gör grundproblematiken lättare att förstå och mer trovärdig för åskådaren, menar jag. Att en kärlek utan sexuella inslag skulle kunna vara destruktiv har den fördomsfulle svårare att förstå. Nå, det är väl inte så mycket mening som frihet, som den flyktande systern söker.
Leif Zern ser i ”Se Bergman” ett hopp i att den dödssjuka systern är översättare. Och att hon lämnar över till pojken en lapp som översätter ord från det främmande språket. Vi är kanske lämnade av Gud men det finns ändå hopp om att kunna förstå livet.
20 aug. 18

Äldre inlägg

Nyare inlägg