Visar inlägg från juli 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Stor och bortglömd

Walter Ljungquist har skrivit sex böcker som är en märklighet i svensk litteratur. Den börjar med Brevet från Casper och slutar med Sörj dina träd. Det berättar om samma människor och i mycket om samma händelser. Jag har läst dem alla, men i kronologisk oordning. Jag har aldrig känt att det har varit någon nackdel, varje verk kan läsas självständigt. Minnet spelar en central roll i dessa böcker, både explicit och implicit. Och läsningen liknar ens eget minnesarbete. Det finns en fond av händelser och personer som man återvänder till, men man tolkar om dem, sätter in dem i nya sammanhang. Walter Ljungquist skriver inte modernistiskt, svårbegripligt. Gåtfullheten är livets egen. Saker som antytts i den ena boken får sin förklaring i den andra. Som en långsamt klarnade förståelse. Det är ytterligt fascinerande.
Böckerna kom ut 1955-1974. Det är ju en tes jag många gånger drivit att Walter Ljungquist är en verkligt stor författare och vår mest underskattade. Bortsett från debutboken, Ombyte av tåg, där han ännu inte riktigt funnit sin stil är det mesta han skrivit guld. Resande med okänt bagage och Nycklar till okänt rum (som just handlar om en minnesförlust) är kanske de bästa före denna romanserie. Under tiden han skriver denna romanserie kommer han också ut med Ossian (1958) och Källan (1961) som har samband med varandra men så vitt jag förstår ligger utanför romanserien.
Jag säger inte att Walter Ljungquist är en författare för alla. Man måste nog vara fascinerad av minnes funktion och människans gåta. Men är man det är det svårt att tänka sig något bättre.
Det känns lite konstigt att vara så pass ensam om denna insikt. En kanon bildas ju av att många belästa och insiktsfulla är överens om vissa verks överlägsenhet. Någon total enighet råder ju aldrig. Gunnar Brandell tycks sätta Walter Ljungquist högt, nästan jämförbar med Eyvind Johnson. Så alldeles ensam är jag inte. Återstår möjligheten av att det finns brister hos Ljungquist som jag inte ser, något som gör honom antedaterad. Även Eyvind Johnson är ju en skarp psykolog. Hans bästa bok Hans nådes tid har en tragisk dimension, en ödslig vind, skildrar ett större öde, som människan är underkastad. Ljungquist har inte så stora perspektiv, hans förundran stannar i det nära. Han borrar i det nära, där är djupt och gåtfullt nog.
19 juli 18

Debattorka

Det är lång het sommar och debattorka i medierna. Det är lätt hänt att man vänder blicken inåt.
Man har sin mening i skrivandet. Men det är en ständigt hotad mening. Vad tjänar egentligen allting till? Jag tror inte det är bra att grubbla över sådant. Det är bättre att engagera sig i sakfrågor och glömma sig själv.
Men genom att iaktta andra kan man skärpa blicken på sig själv. Att hävda åsikter kan vara en form av självhävdelse. Man sitter i sandlådan och viftar med spadarna. Att gräla med enskilda kan vara det mest fulländade uttrycket för denna verksamhet. Själv söker jag brett och aldrig på person. Jag läser allt, så känns det ibland i hemska ögonblick. Och slår ner på enskilda dumheter. Vilket naturligtvis har ett begränsat värde. Bättre är det när jag försöker avläsa debattklimatet som helhet. Hur förändras tidsandan? Jag har en stark känsla av att ett nytt galet kvartssekel förbereds. Men inte i vänsterns utan i högerns tecken.
Men vi går omkring här under stjärnorna. Vi har vår inre tystnad hur starka tidens röster än blir. Och jag tänker på detta med självhävdelse. Att det för mig inte finns någon annan väg till frihet än självdistans. Kanske har jag mer självdistans än det är riktigt friskt att ha. Den motsatta sjukligheten är nog betydligt vanligare. Och det ligger i sakens natur att den som saknar självdistans aldrig kan upptäcka det. Som att upptäcka den fjärde dimensionen.
Jag levde med en generation som var mycket tvärsäker. Sedan upptäckte den att den hade haft fel. Jag undrar om den lärde sig något av detta?
18 juli 18

Bergman och nazismen

Än en gång försöker man förklara varför det är rimligt att förklara bort och bagatellisera Ingmar Bergmans nazism. Det är Malin Ekman i Svenska Dagbladet som i ett reportage den här gången står för försöket (15 juli).
Man pekar på Bergmans otillförlitlighet. Man visar att han utan svårighet samarbetade med personer av judisk börd. Han var sambo med en socialist, Karin Lannby, och han satte upp en pjäs som kritiserade diktaturen. När han pratar om sin nazism måste det alltså vara koketteri och effektsökande.
Bergman var inte konsekvent, vilket känslostyrda människor sällan är. Däremot finns det inget skäl att tro att han bekänner sina nazistsympatier i annat syfta än att vara ärlig och ta på sig sin skuld. Det är sant att det är bisarrt att jämställa honom med Celine och Knut Hamsun, om någon gjort det. Bergman var aldrig partiansluten och kunde på grund av sin ungdom och obetydlighet inte uttala sig offentligt. Men när han mindes, prövade han sig själv. Det är sant att jag som utbyteselev kom att beundra Hitler. Det är sant att jag under det första efterkrigsåret inte trodde på koncentrationslägren, eftersom de utmanade min verklighetsbild. Det finns anledning att känna skuld över detta och det är ärligt att berätta detta. Så mycket mer som jag inte kan bli avslöjad. Ingen annan vet ju vad jag vet. Vad jag tänkte vid den här tiden.
Alla människor är inte intresserade av politik. I den meningen att de lidelsefullt tar del av allt som skrivs, gör allt för att orientera sig och få fram fakta. Men de kan ändå ha mycket starka känslomässiga övertygelser. På ytan fanns det något tjusande och lockande med nationalsocialismen. Paraderna, entusiasmen, en ny tid av kraft och glädje.
Det fanns glödande antisemiter och en antisemitisk tradition i Sverige. Även om den var värre i många andra länder. Alla nazister och nazisympatisörer var inte antisemiter. Deras skuld blir då att ha stött nazismen, trots att antisemitismen var så uppenbart central i nazismen.
Vad man ofta bortser från, när man diskuterar vad människor visste, är krigspropagandan. Hur hittar man i det läget information som inte är partsrelaterad? När kriget var över och koncentrationslägren öppnades blev det svårt för den som hade kvar en gnutta mänsklighet att fortsätta att hålla på fel häst. Men det är ju segrarna som skriver historien. I det längsta förnekar man den objektiva sanningen. Sedan börjar den smärtsamma omvärderingen. Det här är ju galenskap, jag har varit en idiot.
Att konstatera det behöver inte vara effektsökande eller koketteri.
17 juli 18

Bergmans Misantropen

Bland allt som skrivs om Ingmar Bergman denna sommar är det en liten detalj jag funderar på. Många har refererat det som hände med Bergmans föreställning på dramaten av Molieres Misantropen 1995. Ni vet, det där att han skällde ut huvudrollsinnehavaren Thorsten Flinck och ställde in föreställningens amerikaturne.
Jag tror att det är med anledning av Jane Magnussons dokumentärfilm som kritikerna förfasar sig över detta. Och det är naturligtvis inte vackert när någon tappar humöret och beter sig oförskämt.
Det som hände var alltså att Bergman satte upp Misantropen på dramaten och tycktes nöjd med föreställningen. När man hade spelat alla förställningar menade han dock att föreställningen under resans gång hade urartat och han gav huvudrollsinnehavaren en stor del av skulden för detta.
Av en underlig slump har jag sett den föreställningen. Det är första och enda gången jag varit på dramaten och första och enda gången jag sett teater signerad Ingmar Bergman. Det var min 50-årspresent, nämligen. Och jag tyckte inte att det var bra. I synnerhet var huvudrollsinnehavaren usel. Jag kunde knappt tro på min egen upplevelse, det var ju ändå dramaten – och Bergman! När jag läste om den inställda turnen kom det som en lättnad, jag hade ändå inte sett så fel. Jag var ett ögonblick förvånad över att renommerade kritiker, som måste ha sett samma föreställning, inte påpekar att det faktiskt inte var bra, nu när saken kommer upp på nytt. Det är ju ändå relevant när man skall bedöma Bergmans beteende. Ända tills det slår mig att alla sakkunniga vittnen naturligtvis såg föreställningen vid premiären eller vid genrepet. Och är Bergmans historia sann, var den bra då.
Jag ser alltså det hela i ljuset av två saker som är mycket utmärkande för Bergman. Hans vilja till perfektion, att aldrig släppa ifrån sig något som han vet är dåligt. Och hans förtroende för skådespelarna. Han litar på dem, han kontrollerar dem inte maniskt. Han är naturligtvis oerhört styrande, det är hans konstnärliga intention som gäller. Det är inte något resonerande, där alla lösningar är lika bra. Tycker skådespelaren annorlunda, så kan hen göra på sitt sätt. Sådant är fjärran från Bergman, han berömda psykologiska förståelse har ett manipulativ drag. Det handlar för skådespelaren om att lyckas förverkliga Bergmans intention. Men när skådespelaren lyckas får hen Bergmans kärlek och tacksamhet och Bergman bråkar sedan inte mer med hen.
Så det var väl vad som hände. Bergman litade som vanligt på sina skådespelare och kontrollerade inte under spelperiodens gång att föreställning behöll sin klass. Och kände sig då oerhört sviken, när han upptäckte vad som skett. Och den inställda turnen behöver inte bara se om ett straff. Utan att Bergman inte längre ansåg sig kunna stå för föreställningen.
Alternativt kan det ju ha varit så att föreställningen var usel redan från början. Men att Bergman såg det först när han fick distans. Det är inte helt lätt att objektivt bedöma resultatet när man har arbetsprocessen i färskt minne. Så har han ju omvärderat en del av sina gamla filmer. Men man tycker att kritiken vid premiären i så fall skulle ha märkt något.
Vad skulle Bergman gjort i stället när han upptäckte att föreställningen inte höll? Det är något oerhört svårt att göra något åt en förställning som utvecklats i fel riktning och satt sig. Det är att börja från början och göra om hela arbetet. Först bryta ner och sedan börja om och bygga upp på nytt. Som Ingmar Bergman fick göra med Ingrid Bergman när de spelade in Höstsonaten. Det hade kanske varit möjligt. Men det saknades väl tid och kraft. Den andra löningen är att av sociala skäl kompromissa med den konstnärliga integriteten och sända i väg sitt misslyckande på turne.
Det hjälper aldrig att bli arg. Bergman raseri är ofta ett uttryck för maktlöshet. Därför var han argare i ungdomen än han sedan blev. Så längre han behåller kontrollen finns det ingen anledning att bli arg. Men den här gången ställdes han på nytt inför en olöslig situation. Hjälplös som i ungdomen. Att han var svensk teaters störste makthavare hjälpte honom inte i den situationen. Han borde naturligtvis tyst och stilla bitit i det sura äpplet. Men hans besinningslöshet kan åtminstone psykologiskt förklaras.
16 juli 18

Cornelis och jag

Jag har ett underligt förhållande till Cornelis Vreeswijk. Det är något jag aldrig kommit underfund med här.
Han slog igenom under min gymnasietid 1962-1965. Han blev genast min idol, en sångare för en ny tid. Svärtan, pessimismen, illusionslösheten. En sångare för en generation utan tro och hopp. Världen är en soptipp. ”Jag sitter här på en soptipp och skådar mig dystert kring”. Medan det meningslösa livet pågår och avgrunden gapar. Katastrofen är oundviklig.
Min egen svartsyn var ett med tidens. Jag hade sjuk humor och läste Mad. Men absurdismen i tidningen Hjälp och radioprogrammet Blå Tummen hade ett större djup. Smärtan kändes tydligare. I Cornelis hade denna pessimism och hopplöshet fått sin sångare. Så kunde det se ut.
”En spricka i läppen” var nog en låt jag tyckte allra bäst om. Den är nog mycket bortglömd. Jag kan inte se att den ens nämns i Ulf Carlsons lysande avhandling, ”Cornelis Vreeswijk, artist – vispoet – lyriker” och den tillhör förvisso inte den vanliga allsångsrepertoaren. Det är en lysande bild av en sångare som skrattar åt alltings bedrövlighet men samtidigt måste känna smärtan. ”Jag har en spricka i min läpp och den går upp när jag skrattar”. Och vad skrattar han åt? Uppblåsta militärer med medalj, som bara är en samling papegojor. Två boxare, som jämförs med tuppar, misshandlar varandra och där segraren blir beundrad av kvinnorna. Och politiken? Apor, där den ene tjattrar om revolution, den andre om månraketer. Den enes skalle är kal och bar, den andre har några fransar kvar. Öst och väst, utan tvivel. Och det är väl oklart vem det är som ännu inte är helt avlövad. Tiden kan få en att gissa på USA, Cornelis utveckling på Sovjet. Skillnaden är dock inte avgrundsdjup. En tidig variant av kålsuparteorin.
Från den här tiden minns jag även ” Perfect time killer” där människor främst vill underhållas. Och underhållningsindustrin är helt amoralisk, det går att beskåda människors lidande, likväl som stiptease eller komik. ”Balladen om Fredrik Åkare” var också en favorit. En beskrivning av en människa på nollpunkten. Han har skilt sig från sin fru, förlorat sitt åkeri och sina barn. ”Jag går här på trottoaren som i dimma som i trance. Jag har blivit hitförpassad för slarv och fylleri. Nu får det bära vart det vill, men nu är jag fri, ja nu är jag fri”.
Och Mördar Anders. Som sjunger från sin avrättningsplats. Om de han mördat inte har kommit till himlen får han träffa dem igen. Han ser bödeln och vet vad han kommer att göra eftersom det är hans levebröd. Han ser prästen, men änglakören lockar honom ej. Han ser sin hjärtans kär som nu är mycket stolt över att fästmannen står i centrum. Och han hoppas att publiken skall få se ett vackert lik.
Den mycket roliga ”Brevet från kolonin”
är väl den som haft mest livslängd av dessa tidiga Cornelis.
Men vad hände sedan med mitt förhållande till Cornelis Vreeswijk? Hans popularitet växte och själv flyttade jag hemifrån. Skrivspelaren var min broders, jag medförde endast en radio. Ingen grammofon, ingen television, längre. För en modern människa är det som att vara utan mobil och dator. Jag började ett nytt liv och förlorade kontakten med det gamla.
Vad jag nu inte vet om det är detta som gör att jag framför allt älskar den tidige Cornelis. Inte hönan Agda, inte Cecilia Lind, inte I natt jag drömde, inte Jag hade en gång en båt. Eller sånger om Felicia och andra kvinnor. Blir han så småningom en annan? Helt säkert. Med nya kvaliteter, närmare en svensk trubadurtradition, närmare Taube och Bellman. Är det jag som inte hänger med i hans utveckling? Att jag för alltid måste sakna den bortglömde Cornelis och att denna saknad är så stark, att jag inte rätt kan uppskatta den ihågkomne.
13 juli 18

Äldre inlägg

Nyare inlägg