Visar inlägg från mars 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Sjöberg högertolkad

Jag hade en sällsynt trevlig upplevelse i lördags. Jag var på ett cafe på Västra Mårtensgatan, Cafe å le, och hörde Birger Sjöbergs visor sjungas. Sångerskan var Hanna Edsbagge, själv uppvuxen i Vänersborg. Hon hade en mycket vacker röst och hon sjöng med känsla och artikulerade väl. Hon lyfte verkligen fram den starka texten.
Hon ackompanjerades av Oskar Hagberg som också hjälpte henne med att tala om Birger Sjöberg. Det var mycket intressant att få denna personliga tolkning från en ung högermänniska. Till skillnad från Bellman är Fridas vän inte omgiven av en krets av personligheter, påpekade han. Det är sant, rollfiguren Fridas vän är utan likasinnade i småstaden. Talaren tycktes betrakta honom som egocentriker. Jo, men hans moatje är inskränkt och snusförnuftig. Det kan vara isoleringen som gör honom till en mansplainande kulturman. Det är genom kontrasten mellan huvudpersonerna, där det ironiska ljuset faller över båda, som lillaparisvärlden blir så nöjsam. Ibland kan hennes realism och förnuft punktera den lätt pekorale skalden (I Spaniens månsken) ibland blir hon beklämmande i sin pryda inskränkthet (Fjärilen på Haga).
Varför talar jag om högertolkning? Ja, mest groteskt visar det sig i tolkningen av Fridas neutralitetsförklaring. Där vågade inte Fridas vän säga emot Frida, enligt talaren. Men det är väl snarare så att han inser att hon har rätt. Inför ett modernt storkrig framstår småpojkars kaxighet som grotesk. Det var många svenska författare som inte fattade var det innebar med ett industriellt slaktande och som levde kvar i Fänkrik Stål-andan. Men när de förstod vad som hände vid fronterna nyktrade de till. Endast Sven Hedin förblev samme boyscout som han alltid varit. Han såg hela eländet, men det gjorde inget intryck på honom.
Men Birger Sjöberg, som inkarnerade hela tidens ångest, förstod. Och det gjorde också Frida. Här leder hennes humanitära instinkt rätt. Ett världskrig är inte en fotbollsmatch där man håller på ena laget. Det bottenlösa lidandet utplånar allt sådant. Fridas vän inser att hon har rätt. Ändå kommer han att ställa upp till försvar för sitt land om det blir indraget i kriget.
Hanna Edsbagge gjorde kanske denna visa bättre än något annat hon sjöng.
Hur är Fridas väns förhållande till den oscariska överheten? Jo, han har all tillbörlig vördnad. Han är en försiktig och lite aggressionshämmad karaktär. Sjöbergs ironi drabbar både honom och överheten. Men att tro, som Oskar Hagberg, att Fridas vän skulle överge Frida om han verkligen blev erbjuden rådmans dotter, är att förväxla småborgerlighet med brackighet.
Men det är riktigt att i skildringen av småstaden finns en betydande dubbelhet. Det är både nostalgi inför en förlorad idyll och småstadssatir. Sjöberg var redaktionssekreterare på den helsingborgstidning som stod längst till höger. Brackestad kallade han Vänersborg som gymnasist. Sedan blir hans ironi mildare men inte mindre kännbar. Den radikalism som är hans är allvarets radikalism. En existentiell radikalism.
Sjöbergs förhållande till sin manlighet är ett svårt kapitel som borde haft en känsligare uttolkare. Det var inte det haveriet med frieriet till Karin Lustine som skapade Sjöbergs problem. Hon har sagt att han framstod som söt och rar men knappast som någon man kunde ta på allvar som man. Han maskerade ofta sin känslighet bakom narrens mask. När han föll på knä på Edsgatan, i högtidskläder, hade Karin Lustine svårt att avgöra om han skämtade eller inte. Han fruktade väl katastrofen och försökte skydda sig bakom en lätt komisk framtoning.
Det är möjligt att Birger Sjöberg inte hade dugt åt högerns nya manlighetsguru, Jordan Peterson eller vad han heter. Känslighet och vekhet kan ibland hjälpa begåvade människor att genomskåda och gestalta tidens lyten. Men gör en mindre lämpad för annat.
Men jag gillar det personliga i Oskar Hagbergs Birger Sjöberg-tolkning. Den var uppenbart egen, inget han läst sig till. Det är så man skall möta klassikerna. Det är i konfrontationerna som dikten lever.
22 mars 18

Antisemitism

En artikel i söndagens DN får mig att fundera på den där med svensk och arabisk antisemitism.
Jag, lilla 50-tals barn, växte upp i Sverige utan att någonsin stöta på någon antisemitism. Jag fann det också märkligt att nazismen var så borta. Det verkade ju slående att vårt land varit kompakt antinazistiskt, det demokratiska systemet ifrågasattes av ingen, och nazismen hade när det begav sig parlamentariskt varit svagare en kommunismen och alltså ytterst marginell.
Jag frågade mina föräldrar om inte några intellektuella eller andra framstående personer varit nazister. Till nöds fick de fram Sven Hedin, Fredrik Böök nämnde de inte. Och det är sant att högerpopulismen inte hade någon stor spridning bland just intellektuella, där man däremot kunde nämna åtskilliga som varit antinazister när det begav sig. Men det fanns naturligtvis fler undantag än de som redovisades av mina föräldrar.
Framlidne lektorn Bengt Hallgren, bördig från Arvika, brukar framhålla nazismen som en rörelse för konformistiska småborgare. Det är bara delvis sant, extremister är ofta egensinniga outsiders, Knut Hamsun, Ezra Pound och den bindgalne Celine. I Sverige halvkriminella och förvirrade utkantsindivider som Johnny Bode och Stig Cederholm (han som skrev Åsa – Nisse).
Vad hände med alla dessa nazister efter kriget? En del fortsatte väl som förr men deras röster nådde inte utanför köksborden. Skrev de något, så publicerades det aldrig. Andra mörkade fabulöst framgångsrikt sitt förflutna och alla respekterade deras stora hemlighet. Man kunde bli Högerpartiets chefsideolog, folkpartistiskt statsråd, affischnamn för Medborgerlig samling etc. Och medlem av Svenska Akademien som Per Olof Sundman.
Och naturligtvis var problemet inte nazisterna utan ädelnassarna (för att tala med Karl Gerhard). Den i stora svenska grupper spridda tyskvänligheten. Inte ens Böök var formellt nazist.
Hur var det då med antisemitismen? Varför märkte man i min barndom ingenting av dem som varit antisemiter under hitlertiden, nazister eller inte. Jag tror rätt mycket på en skammens tystnad. Det är lätt att säga, att de som säger ”vi visste inte”, ljuger. Det var ändå en betydande chock när lägren öppnades. Alla människor med någon sans kvar, måste ha tänkt: ”Var det så illa? Detta är ju bottenlöst.” Även för människor utan stark medkänsla måste detta ha framgått. Och skapat en skammens tystnad. Jag såg samma reaktion bland islamofober efter Anders Behring Breivik. Man var så angelägen att framställa honom som en ensam galning. Att hetsen mot muslimer hjälpt till att trigga denne galning, förefaller emellertid svårt att resonera bort.
Här har vi alltså tre grupper. De som fortsätter som förr men inte får komma till tals, de som mörkar av karriärskäl och de som verkligen drabbats av skam. Många som sympatiserade med nazismen, gjorde det utan att vara glödande antisemiter. Antisemitismen var snarare något som borde ursäktas Hitler. Skamkänslan var nog starkast hos dem som hade ursäktat.
Fördelen för en ung generation var att man kunde växa upp utan att stöta på antisemitism. Tigandet gjorde att giftet åtminstone inte spred sig. Kan den nyvaknande antisemitismen bero på att chockeffekten har avtagit, insikten och blivit nött och vand? Att den monstruösa verkligheten förvandlats till kliche?
Hur är det då med arabvärlden? Profeten byggde på kristendom och judendom. Han hade ingen konflikt med judarna däremot med araberna. Han syfte var att ena araberna genom att skapa en allarabisk religion de kunde samla dem. Men respekten för förfäderna var stark hos de gamla araberna. Vad gjorde man åt de människor som levt före profeten? Dante löste ju problemet med de ädla förkristna genom att placera dem i helvetets förgård. Profeten var noga med att inte retroaktivt frälsa någon. Därför fördrevs han från Mekka.
Kristendomen, däremot som är en judisk sekt, har en grundläggande konflikt med judarna. Det är så vi minns det ännu från 50-talets kristendomsundervisning. Den gode Jesus i ständig polemik med de lagiska judarna. Inte underligt alltså att muslimerna var tolerantare mot de andra abrahamitiska religionerna än de kristna europeerna.
Men överallt där folk lever samman uppstår motsättningar. Hitler hade sina arabiska allierade, som en framstående boråsjournalist har gett ut en bok om. Men troligen har väl arabisk antisemitism rötterna ännu längre tillbaka. Staten Israels bildande och den sedan dess pågående konflikten har naturligtvis underblåst hatet.
Idag är väl den arabiska invandrarantisemitismen ett större hot än den inhemska i Sverige. Att muslimerna är Sverigedemokraternas främsta hatobjekt hindrar ju inte att det ändå då och då sipprar ut lite antisemitism från det hållet. Har någon jude betraktat sverigedemokraterna med en viss välvilja, som ett skydd mot förföljande muslimer, torde hen vara tämligen desillusionerad vid det här laget. Och många högerpopulister utanför sverigedemokraterna riktar sig fortfarande främst mot judarna.
21 mars 18

Burkakonflikt?

Ibland får man erkänna att man ingenting begriper. Det har en längre tid förts en debatt om en film ”Burka songs 2.0.”. Jag längtar så efter att man kunde tala ur skägget. Men det går inte att ta ställning när man inte begriper.
Det har i varje fall gjorts en film eller möjligen ett konstprojekt. Det innebar att filmaren skulle gå längst Champs - Elysees iklädd burka och samtidigt sjunga Marseljäsen. En protest mot det franska burkaförbudet alltså. Konstnären hoppades bli arresterad på grund av provokationen. Det blev hon emellertid inte. Myndigheterna gick inte i den fällan. ”Man arresterar inte Voltaire”, som De Gaulle sa om Sartre. Det gäller att vara taktisk.
Nå, det blev i alla fall en misslyckad film och filmaren kom på andra tankar. Hade en rasifierad haft samma möjligheter som hon själv att få ekonomiska möjligheter att göra denna film? Var hennes tilltag rent av appropiering? Detta ville hon diskutera med rasifierade personer. Och valde ut en panel av rasifierade.
Detta tyckte inte ledarkolumnisten på Göteborgs-Posten Jenny Sonesson om. Ej heller den socialdemokratiska politikern Ann-Sofie Hermansson. Det sägs att de har stoppat filmen. Men det var panelens sammansättning de reagerade mot, säger de själva. Man borde ha lämnat utrymme också för anhängare av det franska burkaförbudet, menade man. Vilket sedan kan vulgariseras till att bli en fråga om för eller mot burka. Men ingen i vårt land pläderar för att burka skall tvingas på människor. Ej heller i Frankrike.
Eftersom film och debatt hör ihop ansåg sig konstnären censurerad och ville heller inte visa filmen. Här går dock uppgifterna isär. Själv säger filmaren att hon inte hann ta ställning till att förslaget att bredda panelen förrän statsledningskontoret ställde in hela evenemanget.
Hon framhåller också att det var en diskussion hon åsyftade inte en debatt. Hade det gällt en debatt för och emot burkaförbudet hade det varit rimligt att båda sidor var företrädda. ”Får man inte ha ett fördjupat samtal som inte är debatt?” (GP 10 mars).
Man kan ju tycka att det är rimligt att en debatt låter två sidor komma till tals. Är det alltid så? Nja, det kan ju knappast vara befogat att inbjuda en terrorist om man skall diskutera terrorbekämpning. Nu är det en ganska stor opinion som anser att burka skall förbjudas. Fast det borde vara självklart att individen själv väljer och inte samhället. Och riktigt lika absurt som att kräva närvaro av en terrorist är det ändå inte. Demokratin måste behandla, inte bara sina yttre fiender, utan också sina inre, demokratiskt.
Däremot ligger det något i att man kan samtala inte bara debattera. Man hoppas komma fram till något genom gemensam diskussion. Att diskussionsdeltagarna delar samma utgångspunkter, bärandet eller icke-bärandet av burka bör vara frivilligt, behöver inte vara något problem om det inte är det man diskuterar. Utan i stället frågan: Har vita radikaler lättare att få ekonomiskt understöd för sina projekt? Och är det rimligt att de för denna ställföreträdande kamp?
Nu har Jenny Sonesson och än mer Annsofi Hermansson fått sina fiskar varma. Politruker och Göteborgs-Postens reaktionära lakejer angriper konstens frihet. Men det bör sägas att den renommerade liberalen på Dagens Nyheters ledarsida Erik Helmerson har gått på samma linje (6 mars). En ur radikal synpunkt inte fullt så död kråka.
20 mars 18

Opinionens vindar

Gode läsare! Hur är opinionsläget i vårt kära fosterland? För att undvika att någon blir vilseledd, några kommentarer till min onsdagsblogg (14 mars). Den handlade om muslimska bönerop och religiösa friskolor. Den var en polemik mot Joel Halldorf i Dagen, som menade att motståndet mot dessa båda företeelser kunde jämställas och uttryckte religionsfobi.
Nå, jämställas kan de inte. Det senare är rimligtvis en mycket viktigare fråga. Och mycket kontroversiell. Samma dag som min bloggpost publicerade hade DN en huvudledare till försvar för de religiösa friskolorna. Och Svenska Dagbladet hade en stort uppslagen debattartikel, där ärkebiskopen och andra religiösa företrädare, inte oväntat, gick på samma linje. Endast den förträfflige Yngve Suneson i Skånska Dagbladet gick på min linje. Men utan att förolämpa en förnämlig malmötidning så väger det inte lika tungt.
Nå, Nya Wermlands - Tidningen hade en kommentar som var förtjusande i sin naiva cynism (14 mars). Varför förbjuda kristna friskolor när det är muslimerna som är problemet. Skit detsamma med principer och demokratisk lika behandling. Här gäller det att klämma åt.
När det gäller bönerop däremot hade jag den här gången vinden i ryggen. Man tycker rätt allmänt som jag på de stora tidningarna. Endast debattörer som förlorat sitt anseende som Ann Heberlein tycker något annat. Per Bauhn är ju ett intressant kapitel. En skarpsinnig filosof som företrädde radikala men långt i från marxistiska positioner i Obs kulturkvarten när jag själv var verksam därstädes. Sedan har han försvunnit till Kalmar och högervridits. Man blir knappast dum i huvudet av att högervridas men det har en del andra sorgliga konsekvenser.
Nå ja, även Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet har yttrat sig i frågan, men det var så illa tänkt och skrivet att jag bortser från det. Sak samma, är man chef för en stor tidning ledarsida så väger ens ord tungt. Hon anser det vara en komplicerad fråga men är troligen mot böneutrop. Gardera med kryss.
Detta alltså sagt, därför att det inte var mitt mest kontroversiella ställningstagande som väckte protester utan det minst kontroversiella. Jag har för övrigt en viss sympati för Heidi Avellans inställning att det religiösa friskolorna aldrig borde ha etablerats men det vore grymt att stänga dem eftersom de finns och fungerar (Sydsvenskan 15 mars). I synnerhet som man anar att cynikerna på karlstadsavisen har rätt. Syftet med att stänga friskolorna är det populistiska att tillfredsställa muslimhatarna. Hur principiellt riktigt det än är.
Jag förmodar att debatten kommer att fortsätta. Som den brittiske satirikern C. Northcote Parkinson konstaterade det är inte de stora och viktiga frågorna som väcker mest debatt, utan de små. Som envar kan ha en åsikt om. Det är också många svenskar som blir lyckliga när man kan förvandla en principfråga till en svensk kompromiss. Ideer förutsätter ett abstrakt och distanserat tänkande och inte de praktiska lösningar som postlutheraner älskar. Att komma överens är allt. Så bered en på att frågan kommer att ältas ett tag till.
19 mars 18

Jaget i tiden

Fördrag och uthärda. Du har burit många värre ting.
Jag tänker på min ungdom på 70-talet. Hur jag en lång period mest hade kontakt med mina meningsmotståndare. Jag var generellt en ensam människa. Och en eller annan kontakt hade jag naturligtvis också med människor som varken intresserade sig för kulturdebatt eller politik. Jag hade en samling dystra vänner och en flicka jag obesvarat älskade. Men de var knappast någon ideologisk motvikt. Jag skrev i Smålands Nations Dackekuriren så i någon mån var jag dissident. Man behandlade mig väl, jag var fullt tolererad. Så småningom så uppskattad att jag började bli farlig. Decenniet började lida mot sitt slut, Ulf Lundell var populär, upplösningstendenser överallt. En liberal röst borde inte bli alltför stark i den progressivaste av nationer.
Men innan dess balanserade jag. En främling i en främlingsvärld.
I dag skriver jag min blogg. Försöker bekämpa en tid som på nytt ter sig galen. Det är helt andra antiliberala krafter som är ute och går i dag. Jag följer den svenska debatten som helhet. I bland hakar jag upp mig på enskilda dumheter. Men vanligen brukar jag angripa det som kan sägas vara symptom på ytterligare förskjutningar av debatten. Att lyfta fram just det som på något sätt är anmärkningsvärt, även om det sägs i en bisats.
Och bland bloggkommentarerna är det mest meningsmotståndare jag hör. De andra tiger och måhända samtycker. Det blir en viss parallell med min ungdom.
Jag tänker på Carolin Dahlman på Kristianstadsbladet. Hon är islamofob utan att vara generellt främlingsfientlig. Man kan säga att hennes inställning till Islam liknar Svenska Kyrkans antisemitism under andra världskriget. Man hade inget emot judar bara de omvände sig. Det var bara mot oomvända judar man vände sig. Därför tedde sig nazisterna monstruösa. Deras rasbiologi gjorde missionstanken meningslös. I dag handlar det om anpassning till den svenska samhället i stället. Carolin Dahlman kritiseras då av liberalerna, samtidigt som hon får oönskade applåder från de främlingsfientliga. Och hon skriver många ledare i självhjälpsstilen. Stå på dig, Carolin Dahlman, följ din linje, liksom din pappa följde sin (10 mars). Är hennes budskap till sig själv. Trots alla skillnader kan jag känna igen mig. Tycker man något får man alltid klä skott.
19 mars 18

Äldre inlägg

Nyare inlägg