Lars Westerbergs Blogg

Vad ville jag med mitt skrivande, när jag började? Då som nu kommunicera. Därför blir läsaren nödvändig. Det kan finnas andra motiv men detta var huvudmotivet. Jag har en stark känsla av att det är svårt att kommunicera, den som läst mig länge vet att jag ett tag fann kommunikation omöjlig. Den som skriver riktar sig till många. Och det är bara att acceptera att läsarna är olika. Men förhoppningen fanns alltid att någonstans fanns en själsfrände som verkligen förstod.
Avslöjar inte detta ett bekräftelsebehov?Ligger det inte något självhävande i att vilja bli bekräftad. Naturligtvis, jag är narraktigt fåfäng.
Ingen kan vara gladare än jag över att få beröm.
Jag har inte ens den demokratiska inställning som många författare bekänner sig till. ”Det är inte så noga vad kritikerna tycker, de roliga är att få beröm av vanliga människor”. Jag tycker det är roligast att få beröm av människor jag aktar och gillar. Jag minns när Kryddan Peterson skrev till mig under min lundagårdsperiod och ansåg att jag skulle ha viss kapacitet som spexare. Det var fantastiskt att något tilltrodde en tungus som mig sådana möjligheter. Hittills hade jag bara gjort karriär som gråterska.
En stor del av mitt liv har jag varit debattör. Det är uppenbart på alla intelligensnivåer att åsikter är förknippade med prestige. Att med kraft tycka något har något med makt att göra. Bland de mycket bedrövliga och marginaliserade är det troligen en besvärjelse av maktlösheten. Det skojiga är att denna makt och prestigedimension förekommer också bland aktningsvärda tänkare, bland akademiker och i kulturdebatten. Det var en av mina intentioner som kulturkvast. En prestigelös och studentikos gammal överliggare skulle ställa deras uppblåsthet och hierarkier i en löjlig dager. Jag tror inte att mitt huvudproblem den gången var att jag under resans gång själv fylldes av prestige och rätthaverism. Men att distansen, lättheten och humorn ibland försvann och att jag rent av blev gallsprängd och hatisk. Utanförskapet skapar distans men kan också skapa förbittring och en fruktlöst hamletsk ambition att vrida hela världen rätt.
Nu är jag en gammal man. Och naturligtvis tänker jag på hur det påverkar mina texter. Det måste finnas nerv i en text, det är nästan viktigare än vad den uttrycker. Hur mycket nerv har jag kvar? Dessutom är det speciellt att ha en blogg i stället för att skriva i tidning eller prata i radio. Man vet att läsekretsen är begränsad och man tvivlar på att den är allsidigt sammansatt. Mina kommentatorer är jämnåriga gubbar och jag misstänker att de är representativa för läsekretsen i allmänhet och för tiden i synnerhet. För all del, tidens röster är många, men få röster kan ju fylla världen om de är tillräckligt energiska, frekventa och mångordiga. Den klaustrofobi som detta kan skapa är nog inte mycket att göra åt. Och det mesta annat är betydligt värre. Organiserat näthat och liknande. Nätet är inte en idyllisk plats där man sänder ut små flaskposter till en läsare bortom tid och rum. Även om jag skulle vilja tro det.
31 maj 18

Det är skillnad på män och kvinnor. Jag är helt övertygad om att det är så. En av de skillnader som ofta framhålls är att kvinnor är så bra på att lyssna. Män däremot är inte intresserade av att lyssna.
Men lyssnar verkligen kvinnor? Det kan väl vara olika. Säkert är att den som bara låter andra prata inte nödvändigtvis lyssnar. Man låter andra komma till tals bara och det är kanske vackert så. Säkert är också att det att vara förstående inte nödvändigtvis är att förstå. Hur ofta är inte den förstående attityden en bekräftelse av en självbild, jag är en klok och psykologisk kvinna. Men att verkligen vara intresserad av att förstå det främmande, att vara nyfiken på ett annorlunda perspektiv. Just det annorlunda väcker vanligen indignation, det är något som måste förändras och förbättras. Kräver detta någon andlig vighet, i djupare mening någon inlevelseförmåga? När den enda insikt som uppstår är att kvinnor är bättre än män och det måste man göra något åt.
Överhuvud är inte bara lyssnandet utan också beskäftigheten något som bevisar kvinnors starka sidor. Att ha kraft att korrigera mannen verkar vara en beundransvärd egenskap. Att på djupet diskutera vad som behöver korrigeras tycker man är onödigt.
Mina inledande rader skall inte missförstås. Jag delar åsikten att man föds inte till kvinna – eller man – utan man blir det. Själen har inget ursprungligt kön. Och jag gillar och försöker bidra till kvinnornas kamp mot patriarkatet och jag anser att manschauvinism skall kritiseras skoningslöst. Men det som är arv i mig är bara en liten del av mitt jag. Och vem vill på ett mera radikalt sätt vara en annorlunda människa än den man är. I detta som är jag ingår också mina värderingar, mina lyckodrömmar, min livshållning. Vem vill vara en produkt av ett förkrympt kvinnoideal eller ett förkrympt mansideal? Men för att kunna förändras måste man verkligen vilja det. Det är inte säkert att alla iakttagbara könsskillnader är ett tecken på manschauvinism. För att något skall vara bra räcker det inte med att det är kvinnligt eller ens kvinnovänligt. Det måste gynna jämställdheten.
Själv har jag ju sysslat mycket med sexualsyn, med psykosexuella skillnader mellan könen. Jag har aldrig funnit den lyssnande kvinnan särskilt intresserad av att förutsättningslöst diskutera detta. Eftersom kvinnan i så många decennier varit förtryckt har självkritik ansetts destruktiv. Goda systrar skall peppa varandra. Självkritik blir en del av det inre patriarkala förtrycket. Men jag undrar om inte den tänkande människan måste kunna pröva och ifrågasätta sig själv. Män som kvinnor.
30 maj 18

Muslimernas klädedräkt, hälsingsseder och bönerop har väckt stor debatt i det toleranta Sverige. Då är det befriande när Niklas Orrenius i Dagens Nyheter (27 maj) tar upp frågor som verkligen är viktiga och kontroversiella.
Det gäller muslimföddas frihet att lämna sin religion. I Niklas Orrenius reportage är det många som vittnar om svårigheterna. Och han frågar också två förhållandevis liberala och inflytelserika imamer om deras syn på saken.
Varför är det så svårt att lämna islam? Människor från muslimska familjer kan vittna om utstötning. Vi har hört att det är dödsstraff på att lämna islam. Samtalen med imamerna ger klarhet på vissa punkter.
Metafysiskt förhåller det sig så, att man kan få Guds förlåtelse för allting. Det enda som inte kan förlåtas är avfall. Det medför med nödvändighet helvetet.
Vad gör man då om någon av ens närmaste avfaller? Imam Salahuddin Barakat i Malmö tillfrågas. Ja, man får inte hota med att beröva avfällingen livet, än mindre naturligtvis verkligen mörda. Det är helt orimligt i ett samhälle som det svenska. När är det då rimligt?
Ingenstans, som världen nu ser ut, säger imamen. Men om man tänker sig en islamisk idealstat. Då skulle å andra sidan nästan ingen lämna islam, förhållandena var ju idealiska. Här närmar det sig en paradox. Varför skall man straffa en handling som ingen har lust att göra? Det är väl en typsituation på att straff inte behövs.
Är det rätt att stöta ut den som lämnat islam? Ja, den friheten måste man ju ha, man väljer själv hur man vill förhålla sig mot andra. Det kan te sig grymt att handla så mot sina egna barn. Men alla måste fä välja. Det finns ingen rättighet att inte bli bortvald.
Och här har vi något som ofta blir följden av en alltför stark tro, muslimsk eller annan. Någon slutar tro på Gud och helvetet. De närmaste tror att Gud då måste döma hen till helvetet. Att se sina barn gå under i denna världen är svårt. Att se sina barn gå mot evig fördömelse är svårare. Men blir saken bättre av att straffa även jordiskt?
Och som jag ofta varit inne på när jag diskuterat kristendom. Är det rimligt att man får metafysiska straff för ett försanthållande? Vem är den Gud som är sådan? Kanske, kära imamer, finns det goda skäl att inte tro på Gud.
Imam Salahuddin Barakat vänder sig mot att det skall normaliseras att lämna islam. Men det måste det väl göra om islam skall kunna bestå som religion i en sekulär stat. Att människor som tänker och läser och utvecklas måste ha sitt fria val är en grundpelare i en liberal demokrati.
Imam Abd al Haqq har stora svårigheter när han ställs mot väggen. På profetens tid var det ett sätt att straffa förrädare. En sorts krigslag. Då borde den inte gälla i en annan historisk situation, kan man tycka. Abd al Haqq försöker då säga att eftersom muslimerna har låg status i det svenska samhället så är ett avfall ett avståndstagande från släkt och familj. Fromma bortförklaringar för att försvara teologiska orimligheter.
Som sagt. Det här är viktiga frågor. Det förefaller den utomstående som om avfallsregeln är obsolet. Det är inte riktigt bra när fromheten kräver av en att man lever som fiende till den liberala demokratin. Så mycket mer som denna konstiga regel knappast kan vara religionens kärna.
29 maj 18

Ola Wong i Svenska Dagbladet riktade på lördagen (26 maj) skarp kritik mot DN:s kulturchef Björn Wiman. Det var ett märkvärdigt tunt och substanslöst angrepp. Och man undrar vad Wong är ute efter. Handlar det bara om konkurrensen mellan de två kulturellt tunga stockholmstidningarna?
Ty jag är förvånad. Låt oss titta mera i detalj. Wong har inte själv tagit ställning i akademibråket, det behövs mer fakta på bordet, påstår han. Om han med det menar att man vet för lite för att ta ställning, så stämmer det ju inte. Det har skrivits artiklar av akademieledamöter, man har uttalat sig hejvillt i pressen. Den hemliga akademien har varit ovanligt transparent. Allt vet man inte, men det vet man aldrig vid kulturdebatter. För den vanlige läsaren blir det okänt vad som hänt bakom kulisserna. Hen vet inte vilka som kanhända slagits på krogen och inte heller hur den fria pressen eventuellt riggar debatten. ”Först släpper vi fram Persson, sen låter vi honom få mothugg av Nilsson och sedan får Svensson vända upp och ner på debatten.” Här finns en ständig manipulation som försvårar klarsyn. Men akademiedebatten har gjort det ovanligt lätt att ta ställning.
Sedan säger Wong att Wiman är för svartvit och att han använder hårda ord. Det kan man ju tycka, vissa debattörer tar i hårdare än andra, vissa debattörer är mindre nyanserade än andra. Om Wong inte tycker om svartvita debattörer så är Wiman en av många.
Men det handlar om Wimans speciella ansvar som kulturchef på en stor tidning. Han har låtit skribenter insinuera, påstår Wong, men nämner Aase Berg som enda exempel. Och anför där en mening som kanske borde ha strukits. Det händer ofta i svensk kulturdebatt. Sant att säga, ibland tänker man att hela artiklar borde strukits. Det kan man ju påtala, men inte motiverar det ett generalangrepp på två sidor. Sedan är det tvärtom också sant att problemet med kulturchefer är inte att de lägger sig för lite i hur enskilda skribenter uttrycker sig, utan för mycket.
Nå, Wimans svartvita bild låste nyhetsvinklingen, säger Wong, med en långt ifrån glasklar formulering. Om han med det menar att en kultursida styr debatten, så förekommer det allmänt. Vill Wong protestera mot det har han min välsignelse. Jag har opponerat mot det hos alla kulturredaktörer jag tjänat. Men fått svaret att en utebliven styrning skulle förvandla kultursidan till en insändarsida. Själv tycker jag att de skulle nöja sig med en kvalitetsbedömning i stället för att styra debatten. Publicistiska makthavare diskuterar gärna makt. Men ogärna publicistisk makt.
Sedan påpekar Wong helt riktigt att Svenska Akademien inte är ensam om att ha blundat för sexuella övergrepp. Det gäller uppenbarligen den här gången hela kultursverige, enkannerligen i stockholmsregionen. Det finns ett visst hyckleri i angreppen på Akademien här.
Det är inte bara akademien som solkat ner Nobelpriset, det har också journalisterna, skriver Wong. Hur då? Genom att rapportera om oegentligheterna och skarpt kritisera dem? Det torde vara journalistikens och opinionsbildningens uppgift. Vem är man om man sviker den uppgiften?
Så slutligen står Ola Wong där med sin tvättade hals. Hur kan han använda så många ord för att säga så lite?
28 maj 18

Man kan tycka att jag intar den mest opportuna av alla hållningar till bråket i Svenska Akademien. Dock är det en del som sägs som jag reagerar mot.
Det sägs att man i Svenska Akademien grälar med varandra på ett ovärdigt sätt. Jamen, kära, de är ju svenska intellektuella. Svenska intellektuella har alltid grälat med varandra på ett ovärdigt sätt. Har ni aldrig sett en kulturdebatt? Och akademieledamöterna är vanliga intellektuella, inte ens nödvändigtvis de yppersta, bara valda bland de yppersta.
Men akademien är ju så hemlig och upphöjd, de borde inte låta grälen komma ut i pressen. Detta kan man förstås hävda men inte samtidigt som man klagar på att Akademien är omodern och saknar transparens. Vilka konspirationsteorier kunde det inte ge upphov till om man visste att Akademien kokade av konflikter, men att man inte hade en aning om vem som tyckte vad. Den aggressionshämmade kan naturligtvis bli förskräckt, men själv tycker jag det är bra att man ser och vet.
Nu kan man mena som Rakel Chukri i Sydsvenskan (24 maj) att det hela kunde skötas med mer diplomati. ”Max glad, vovven glad” som det heter i Barbro Lindgrens barnbok Max kaka. När Max får annan kaka som kompensation för den hunden har berövat honom. Men jag tvivlar på att man kan göra Horace Engdahl glad. Allt tyder på att han investerat mycket starka känslor i sitt akademiemedlemskap. Och Allen och Malmquist måste väl förbli sura om man backar. För andra kan det knappast vara någon svårare prestigeförlust.
Men jag tycker också att det är orimligt att hålla på 12-regeln när Akademien skall välja nya medarbetare. Den faller på sin egen orimlighet, när man gått med på att man skall kunna lämna akademien. Då kan ju akademien teoretiskt sett bli hur liten som helst. Tanken med 12-regeln är förstås att en tillräckligt stor procent av formella medlemmar skall vara närvarande när man beslutar om nya inval. Två tredjedelar ungefär. Det är klart att siffran måste korrigeras. Den nuvarande utpressningssituationen verkar inte rimlig, vilka goda resultat den än kan få. Nämligen att de tre som tagit timeout måste återvända för att man skall kunna välja in nya medlemmar. Och de återvänder endast om Horace går. Men man kan inte på samma gång låta ledamöter avgå och hålla fast vid tolvregeln.
25 maj 18