Lars Westerbergs Blogg

Jag tänkte jag skulle utnyttja sommaren och debattorkan till att stanna upp och reflektera mer övergripande över tidens skiftningar. Jag minns vad jag tänkte vid tiden för Rushdie – affären, 1988. Det slog mig hur svårt det måste vara att förklara demokratins och upplysningens principer för människor som kommer från ett auktoritärt klansamhälle. Jag hade också turen att kunna diskutera med relativt nykomna muslimska invandrare.
Hon kunde man tillåta Salman Rushdie att skriva sin hädiska bok? En man har gäster, vem är han om han låter sin son fritt förolämpa gästerna? Det strider mot allt civiliserat beteende. Och det skulle naturligtvis inte ske om inte fadern egentligen sympatiserade med sonen. Eftersom sonen inte stoppades måste det tyda på att han gillades av den övriga familjen.
Hur kan man förklara att i västerlandet gäller inte den patriarkalismen och samhället är inte patriarkalt. Här handlar det om individens frihet. Den måste stat och samhälle acceptera vare sig den utnyttjas till något man allmänt gillar eller inte. Jag blev lite chockad när jag upplevde den kulturklyftan. Jag minns att jag varnade för antimuslimska stämningar när jag första gången i Obs talade om Rushdie-affären. Påminde om att det var muslimer som i första hand drabbades av det muslimska förtrycket. Att någon som flytt till västerlandet kunde sympatisera med Ayatollah Khomeini var mig obegripligt. Men tydligen var det så. Rushdie borde, om inte dödas, så åtminstone censureras.
Sedan andra världskriget hade kultur- och moralkonservatismen varit starkt tillbakaträngd i de upplysta demokratierna. Upplysning och humanitet rådde. Nu kom det ett inflöde av moral- och kulturkonservativa som kunde förstärka den inhemska folkspillran. Och den konservatism de nykomna företrädde var ännu djupare. Det skulle behövas en lång period när man måste försvara och förklara det som länge betraktats som självklart. Jag såg dock ett hopp i att den tänkta alliansen var så splittrad. Visserligen var båda grupperna traditionalister men de företrädde dock skilda traditioner. Den ömsesidiga fördomsfullheten skulle göra dem blinda för likheterna. De skulle vara lättare att bekämpa splittrade.
Jag vill dock påpeka att vid den här tiden var den kristna homofobin ännu fullt levande. Den var väl starkt försvagad i Svenska Kyrkan men förfäktades av tidningen Dagen och var rätt allmän bland frikyrkliga traditionalister. Svenska Kyrkan utredde saken men ansåg inte opinionen mogen för ett upplyst ställningstagande. När man utrett färdigt uttalade sig biskopsmötet i stället mot homosexualitet. Det var vid decennieskiftet mellan 80-tal och 90-tal. Men sedan kom Ecce Homo och tvingade fram ett ställningstagande. Om man inte ville stödja en reaktionär opinion måste man gå mot den. Antingen måste man ta striden med de reaktionära eller skämma ut sig. Då visade det sig att det försiktiga tassandet hade varit onödigt. Den kristna opinionen var redan mogen.
Detta sagt för att belysa hur sen upplysningen till vissa delar ännu var i vårt land vid tiden för Rushdie-affären.
Nå, den kommande utvecklingen hade jag inte kunnat förutse. Problemet var inte alls att förklara västerlandets principer för de nykomna. Det var att upplysningsarvet satt så löst hos de inhemska medborgarna. Ett sorts återfall i primitivare utvecklingsstadier tycktes allmän.
Jag läser i DN en intressant artikel av Tor Wennerberg om skillnader mellan människor och schimpanser (25 juli). Det är människans förmåga att se sig själv utifrån, att förstå hur man uppfattas av andra som är den stora skillnaden. Schimpansen kan mycket väl tolka andra varelsers intentioner. Men saknar alltså den självdistans som får en att inse att det egna beteendet påverkar andra. Eftersom samarbete har evolutionära fördelar överlever de som har förmåga till denna självdistans. Apan kommer aldrig ur sitt machiavelliska tänkande. Om någon pekar på rätt hink för att hjälpa henne att hitta maten förstår hon det inte. Däremot om någon närmar sig hinken i uppenbart syfte att roffa åt sig maten tolkar hon det omedelbart rätt. Jag har svårt att inte i schimpansens beteende se en parallell till alla som idag från sina ledarsidor ropar om realism. Humanitet som förfallit till barbari.
31 juli 18

Jag blir mycket lycklig över Ann Lingebrandts artikel i Sydsvenskan om skönlitteraturens ställning 1968 (29 juli). Det ha skrivits så mycket underligt i saken tidigare. Jag minns en artikel i dåvarande LO- tidningen, som jag polemiserade mot, där det hävdades att det var en blomstringstid för litteratur och kultur. Och 2014 kom Johan Svedjedals bok ”Ner med allt”, där han hävdar att det var en tid av estetisk förnyelse.
I Ann Lingebrandts nedslag får man en sannare bild. Det var verkligheten som var aktuell inte fiktionen. I början av 70-talet hade den skönlitterära delen av bokutgivningen krympt från en tredjedel 1945 till en femtedel, berättar hon. ”På kultursidorna minskade litteraturmaterialet drastiskt och politiska artiklar fyllde i stället utrymmet”.
Just så. Tiden ångade av förakt för fiktionen. Författarna kunde klara sig genom att hålla sig nära verkligheten och skriva fackböcker och s.k. rapportböcker i stället. Hur man skall klassificera Göran Palms ”Indoktrineringen i Sverige” är väl oklart. Upptuktelseskrift är Ann Lingebrandts roliga och träffande benämning. Lingebrant exemplifierar också med Enquists Legionärerna och och Sara Lidmans Gruva. Det är det som Svedjedal kallar estetisk förnyelse.
Ann Lingebrandt tar upp Staffan Beckmans ”Tycker du att George är en galning?” som exempel. Det är väl valt. Men eftersom det är ett övertydligt exempel på tidsandan är det kanske inte helt representativt.
Och hur mottogs den? Tiden är ju hela tiden något som strömmar, tidsandans nyanser förändrar sig. Varje nedslag i det förflutna fryser tiden. Kritikerna såg väl Staffan Beckman som en av de nya som hade rätt och representerade ett viktigt uppvaknande. Hur viktig författaren Staffan Beckman var visste man inte ännu. Han representerade vänstervågen och hade ännu inte avslöjat sig som extremist.
Dock är det naturligt att Ann Lingebrandt finner redan denna boks budskap så befängt att ”det går att fråga sig om det är blodigt allvar”. Kan det inte vara så att det i stället är ”en ironiskt spefullt kritik av vänsterns auktoritära tendenser”. Jo: Kan han verkligen mena allvar?, är en bra fråga. Svaret är dessvärre ja.
Och när det gäller beskrivningen av kvinnan är den nog både uppriktig och representativ. Trots att Grupp 8 bildades redan 1968 tog det lång tid innan könsaspekten togs på allvar. Feminismen förhånades som borgerlig och när det uppstod en vänsterfeminism slog man länge dövörat till. Att kvinnosaken hade liberala traditioner försvårade dess genombrott inom vänstern. Hos folket, hos arbetarklassen, har kvinnan ingen stark ställning. Och vi är ju solidariska med arbetarklassen.
Ann Lingebrandt tar upp Britt Arenander. Jag minns att jag gillade henne. Hon var en viktig kvinnlig sexualradikal i opposition mot vänsterns puritanism och dogmer. Jag tror hon knäcktes.
Det är befriande att få denna sanna bild av en tid av litteraturförakt.
30 juli 18

Tidigare i sommar bekände en framstående konservativ debattör i Metro att han helst läste böcker av manliga författare. Han fick en del instämmanden av kvinnliga skribenter, som menade att de också tyckte det var viktigt att känna igen sig i läsningen och därför drogs de mest till kvinnliga författare. Det fann jag häpnadsväckande och började rannsaka mig själv.
Spontant tyckte jag att jag trivdes bättre med kvinnliga författare. De skrev om det som intresserar mig mest nämligen relationer. Men det gäller moderna författare. Den äldre litteraturen, klassikerna, är till övervägande delen skriven av män. Och jag läser mest äldre litteratur. Jane Austen är en given favorit, men männen är många, många fler.
Men det ligger någonting i behovet av igenkänning. Jag sa en gång när jag pratade med några barnbokskritiker på Helsingborgs Dagblad att barnen behöver både igenkänning och äventyr. Både det välbekanta och det nya och okända. Jag har kommit ihåg det för att barnbokskritikern tyckte det var bra sagt och ville citera det. Vilket jag misstänker var en form av inlärd godhet, vanlig bland kvinnor. Man vill gärna stödja och lyfta fram medmänniskan.
Men jag undrar om det som gäller barn, inte också gäller för oss alla. Man behöver både syssla med det som redan intresserar en och vidga sina horisonter.
Jag ser dock i denna diskussion en överdriven könsfixering. Jag undrar om inte klass skiljer människor mycket mer än kön. Hur kommer det sig att jag så föga intresserat mig för den svenska proletärlitteraturen, som ändå lär vara unik i världen? Hur kommer det sig att min beläsenhet när det gäller utomeuropeiskt litteratur är så sparsam? Och finns det inte en motsättning mellan vidgade vyer och fördjupning?
Det är så många faktorer som avgör vad man är intresserad av. En av anledningarna till att jag har svårt med Kristin Lavrensdotter är dess kvinnorealism. Men betoningen skall här ligga på realism. Att kvinnliga slöjder skildras så ingående. Men det hade ju inte varit bättre om realismen varit manlig, fördjupat sig i olika slag av vapen. Eller kanske, jag har en gång varit pojke, intresserad av kungar och krig. Modern teknik och moderna arbetsprocesser skulle varit mera fasansfullt.
Nu är inte detta det enda skälet till att Kristin Lavrensdotter bekommer mig illa. Utan för att den skildrar kvinnlig ambivalens. En kvinnas ambivalenta förhållande till en man. Vilket jag tror speglar kvinnans ambivalenta förhållande till mannen. Jag tror det är därför kvinnor alltid är så arga i sina nära relationer. Som om det vore just irritationen som skapar det kvinnliga intresset.
Men jag tycker inte om naturskildringar heller. Stadsskildringar går för all del bättre.
Men det är det som är det befriande med Dostojevskij, han koncentrerar sig på det väsentliga.
Jag är en gammal man. Det är kanske naturligt att jag hellre vill borra djupare än vidga mina vyer. Och jag tror inte man skall moralisera över människors litteraturval. Alla människor behöver inte läsa samma saker. Att världslitteraturen är så rik att alla kan hitta sin litteratur är en stor lycka.
 
Bloggen tar nu paus några dagar på grund av en smärre fest. Nästa bloggpost måndagen 30 juli.

Jag förstår inte varför många är så arga på Nya akademien. Ulf Lundell och Göran Sommardal (Aftonbladet 16 juli) t.ex. Jag tycker det är enbart gulligt. Här har vi en svensk akademi som verkligen missköter sig. Vad är då en naturligare tanke än att bilda en helt ny akademi bestående av enbart justa människor. Som sedan kunde dela ut justa nobelpris till författare som sköter sig. Litterär kvalitet kan ju vara vanskligt att bedöma, vad som är ett juste beteende och en hygglig text ser ju var och en. Det är klart att direkt ovanliga länder och konstiga författarskap kan bli förbisedda. Å andra sidan får vanliga bra svenska författare större chans.
Och är det inte en återgång till litteratursynen som från början fanns hos svenska akademien. Det utmärktaste i idealisk riktning. Det räcker inte med att vara en duktig författare, man måste vara en vankfri personlighet. Upphöjd och ideal. Det är naturligtvis numera inte länge konservativa ideal det är frågan om, snarare handlar det om demokrati och jämlikhet. Men det är det moraliskt beundransvärda i dikt och personlighet det åter kommer an på.
Allt detta kan synas som Grönköping. Göran Sommardal drar fram jämförelsen och tycks tro att han är demoniskt elak. Men det är väl mest en korrekt beskrivning och den gör en snarast ömsint till mods. Möjligen får utlandet ögonen på detta och då får sig utlandet ett gott skatt. Det skall man inte missunna utlandet, tycker jag, iden är onekligen mycket svensk. Och känner man sig övertygad om att det aldrig kommer att betraktas som ett nobelpris så kan man ta det med ro. Det är väl utmärkt med ännu ett litterärt pris. Ibland instiftas det ett litterärt pris i någon småstad eller i ett landskap. Uppkallat efter länets enda kända författare. Och så får någon förhoppningsfull länsbo priset i fråga. Det nya nobelpriset premierar inte den som bor på ett visst ställe. Utan den som förutom att skriva bra också är juste. Det skadar väl inte.
23 juli 18

Jag läser i Anders Österlings memoarer, Minnets vägar, där han reflekterar över sin verksamhet som kritiker. Han skriver vid den här tiden i Svenska Dagbladet. Han försöker undvika överdrivna omdömen, både positivt och negativt. Att inte ryckas med för starkt av en känsla.
Vad skall man säga om hans kritikerideal? Vad är det han vill åstadkomma? Vad uppnår han till priset av en viss tråkighet? Under måste ligga föreställningen att något sådant som en rättvis estetisk bedömning föreligger. Hans tanke är alldeles uppenbart att hans bedömningar skall kunna försvaras inför eftervärlden. Att evigheten på något sätt skall ge honom rätt. Eller åtminstone att han inte skall framstå som någon som inte alltför graverande huggit i sten.
Är det så viktigt att få rätt? Och finns det någon rätt att få? Den enda objektiva rätt man kan få, är väl rätt inför en eftervärld. Kritikern A hade moderna värderingar, kritikern B inte, kan eftervärlden konstatera. Är det värt att bli tråkig för att få den triumfen. Är inte den kritiker i stället bäst som med liv och själ engagerar sig? Som får alla läsare att inse att litteraturen är en fråga av yttersta vikt. Det mesta som samtiden producerar kommer att glömmas bort och i det fallet spelar det ju ingen långsiktigt roll vem som fördömts, haussats eller fått nyanserade omdömen. Och den som eftervärlden utnämner till geni? Att kritikern A skällde ner hen, och kritikern B var mer nyanserad, vad betyder det i evighetens perspektiv? Den som förmått lyfta det framtidsdugliga, inte bara blekt garderat sig, kan däremot få ett visst renomme. Att bli osynliggjord av en sval kritik är väl det största hotet för en författare. Där är det snarare kritiker med starka omdömen som kan tala till eftervärlden.
Men allra ytterst är det förstås inte graden av lidelse eller ljumhet som avgör om man är en bra kritiker. Utan förmågan att se och förstå. Innan man värderar måste man tolka. Det är förmågan att tolka och förstå som avslöjar den gode kritikern, oavsett hur hen sedan värderar. Se vad som är det centrala, föreslå tolkningar som kanske är oväntade och som öppnar verket för läsaren. Som alla förstår är detta i första hand en intellektuell process, även om den förutsätter estetisk sensibilitet. Känslomässigt kan man förhålla sig på två sätt, antingen total inlevelse i verket eller roa läsaren med att ställa sin egen personlighet i motsats till verket. I min ungdom företräddes den första hållningen av de ledande kritikerna i morgontidningarna medan Allan Fagerström och filmkritikern Jurgen Schildt representerade den senare. Kanske även nyss framlidne Jan Aghed, men han var aldrig distanserad.
20 juli 18