Lars Westerbergs Blogg

Två ganska usla artiklar har skrivits om meetoo respektive Kulturprofilen. Det är Jenny Maria Nilsson i Svenska Dagbladet som polemiserar mot Lena Anderssons artiklar i DN och Jasenko Selimovic i Dagens Nyheter som polemiserar mot medierna övertramp i samband med metoo (28 juni). Att det är uselt är så mycket mer anmärkningsvärt som det är sant att medierna brutit mot god publicistisk sed och Lena Andersson artiklar verkligen är svaga. Varför skjuta vint när man har öppet mål?
Låt mig börja med Selimovics. Först om juridiken. Det finns en god regel som säger att man hellre skall fria än fälla. Det betyder att det finns fler frikända förövare än det finns oskyldigt dömda. Och det är gott så. Men då bör man inte använda uttryck som juridiskt rentvådd när någon blivit frikänd. Att man blir frikänd betyder inte att man är oskyldig. Det här är ett mycket vanligt missförstånd som Selimovic ingalunda är ensam om.
Den juridiska processen förvandlar inte verkligheten. Man bevisar dessutom aldrig någons oskuld. Det man konstaterar är bara att skälen till att utan minsta tvekan anse någon skyldig var otillräckliga.
När ord står mot ord torde det inte finnas skäl att fälla någon. Men den vars ord inte har räckt till inför domstol har naturligtvis kvar sin sanning. Skall man säga att hen bryter mot lagen när hen fortsätter att hävda sin sanning. Skall man ta ifrån den personen hens yttrandefrihet?
När Selimovics talar om metoos för- och nackdelar, räknar han som nackdelar att medierna inte kunde handskas med metoo. Längre fram i artikeln säger han sig medveten om att metoo är en sak och mediernas sätt att handskas med den en annan. Varför då alls denna inledning?
Det är rimligen så att anklagelser om sexualbrott är av den karaktären att det nästan alltid måste leda till frikännande. Brotten sker ju sällan i vittnens närvaro. Berättar man något nedsättande om en person kan man bli dömd för ärekränkning. Att utsätta sig för risken att bli lagförd kan väl knappast innebära att man tar lagen i egna händer.
Selimovics säger att det vore naivt att tro att drevet inte spelade någon roll för Benny Fredrikssons självmord. Trots att det är omöjligt att etablera ett säkert samband. Se där, det finns mycket man har skäl att hålla troligt utan att någonting kan bevisas. Om Kulturprofilen blir frikänd skall vi då tro att han är oskyldig?
Hur skulle medierna agerat då? Jag tror att det inte det bara handlade om att man styrdes av sina känslor och värderingar. Utan att man fann det vara ett meningslöst hyckleri att förtiga det som alla visste genom nätet. Men det är aldrig meningslöst att hålla på sin hederskodex. Och naturligtvis måste juridiska regler till för att bekämpa den djungelns lag som råder på nätet. Jag förmodar att lagstiftningen ännu inte är i kapp.
Jenny Maria Nilsson, då? Ja, hon påstår att Lena Andersson indirekt försvarar Kulturprofilen. Men det gör inte Lena Andersson. Hon medger tvärtom att sexgalningar finns. Och vem kan bättre beskrivas som sexgalning än kulturprofilen? Däremot prisar Lena Andersson Horace Engdahl. Engdahl är en svenska språkets största vältalare. Konstaterar Lena Andersson full korrekt. Men det är fullständigt irrelevant och säger ingenting om hans moral. Det är svagt att anföra det irrelevanta i hopp om att kunna vara känslopåverkande. Hur osaklig får saklighetens representant egentligen vara?
Och så påpekar Lena Andersson att kvinnor är ansvariga för sina signaler. Problemet är väl att kvinnors signaler inte riktar sig till envar. Det är väl både rimligt och nödvändigt att signalera lust för sex om det skall bli något av. Det finns ju män man vill ha. Det är dock ingen anledning för alla de män som man inte vill ha, att påstå att man får skylla sig själv, om de tar för sig.
I stället för att påpeka sådant bygger Jenny Maria Nilsson på att Lena Andersson försvarar Kulturprofilen. Vilket hon alltså inte gör.
29 juni 18

Vänersborg och Birger Sjöberg är starkt förknippade. Men man måste vara mer orienterad för att känna hans anknytning till Helsingborg. Om Fridas visor speglar Vänersborg är ”Kvartetten som sprängdes” Krutstan, snarare Helsingborg. Men allt är dikt och allt är fri blandning.
Dikt är således dikt. Och lika säkert är att det finns en verklighet bakom dikten. Trots viljan att göra den universell, hämtar varje författare sitt stoff ur en personlig erfarenhet. Diktare som söker det universella och existentiella måste avsky snokande litteraturvetare. Med möda objektiverar och förallmännerligar diktaren sina subjektiva upplevelser. Och litteraturvetaren för det tillbaka till det triviala ursprunget. För en läsare är det inte ointressant. Man kan hålla många tankar i huvudet samtidigt. Det är till och med prisvärt att göra det, ty det ökar själens vighet. Att dels se det sublima och allmängiltiga. Och därefter koppla det till sitt eget liv och sin egen verklighet. Och sedan som en tredje process intressera sig för författarens person och hur han har gått till väga. Litteraturen får oss i bästa fall att växa som människor. Det kan reflektioner om förhållande mellan liv och verk också göra.
Grönköpings Veckoblad ville parodiera den typiska småstaden. Grönköping är ingen speciell småstad, den är småstaden i största allmänhet. Och naturligtvis är udden riktad mot oss alla. Det inskränkta och i den meningen småstadsmässiga hos envar. Hur får man en stockholmare att skratta åt sig själv. Jo, genom att förflytta honom till Grönköping. Moderna löjligheter blir särskilt löjliga när de uttalas av en självhögtidlig borgmästare i en småstad vid förra sekelskiftet.
Och ändå tänker vi på den misslyckade studenten och folkskolläraren Nils Hasselskog som vi mer än andra förknippar med Grönköping. Vad har han tänkt på i Alingsås, när han skrev om Grönköping?
Vilka städer lämpar sig för litteratur och vilka författare? Stockholm lär vara Sveriges mest litterärt omskrivna stad, Lund därnäst. När jag i mitten av 70-talet intresserade mig för Malmö fann jag litteraturen mager. Men det var före Fredrik Ekelund och Torbjörn Flygt. Och Jacques Werup hade inte hunnit med så mycket ännu. Malmö har framträtt som kulturstad sedan dess. Och Göteborg tycktes likaledes ha ont om litteratur när jag i början av 80-talet kom till västsverige.
Men vilka diktare är så föga platsbundna är det närmast gör våld på dikten när man försöker förankra dem lokalt. I Pär Lagerkvists fall är det svårt, i Birgitta Trotzigs så gott som omöjligt. Jag läser i Sundsvalls Tidning att staden försöker ta vara på Lars Ahlin. Vi får se hur det går, Sundsvall spökar kanske mer än man tror i Ahlins dikt.
Jag vet mig en gång ha frågat efter Ode Balten på turistbyrån i Dals-Ed. Var och en sitt eget Grönköping.
28 juni 18

Så är jag återigen tillbaka i Birger Sjöbergs stad Vänersborg. Alla vet att Vänersborg är Birger Sjöbergs stad. I synnerhet vet man det i Vänersborg. Så till den grad att den som kommer från staden kan bli lite misstänksam. Är Birger Sjöberg stor? Eller är han bara stor i Vänersborg?
Jag vet att det är så därför att jag har lyckan att vara gift med en litteraturvetare som kommer från Vänersborg. Hon har uttryckt precis detta.
En magisk natt berättade hon för mig att hon som barn brukade vandra på Skräcklan. Det var första gången jag hörde talas som Skräcklan. Så inläst på Birger Sjöberg var jag ännu inte då att jag kände till detta område vid Vänern. Då var jag mest tagen av att jag fick kontakt med hennes barndom. Ett ögonblick av andlöshet och förtätning. En värld är varje människa. Hjärtat bävade. Jag älskade den hon var och den hon varit.
Birger Sjöberg har alltid funnits i mitt liv. Min mamma hade fått Fridas visor, text och noter, av en gammal beundrare. När min storasyster läste De tre musketörerna för mig, sjöng vi samtidigt På Richelieus tid. Min far var en stor humorist och berättare och han hade en osviklig känsla för formuleringar. ”Vart tog baronen vägen”,väste Richelieu blid, och smög in uti salongernas frid, citerades med välbehag. Att Birger Sjöberg var från Vänersborg poängterade också min pappa som var västgötapatriot. Själv kom han från Skara.
”Den första gång jag såg dig” brukade jag och mina syskon sjunga, den ingick väl i allsångsskatten. Och ”Kvartetten som sprängdes” citerades från någon tidig film. Det var den matglade Karl Ludwig. Lammekotteletter och små körvar. Det gillade min pappa som själv var en matglad västgöte.
Mitt intresse för Sjöberg ökades genom den anknytning jag fått till Vänersborg genom hustrun och genom min femåriga exil i Alingsås. 1985, på hundraårsdagen efter hans födelse, var Christina och jag i Vänersborg och såg birgersjöbergsspel. När vi kom tillbaka till Alingsås var det dags för Christina att föda vår andre son. Vi fick alltså bege oss till BB i Borås. Jag skrev också om min upplevelse av spelet i Göteborgs – Posten.
Min barndomskamrat visade sig vara en stor sjöbergbeundrare. För några år sedan gjorde han och jag en sjöbergvandring i Helsingborg. Inte det första jag gjort, men den bästa.
Det har blivit populärt med kulturturism. Allt vanligare med litterära stadsvandringar. Själv var jag en tidig kulturturist. Man kommer till en stad och ens allt uppslukande intresse är litteratur. Vad är då naturligare än att man gör kopplingen mellan litteratur och plats.
Men olika författare kan vara mer eller mindre kopplade till sin plats. Det var om det jag tänkte skriva, men det får bli en annan gång.
27 juni 18

Några små anspråkslösa och humoristiska begravningssånger gör ett starkt intryck genom kontrasten mellan humor och allvarligt ämne. Fredmans sång nummer 6, ”Hör klockorna med ängsligt dån”, berättar om begravningen av en brännvinsbrännare och suput. Hans hustru skulle blivit full om hon någon gång tagit sig orådet före att kyssa hans haka. Den bildade minns Anna Maria Lenngrens dikt om en lika tragikomisk figur, Cornelius Tratt. Men avslutningen på bellmansången ger ändå en fläkt att dödens obeveklighet. ”Din kista man rörer...... Ta i, kommendörer! Trumpetare blås”!
Än mer sång 19, ”Ack, döden är en faslig björn”. Björn betyder här fordringsägare. Lika obarmhärtigt som en fordringsägare, kräver döden sitt. Man kommer inte undan. När skuldsedeln, livsreversen, är förfallen, är det bara att gå. De jordiska fordringsägarna får bilda begravningsprocessionen.
Den sorgligaste dödsdikten är episteln om den lungsjuke Movitz. Epistel 30. ”Drick ur ditt glas – se, döden på dig väntar”. Det är svårt att inte tänka på Ingmar Bergman, döden och riddaren i Det sjunde inseglet. ”Bliv ej förskräckt; han blott på gravdörrn gläntar, slår den igen – kanske än på ett år.”
Och så skildras Movitz kroppsliga förfall. Han hostar, tungan är vit, hyn gul, ådrorna sväller, tarmarna brinner. Och hjärtat slår ängsligt. Han uppmanas att dricka. Han vill inte dö och han kan fortfarande ropa gutår. Men både Movitz själv och sångaren vet hur det är beställt. Här finns varken ett leende som i de humoritiska sångerna eller en panik som i ”Karon i luren tutar”. Bara naken rädsla inför det oundvikliga. Det är eländigt och drabbande.
26 juni 18

Bellman som dödsdiktare, då? Jag har redan för ett par år sedan skrivit om den mest suggestiva episteln som också är min favorit i Bellmans produktion, Karon i luren tutar. Epistel 79. Det var den 25 september 2015 jag skrev. Sångaren befinner sig på krogen och försöker få kredit till en färdknäpp för resan på dödsfloden. Allt medan döden rycker allt närmare och dödsskräcken stegras. Det dubbla perspektivet, den realistiska krogmiljön och dödsfärjan som symboliserar vetskapen om dödens annalkande. Allt under elementens kusliga raseri.
Detta kan aldrig överträffas. Bellman har skrivit ett antal vackra kyrkogårds- och begravningsdikter. ”Märk hur vår skugga” (epistel 81) och ”Aldrig en iris på dessa bleka fält” (epistel 54). Som börjar mycket suggestivt och slutar i karikatyr och komik. Det är dessa förbluffande bellmanska stilbrott. Motsatsen låter sig också tänkas. I epistel 3, ”Fader Berg i hornet stöter”, och epistel 82, ”Vila vid denna källa”, kommer döden oväntat och till synes obefogat in på slutet. Efter en vanlig, inte särskilt dramatisk, fest i epistel 3 står sångaren plötsligt i Karons båt. I epistel 82 har visserligen Ulla stått brud för sista gången, så någon form av avsked handlar det om. Men strax innan detta nämns har ödesgudinnan Kloto klippt en knapp ur syrtuten på Fredman. Detta sker på Karons bud. Syrtut är förstås en sorts rock. Som bekant skulle man ha ett mynt i munnen, en obol, när man gav sig ut på dödsfärden. För att kunna betala färjkarlen. Den fattige Fredman får ersätta myntet med en knapp.
Carl Fehrman räknar även Sång 32, ”Träd farm du nattens gud”, till kyrkogårdshymnerna. Men den utspelar sig bara delvis på en kyrkogård, är en nattstämning där natur och människor går till vila. Om döden handlar den inte mycket. Fast man i början rör sig bland gravvårdar och vattensorlet under jorden ”gör ögats sömn så söt, att döden liksom känns var droppe blod förstela i själva hälsans sköt”. Det handlar väl om en frid så djup att man skulle kunna dö stilla och odramatiskt. Sedan nämns inte döden mer, utan kyrkogården lämnas, skildringen av den stilla kvällsstämningen fortsätter tills sångaren somnar.
Men de två andra kyrkogårdsepistlarna?Anslaget, ”Märk hur vår skugga - märk Movitz, mon frere - inom ett mörker sig slutar”, fångar omedelbart med sitt suggestiva anslag. Skall vi tänka oss att vårt skuggliv ändas med döden? Och sedan varieras förgängelsemotivet, vår jordiska prakt blir intet. Döden försonar allt. Ingen ovänskap, ingen vansklig lycka längre, ingen ojämlikhet.
Men så kommer sista strofen. Då den efterlämnade maken, långhalsad och smal, står och glor. Han kallas grälmakare, möjligen i den moderna betydelsen. Och den döda var krögarmadam och en glad typ. Det bästa man kan göra för att hedra henne är ett rejält gravöl.
”Aldrig en iris” framhäver det ödsliga och sterila med kyrkogården. Det är svarta kors och gravar. Det är korpral Boman som är död.
Där står hans sörjande hustru. Men resten av begravningsföljet är månglerskor. Kan det betyda prostituerade? Det enda man vet är att de driver handel. Kanske i stället gamla fordringsägare?
Och änkan funderar på hur hon skall sy om hans efterlämnade kläder åt sig själv. Och får rådet att glömma sin sorg och ta sig en ny korpral.
Då gör de rent humoristiska begravningsdikterna paradoxalt nog ett starkare tragiskt intryck. Låt oss titta närmare på dem i en kommande bloggpost.
25 juni 18