Visar inlägg från maj 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Ännu en akademiehändelse

Vad skall man säga om det senaste utspelet i akademiedramat? Att de tre medlemmar som tillfälligt lämnat, Sara Danius, Kjell Espmark och Peter Englund, är beredda att återvända om Horace Engdahl känner sitt ansvar och avgår. Det är alldeles ypperligt. Även om Engdahl inte tar sitt förnuft till fånga så är det en viktig markering. Så att det självklara slås fast: Så länge Horace Engdahl sitter kvar finns ingen möjligheten att återupprätta akademien. Sannolikt kommer han att sitta kvar till priset av Akademiens anseende.
Det kan hända – det är väl till och med troligt - att nya ledamöter kan väljas in. Men man kan inte låta sig väljas in utan att diskrediteras. Det kommer att bli en Akademie som inte återupprättas utan sjunker i förfallet.
Finns det någon chans att Horace Engdahl blir utesluten om han inte inser sitt ansvar? Vet inte. Det beror på hållningen hos de fem. Anders Olsson, Kristina Lugn, Jayne Svenungson, Bo Ralph och Tomas Riad. Från Sture Allen och Göran Malmquist kan man ingenting förvänta sig. Per Wästberg och Jesper Svenbro är det nog inga problem med. Men det uttalande som kom från restakademien gav uttryck för en tydlig vilja till självkritik och där måste de fem, inte minst Anders Olsson ha spelat en betydelsefull roll. Så där kan man ha visst hopp om själva grundhållningen. Frågan är dock hur radikalt man vill och vågar gå fram. Även om man inser att det bästa för Akademien vore att Horace Engdahl försvann. Det kan hända att man av feghet offrar sin trovärdighet.
24 maj 18

Ny distinktion

Det har kommit en ny distinktion i debatten som skall göra det lättare att förstå missnöjda reaktionärer. Carl Rudbeck i Sydsvenskan och Per Svensson i DN (20 maj) har redan hängt på. Den här Gal -Tan skalan är ju inte riktigt neutral. Det låter för de flesta – åtminstone för människor inom medierna - bättre att vara grön, alternativ och liberal (libertarian) än att vara traditionell, auktoritär och nationalistisk. Den nya skalan låter inte bara mer sympatisk för tan-människorna. Den fokuserar också på delvis andra saker. Skalorna är inte identiska men det överlappar nog statistiskt.
Det handlar alltså om att vara platsbunden (somewhere) eller platsobunden (anywhere). Man är hemma på någon viss plats eller hemma överallt. Det ser ut som det gamla motsatsparet frihet och trygghet. Vad värderar man högst? Och det är sant att för att sätta friheten högst måste man ha en grundtrygghet. Eller kanske inte måste, men det påverkar valet.
Jag är själv ett exempel på motsatsen. Det mest konstitutiva i min personlighet är förmodligen upplevelsen av otrygghet. Min frihetskärlek ligger på det principiella planet. Så har det ofta varit. Jag har aldrig gjort det lätt för mig. Men kanske är det så att konflikten finns inom varje människa.
Men naturligtvis blir trygghetssökarna ofta nationalister och provinsialister. Och traditionalister. Auktoriteter skänker också trygghet. Över grundkänslan finns det ingen anledning att moralisera. Bara mot det uttryck den tar sig. Ty det finns ett val.
Men det är inte bara inre trygghet som behövs för att kunna vara rörlig. Det krävs också yttre trygghet. Utbildning och pengar. Troligen är trygghet och självförtroende och tillit något som grundläggs tidigt. Här kan man tala om ett socialt arv. Kopplingen till klass finns väl statistiskt hos tan-människorna. Men det är lätt att se att borgerlig bakgrund inte nödvändigtvis medför en grundtrygghet.
Så vi har alltså tre led. De trygga till skillnad från de otrygga. Och platsbundenheten kan kopplas inte bara till grundkänslor utan också till social och ekonomisk otrygghet. Det har sedan i andra ledet en koppling till Gal – Tan- skalan. Somewheres tenderat att bli tan, anywheres att bli gal. Och i sista ledet har vi det som gör om tanmänniskorna stannar inom den anständiga konservatismen eller blir främlingsfientliga och fascistiska. De statistiska kopplingarna utesluter aldrig ett val. Och det är valet som bör kritiseras.
23 maj 18

Rasism?

Jag vet inte vad som hänt med Erik Helmerson på Dagens Nyheter. Han tänker allt sämre och han visar oroande tendenser. Det är inte särskilt uppenbart men tillräckligt för att man skall bli lite ängslig.
Jag minns nu att jag oroade mig lite när han blev ledarskribent på tidningen. Det jag läst tidigare hade inte verkat särskilt klyftigt. Men från den dag han tillträdde har han varit skarp och klar och vettig. Tills nu.
Senast anser han att det är ställt bortom allt tvivel att det är rasism när unga vänstermän i Storbritannien kallar sina meningsmotståndare efter deras ansiktsfärg (21 maj). De kallar dem gammon, vilket betyder saltad och rökt skinka. Och anspelar alltså på deras ansiktsfärg, särskilt när de blir arga. För mig är det uppenbart att det inte är rasism. Rednecks är ju en gammal benämning, den här gången från USA, på reaktionärer. Det är ett underligt bokstavstänkande att allt som anspelar på hudfärg, till och med tillfällig vid upprörda känslor, skulle vara så känsligt att man omedelbart kan ropa rasism. Ty det hade inte gjort någon skillnad om man i stället hade kallat den för fettvalkar.
Och det är ju inte avsett att vara en sann beskrivning. Ansiktsfärgen här är en metafor. Och metaforen är inte avsedd att drabba alla rödlätta. Men är ett angrepp på många, troligen de flesta, som inte alls ser sådana ut.
Nå, skall man alls använda utseendeegenheter som metaforer? Det är svårt att säga hur känslig man bör vara på den punkten. Hur är det med att tala om det dvärglika hos människan? När blir känsligheten överkänslighet? Jag upptäckte i den artikel som refuserades av satirtidningen Egget det svåra med att satirisera, att förlöjliga sina meningsmotståndare eller annat man vill komma åt. För att få skrattarna på sin sida måste man vädja till majoritetens konventioner. För att något skall framstå som löjligt måste man vädja till något som majoriteten finner löjligt. Och har man då inte ställt sig på mobbarnas sida?
Jag har alltså inga synpunkter på om det lämpliga i att förlöjliga sina meningsmotståndare. Och om metaforen är välvald eller kanske bekymrar var och en som vare sig man vill eller inte, råkar ha samma ansiktsfärg. Bara en sak är jag tvärsäker på. Rasism är det inte.
22 maj 18

Behovet av klarspråk

Förunderlig är i sanning världen. Björn Wiman har i DN en stor uppgörelse med de alltmer grasserande reaktionära tendenserna i samtiden (17 maj). Och han drar sig inte ens för befogade paralleller med 30-talet och citerar Torgny Segerstedt om nödvändigheten att stå fast. ”Här skall tjatas! Ja, just tjatas”, skrev Segerstedt. ”Nu får humanitet och vett ånyo taga nappatag med sina fiender från begynnelsen. Det kan aldrig skada.” Wimans paralleller med nutiden är naturligtvis slående.
Och om vi tvivlar på det är det bara att läsa vad Stig - Björn Ljunggren samma dag skriver i en märklig artikel på Aftonbladets debattsida. Han talar om att socialdemokratin inte skall lyssna på sina godhetsapostlar. Med vilka han avser de solidariska humanister som protesterar mot socialdemokratins nya, hårda linje. Ty det är inte renlärighet vi behöver, menar Ljunggren, socialdemokratin har nått sina framgångar genom kompromisser. Och han varnar för dem som menar: ”Hellre i opposition med oskulden kvar än makthavare med solkiga händer”.
Här är han ju snubblande nära att säga att makt är rätt. ”Ty det Europa som högljutt hörs hoja, att makt är rätt har nu fått sin symbol - . Det är den ökända hästen från Troja, som alltjämt spelar sin gamla hjälteroll.” Sjunger Karl Gerhard i ”Trojanska hästen”
Vad är det för en häst han sjunger om? Jo, Karl Gerhard varierar genom hela visan tanken att Hitler har vunnit alla sina framgångar på förräderi. Och på undfallenhet hos dem som kunde stått honom emot. Det historiska grunden är förstås den krigslist som grekerna, enligt Homeros, använde sig av för att inta Troja. Hos Karl Gerhard blir det en symbol för att lamslaget Europa.
Men åter till Ljunggren. Kompromissen har alltid varit socialdemokratins väg, menar han. I själva verket är ju den grundläggande reformismen en kompromiss med Marx och marxismen. Det är dock ett dåligt exempel. Man kan inte studera socialdemokratins ideutveckling förrän man har en socialdemokrati. Och det är först när man beslutar sig för reformismen som man har en socialdemokrati.
Sveriges kompromisser med makten under andra världskriget belönade socialdemokratin med ett folkligt stöd, skriver Ljunggren. Visst. Som Karl Gerhard sjöng ”I vissa tidningar säger man: Nå ja, på rätt vi håller - med helst på rätt häst. Och för den ökända hästen från Troja står odds i dessa dar onekligen bäst”. Dessa tidningsmän kan nu räkna med Stig - Björn Ljunggrens retroaktiva stöd. Det brukar anses som en förolämpning att bli jämförd med Allan Vougt, Arbetets dåvarande chefredaktör. Som anses ha gått alltför lång i sin förståelse för det framgångsrika hitlerväldet. Men Stig - Björn Ljunggren gillar honom tydligen. Det är roligt att se att förståelsen för barbariet är så levande.
Jag vet nu att många ogillar vad jag säger. Vår debatt är lättkränkt och därför bör man inte använda hårda ord. Som ett svar på näthat och vulgariteter vill man inte ha en Segerstedt som säger ifrån. Utan på sin höjd ett mjukt och inlevelsefullt förmanande. Polarisering bör undvikas i vårt land som alltid byggt på att vara överens. Men jag tror faktiskt inte att den ängsliga konformismen är en framkomlig väg. Det behövs ett befriande klarspråk.
21 maj 18

Hemingways bästa

Innan jag for till Paris läste jag om den bok av Ernest Hemingway som jag tycker bäst om ”Och solen har sin gång”. Boken om den förlorade generationen som inleds av ett citat av Gertrud Stein där hon myntar uttrycket. När jag ännu var en mycket ung man, gick i realskola, motsvarar dagens högstadium, blev Hemingway en favoritförfattare. Det var en behjärtad historielärare som tipsade mig om hans böcker. Och solen har sin gång var det första jag läste, Sedan under en kort period även Farväl till vapnen, Att ha och inte ha, Över floden in bland träden, Den gamle och havet. Och som gymnasist även En fest för livet.
Man kan tyckte att den machismo man möter hos Hemingway skulle väcka föga anklang hos mig. Det gjorde det inte heller. Det var stilen som fascinerade mig. Jag var medveten om att det var en hårt stiliserad prosa, nästan till det parodiskas gräns. Och jag gillade det, så lät ingen annan. Den personliga stilen har alltid sin magi.
Och solen har sin gång var överlägset bäst. Den var så tragisk att det gjorde ont i mig. Att den inte skildrade kriget utan bara krigets följder gjorde det bara starkare. En vardag av nöjen och kringirrande. Men med en återhållen sorg och en stark känsla av uppgivenhet. Här passade ju stilen som hand i handske. ”Det kommer något futtigt över alla beklaganden”, som Bernard Shaw säger om de verkligt stora katastroferna.
Det är en kärleksroman. Jake och Lady Brett älskar varandra. I stora kärleksromaner finns det ofta ett hinder. Men i det här fallet är det oövervinnligt. Jake är nämligen impotent på grund av en krigsskada. Här finns ohjälpligheten och kärleken kan endast bli en vacker tanke.
Det gjorde ett stark och bestående intryck på den unge man som läste detta. Boken kom ut 1926. Idag med 60-talets sexualupplysning i bakhuvudet kan man undra om det är så tragiskt med impotens. Om inte tragedin till viss del sitter i betraktarens öga. Jag uttrycker mig så försiktigt eftersom jag vet att många äldre män faktiskt äter Viagra. Och det är väl att inte acceptera sin åldersimpotens. Så det är tydligen en sak av viss vikt fortfarande.
Men ändå det finns så mycket sexualliv man kan ha trots en obrukbar penis. Vem tror att penisförlust allvarlig bekymrar kvinnorna? Mannen går förstås miste om sin utlösning. Men är det ett allvarligt hinder för kärlek? Det hindrar ju ingen intimitet eller närhet. Och vad blir då den stora tragedi av, på vilket denna klassiker bygger?
Eftertanken säger mig att krigsskadan inte preciseras. Om man tänker sig att sexuell upphetsning medför stark fysisk smärta kommer saken i ett annat läge. Då får man faktiskt undvika att bli intim. Och tänker man sig detta kan ”Och solen ha sin gång” förbli en svidande tragisk kärleksroman.
Naturligtvis är människor inte bara fysiskt skadade av krigserfarenheter. Man får anta att också den insikten finns under ytan i denna roman.
Annars kan jag lätt leva mig in i problematiken som 73-årig med prostataförstoring. Att jag tar tabletter som påstås vara potenshämmande bekymrar mig inte. Ett borttaget eller minskat behov är inget problem. Men att två gånger dagligen medels kateter nöta på sin penis kan ge upphov till en viss oro. Hur fysisk är min krigsskada?
18 maj 18

Äldre inlägg

Nyare inlägg