Visar inlägg från juni 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Liksom en herdinna

Det är svårt att inte se Bellmans Liksom en herdinna, som en drift med den goda smaken. Han har blivit sedd över axeln som en enkel underhållare, nu har han tagits till nåder av tidens ledande författare Johan Henric Kellgren, som skrivit ett vackert förord till epistlarna. Detta betyder rimligen ett statusmässigt lyft för Bellman. Men han har blivit den klassiker han är idag på grund av att han inte följde tidens smak och litterära regler. Skall han nu bli fin och flytta in i salongerna med sitt persongalleri av förfallna bohemer?
Ja, det ser så ut. Ulla Winblad är förvandlad till en högst anständig herdinna. Det var ju nämligen aristokratin som lekte herdar och herdinnor. ”Hedar utan lam och får. Gutår!” som det raljerande heter i ”Blåsen nu alla!” Inte prålar Ulla Winblad i Liksom en heddinna med vulgära pärlor och smycken. Nej, med utsökt måttfullhet pryder hon sig med ängens växter. Väppling, hägg och syren. Och hon är enkelt klädd, en tunn tröja av bomullslärft, ”en nankinströja snörd”. Lägg dock märket till snörd, med dess dubbla karaktär av åtsittande och tuktad. Och klänningen är knappad i vidd, inte längre roberonden vid och stor, som i epistel 25.
Så gör hon en utfärd med sitt gäng till Första torpet, en lantligt belägen krog. Det är söndag och sommarstämning. Kyrkklockorna från Danderyd hörs, det åskar lite, tuppen gal.
Men så börjar man förstås att dricka. Vad händer då? Mollberg blir snabbt plakat och faller av stolen. Och Ulla råkar slå ut tallstrunten på klänningen. Tallstrunt torde väl vara kryddat brännvin. ”Hedinnan trumf i bordet hon slog och kjorteln över axlarna drog”. Att hon slår trumf i bordet lär betyda att hon slår näven i bordet för att få in mer brännvin. Hon har ju spillt ut sitt. En nutida läsare tänker att man spelar kort, men jag får väl lita på den förklaring jag läst. Kanske kan man tänka sig att kortspelets dunkande i bordet, vid triumferande vinst, sedan bildlikt kommit att användas vid annat dunkande.
Men hon drar kjorteln över huvudet. Vad händer då? Lockelsen att älska.
Här skildrar Bellman samlaget på samma sätt som i gamla svenska filmer. Man flyttar kameran. Här ser man en häst, som våldsamt brunstig, rycker i skacklarna. Manen reser sig, han frustar, vagnen skakar hart när sönder. Och sedan återgår kameran till kärleksparet som somnat efter väl förrättat värv. ”Och Ulla kullstjälpt som en fru, med Mollberg hon snarkar ännu”. Ja, det är den gamle Bellman, oförstörd av sin upphöjelse.
22 juni 18

Blåsen nu alla!

Vinglas och timglas, heter det i en bellmanstudie av Carl Fehrman. Alkoholen och döden alltså. Detta kan sägas med all rätt, det tredje temat, som intresserar mig mest, erotiken, är sammankopplad med och underordnad alkoholen. Vid val är det alltid alkoholen som drar det längsta strået.
Men när det är livsglädje som hyllas är ”Blåsen nu alla” min favorit. Epistel 25. Det är en hyllning till det kvinnliga sexualobjektet. Gudinnelik, oändligt åtråvärd, är hon centrum i episteln. Hon jämförs med - eller är – kärleksgudinnan Venus, och är omgiven av ett hov av mytologiska väsen och havsvarelser. Venus övertrumfar havsguden Neptunus. Jag är rätt svag för sådana hyllningar till kvinnoskönheten. När entusiasmen är uppriktig och fri från förakt.
Ulla Winblad, som här är kärleksgudinnan, är utstuderat elegant. ”Skira engaganter och diadem. Putsa chinjongen och sväng roberonden vid och stor.” Chinjongen var en hårpung som satt i nacken, roberronden en sorts klänning. Engagenter är tyllmanschetter. Säga vad man vill om Bellman men han missar inte hur en kvinna är klädd. Det ingår i hans betagenhet.
Här utförs explicita samlag. ”Sjung här om jungfrumord, om hur en brud blir gjord, hur under valthorn hon kämpar och spritter på ett bord – Ulla Winblad, ingen skymf, min nymf.”
Nå, vi har lärt oss från metoo att det centrala är medgivandet. Att kvinnan inte bara är sexualobjekt utan också sexualsubjekt. Det står uttryckligen att Ulla Winblad är kåt och det framställs som något positiv eller i varje fall inte negativt. Det gör henne bara mer attraktiv för den manliga blicken. Kvinnans lust är alltså önskvärd.
För att den gör det roligare för mannen? Förvisso. Huruvida mannens lust gör det roligare för kvinnan framstår i dessa dagar som långt mer osäkert.
Sångaren försäkrar också att sexualiteten inte är någon skam för kvinnan. Samlaget innebär inte någon skymf. ”Dyrka Kupidos namn – öppna din varma famn, pusta och flåsa och blekna som en hamn! Hjärtat klappar och pulsen går.......han slår.”
Och episteln slutar med: ”Nymfer och friskt kalas, vällust i blod och glas, sömniga ögon, friskt hjärta, sång och bas, var epistel innebär och lär”. Kontrasten mellan rusets sömniga ögon och känslan av att sinnet är friskt och öppet, finner jag träffande och betagande. Något man bara finner i de lyckliga stunderna i livet.
Så långt episteln. Hur var det med 1700-talets kvinnosyn? Var inte Ulla Winblads förebild en prostituerad? Vad finns det för jämlikhet i det? Är inte den mytologiska förklädnaden ett smink över en sjaskig verklighet? Det låter sig sägas. Tiderna förändras naturligtvis och patriarkatet har alltid varit starkt.
Men Bellman är också en avslöjare av hyckleriet. De epistlar han tillägnar det litterära etablissemanget, Liksom en herdinna till Kellgren, och Vila vid denna källa till Leopold, börjar honett men slutar i utlevelse. Vila vid denna källa slutar med att Ulla för sista gången står brud. Det är den sista episteln. Men annars är den hela vägen en skildring av en betagande frukost i det gröna. Det enda som förebådar vad som komma skall är den vällustiga beskrivningen av Ulla Winblad, där hon tar för sig av bordets läckerheter. ”Floret i barmen pöser då hon den mandeltårtan skär”. Och själva hennes glädje över maten ökar hennes attraktion. Ganska långt från nutidens perfektions - och svältideal. Liksom en herdinna kan det löna sig att titta närmare på i en senare bloggpost.
21 juni 18

Barns berättande

Som barn berättade jag om tennsoldater. Just berättade. När man hör frasen ”leka med tennsoldater” ser man för sitt inre öga ett sekelskiftesbarn, förra sekelskiftet, i sjömanskostym ställa upp sina soldater i vackra formationer. Två armeer mot varandra. Kanske har han en leksakskanon som han avlossar under höga skrik, dylmedels skapande förödelse i fiendeleden. Så lekte aldrig jag. Utan jag hittade på berättelser, pojkboksberättelser förvisso och sannolikt dåliga.
Jag hade vanliga tennsoldater, sådana man kunde gjuta i formar. Problemet var att alla blev likadana. En av dem fick ett halvt gevär eftersom tennet tog slut. Han fick alltså bli ledare, general Mc Arthur. Det var tidigt 50-tal och koreakriget pågick.
Sedan hade jag något som jag oegentligt kallade för lersoldater. Eftersom det var större figurer, indianer och cowboys, gjorda av någon sorts lermaterial. Det var förstås mycket finare och dyrbarare. Och med individuella utseenden. Själv använde jag pluralformen cowboyar. En liten inflyttad göteborgare talade i stället om cowboyer, med betoning på boy.
Senare fick jag också soldater i plast som min nio år äldre syster köpte åt mig i staden där hon var gymnasist. Vi bodde i det lilla Sävsjö och mina systrar gick på gymnasiet i Eksjö och bodde på ett elevhem.
Men alltså hela tiden detta berättande. Men växer man inte ifrån tennsoldater? Jo, men berättandet fortsatte. Generationskamrater kan vittna om de filmstjärnebilder man köpte och bytte. Så var det bara att fortsätta att berätta om dem, när man blev elva, tolv. Mycket lämpligt eftersom man kunde tänka sig det hela som en låtsasfilm. Man fann också att man kunde berätta utan stöd av figurer eller bilder.
Jag har en barndomskamrat som jag drog in i allt detta. Jag mötte honom när jag var sju och skildes från honom när jag var fjorton. Fyra år efter flyttningen höll vi nära kontakt. Sedan har vi på det hela taget inte setts förrän vi båda blivit pensionärer.
Att återse gamla vänner kan ofta bli en besvikelse. Det mellanliggande åren väger alltför tungt. Så inte i mitt fall. Ni har säkert lagt märket till det fenomenet att ju mer man umgås ju mer har man att säga. Man kunde tycka att en lång skilsmässa gav mycket att berätta. Men obruten kommunikation gör det lättare att kommunicera.
Däremot är det fascinerande att möta människor från det förflutna. Vem såg jag då, vem ser jag idag? Kanske har mitt seende förändrats mer än människan jag möter.
Berättandet var naturligtvis inte det enda vi sysslade med. Vi hade också något vi kallade för att leka. Det var någon sorts skapande dramatik. Vi bestämde oss för rollfigurer ofta cowboys, jag ägde både cowboyhattar och leksaksrevolvrar. Så improviserade vi fram en historia.
Cowboyromantik var mycket levande på 50 – talet. Det är nästan försvunnet ur dagens värld. Per Stigman och Robin Hood fanns förstås också. Och jag läste många historiska romaner. Så också där fanns det stoff till berättandet.
Men vi var mycket idrottsintresserade. Spelade fotboll. Sprang runt huset och tävlade i löpning. Hoppade höjd och längd. Och lyssnade på radioreferat och idrottskrönikor. Och där kunde vi också med tärningsspel och ringkastning skapa fiktiva idrottstävlingar.
Hustrun har berättat om ett livligt fantiserade under barndomen. Vår yngste son var en flödande och ostoppbar berättare under förskoletiden. Både Christina och jag kan sakna detta fantasiflöde i vuxen ålder. Detta ensamma fantiserande var nämligen mycket lustfyllt.
20 juni 18

Om kulturprofilen

Jag lyssnar på Jesper Huors radiodokumentär om Kulturprofilen. Det ger väl inte så mycket ny kunskap men man funderar ju en del på denna säregna människa.
Vad är det som driver honom? Ja, knappast är det sex. Makten att kunna följa sina impulser snarare än impulserna själva. Grunden är förmodligen en vilja till makt. Självhävdelse och vilja till social upphöjelse. Den eleganta klädseln och den omtalade generositeten är en del av detta. Att kunna imponera genom att bjuda flott. Det kan man ju kalla ett bekräftelsebehov men det är knappast ett behov av kärlek. Men ett behov av att vara beundrad och omsusad. Naturligtvis finns det något som heter maktberusning, att den reella makten skapar en känsla av allsmäktighet. Det är inte smart att sexuellt trakassera kungahuset. Då har man förlorat verklighetskontakten. Det är naturligtvis långt ifrån lika osympatiskt som att utnyttja människor i beroendeställning. Men åtskilligt dummare.
Detta borde ha varit den ultimata skandalen. Men ett upphöjt kungahus finner det kanske värdigare att tiga. Ebba Witt Brattström hörde vid det tillfället sin man väsa: ”Den här gången har han gått för långt”. Hur detta rimmar med Horace Engdahls försäkran att han aldrig sett Kulturprofilen göra något otillbörligt, kan man ju undra. Någon av dem ljuger.
Nå, dokumentären berättar ingenting om Kulturprofilens barndom. Det enda man får veta är att föräldrarna flydde från Sovjet.
Det vi får höra är att han lärde sig göra molotovcocktails i Paris 68. Det fanns många utflippade individer under studentrevoltens hysteriska period (68-70). Många störda individer fick leva ut sin störning. Det var lika mycket social oro som politisk revolt. Och i upproret mot makten kan det ibland snarare handla om att föredra sin egen makt. Mera om maktkamp än om frihetskamp.
Men det är en ungdomssynd som många delar. Kulturprofilen framstår därefter som en wannabee. Han är välklädd och elegant, han ger intryck av att höra till, utan att verkligen göra det. Så småningom får han verkligen makt och inflytande genom sina vänner och sin hustru. Då var det beröringen med dem som gav honom hans nimbus. Nu är det beröringen med honom som kastar skam över hans vänner.
Jag tror alltså inte alls att det handlar om oemotståndliga sexuella behov. Utan det är makten som är belöningen i den sexuella maktutövningen. Jag har makt, jag tar vem jag vill.
19 juni 18

Bergman och nazismen

Finns det något vettigt skäl att tvivla på att Ingmar Bergman var nazist? Jag frågar på förekommen anledning. En lång rad personer som annars inte är benägna att ursäkta någon avfärdar Bergmans nazism. Se exempelvis Leif Zerns recension av Jan Winters bok om sin far. Den judiske flykting som hjälptes av familjen Bergman (DN 3 juni).
Ett skäl är att Ingmar Bergman är ett notoriskt otillförlitligt sanningsvittne. Må vara. Men också den otillförlitligaste talar oftare sanning än han ljuger. Vad finns det för anledning att tvivla just på denna bekännelse? Många ljuger när de förnekar sin nazism, eller är i god tro. Men vad är poängen med att bekänna en skam om den inte är befogad?
Ingen tvivlar väl på att Bergman var utbyteselev i nazityskland. Vad är då naturligare än att han blev nazist. I synnerhet en konstnärssjäl som Ingmar Bergman som inte var den kyliga intellektuella personligheten. Utan en person som mycket väl kunde hänföras av en karismatisk och estetiserande antiintellektualism. Och är det inte just hans ointresse för politikens fakta som gör att han känslomässigt hänger fast vid nazismen också en tid efter kriget. Det är svårt att ändra mening om man inte informerar sig. Då lever lätt en hållning, som i grunden är känslomässig, kvar.
Men hur var det med Bergmans relation till sin far? Ta hans äldre bror, Dag, som alla erkänner var nazist. Han lär ha berättat i en TV-intervju, som Ingmar stoppade, att det var han som verkligen blev utsatt för faderns uppfostringsmetoder. Ingmar var i stället det omhuldade gullebarnet som tillsammans med systern Margareta stod och grät och förskräcktes när brodern straffades. Det verkar ju inte osannolikt. Där kan vi ha en förklaring till Dag Bergmans nazism. Ett svart pedagogik skapar en fascistoid personlighet och samtidigt är nationalsocialismen en naturligt ungdomsrevolt mot en konservativ fader. Sannolikt var det bland gymnasister som nazismen hade sin största spridning. Hans Nystedt berättar i sin bok ”Ingmar Bergman och kristen tro” att majoriteten – majoriteten! - av hans gymnasieklass sympatiserade med nazismen. Det ger ju inga parlamentariska avtryck eftersom de unga saknar rösträtt.
Men även Ingmar Bergman hade ett problematiskt förhållande till sin far. Även om han drabbades mindre hårt än sin storebror är det troligt att han drabbades. Det kan ha en konstnärlig poäng att förstärka detta genom att även ta på sig broderns roll. Den lögnen är förklarlig.
Var Ingmar Bergmans föräldrar nationalsocialister? Förmodligen inte. Återstår bara att fråga hur tyskvänliga normala konservativa var vid den här tiden. Och hur stark var tyskvänligheten utanför konservatismen. Och hur fungerade utbyteselevinstitutionen? Hur antinazistisk är man om man skickar sin son som utbyteselev? Ty jag förmodar att det inte bara var skolan som valde ut och bestämde.
Man måste också komma ihåg att nazism är en sak, antisemitism en annan. Man kunde vara nazist utan att vara antisemit, antisemit utan att vara nazist. Jag har en känsla av att i Sverige var den nazistiska antisemitismen snarare än stötesten än ett försäljningsargument. Skulden ligger då snarare i att man accepterade och bagatelliserade den nazistiska antisemitismen. I synnerhet när insikten trängde fram vilka bortommänskliga konsekvenser den fick.
18 juni 18

Äldre inlägg

Nyare inlägg