Visar inlägg från april 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Ståhl om Nordin

Det talas rätt ofta om kritikens kris. Färre recensioner i tidningarna, mindre utrymme. Sämre arbetsförhållanden för recensenter och mindre betalt. Ändå är det inte ofta man i en större tidning ser en så svag recension som Isabelle Ståhls recension i Svenska Dagbladet av Svante Nordins bok Hitlers Munchen (15 april)
Hon garderar sig med några vaga värdeomdömen. Det kommer många böcker om Hitler, men Nordins verk känns inte överflödigt. Ty den ”begripliggör komplexa ideer på ett sätt som känns angeläget för nutiden”.”Den får stundvis historien att kännas kusligt nära”. Och är ”mycket medryckande”.
Detta är de avslutande klicheerna. Lägg dock märket till måttfullheten i ”stundvis” och ”inte överflödig”.
Huvuddelen av recensionen beskyller i stället författaren för att göra sig skyldig till ”ålderdomliga eller klyschiga uttryck” och för att inte problematisera en traditionell historieskrivnings schabloner.
Kritiken koncentrerar sig på tre punkter. Svante Nordin kallar en person ”excentriker på gränsen till galenskap.” Sådant får man inte påstå utan att tydligt visa att man har skäl för sitt omdöme. Menar Isabelle Ståhl.
Men det skulle naturligtvis ta alldeles för mycket utrymme och totalt förrycka framställningen om man skulle belägga ett värdeomdöme om en biperson. Motsatsen är i stället att kritisera. När en dålig författare av pur osäkerhet gör långa utvikningar vid sidan av ämnet. I stället för att låta läsaren helt enkel godta omdömet. Och låta de, som menar att man ljuger, komma med sina invändningar. Och låta de, som funderar på om det är sant, själva söka belägg.
Andra punkten är att Nordin påpekar att Hitler inte deltog i ”jakt på flickor och prostituerade”. Även prostituerade är flickor, invänder recensenten skarpsinnigt. Dessutom är det en ålderdomligt diminutiv användning att kalla kvinnor för flickor.
Jo, men den jakt på kvinnor det handlade om var ju inte en jakt på själsfränder. Utan på prostituerade och andra sexualobjekt. Flicka användes ju i äldre språk ibland som synonym till glädjeflicka. Ändå är det inte en tautologi. Det var sex man jagade, betalt eller obetalt. Därför är väl ordet flicka väl valt. Med dess något litet tvivelaktiga karaktär och även om tvivelaktigheten sitter i betraktarens öga. ”Dåliga flickor är inte det sämsta”, invände ju Blandaren.
Den tredje punkten är lite intressantare. Författaren påstår att Hitler hade karisma. Vidareför man då inte en föreställning som Hitler hade om sig själv? Men det intressanta är ju att han uppfattades som karismatisk av sin omgivning. Det finns många vittnesmål om att människor fascinerades och förfördes av Hitler. Den omgivningen uppfattar som karismatisk är karismatisk. Några såg inte minsta spår av denna karisma. Men så är det med de flesta förförare, de lyckas lura många, men inte alla. Den som kan förföra många är karismatisk.
Vilka egenskaper måste man ha för att förföra många? Det kan man diskutera om man vill. Och det kan nog skilja sig med tid och miljö. För att manipulera måste man ha en stor psykologisk intelligens. Hitler fick människor att känna sig utvalda. Makten i sig är karismatisk. Kanske finns det också något suggererande i en stark hängivenhet.
Men min poäng är att det är korrekt att beskriva Hitler som karismatisk. Då var han beundrad av många, det är ett faktum. Som inte tvingar någon att sjuttio år efteråt dela denna beundran.
19 april 18

Försvagad kvinnokamp?

Clara Lee Lundberg har skrivit en artikel i Dagens Ect. (13 april) som i ett avseende är tänkvärd. Hon börjar visserligen med begreppet mansplaining och kopplar det till det enligt henne närbesläktade fenomenet att män inte kan ställa frågor till kvinnor. Och hon tycker sig ha sett ett exempel på detta i en debatt där hon varit moderator. En man i publiken har pratat mycket utan att komma fram med ett fråga till panelen.
Från början betydde mansplaining att en man förklarade saker för kvinnor som dessa kvinnor själva var experter på. Sedan dess har det utvidgats till alla självsäkra män som pratar utan att lyssna på kvinnor. Alltså även till fall där kvinnor inte nödvändigtvis är de mest insatta.
Men jag har inte så säker på att det relaterade fallet har någonting med man- kvinna att göra. Varje debattledare har sedan urminnes tider haft besvär med människor i publiken som pratar för länge. Och att det de säger varken har relevans eller mynnar ut i någon fråga. Jag har mött sådana i Lund och själv hade jag besvär med en man när jag en gång satt som moderator i Alingsås. Hur avbryter man dessa stackars förvirrade långpratare utan att såra dem? Att vara förvirrad är inte förbehållet män, där tycker jag det väger lika mellan könen, men det krävs kanske manligt självförtroende för att hålla på i det oändliga. Om det nu är där skon klämmer.
Så det handlar nog inte om att män har svårt att ställa frågor till kvinnor. Mera om en brist på disciplin och självdistans som drabbar medmänniskorna oavsett kön. Det är tveksamt om det kan kallas mansplaining och handlar definitivt inte om det ointresse för kvinnor, som gör att män privat hellre pratar själva. Kräver att bekräftas utan att ha någon vilja att själva bekräfta.
Nu tycker Clara Lee Lundberg att andra kvinnor verkade anse att hon var för hård när hon snäste av mannen, som det tydligen bekom illa. Vad kan denna brist på kvinnosolidaritet bero på?
Den springande punkten är väl heterosexualiteten. ”De är inte villiga”, säger hon om de heterosexuella kvinnorna, ”att förlora eventuellt erotiskt kapital i det heterosexuella attraktionsspelet. En kvinna som är rak och kompromisslös blir lätt persona non grata bland männen och det är ju olyckligt om hon åtrår män. Det gäller helt enkelt för heterokvinnor att hålla sin attraktionspotential i skick och och uppfattas som ofarliga, okritiska, presumtiva framtida partners.”
Det ligger någonting i detta. Även om det inte alltid är så krasst och så i inskränkt mening beroende av sexualiteten. Om man vet och drömmer om att den människa som kommer att stå en allra närmast är en motköning, så blir ens empati mindre enkelriktad. Men är det det som är drömmen, så är det för den heterosexuella feministen inte heller så farligt att vara kritisk och skarp. Det kan tvärtom vara ett bra medel att skrämma bort fel sorters män.
Men visst finns det risk för att heterosexualiteten försvagar kvinnokampen. Kampen för rättvisa och jämställdhet är viktig, även om det kanske inte betyder att man i varje konflikt bör ta kvinnans parti. Humanitas behöver inte alltid betraktas som en svaghet, ens hos kvinnor. Och livet är kort också för en feminist.
Kvinnokampen är en del av livet. Men bör den vara allt som är fallet?
18 april 18

Vänsterpopulism

Jag läser en intervju av Filip Yifter-Svensson i Sydsvenskan (15 april) med Göran Greider och Åsa Linderborg. Den handlar om Linderborg/Greiders bok där de tar ställning för vänsterpopulismen. Det är en mycket begåvad intervju, det bästa jag läst av denne skribent. Intervjuaren är kritisk på ett skarpsinnig sätt och sätter in kritiken just på de rätta punkterna. Det största felet med Linderborg/Greider är att de tror att de är populister, vänsterpopulister.
Men för att vara populist måste man ha en romantisk föreställning om folket. Folket finns och har spontant alltid rätt. Dess värderingar är automatiskt de rätta. Det är kärnan i högerpopulismen och den motiveras ofta nationalistiskt. Folket har då rätt därför att det tillhör en överlägsen etnicitet. Eftersom människor tänker och tycker olika förlorar högerpopulismen mycket av sin trovärdighet om man tar bort nationalismen. Men det går naturligtvis att tillskriva dem ett knippe värderingar såsom sant folkliga.
Kan det i denna mening finnas en vänsterpopulism? Jo, jag menar att de gamla maoisterna i Skp var ett exempel på sådant. Vänster var de väl mest genom att de också företrädde en form av marxism. Men här fanns ett glorifierande av folket. Och när marxismen föll bort var man då längre vänster? Deras konservativa värderingar och deras tro på vanligt folk, behövde naturligtvis inte revideras för att marxismen fallit bort.
När Linderborg/Greider använder ordet menar de något annat. Det är ingen allvarlig kritik att man använder ett ord på ett nytt sätt. Bättre att fråga: Vad betyder ordet hos Greider/Linderborg? Och vad är deras poäng med att använda ordet.
Hur är man vänster bortom Marx? Är det omöjligt att vara vänster utan Marx? Man kan naturligtvis nöja sig med att vara antikapitalist med jämlikheten som sin främsta värdering. En teori har fallit, men sina värderingar kan man behålla. Ett skäl till användningen av ordet populism kan vara insikten att man inte längre företräder en ide. Den teorilösa jämlikhetsvärderingen kallas då populism.
Men jag är helt övertygad om att det hela bottnar i medkänsla med högerpopulisterna. Eliternas förakt för kränkta, vita män, är ett klassförakt, anser man. Det tror jag är ett missförstånd. Det kan väl finnas ett inslag av klassförakt, som när människor skällde Hitler för korpral. Men jag tror det är marginellt. Inte heller eliten kan göras till en enhetlig grupp. De flesta är medvetna om att högerpopulismen finns inom alla samhällsklasser. Och föraktet är inte ett klassförakt, utan ett förakt för inhumanitet, dumhet och inskränkthet. Ett förakt, som naturligtvis drabbar också de människor som företräder inhumanitet, dumhet och inskränkthet. Och rasism.
Men går inte Greider/Linderborg högerpopulismen till mötes på vissa punkter? Jo, deras nuvarande inställning är att man både kan och bör tala om volymer. När frågan är hur stor invandring, som är möjlig. Än en gång språkbruket. Man bör inte kalla människor för volymer, det är både avförmänskligande och maskerande. Men språkbruk är fortfarande inte hela världen. Låt oss säga att Greider/Linderborg anser att man bör ställa frågan: Hur många människor kan vi ta emot?
Det är rätt viktigt hur man tänker sig fortsättningen på den frågan. Vad då kan? Utan att vårt samhälle störtar samman? Eller bara: utan att våra jämlikhets- och trygghetsprinciper måste revideras? Jag misstänker starkt att det är det senare Linderborg/Greider tänker sig.
Och det är väl egentligen värre än så. Man kan inte tänka sig en standardsänkning för vanligt folk. Då må de som flyr från krig och elände klara sig bäst de kan.
Att man skulle kunna tänka sig uppoffringar var väl innebörden i Fredrik Reinfeldts öppna hjärtan. Fast på den tiden handlade det om något anspråkslösare. Att avstå från standardhöjningar. Det är sant att även om försämringarna delas solidariskt så drabbar det mannen på gatan hårdare än den rike direktören. Man oavsett hur det går med striden för jämlikhet så finns det faktiskt människor som har det ännu värre. Och om man inte anser sig mer värd för att man är svensk, så har man svårt att förklara bort detta.
17 april 18

Snabbhetens pris

När jag ännu var verksam i offentligheten tyckte jag alltid att journalister var så andfådda. De levde under jäkt och stress och hade ingen tid att fila på sina formuleringar. Att berätta snabbt och livfullt och för allom begripligt fick bli en rimlig ambition. Jag tänkte att jag själv kunde bidra med lugn, eftertanke och omsorg om formuleringen.
Häromdagen kom jag på mig med att sakna min tid i radion. Radioordet var så flyktigt innan datorerna kunde bevara det och göra det närsomhelst tillgängligt. Till skillnad från den skrivna formen som hela tiden gjort det möjligt att återvända. Men en fördel hade onekligen radion. Själva uppläsningen gjorde att man kunde förbättra och förtydliga sin text. Enskilda formuleringar som läsaren lätt glider förbi, kunde betonas. Man kunde säga dem med kraft och göra en konstpaus. Lyssnaren har naturligtvis alltid frihet att tycka vad hen vill. Kunde t.ex. utnyttja konstpausen för att mumla: ”Fånigt”, för sig själv. Men hen tvingades att uppmärksamma den. Hen kunde inte missta sig på att detta var något som upphovspersonen lade vikt vid. Hen tvingades att ställa sig frågan: Varför var det här så viktigt då?
Det kan jag alltså sakna. När den ena texten efter den andra rinner ur mina händer och försvinner i Lethe.
Och tiden har blivit annorlunda. Journalisterna, åtminstone det de skriver i papperstidningar, står numera för besinning och eftertanke. Medan Facebook och andra nätfenomen har vant människor vid snabbhet. Spontana tankar, hastiga känsloutbrott, absolut ingen tid för eftertankar.
Och det har naturligtvis också lett till polemikens förfall. Råa, snabba invektiv. Ju grövre, dess bättre. Elegant formulerade giftigheter har ingen plats. Det är ingen som förstår det. Och de, som skulle ha möjlighet att verkligen göra det, har inte länge tid eller tålamod att stanna upp så länge att förståelsen hinner fram. Man måste skynda vidare till annat, det finns ju så mycket att ta del av. För säkerhets skull finns ju emojs. Det kan åtminstone antyda om man skämtar eller inte. Från att ha kunnat skriva sitt namn har man återgått till bomärken.
Som en motvikt till alla svinaktigheter har det uppstått en vilja att vara vänlig. Man möter oförskämdheter med gullighet. Och vem föredrar inte gullighet framför illvilja, jag tillhör inte snällhetens förtalare. Men problemet är att man stannar på den barnsliga nivån. Och gulligheten har också medfört en viss prydhet, en överdriven intolerans mot allt som inte är gulligt.
Jag tänker på Horace Engdahls påhopp på Sara Danius. Unikt i sin råhet, är alla överens om.
Speciellt graverande anses vara att han kallat Sara Danius för den sämsta akademisekreteraren genom tiderna. Men det är Horace Engdahl uppriktiga värdering och vad är det för fel i det, när var och en har full frihet att tycka motsatsen. Själv var det längesedan jag hade så mycket förtroende för en människa som för Sara Danius och för hennes redliga vilja att inte sopa under mattan. Men korruptionens försvarare måste naturligtvis få försvara sin sak med alla tillgängliga polemiska medel. Man försöker få in de stötar man kan och håller tyst om det som talar mot den egna saken. Så ovärdigt tycker jag inte det är. Korruptionens försvarare gör så gott de kan och det kan inte bli så mycket bättre än så här. Men mot själva tonen har jag inget att invända.
16 april 18

Avgångar

Det är intressant att iaktta den vilsenhet som sprider sig bland våra kulturkommentatorer inför bråket i Svenska Akademien. Här pågår en konflikt inom Akademien som är svår att sätta sig in i. Två falanger står mot varandra. Vad skall man tycka om det? Ja, man kan avfärda hela saken som ett ovärdigt sandlådesbråk, så slipper man tänka efter och ta ställning. En suverän fnysning räcker.
Det är så vitt jag förstår den hållning som Björn Werner i Göteborgs – Posten (11 april) intar. Transparensen är inte bra för Akademiens anseende. Mystiken försvinner från Akademien, avförtrollning hotar. Flera skribenter i landsortspressen går på samma linje.
Eller man kan göra som Maria G. Francke i Sydsvenskan (13 april) att förvandla det hela till en könspolitisk strid. Två kvinnor Sara Danius och Katarina Frostenson har beslutat att avgå. Det är inte bra, det är ju männen som skall avgå. Då har man ju inte förstått vad striden handlar om. Maken till slapp analys!
Och vad handlar den om? Att Svenska Akademien har blivit svårt diskrediterad av kontakterna med kulturprofilen. Några med Sara Danius i spetsen har velat rejält sanera. Och hon har haft stöd av en minoritet. Nämligen de som röstade för Katarina Frostenson uteslutning. Denna omröstning hade aldrig behövt äga rum om Katarina Frostenson självmant hade avgått. Men det skall sägas att det länge hävdats att det har varit omöjligt att få avgå. En vänlig tolkning är att det är det som förklarar Katarina Frostenson senfärdighet.
Men ligger det då inget i Stina Otterbergs fråga (DN 12 april). Varför skall en hustru ställas till svars för gärningar som begåtts av hennes man? Är inte Katarina Frostenson i själva verket dubbelt drabbad. Dels har hon en så gräslig man, dels vill man att hon lämnar Akademien. Ett typiskt kvinnligt offer, närmast att betrakta som snövit. Denna vädjan har tydligen inte förfelat sin verkan. Medan Horace Engdahl bara dragit på sig kritik för sitt påstående att Sara Danius är den sämsta ordföranden i Akademiens historia, har hans lojala kvinnliga livskamrat lyckas bättre med att vädja till kvinnohjärtat.
Svaret är att ingen människa är en ö. En närstående kan agera så att man hamnar i en situation där man tvingas välja att avgå. I det här fallet mellan sin man och Svenska Akademien. Det är grymt av hennes man att ha försatt henne i denna situation, men nu har han gjort det. Hennes man har nämligen diskrediterat Svenska Akademien och så länge han är ingift i den är inte förbindelserna helt och hållet brutna. Han kan fortfarande stoltsera med de band han har till Svenska Akademien. Därför var det Katarina Frostensons plikt att avgå, såvida hon inte ville skilja sig från sin man. Det är hennes val och hur hon än väljer bör hennes val respekteras. Det enda som inte är respektabelt är att låta bli att välja.
Och nu har hon gjort det självklara och det enda man kan invända mot det är att det kommer sent.
Och nu återstår frågan. Hur skall Horace Engdahl bete sig? Han var så vitt jag förstår nära vän med kulturprofilen. Med sina vänner kan man bryta, här finns åtminstone inte några formella band. Men hade Horace Engdahl en stark hederskänsla så skulle han välja att avgå. Något sådant har man emellertid hittills inte sett minsta spår av.
Striden handlar alltså om att vilja sanera eller att vilja sopa under mattan. Sara Danius har velat sanera och hon har fått ett visst stöd. Sopa under mattan – falangen är den som inte velat offra Katarina Frostenson. Att man sopar under mattan är tydligen bekvämt för ganska många ledamöter.
13 april 18

Äldre inlägg

Nyare inlägg