Lars Westerbergs Blogg

Det är lite sorgligt med Per Wästberg. Han gör i Svenska Dagbladet (28 aug.) ett behjärtat angrepp på Saudiarabien. Om detta är endast gott att säga, det är både önskvärt och i högsta grad av nöden påkallat. Mycket tyder på att det är arabvärldens största skurkstat och konkurrensen där är inte ringa. Möjligen kunde han berättat varför Saudiarabien har kommit i skymundan av andra skurkstater. Ayatollornas Iran blev ju ökänt redan när shahen störtades och dödsdomen mot Rushdie bekräftade det råa förtrycket. Och Saddam Hussein i Irak fick ju sina gärningars lön. Men den rättfärdiga världspolisen USA har aldrig givit sig på Saudiarabien. Denna skurkstat råkar nämligen vara allierad.
Men det är inte detta jag vänder mig mot.
Utan ett visst slarv med formuleringarna. ”Muslimska kvinnor riskerar livet när de lägger ifrån sig slöja och burka, ändå försvarar en del feminister förtryckets symboler med att kvinnor gör ett fritt val”. Men det är ju inga feminister som någonsin har försvarat slöjtvång. Det har man varit lika självklart emot som slöjförbud. Diskussionen i väst har handlat om huruvida det är möjligt att av fri vilja bära slöja. Antingen är de offer för grupp - eller familjeförtryck eller också för en subtil form av inre ofrihet som endast ett yttre tvång kan befria dem från, har det resonerats. Men alla människor i väst är mot att kvinnor av staten tvingas bära slöja. Det vet Per Wästberg. Hur hederligt är det att blanda bort korten?
När han talar om islams obskurantism är det bara lite mångtydigt. Naturligtvis finns det muslimska obskuranter. Men formuleringen kan antyda att den uttalar sig om islams hela och sanna väsen. Och då blir det förstås islamofobt.
Han framhåller poeten Adonis som avskyr islam. Det är ingen konstigt med det, den som blivit utsatt för religiöst förtryck kommer alltid att hata religion. Själv funderade jag på, när jag först började intressera mig för frågan i samband med Rushdieaffären om det kunde vara något i Islam som hindrade att den kunde frikopplas från makten. Efter visst tänkande kom jag till den slutsatsen att religionerna alltid förändrar sig med tiden. Islams chans var ju när muslimer invandrar till sekulariserade samhällen. När den tvingas verka i ett helt annat samhälle än i religiösa teokratier. Kristendomen är numera sekulariserad men har ju århundraden av religiöst förtryck bakom sig. Det är sanningen. Och inte att det är kristendomen som skapat demokratin. Vilket tyvärr är historieförfalskning.
Men man får naturligtvis se upp med Saudiarabiens stöd till sina landsmän och trosfränder i förskingringen. T.ex. genom finansiering av moskeer. Vad betyder det för det ideologiska inflytandet? Teokratier bör inte ha något inflytande i demokratiska länder.
31 aug. 18

Jag undrar varför jag känner mig så deprimerad när jag tänker på valet. Jag är ju egentligen inte alls pessimistisk, eftersom jag väljer att inte tro något alls. Utgången tycks mig ovissare än någonsin och jag misstänker starkt att opinionsundersökningar kan visa sig missvisande.
Och så återstår problemet att sy ihop en regering när valresultatet är klart.
Någon har föreslagit en ny decemberöverenskommelse. Och varför inte? Den blev i efterhand starkt kritiserad, ja, framställd som ett misslyckande alla var överens om. Själv förstod jag aldrig vad det var för fel med den. Alternativet är väl någon form av blocköverskridande koalition. Och då vore faktisk socialdemokratisk - moderat den logiska lösningen. Då vore det faktisk inte önskvärt med fler partier i regeringen.
Valet kan gå dåligt, valet kan gå bra men förändrar väl knappast mer långsiktiga trender. Sverigedemokraterna kan få stora framgångar, de kan rent av bli största parti. De kan i bästa gå kraftigt bakåt. Men de kommer att finnas och vara alltför många efter valet, det är obestridligt.
Jag tänker på Hitler. Det fanns ju ett område där de tyska nationalsocialisterna på 30-talet var hart när geniala. Och det var på propagandas område. Dessa stora liveframträdanden. Både popidoler och författare är idag kusligt medvetna om det personliga framträdandets betydelse. Men även radion var värdefull, främst för att den kunde nå så många fler än massmötena. Den kunde snabbt sprida budskapet till alla och envar. Under andra världskriget var det i Nazityskland förbud mot att lyssna på utländsk radio. Förmodligen var det ineffektivt. Det är svår att begränsa tekniken även om man kan försöka. Det var också en med våra dagars mått primitiv teknik och det var svårare att ha absolut kontroll. Våra dagars Kina lyckas bättre. Men nationalsocialisterna insåg värdet av att man levde i en bubbla, där man indoktrinerades i sina egna fördomar. Och propagandan skapade anhängare som spontant och oorganiserat sedan kunde bidra till propagandan.
Hur lätt är det inte att på nätet ge intryck av en massiv opinion om man uppträder med många olika namn. Man kan få också oorganiserade att spontant instämma sedan de blivit styrka av detta. Flockinstinkten är stark och i vårt land har vi starka konformistiska traditioner. Varför skall jag tiga, när många andra tycker som jag? Det fanns ett stort förakt för massan hos Adolf Hitler han visste att den var lätt att lura. Men det var med stödet av den som intelligentia och etablissemang kunde utmanas.
Här finns en parallell till dagens trollfabriker. Detta förklarar inte sverigedemokraternas framgångar eller någonting alls. Det är bara att konstatera att tekniken har blivit lättare att utnyttja i propagandans tjänst. Och att de på propagandans område geniala 30-talsnazisterna naturligtvis hade tagit den i sin tjänst om de levt idag.
Jimmie Åkessons ide var väl att skapa en nationalsocialism med mänskligt ansikte. Bort med galenskapen och överdrifterna och den värsta råheten, så blir vi tillräckligt polerade, rätt mycket av det Hitler sa hade ändå folklig appell. Ömsintheten mot sverigedemokraternas väljare har alltid tyckts mig överdriven. De är vuxna människor som tycker vad de tycker och har lika stort ansvar för sina åsikter som alla andra. Men dumhet tror jag inte man kan beskylla de lundaakademiker för som sitter i partiets ledning. Även om somliga har svårt att hålla känslorna i styr. Jimmie Åkesson faller aldrig ur rollen men andra för partiet värdefulla har svårt att hålla tunga och järnrör i styr.
30 aug. 18

Jag har läst en oväntat bra bok om Frans G. Bengtsson. En bok där man verkligen kommer Frans G. Bengtsson nära. Den heter ”Frans G. Bengtsson. En minnesbok” (redaktör Germund Michanek) och kom ut året efter hans död 1954. Jag köpte den, någon gång i våras, tror jag, på Clemenstorget för 5 kronor. Där skriver 26 personer om honom. Fast i några fall handlar det om människor som intervjuat honom, när det begav sig. Dessutom får mans hans studentuppsats om Gustaf Fröding.
Frans G. Bengtsson dog alltså på höjden av sitt rykte. Och det har sina fördelar med omedelbara och omfattande minnesböcker. Någon distans har ännu inte hunnit etableras, minnena är färska, generationskamraterna vid liv.
Mest avslöjande är en intervju av Barbro Alving som verkligen kommer bakom fasaden. Hur gör man ett psykologiskt porträtt av en man som avskyr psykologi? Det var ju Frans G. Bengtssons stilideal att man skulle berätta vad som händer på ett yttre plan men inte tro sig veta något om sina gestalters inre. Detta i likhet med de isländska sagorna.
Ingmar Bergman säger i en intervju av Stina Dabrowski att han är känslomänniska och nästan uteslutande känslomänniska. Det tycker jag gäller också för Frans G. Bengtsson. Det gör att hans drastiska och reaktionära uttalanden bör tas med en nypa salt. Det är mycket bestämda hållningar, men inte alltid fullt konsekventa. Han är vad man kallar en färgstark och frodig personlighet. En mycket lundensisk hållning, tänk Sten Broman och Allan Fagerström, även om det inte är den enda lundensiska hållningen. Där hyperbolen, överdriften, är en flitigt nyttjat stilfigur.
Humorn och kraften är det som gör att hans formuleringar fyller en med glädje. Varför ter sig då Sven Stolpe så olustig? Så att man hellre skattar åt, än skrattar med honom? Visst är formuleringarna kraftfulla och humor kan man inte heller alldeles frånkänna Sven Stolpe. Jag tror det är bristen på självdistans. I de lundensiska exemplen finns denna nödvändiga ingrediens.
Det handlar också om generositet. Ivar Harrie säger mycket fint i sin biografi över Frans G. Bengtsson att han aldrig skulle tvekat att låta tjänstefolket sitta med vid bordet. Inte för att han på något sätt var demokrat. Men av brist på småsinthet.
Frans G. Bengtsson var krigsromantiker. Men bara gällande förflutna krig. Det moderna storkriget tycks honom enbart olustigt. Liksom för övrigt den moderna världen som helhet. Här finns paradoxen. I sagans och konstens värld kan man romantisera, verkligheten kräver sans och lugnt bondförstånd. Hysteri och extas är denna romantiker främmande, det överspända är inte hans vän. Det är konstens värld som glittrar, verkligheten är alltid lite olustig. Där gäller bara vintermänniskans etik, att uthärda.
Sven Stolpe tror att Frans G. Bengtsson hade ändrat sin syn på litteraturen om han hade läst Dostojevskij. Det är en hypotetiskt antagande, men det hade säkert inte hjälpt. Det troliga är väl att han funnit Dostojevskij usel, precis som Jan Myrdal gör. Konstigare och mer paradoxal är Bengtssons beundran för Joseph Conrad. Conrad liknar så vitt jag förstår mer Dostojevskij än de isländska sagorna.
Och hans ostoppbara monologer fulla av drastiska överdrifter – det som han brukade underhålla sina beundrare med på Håkanssons konditori - är mycket långt från islänningarnas kärva saklighet.
Men Barbro Alving kommer nära den rädde lille pojke han en gång var. När han får en syster förflyttas han till en ensam bädd en trappa ner. Och vaknar mitt i natten och är mörkrädd.
När en yngre syster i 14-15 årsåldern vaknar och är mörkrädd vågor hon inte vända sig till föräldrarna, men får övernatta på soffan i Frans rum. Och för detta känner hon stor och livslång tacksamhet. En gång exploderar en lampa för Frans medan att sitter och läser Edgar Allan Poe. ” Jag blev ett enda knyte av fasa, allt själsliv var borta, det var bara nakna skräcken kvar. Och håret reste sig bokstavligen på skallen, det började längst bak i nacken, som ragg......”
”Far var även i bästa fall en hård jävel.......”, säger han om sin far. Och i Kristianstad läroverk var lärarna stränga. En slogs även vid skolavslutningar så föräldrarna stod trycka mot väggen i skär fasa. En annan slog en elev i huvudet med ett renhorn så att blodet började rinna. ”Gå ut och tvätta dig ditt svin!” kommenterade läraren. Dåliga nerver fick man inte ha på den tiden. Men man fylldes av hämndkänslor.
29 aug.18

Karl Beijbom i Vestmanlands Läns Tidning förtröttas inte (22 aug.). Det säger något om hur det går till i debatten. Ingen behöver känna sig som förlorare hur dåliga argument han än har. Det är så att säga bara att fortsätta.
Det gäller hans krav på att socialdemokratin borde göra en vitbok om sin förment bruna historia. När man påpekar för honom att bondeförbundet hade rasbiologin inskriven i partiprogrammet säger han att då får väl centern också göra en vitbok. Men eftersom det var fyra partier i samlingsregeringen så borde vi kanske ha en gemensam vitbok, kan man invända. Bondeförbundet var naturligtvis det mest komprometterade, man kan tillägga att den juristprofessor som var Sverige justitieminister och närmast ansvarig för att dra in antinazistisk press, var antisemit. Näst mest komprometterat var högerpartiet. När ungdomsförbundet går över till nazisterna kan man undra hur det står till med moderpartiet.
Men det speciella med socialdemokraterna var att de satt vid makten när allt detta skedde. Det var visserligen samlingsregering under andra världskriget men socialdemokraterna ledde den. Den människosyn som senare låg bakom tvångssteriliseringarna och som verkar så fascistisk har nog mer att göra med den skötsamma majoritetens grymhet mot avvikare och samhällets olycksbarn. Dagens rop på lag och ordning speglar samma tendens. Den är som bekant inte förbehållen socialdemokraterna. Att kampen mot asociala hade ett inslag av rasism är svårt att förneka, att vara resande eller rom var starkt misstänkt. Dagens kamp mot asociala är ju inte eller fri från etniska övertoner.
Vi skall inte mörka detta för att det gynnar sverigedemokraterna, menar Karl Beijbom. Där håller jag med honom. I ljuset av vår historia blir det inte så konstigt att sverigedemokraterna växer. Att bli svensk är inget man valt om man är född svensk. Att vara demokrat med tro på de liberala friheterna är däremot något man väljer. Vi blir inte demokrater eller rimligt humana för att vi är svenskar och det finns inte så få ruttna föregångsmän för den motsatta hållningen. När man ser deras efterföljare bör man reagera. ”Det är minsann inte bara vi”, ropar sverigedemokraterna. Nej, det vimlar av skurkar både i det förflutna och i nutiden.
28 aug.18

Jag fick på min födelsedag två böcker om Ingmar Bergman. Leif Zerns ”Se Bergman” och Caroline Krooks ”Rastlös sökare och troende tvivlare”. Jag började läsa Leif Zern därför att jag ansåg hans perspektiv på Bergman bredare. Ändå är det just kapitlet om Bergman som lutheran som intresserar mig mest. Zern skriver med lätthet och skarpsinne. Det är en ovanlig kombination. Han går direkt på väsentligheter, han är begriplig och tydlig. Och samtidigt blir Bergman tydligare för läsaren, det är lättläst utan att vara det minsta trivialt. Jag delar inte alltid Zerns estetiska värderingar, men ofta.
Den enda invändningen är att han är bättre för bergmankännare än för andra. Han jämför kors och tvärs mellan filmerna och minns man dem inte väl kan det bli svårt att hänga med. Det är det priset man betalar för att vara elegant. Man kan inte samtidigt vara träigt pedagogisk.
Men som sagt det är kapitlet om Bergmans lutheranska rötter som ger mest läsmotstånd och där Zern är svår och ibland förfaller till ett oprecist estetspråk. Samtidigt tangerar det teologiska resonemang som jag brukar föra.
Jag tror K.G. Hammar har använt sig av debattricket när han polemiserar mot ateister. Att ställa frågan: Vilken Gud är det du inte tror på? När ateisten redogjort för sin gudsbild säger man: Den guden tror inte heller jag på. Och så frågar man: Tror du att kärleken finns i världen? Då ateisten svarar ja, kan man drämma till med: Då tror du på Gud, eftersom Gud är kärleken. Hammar är förstås inte ensam om att argumentera på det sättet. Det har varit vanligt bland moderna kristna. Men Hammar borde ha genomskådat det.
Själv brukar jag invända att det då inte finns något skäl att använda ordet gud. Det är bättre att kalla kärlek för kärlek. Börjar man tala om Gud måste man mena något mer än att det existerar kärlek i världen. Låt vara att man kan mena att den enda vägen till Gud går genom medmänniskan. Det är bland annat det som gör att det är så väsentligt att Gud har blivit människa.
Den som nyligen sett Såsom i en spegel på TV känner igen resonemangen i slutscenen när fadern/författaren David talar med sin son. Zern resonemang går ut på att Bergmans väg bort från kristendomen är en upptäckt att Gud inte behövs. Att det är kärleken allena som frälser. Att människokärlek är tillräckligt. Där har hans analyser fog för sig.
Det finns andra resonemang som är otydligare och sämre underbyggda. Den stora boskillnad han vill upprätta mellan katolicism och judendom å ena sidan och lutherdom å den andra. Det är tron, försanthållandets centrala roll i protestantismen han vill åt. Moderna teologer talar hellre om tillit än om tro. Det är också mer i enlighet med Luthers intentioner. Luther riktade sig inte mot ateister, som var alltför förvända för att bry sig om. Utan mot andra kristnas brist på tillit till nåden. Jag brukar invända att denna tillit ändå förutsätter en gud. Man kan inte ha tillit utan att ha tillit till någon eller något, inte tro på nåden utan att den kommer någonstans ifrån. Men det är klart att när ateisterna senare i historien blir en makt att räkna med kommer det protestantiska kravet på tro att riktas just mot dem. Eller mot dem som inte försanthåller tillräckligt.
Men jag kan inte se annat än att både katolicismen och judendomen förutsätter gud. Precis som Luther gjorde. ”Det är som att fråga krukmakaren om han tror på leran” skriver Zern och kommer ifrån försanthållandet genom att göra det självklart. Men jag kan inte se hur man kommer ifrån frågan om försanthållande, hur oluthersk man än är. Visserligen kan man säga som jag hörde Per Frostin säga i min ungdom att det viktiga är inte om människor tror på Gud utan att Guds vilja sker (iden lär härstamma från en dansk teolog). Den som tror att det objektivt existerar en gud måste säga sig att den icke - troende som gör Guds vilja, drivs av Gud utan att veta det. Det gör dock inte den icke-troende mindre icke-troende. Men visar på trons begränsningar.
Riktigt konstigt blir det när Zern ställer den subjektiva individualismen mot en mer objektiv verklighetsbild. Det är som om den objektiv existerande guden, utbyts mot den objektivt existerande världen, hos Zern. Och det är ju en betydande betydelseförskjutning. ”Hos Bergman kommer jaget före världen. Hos judendomen är det tvärtom”. Här är det fullt med esteticerande metaforer. ”Världen strömmar genom människor och ting”. ”Det finns ingen värld mellan människorna i Bergmans filmer.”
Nå, Descartes utgick från jaget i sin kunskapsteori. Men har man väl konstaterat, genom kompletterande resonemang, att världen existerar blir det ingen svårighet att krympa sitt jag. Att tro att världen fortsätter att existera när man själv är död. Om man utgår från individen eller det objektivt existerande omvärlden tycks mig vara just ett estetiskt val. Det kan man beskriva. Men det är svårt att tycka bättre eller sämre om det.
Det kan hända att Bergmans individualism och tänkande i motsatser härstammar från protestantismen. Man allting måste betraktas både ur världens och individens perspektiv. Världen existerar objektivt men vi måste subjektivt förhålla oss till den. Man kommer inte ifrån jaget. Och man trollar inte bort det med formuleringar som ”Det personliga momentet försvinner i mängden av fakta”.
Jag kan inte heller se att den ibsenska kampen mot förljugenheten kan betraktas som en protestantisk åkomma. Det handlar lika mycket om realiteter, brännande realiteter för envar, som vad som helst annat.
27 aug. 18