Lars Westerbergs Blogg

I söndags (22 april) samlade Sydsvenskan sina fem filmkritiker för att diskutera Bergman. Det är egentligen häpnadsväckande att en och samma tidning förfogar över en samling så lysande kritiker. Så det blev förstås en mycket spännande diskussion.
Jag märker att samtliga kritiker fångades av Bergman tidigt i livet. Det beror på åldern var i Bergmans verk de kom in. Annika Gustafsson har lyckan att börja redan med Smultronstället, som tredje barnförbjudna film. Och hon följde sedan hans filmer varefter de kom. Själv var Bergman för mig min första barnförbjudna film, Jungfrukällan. Det kändes då som jag kommit i senaste laget till festen. Jag var medveten om Det sjunde inseglet, Smultronstället och Sommarnattens leende. Vad hade jag inte missat bara för att jag var för ung? Jag kunde ju inte ana att det här var en produktion som jag skulle ha glädje av fram till medelåldern. Det ena stora mästerverket efter det andra. Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna, Tystnaden och Persona. Vilka hisnade filmupplevelser väntade inte 15-åringen!!
De andra kritikerna är yngre. ”Scener ur ett äktenskap”, ”Höstsonaten” och ”Fanny och Alexander” debuterar man med och då är det verkligen nästan slut på nyproduktionen. Men kritikerna är alla unga när de debuterar som bergmanåskådare. Jag tänker mig att situationen för dessa unga människor (betänk att jag är 73) ändå var avsevärt bättre än för mig. Alla gamla filmer fanns ju tillgängliga för den intresserade. Jag betraktade de äldre filmerna som otillgängliga. Och var lycklig när biografen Saga (eller var det Palladium?) hade eftermiddagsvisningar som kallades Smultronstället. Och en vecka visade gamla bergmanfilmer. Då kunde jag se nyss nämnda storheter och dessutom Gycklarnas afton och Ansiktet.
Annars sägs det mycket bra saker. Om Bergman som mansgris och om hans brist på efterföljare. Mattias Oscarsson säger mycket klokt att de verkligt unika konstnärerna blir lätta att parodiera men svåra att bygga vidare på. Jo, Bergman liknar inte mycket i filmhistorien. Victor Sjöström och Carl H. Dreyer, kanhända. Men när jag började se min egen tids franska och italienska storheter var det något helt annat än Bergman. Vilgot Sjöman var ju dock en bra bergmanepigon. Ända tills han blev politisk.
Men Bergman och kvinnorna då? Det finns ett roligt replikskifte mellan Mikael Tapper och Malin Krutmeijer. ”Bara för att man haft en massa brudar behöver det inte betyda att man är en skitstövel”, säger Tapper. ”Och brudarna har ju också haft honom”, replikerar Krutmeijer. Roligt och träffande.
Och det har ofta slagit mig hur älskad Bergman var av sina stjärnor. Kanske vägde sveken och obeständigheten inte så tungt. Mot förmågan att förstå och beröra. Och den där egocentriska koncentrationen på det egna verket som var viktigare än allt annat. Förödande för hustrur som skulle passa barn. Men kanske uppskattades den av skådespelerskor som också älskade sitt förtrollande yrke. Att i detta avseende förstå sina medmänniskor vägde nog tungt till hans fördel.
Det är värre med barnen, påpekar Annika Gustafsson. Jo, där kan det ju aldrig bli någon pakt. Ingen försonande yrkesgemenskap.
Bergmans filmer då? Jag håller med Malin Krutmeijer både om Tystnaden och om Vargtimmen. Tystnaden är svår att ta till sig, den lämnar framför allt en stark känsla av andnöd och klaustrofobi. Det är inte dåligt att kommunicera det. Men de starka effekterna och känsloutbrotten i andra bergmanfilmer kan fungera som spänningslösare. Vargtimmen minns jag också som starkt överdriven. Som om han parodierade sig själv. Men också filmer som Ansiktet, som jag idag tycker är väldigt bra, förvånade mig med sina emotionella knalleffekter. Malin Krutmeijer klagar på känsloutbrotten i hans tidiga filmer. Men har man hört mycket radioteater som barn är man skolad. Man känner inte igen verkligheten. Men den stora och magiska teatern.
Sedan tycker jag inte, till skillnad från Mikael Tapper att Det regnar på vår kärlek tillhör Bergmans bästa bland hans tidiga filmer. Och inte, som Mattias Oscarsson, att Det sjunde inseglet är dammig. Men den är som Hamlet. Den har kommit att bli alltför välkänd. ”Fanny och Alexander” är övervärderad, det håller jag med Mikael Tapper om. Och jag är förvånad över att kritikerna är så försonliga mot Sommarlek, som är en så bedrövlig film.
Men jag är glad att Camilla Larsson nämner Bergmans tidiga konkurrent Hasse Ekman och dennes bästa film Flicka och hyacinter. Han bör nog nämnas när man talar om Bergman. Det går sida vid sida och till sist alldeles skilda vägar.
Intressant är naturligtvis Scener ur ett äktenskap. Mikael Tapper kallar den folklig i någon mening och jag minns att Birgitta Trotzig hade svårt att ta den på allvar. Men jag är inte säker på att den är så folklig. Men samtida. Många kunde känna igen problematiken. För den som, liksom jag, älskade Rohmer var den lätt att älska.
Så på det hela taget. Maken till spännande tankeutbyte. Det var verkligen människor med förstånd på Bergman som diskuterade.
26 april 18
 
Bloggen tar nu paus för parisresa. Tillbaka måndagen 7 maj.

Jag läser Erik Helmerssons ledarkommentar i DN i lördags (21 april) och blir alltmer irriterad. Vad är det han säger? Kritikerna tar helt avstånd från en film. Erik Helmerson tar i likhet med kritikerna avstånd, men han finner filmen tankeväckande. Det är inte bra att bara vilja ha sina åsikter bekräftade. Man måste se ett värde i det som på ett intressant sätt ifrågasätter dem.
Det är väl, välvilligt tolkat, vad han säger.
Jag tycker också att man skall ta del av allt. Men som kritiker har man ju att framföra sina åsikter. Nazipropaganda och pläderingar för de lägsta fördomar har ingenting att lära oss. Kärnfrågan blir då: när ifrågasätts mina åsikter på ett sätt som kan betraktas som intressant?
Det räcker nog inte med att filmen har ett sug som vädjar till något inom en. Det som vädjar till det sämsta hos människan vädjar till var och en. Den som framställer vissa människor som undermänskliga har alltid en viss appell. Också vi vet att människor kan vara lömska. Vi tycker alla att några är skurkar. Kanske inte just dessa människor, men några.
Än starkare naturligtvis filmer som talar om rättfärdig hämnd och enkla lösningar. Eller som vädjar till avundsjuka och oklara mindervärdeskänslor. Varför finner Erik Helmerson en film, om rättfärdiga våldslösningar och om att ta lagen i egna händer, tänkvärd?
Och varför är filmens dilemman speciellt tänkvärda idag? Hämnden har ju varit ett tema alltifrån de isländska sagorna och Greven av Monte Christo. Och i amerikansk b -film har ju den rättfärdige hämnaren varit en genomgående tema.
Vad är det som gör att Erik Helmerson idag börjar fundera på om det inte ligger något i det? ”Vem är den verklige fascisten – brottslingen som med råstyrka tvingar omgivningen att leva i skräck eller den i omgivningen som försvarar sig?” Frågar sig Helmerson.
En bra fråga är varför han just idag ställer sig den frågan. Och Helmersons fråga är en konstig fråga. Det är väl ingen som förnekar gangstrarnas uselhet eller vill försvara deras översitteri. Möjligen skyms indignationen av en viss resignation, hopplösheten i att utrota all kriminalitet. Man finner den vara bortom alla moraliska frågor, eftersom man inte gärna kan ha mer än en moraliskt inställning till dem. Den som tar lagen i egna händer däremot bör moraliskt fördömas. Hen gör sig därmed själv till kriminell.
Fascist kallar man den som vill brutalt förinta alla avvikare, inklusive kriminella. Ingen metod är för hård och inhuman för att tillgripas. Det hindrar inte närheten till den kriminella världen. Nazismens gatuhuliganer var ofta ursprungligen inte så sällan halvkriminella. Sverigedemokraterna lär vara det riksdagsparti med flest straffade.
Visst, hämnd och enkla våldslösningar har sin appell. Och har uppenbarligen alltid haft den. Att Helmerson börjar fråga sig om det inte ligger något i det, beror nog tyvärr på tidsandan.
25 april 18

Hur skall det gå för Svenska Akademien? Har det inte ljusnat något efter Akademiens försiktiga medgivande om oegentligheter och kungens konstruktiva ingripande. Nu kan man lämna akademien. Och visar man sig inte på två år så åker man ut.
Jag tvivlar på att det blir något nobelpris i år. Det tycker jag är synd. En moralisk kollaps innebär ju inte att man utplånar sin beläsenhet eller förlorar sitt litterära omdöme. Men kanske vore det synd om den stackars författare som skulle få nobelpriset i år. Hela sitt liv har hen önskat sig nobelpriset och så blev det så här. Vem vill ta emot ett nobelpris av en sådan församling, frågar sig en utländsk kritiker, James Wood, i Dagens Nyheter (21 april). Jag är dock inte så säker på det. Bättre det än att inte få något nobelpris alls. Man kan tycka att ingen dör av att vänta ett extra år på nobelpriset. Men ett uteblivet nobelpris innebär naturligtvis en nobelpristagare mindre. Och det är inte så bra när det finns så många kvalificerade aspiranter.
Det är nog snarare den starka opinionen som gör det obehagligt att få nobelpriset just i år. Ett oförvitlig författare skulle få klä skott för att hen tagit emot ett pris från en församling som blundat för andras brott.
Och problemen kvarstår. Horace Engdahls närvaro gör att Kjell Espmark inte rimligen kan återvända. Förmodligen gäller det också Peter Englund. För Sara Danius är situationen mer speciell. Och för nyinvalda är det moraliska dilemmat värre än för en nobelpristagare. Kan de verkligen acceptera att ingå i en akademi med Horace Engdahl och Sture Allen? Jag betvivlar inte att man kan fylla platserna. Men det är att cementera akademiens dåliga anseende. När det inte finns några okorrumperade kvar kanske det börjar bli svårt att ta emot nobelpriset.
Katarina Frostenson kommer nog också att återvända. Det kan knappast bli tal om att någon skulle våga sig på att på nytt föreslå hennes uteslutning. Så när det lugnat ner sig räknar hon nog med att återvända. Men det beror mycket om vad utredningen säger om Kulturprofilen. Är han hur som helst oskadliggjord har hon kanske inte lust att vara med i akademien längre. Om min misstanke stämmer att det är för hans skull hon så envetet bitit sig fast i akademien. Men det kan ju också hända att hon i så fall känner sig oförhindrad att återvända. Det beror på om olusten eller lusten överväger. Kanske tycker hon oberoende av sin man om att vara ledamot. Men man tycker att olusten över det hon gått igenom borde vara starkare.
24 april 18

Lars Linders artikel i DN (20 april) om Svenska Akademien gör mig bekymrad. Han jämför Svenska Akademien med en kyrka som dåligt har klarat sekulariseringen. Men sakraliseringen sitter i betraktarens öga och i mitt öga har den aldrig suttit.
En gymnasist som beundrar Strindberg kan naturligtvis inte annat än förakta akademien. Här finns den maktägande konservatismens främsta försvarare. Genial är den som står fri från etablissemanget.
Men så blir jag student på sextiotalet och finner att Svenska Akademien är en företeelse som sedan länge förlorat sin makt och sin hegemoni. Makten har naturligtvis de stora tidningarna, dess kritiker och författare. Och då framåt 70-talet, när jag är mellan 25-35, tänker jag att här kan kanske finnas en viss motvikt mot de publicistiska makthavarna. Svenska Akademien innehåller en och annan stor och ansedd författare, men många stora författare stannar utanför. Och en del författare som är med i akademien tillhör inte gruppen av de allra största. Kvalitetsmässigt är det som kultursidan på en stor tidning. Ett elitgäng bland andra elitgäng. Och kanske kan det i någon mån balansera den publicistiska makten.
Men sedan har vi ju sett att det publicistiska makten undergrävs av helt andra orsaker. Vänstern hatade den borgerliga finkulturen. Rått uttryckt: Människans enda berättigande är hennes insats i klasskampen. Kultur kan ursäktas om den används som medel för detta.
Men det var inte vänstern som segrade utan kommersialismen. Kvalitet var ett dimmigt begrepp, säljbarhet ett handfast. De materiellt framgångsrika lämnade finkulturen. Man läste deckare och såg på sin höjd lysande TV-serier. Och de stora tidningarna följde efter. Det är därför man nu frågar Jan Guillou och G.W om akademiens kris. De är ju kända, vem har hört talas om en kvalitetsförfattare? Och Akademien själv är inte mer upphöjd än att de kan ge nobelpriset till Bob Dylan.
Den svenska kulturfamiljen är liten. Där håller man varandra om ryggen. Vänskapskorruption och beskyddarsystem finns överallt. Lyckligtvis råkar intellektuella ibland i gräl med varandra. Svenska Akademien är ett kotteri som andra. Man personlighetsförändras inte genom att bli invald i Svenska Akademien. Så Sverige består inte av ett antal intellektuella som skvätter dy på varandra och andra intellektuella som nått änglastatus. Det är bara olika kotterier vars makt och kvalitet man får utvärdera. Lust att skvätta smuts har de naturligtvis alla. Jag har en viss förståelse för det. Det är rätt roligt, faktiskt.
Man skall inte rycka på axlarna åt korruption med motiveringen att den är allmänt förekommande. Utan ta strid mot korruptionen var den än förekommer och ta parti för dem som bekämpar den. Den här uppgörelsen är inte ovärdigare än andra uppgörelser och inte de korrumperades försvar heller.
Men kvalitetsbegreppet är inte ett metafysiskt begrepp. Även om det ofta har sakraliserats till finhet. Där rämnar Lars Linders metafor. Detta har jag på mångahanda ställen påvisat, när jag redogjort för min kultursyn.
Och där är min huvudinvändning. Lars Linders jämförelse är suggererande men missvisande. Det traditionstyngda i akademiens riter och vissa ledamöters självhögtidlighet kan visserligen associera till kyrka. Men den tilltagande likgiltigheten och kulturföraktet är ingen befriande sekularisering. Det handlar inte om att krossa någon metafysik utan om att förlora sitt allvar. Lättjan inför ansträngningen att förstå människorna och världen.
23 april 18

Så ser jag i elfte timmen om Ingmar Bergmans Sommarlek när den bara har fyra timmar kvar på TV-play. Den är och förblir ett pekoral. Jag ser att den har vissa bergmanska kvaliteter, en viss förmåga att ladda stunden med kuslig svärta. Men Bergman har ett svårt förhållande till ungdomlig dialog. ”Fina fisken, sen hoppar vi i spat”, har alltid varit mitt favoritcitat från denna film. Bergman själv pratade ju ingalunda höglitterärt, han lät aldrig som en finkulturell kulturpersonlighet. Få kulturpersonligheter har väl talat så utpräglad stockholmska. Men sina generationskamrater kunde han aldrig härma och inlevelsen i livsglada och lite barnsliga ungdomar brast alltid. Han behärskade Strindbergs och Ibsens språk och han var deras arvtagare. I verkligheten förstod han varken sig på moderna ungdomar eller 40-talets kulturetablissemang.
När Astrid Söderbergh Widding recenserar nyutgåvan av Leif Zerns ”Se Bergman” (DN 13 feb.) plockar hon följande från Leif Zern. Han kallar Sommarlek för ”det verklighetstrogna originalet” i jämförelse med ”Sommaren med Monica”, som hade varit en fotnot i verkförteckningen, om det inte varit för Harriet Andersson. Det där förstår jag inte riktigt, mest kanske därför att resonemanget är ofullständigt återgivet. Visst liknar filmerna varandra, mycket, men ”Sommaren med Monica” bygger ju på en historia av Per Anders Fogelström, medan Sommarlek går tillbaka på Bergmans egna minen. Jag håller med om att Sommaren med Monica inte är något märkvärdig film. Liksom i Hamnstad, som bygger på Olle Länsberg, gör Bergman ett gott socialrealistiskt hantverk. Några stora filmer är det inte och har ingenting av det vi förknippar med Ingmar Bergman. ”Sommarlek” däremot är ett pekoral med vissa bergmangrepp.
Nu har vi alla rätt att misslyckas. Och ”Sommarlek” är en tidig Bergman, en Bergman före Bergman. Den är dock senare än ”Fängelse” som är en mycket bra Bergman och är inplacerad efter ”Till glädje” och före ”Kvinnors väntan”, som är mycket goda, tidiga bergmanfilmer. Och ”För att inte tala om alla dessa kvinnor” och ”Beröringen” är sena bergmanfilmer som torde vara än mer katastrofala än ”Sommarlek”. Efter ”Sommarlek” väntar ”Gycklarnas afton” ”En lektion i kärlek”, den mycket underskattade ”Kvinnodröm”, ”Sommarnattens leende” och ”Det sjunde inseglet”. Då är Bergman redan Bergman.
20 april 18